Berättelsen om Mors lilla Olle 42

Möte med en efterfader

DET ÄR EN VARM SÖNDAG I JUNI. Olle går i solen tillsammans med Anna och Sixten, det blommar fortfarande vid vägkanterna i Pettersberg, mest tistel och hundkäx, de är på väg till busstationen som nu är nerlagd och ersatt av en vändplan för de nya bekväma stadsbussarna. I ena handen bär han en ljusbrun resväska av papp som  seglade till Åland före kriget, så gammal är den, men den är så sällan använd att den ser nästan ny ut. I innerfickan på jackan ligger tågbiljetten till Linköping utställd av Krigsmakten. 

    Nu är han äntligen på väg bort från Pettersbrg, nu är äntligen ett år av väntan till ända. Någon gång under det gångna året har han väl funderat på att fly landet som en gång Jean P. Taylor, men världen utanför Pettersberg och Uppsala är ännu okänd för honom, och vad nyttar en svensk studentmössa i Amerika, Afrika eller Australien? I värsta fall får han väl sitta av tiden i fängelse, en martyr för anarkismens sak, har han tänkt. Men han är för rädd för att vägra värnplikt och mindre rädd för att göra den.

     Låt dem inte hunsa med dig, har Sixten förmanat. Om du stöter på någon som är jävlig mot dig, skriv till mig så kommer jag ner med tåget och täpper till käften på honom, sen må han vara kapten eller överste, jag är inte rädd av mig.

     Det ska nog gå bra, svarade Olle, men alldeles säker på det var han inte.          

     Nu sitter Olle i bussen, chauffören startar motorn, karossen rister och dörren stängs med ett pysande. Det är en klassisk scen: sonen innanför bussfönstret med ett stelt leende klistrat i ansiktet, mor och far utanför som har svårt att hålla tårarna tillbaka och som då och då vinkar lite tafatt fast sonen i det här fallet inte skall ut i något krig utan bara göra sin värnplikt som sjukvårdare vid trängregementet i Linköping. Än en gång hörs ett pysande då chauffören lägger i växelförväljaren och så rullar bussen sakta ut från vändplanen på väg till centrum.

      Jag tror att det är just då som Mors lilla Olle upphör att existera, i varje fall upplever Olle själv ögonblicket så. Han stirrar stint rakt fram genom de stora frontrutorna i bussen, han vrider inte ens en aning på huvudet och han lyfter inte ens handen för att vinka farväl till sina föräldrar en sista gång. Han anar deras närvaro i ögonvrån så som han kommer att ana den då och då under resten av sitt liv, både medan de är i livet och sedan de har dött. Men nu har han som puppan lämnat sitt urvuxna torra skal och sittande på bussen breder han ut sina vingar att torka i solen, ensam med sig själv och med sin framtid. Kanske fyller tanken på det okända honom med en viss oro, konstigt vore det väl annars, men innerst inne är han ändå mycket lycklig. 

      En dag skall jag skriva en liten bok, tänker han. En bok om hur det var att växa upp som Mors lilla Olle, i en skog full av blåbär och fantasier och flickor som mor gjorde sitt bästa för att skrämma bort.

Mitt emot honom på tåget från Stockholm till Linköping sitter en man som Olle aldrig har sett förut men som ändå tycks honom mycket bekant, kanske därför att han är så lik Jean P. Taylor som han borde ha sett ut på äldre dagar, under tyskarnas ockupation, innan han begravdes på borgerskapets bekostnad på kyrkogården i Nice. Mannens hår är grått, nästan vitt vid tinningarna, han har en gråsprängd mustasch som hänger strax nedanför munvinklarna precis som på de gamla fotografierna där hemma, men de täta ögonbrynen är fortfarande svarta och lätt diaboliskt krökta som hos Stalin.

     Olle och den äldre mannen är ensamma i kupén. De steg in i den nästan samtidigt och när de gjorde det nickade de avmätt men artigt åt varandra, ungefär som en bekräftelse på att de var beredda att tolerera varandras sällskap under resan, och ingen av dem sade något annat än Goddag. Mannen hängde upp sin ljusgråa sommarrock på kroken intill fönstret, tog upp en hoprullad Dagens Nyheter ur rockfickan och försvann sedan omedelbart bakom tidningen.

     Efter en stund, då tåget redan passerat Stuvsta och närmade sig Södertälje, frågade Olle sin medresenär om det gjorde något att fönstret stod lite öppet. Då sänkte mannen tidningen, skakade leende på huvudet och återgick till sin läsning. Olle tjuvläste på baksidan av tidningen, det var en artikel om den ökande exporten av svensk pappersmassa, sedan tittade han ut genom fönstret och funderade över sin framtid som ryckte allt närmare med tågets hastighet, kanske med nittio kilometer i timmen eller så. Han såg inte fram emot tio månaders militärtjänst, han var rädd för den fysiska träningen och för konfrontationen med översittare i uniform. Skulle han orka stå emot dem eller skulle han brytas ner och bli den lydige man i ledet som ju är det yttersta syftet med all militär träning? Han tänkte på gymnastikläraren kapten Holm och hans repstump, den hade han undgått med hjälp av förslagenhet och list. Skulle han kunna använda sig av dessa egenskaper också vid trängen i Linköping?

     Plötsligt hör Olle mannen mitt emot mumla något bakom sin Dagens Nyheter, mest för sig själv men tillräckligt högt för att Olle skall uppmärksamma det genom dunket från skenskarvarna och fartvinden som då och då smäller i den brunrandiga gardinen.     

     Brummelibrum, säger mannen och lägger ner tidningen på det lilla bordet mellan dem och viker omsorgsfullt ihop den så att sidorna inte skall fladdra i luftdraget.

     Förlåt? säger Olle och möter den vänliga, gråblåa blicken under de svarta ögonbrynen.

     Brummelibrum, upprepar mannen och blinkar med ena ögat.

     Brummelibrum vadå? säger Olle. Jag förstår inte riktigt.

     Är du inte Mors lilla Olle? säger mannen.

     Jo jag har varit det i alla fall, men från och med idag är jag bara Olle. Olle Andersson. Men hur kan ni veta vem jag är, vi har väl inte setts förut?

     Mannen mitt emot nickar och ler.

     Nej vi har inte setts förut, men jag känner dig ändå bättre än du anar, säger han vänligt. Och jag kan genast tala om för dig att du inte alls behöver oroa dig för den här resan till Linköping. Jag kan tala om för dig att du bara kommer att bli kvar vid regementet under din grundutbildning, den är bara sex veckor lång, och vädret kommer att vara lika vackert som det är nu. Sedan kommer befälet att inse att det aldrig blir någon riktig sjukvårdare av dig och att du inte passar bland de så kallade samvetsömma heller. Du kommer att bli förflyttad till Stockholm och staberna, där får du en både intressant och lättsam expeditionstjänst på Försvarsstabens pressavdelning. Ibland behöver du inte ens ha uniform på dig, det är nästan som ett civilt arbete. Luncherna äter du på en mjölkbar vid Östermalmstorg och bakom disken på mjölkbaren får du en dag syn på en mörk flicka som ser ut som Dolores del Rio i filmen Maria Candelaria och naturligtvis blir du kär i henne, du har ju inte bara utseendet gemensamt med hennes motspelare Pedro Armendáriz, eller hur? 

    Det besynnerliga är att den här flickan också heter Dolores, fortsatte mannen. Innan du är klar med din militärtjänst kommer ni att vara förlovade och bo tillsammans i Dolores tjänstelägenhet på Söder, den ligger strax intill Högalidskyrkan om det säger dig något. Du älskar henne mycket, hon älskar dig mycket också, men av någon anledning glider ni så småningom ifrån varandra och en dag kommer Dolores att bryta upp från dig på samma sätt som Gunilla gjorde det. Så är det i livet förstår du, fast du har svårt att inse det. Du kommer att känna dig övergiven igen, misslyckad och värdelös, men vänta – en gång skall även du träffa den rätta som det brukar heta och jag kan avslöja att sagan om Mors lilla Olle får ett mycket lyckligt slut. 

     Olle stirrade på sin medresenär som om han varit ett spöke. Det var han kanske också, men i så fall ett mycket levande och mycket pratsamt spöke. Olle blundade för att förvissa sig om att han inte suttit och somnat i den sommarvarma tågkupén, men då han åter öppnade ögonen satt mannen kvar som förut, alltjämt med ett leende på läpparna.

     Nu tänker jag inte berätta mera för dig, sade mannen. Jag har berättat alldeles för mycket redan, för egentligen ville jag bara lugna dig inför inryckningen. Du satt där och såg så olycklig ut så jag tyckte att jag borde säga något. Annars kunde jag ha fortsatt att läsa tidningen, här står till exempel en intressant artikel om en ny pomada från Amerika som kallas Brylcreem och lär vara mycket populär bland ungdomen. Har du som är ung använt Brylcreem någon gång?

     Nej det har jag verkligen inte, jag tycker den luktar äckligt. Jag använder mest Watzins Keratin, hårvatten är bättre mot mjäll än sådana där krämer. 

     Sedan frågade Olle: Säg mig, vem är du egentligen? Någon sorts skyddsängel?

     Det kan man kanske kalla mig, sade mannen. Men du tror ju inte på Gud så då tror du väl inte på änglar heller, det vore ologiskt, och jag vet att du håller på logiken i vått och torrt. Säg i stället att jag är en förlängning i tiden av dig själv, en efterfader om du så vill, för på samma sätt som det finns förfäder bör det ju finnas efterfäder, det är logiskt inte sant? För övrigt tror jag inte att Brylcreem är något för mig heller fast jag inte vet om den luktar äckligt eller inte. Och mjäll har jag inte besvärats av sedan de tidiga ungdomsåren, tack och lov.

     I samma ögonblick sköt konduktören upp dörren till kupén och ville se biljetterna. Olle räckte honom sin inryckningsbiljett, konduktören klippte den och konstaterade att den unge mannen skulle stiga av i Linköping, vilket knappast var någon nyhet, och sedan höll den vithårige mannen fram sin biljett för att få den klippt.

     Vi är framme i Nyköping om ett par minuter, sade konduktören till honom.

     Tack, svarade mannen och väntade tills konduktören lämnat dem igen. Då återtog han:  Jag ska stiga av i Nyköping, jag har ett ärende där. Nu dröjer det säkert ett bra tag tills vi ses igen, Olle, och jag önskar dig mycken glädje i livet. Behåll tidningen, jag har läst den. En dag kommer du att förstå vem jag är. Ha det så bra till dess.

     Innan Olle hann säga något mera lämnade mannen hastigt kupén med ytterrocken hängande över armen och hoppade ner på perrongen på Nyköping C innan tåget stannat helt. Olle reste sig och drog ner fönstret så långt läderstroppen tillät för att se vart mannen tog vägen, men trots att det inte var många människor som steg av eller steg på i Nyköping denna soliga söndagseftermiddag verkade det som om den besynnerlige mannen försvann i tomma intet i samma ögonblick som han satte foten på tågperrongen, om han nu överhuvudtaget gjorde det, man vet ju aldrig med skyddsänglar eller efterfäder. När tåget började rulla igen stirrade Olle ut genom fönstret, fortfarande omtumlad och osäker på om han drömt alltsammans eller inte. Men tidningen på kupébordet var i högsta grad verklig och den innehöll faktiskt en kort artikel om Brylcreem…

     Utanför övergick landskapet från solbelysta fält och enebackar till mörk och tät granskog, och Olle kunde se sin egen spegelbild skymta förbi i fönsterglaset. För bråkdelen av en sekund tyckte han sig se den vithårige mannens ansikte också, som en dubbelexponering, och under denna korta tidrymd flöt deras anletsdrag ihop på ett märkligt sätt – men det var nog också bara inbillning.

Berättelsen om Mors lilla Olle 41

Annas stora dag

DEN 4 MAJ 1954 tar Olle Andersson studenten. Då hade kriget i Indokina pågått i över sju år och bara några dagar senare föll Dien Bien Phu, ”den vite mannens Stalingrad” som Jolo kallade det. Koreakriget var slut, man har uppskattat det totala antalet döda till fem miljoner. Josef Stalin var död, nu hette den ryske regeringschefen Malenkov. Winston Churchill som var så gammal att han borde ha varit död var åter premiärminister i Storbritannien. Gunilla hade flyttat till New York med Bill Waterford och skulle föda honom en dotter innan äktenskapet upplöstes några år senare och hon gav sig av till Kalifornien och gifte sig med en ingenjör av armenisk börd med vilken hon fick en dotter till.

     Efter Stalins död har Olle övergett kommunismen och i stället börjat predika anarkismens läror. Anarkismen var den sanna socialismen utan ledare, lagar och individuellt förtryck, var och en tar ansvar för sina gärningar och alla arbetar frivilligt och oegennyttigt för det gemensamma bästa. Redan före ryska revolutionen deklarerade anarkisterna att decentraliseringen i små självstyrande samhällen hörde framtiden till och inte centraliseringen som kommunisterna hävdade, men deras teorier avfärdades som utopier eftersom de inte gav den enskilde någon makt över andra och kommunisterna fann därför det säkrast att avrätta alla anarkister de hittade.

     För att kunna bygga detta nya och sant socialistiska samhälle måste vi skapa en ny typ av människa, en som gjort sig fri från alla unkna traditioner, en sådan människa som Olle tror sig vara eller vill bli. Därför är han ateist, därför tänker han vägra göra värnplikt. Därför vägrar han också att befatta sig med den svenska historien som han finner full av maktgalna kungar, därför underkänns han i tentamensuppgiften som behandlar stormaktstiden. Som tur är får han högsta betyg i svenska med en uppsats om Strindberg (en man i hans smak) och Hemsöborna (som han läste högt för Sixten för många år sedan), det räddar honom från att kuggas.

     Aldrig kommer han att glömma avskedet till lärarna som stod uppställda på rad i kollegierummet, lika högtidliga och uppsträckta i sina svarta kostymer som de bruna rektorsporträtten i guldramar bakom dem, en samling mestadels äldre herrar som försökt förmedla sina gammaldags ideal till ännu en upprorisk studentkull i vilken Olle Andersson var den mest upproriske. Historielärarens hand är iskall vid avskedet, kanske är det självaste Frans Lagerberg som stigit upp ur graven för att bistå sin kollega.

     Det gick ju i alla fall, herr Andersson, trots att ni blev underkänd i svensk historia, säger han syrligt.

     Olle nickar bara, idag biter inte de här stofilernas sarkasmer på honom. Han har klarat sig fram till studenten trots att han höll på att bli far och trots att han fick drypan, han är en vinnare.      

     Fortfarande är han genomröd i själen, men när han stiger ut på trappan till Högre Allmänna Läroverket har han mörk kostym, vit skjorta och slips som alla andra studenter. Han vill inte göra Anna generad, för på många sätt är ju den här dagen också hennes stora dag. Hon väntar på gården tillsammans med Arne och Sixten som håller ett plakat, vackert textat och dekorerat, ”Olle 4.5.54” står det mellan blomstergirlangerna. Anna gråter och torkar tårarna med en spetsnäsduk, hennes dröm har gått i uppfyllelse, det bekräftas av den vita mössan på Olles huvud.

     Skolgården genljuder av hurrarop för dem som lyckats, de som misslyckats smiter ut bakvägen. En av dem är Ulf, han rycker på axlarna då han och Olle möts och säger ett lågt ”Grattis” innan han skyndar vidare. I en korridor stöter Olle också på Jan Bodén.

     Ett gott råd bara, säger han hastigt och trycker Olles hand. Vad du än gör i livet, tro på dig själv, stå för dina åsikter och ge inte upp.

     Det är ord som bär, ord som är som vingar eller som ballongerna som slår i majvinden från flaket på Grossistbolagets lastbil, där grönsakslådorna och råttknippet bytts ut mot grönskande ungbjörkar, och From har dagen till ära både rakat sig och klätt sig i mörk finkostym med prickig fluga. Hela stan är fylld av studenter och studentekipage, T-fordar, öppna dollargrin, en och annan hästskjuts, traktorer och lastbilar, det är ett karnevalståg  som drar fram längs Drottninggatan.

     Olle är den ende som åker till Pettersberg tillsammans med ett par flickor från Ring III, han är den förste arbetarpojken i samhället som erövrat den vita mössan. From tutar små fanfarer med signalhornet längs vägen, Anna strålar av lycka och kramar sin pojke, Sixten har tårar i ögonen och önskar att han haft kvar sitt dragspel. Arne och hans familj åker efter i sin första egna bil, en ljusgrön Renault Frégate, de har en liten son och en dotter på väg, snart skall de bygga ett eget hus efter egna ritningar i kärret där Cobra skrämde vettet ur en liten flicka för många år sedan. När den lövade lastbilen rullar fram längs grusvägarna kommer pettersbergarna ut på sina trappor för att betrakta spektaklet. 

     Jaså, han tog studenten i alla fall, den där odågan till pojke.

     Nu är väl Anna sprickfärdig.

     Vad är det för flickor han har med sig? Den där andra som han gick och drog med jämt och ständigt fick visst tag i en miljonär från Amerika, så kan det gå.

     Flickorna som åkte med honom, de hette Eva och Agneta, tillhörde hans beundrarinnor från föreningen Artis Amici, han hade en del sådana särskilt sedan han vunnit årets lyriktävling och fått några dikter publicerade i föreningens årsskrift. De passade bra som söta kuttersmycken under paraden, och eftersom de var av ”bättre sort” som Anna uttryckte det, den ena dotter till en civilingenjör och den andra till en docent, skulle Anna ha kunnat gifta bort Olle med båda två om det inte hade stått i strid med Guds och kyrkans bud. Men Olle hyste inga djupare känslor för någon av dem, han hade inte ens kysst någon av dem, och förresten var hans känsloliv fortfarande ramponerat och kaotiskt.                              

     Den vinnande dikten hette ”Till myggen som förtar de älskandes glädje” och hade kommit till under post-Gunilla-perioden, kanske fanns det en verklighetsbakgrund, vem vet? Här är i alla fall dikten som inbringade ett första pris på hela femtio kronor i Artis Amicis stora lyrikpristävling och placerade Eva och Agneta på lastbilsflaket tillsammans med poeten Olle:

     Radhusen av aftonsol som rullar fram längs idyllen

     Skogsidyllen ängsidyllen

     Idyllen med de kvistfria skorna

     Du sparkar av dig den

     Kanske väntar du på att molnduken ska täcka dina hettande lår

     Du dricker kyssar ur en kristallkaraff

     Och ser tusen små vita runor slingra sagor runt himlavalvet

     Det är det ingen som tror

     Vägen grånar fyller femti firar fest spricker pang

     Där dog en men andra föds, de är ett dugligt släkte

     Sommarsläkte skogssläkte

     Bilarna hänger som kottar i träna

     Nu stannar svalans flykt, vinden har slocknat

     Och ingen vrider upp solen till i morgon bitti

     Molnen har slutat äta varann

     Blivit civiliserade kulturpersonligheter

     Med vita skjortbröst under fracken

     Men myggen förtar de älskandes glädje

     Dikten ansågs så bra att den gick vidare till en annan tävling och så småningom hamnade den i huvudstaden hos All Världens Berättare, ett litterärt magasin utgivet av Bonniers förlag på Sveavägen. Olle fick fara till Stockholm och träffa redaktören som skrev en uppmuntrande presentation av den unge skalden och föranstaltade om ett honorar på sjuttiofem kronor, att tjäna hela 125 kronor på en enda dikt var inte så illa för en nittonåring vid seklets mitt.

     Varken Anna eller Sixten uppskattade väl dikten efter förtjänst, men festplatsen Tännholmen var känd som ett riktigt mygghål, sade Sixten och mindes kanske sin ungdom och midsommarnatten med Anna.    

     

Berättelsen om mors lilla Olle 40

Botgöraren

Äntligen vuxen

NU ÅTERSTOD BARA ett par veckor av sommarlovet och av arbetet hos Grossistbolaget. På måndagen efter festen i stugan klappade Åke honom på axeln och sade att det hade varit en  jävla rolig tillställning, fast för hans del hade det blivit dåligt med pippandet, alla tjejerna var ju upptagna, det hade han inte räknat med.

     Jag såg nog att du fick ihop det med Tuttan och det ordentligt, tillade han med en blinkning. Det hördes ända ut att hon var riktigt i gasen när ni juckade. Jag har varit ihop med henne själv en gång, hon är för jävlig på att mjölka, tycker du inte?  Och inte ser hon så illa ut i ansiktet heller, hon är riktigt söt när hon är uppmålad och så. Synd att hon är så tjock bara, fast på tjocka madrasser ligger man ju mjukare sägs det.

     Var bor hon? frågade Olle. Vad jobbar hon med?

     Hon är från Gävle och bor i Sandviken, sade Åke. Hon har en unge också, en liten flicka, med en sjöman, men han är ju aldrig hemma så då passar hon på att slå runt med andra karlar. Jag tror hon jobbar på Konsum. Vill du träffa henne igen får du nog åka upp till Sandviken, det är inte ofta hon är i Uppsala. Jag tror Kalle, det var han som gav den där idioten Stickan en blåtira, jag tror Kalle har telefonnumret till Tuttan. Jag kan fråga honom om du vill.

     Nej nej, det behövs inte, sade Olle. Det är bra som det är.

     Men det skulle inte bli så bra efter några dagar. Det började svida som eld i urinröret då Olle kastade vatten. Först trodde han det var blåskatarr, det brukade Anna ha och beklaga sig över av och till, men svedan blev bara värre och värre och långsamt gick det upp för Olle att han med stor sannolikhet hade blivit smittad. Herregud, tänkte han, inte det också! och såg framför sig syfilitiska skräcksyner med lemmar som ruttnade bort som då man fått kallbrand, testiklar uppsvullna till tennisbollar och ollon fulla med stora vätskande sår som luktade värre än helvetet. Han tvättade sitt ollon med kallt vatten, han granskade det inför varje toalettbesök och han sniffade i kalsongerna, men flytningarna blev allt kraftigare och spåren efter dem allt mer illaluktande.

     I bokhyllan hittade han Hemmets Hälsolära och läste om och om igen beskrivningen på de symtom som karakteriserade könssjukdomen dröppel eller gonorré som den också kallades. ”Sedan en man under könsakten blivit smittad och gonokokker hava inträngt i hans urinrör, så kan det dröja en avsevärt lång tid, 3 – 24 dygn eller längre, innan han märker något. Vanligt är dock, att den smittade mellan 5 – 10 dagen känner klåda i lemmen, och han kan då frampressa någon droppe slem. Men redan några timmar senare förvandlas klådan till smärta, urineringen blir mycket smärtsam och ett klibbigt, obehagligt slem, var, framkommer ur urinröret… Vi varna uttryckligen för all självbehandling av dröppeln.” 

     Åke var den ende han kunde anförtro sig till.

     Vafan ska jag göra? sade Olle. Jag har fått drypan, det var Tuttan som gav mig den. Det gör så satans ont att jag knappt kan gå.

     Stackars jävel, sade Åke. Jag vet hur det känns. Du skulle ha kört med kådis, med en sådan där tjej vet man aldrig, men det är ju för sent nu i alla fall. Du måste gå till polikliniken, det är lag på det. De har öppet på kvällarna också. Åk dit efter jobbet idag. Ju förr du kommer dit och får en spruta desto bättre.

Matt och blek steg Olle in till smittskyddsläkaren och sjuksystern. Han tog fram sin värkande lem, den såg väldigt liten och skrumpen ut, läkaren kramade om ollonet med gummiklädda fingrar och nickade åt systern som räckte honom en lång tunn träpinne med en bomullstuss i ändan.

     Ställ er bredbent och försök slappna av, sade läkaren som var en äldre gråhårig karl med en barsk röst som inte tålde några motsägelser. Vi måste ta ett prov.

     Smärtan då den långa sonden fördes in genom det inflammerade urinröret var fruktansvärd och Olle bet ihop käkarna och blundade. Ögonen tårades, han ville skrika högt. Han försökte krypa undan smärtan genom att dra sig tillbaka men läkaren tillhöll honom att stå alldeles stilla, annars gjorde det bara ännu mer ont. Efter vad som tycktes en evighet kände Olle äntligen sonden dras ut, det gjorde nästan lika ont som då den kördes in, ur ögonvrån uppfattade han den gulslemmiga bomullstussen som torkades av på ett glas för mikroskopisk analys.

     Sitt ner och vänta därute, sade läkaren. Provet är snart klart.

     Jo, visst var det gonorré. Olle fick en penicillinspruta i skinkan varpå läkaren började ställa frågor. Han förklarade att enligt Lex veneris var Olle skyldig att berätta var, när och av vem han smittats, alla smittkällor skall efterforskas och behandlas står det i lagen. 

     Olle sade att han inte visste mer om Tuttan än att hon hette Mary och bodde i Sandviken och hade ett barn med en sjöman. Det var inte mycket att gå efter, tyckte läkaren, men å andra sidan låg ju Sandviken i Gävleborgs län och inte i Uppsala län så fallet fick väl överlämnas till myndigheterna där för utredning. Han lät nästan lättad då han sade det, men så låg det också högar med blanketter på hans bord, man kunde nästan tro att alla män i Uppsala hade någon könssjukdom.

      Tio dagar senare skulle Olle på återbesök för ny provtagning, då kunde man se om penicillinkuren hade dödat alla gonokocker. Det var knappt att han kunde cykla hem, så ont gjorde det i underlivet, han måste stanna gång på gång och hela tiden tryckte blåsan på och ville få honom att pissa. Straffet för koppartråden, för hädelserna, för hans okristliga leverne, för alla synder han begått koncentrerades till pitten och urinröret. Gud visste var det gjorde mest ont, jämförelsen med doktor Josef Mengele var inte alldeles galen. 

     Olle lyckades ta sig upp till sitt kök osedd, men naturligtvis kom Anna upp efter en stund för att höra om han inte ville ha mat och han sade att han ätit en smörgås på fiket och att han nog höll på att bli sjuk, kanske var det maginfluensa.

      Sedan lindade han, som sin far en gång, den svidande lemmen i trasor för att inte smutsa ner lakanen och hoppades att de helvetiska smärtorna skulle vara om än inte överståndna så i alla fall mer uthärdliga nästa dag. Det var de också och Åke sade att nu var nog det värsta över och han hade väl inte gett namnet på henne som smittat honom, det var inte populärt bland flickorna i Uppsala och troligen inte i Sandviken heller. Han kände en kille som åkt på en redig omgång smörj av ett gäng skinnknuttar sedan han anmält en tjej som gett honom drypan, sådana där saker måste man vara karl nog att behålla för sig själv.

      Nej, sade Olle. Jag sa att jag inte visste vad hon hette, att hon var ett fnask som jag träffat på Birger Jarlsgatan i Stockholm.

Så kom Olle ganska lindrigt undan trots allt, utom att han gruvade sig för det obligatoriska återbesöket. Han gruvade sig så mycket att han uteblev, för då det var dags att komma tillbaka till polikliniken kände han sig helt återställd, helt smärtfri. Men Lex veneris gav ingen pardon, och en dag låg det bruna kuvertet där och väntade: Herr Olle Andersson, Bergvägen 10, Pettersberg, avsändare Könspolikliniken i Uppsala.

     Anna rasade och grät om vartannat, större skam kunde ingen drabbas av, hennes lille Olle var till och med värre än sin horbock till far. Sixten sade att det nog var bäst att Olle gick dit och blev undersökt igen, i brevet kallades han till återbesök vid hot om både polishämtning och vite. Till slut for far och son tillsammans med bussen till stan och Sixten sade att om de gjorde Olle mycket illa så skulle han slå läkarjäveln på käften. Läkaren gjorde Olle mycket illa, det var den långa stickan med bomull i änden igen, det kändes som om den skulle komma ut i ryggen, men han var frisk nu, det var huvudsaken, och han sade till sin far att den sortens undersökning nog måste göra ont, även om han hade en känsla av att läkaren plågade honom lite extra för att han skulle minnas besöket och ta sig i akt i fortsättningen.

     På bussen tillbaka hem återupplevde Olle den gamla gemenskapen med sin far på ett nytt sätt – nu var han honom jämbördig på det sexuella området, han hade fått drypan precis som Sixten en gång för länge sedan fast han fortfarande förnekade det. Han var en man, en riktig karlakarl, en rucklare, en roué och en ravaillac, allt det som han många gånger innerst inne önskat att han skulle bli.       

     Jag är vuxen, tänkte han. Det svider i pitten, men äntligen är jag vuxen.

Berättelsen om Mors lilla Olle 39

Mary kallad Tuttan

VARJE LÖRDAG KÖR From och Olle sopor till tippen som ligger på andra sidan stan. Det är mycket som måste kasseras, grönsaker och frukt ruttnar fort, det kommer nya leveranser på måndagsmorgonen, och bland soporna på lastkajen hålls de största råttor Olle har sett. När From och Olle fyller Volvons flak med avfall rusar råttorna runt i halvdunklet mellan lådorna och hela grönsaksavdelningen mobiliseras för att slå ihjäl dem med skyfflar och kvastskaft, det blir en blodig och festlig avslutning på arbetsveckan där jägarna utstöter triumfrop för varje krossad råttskalle. Sedan åker dagens jaktbyte till soptippen tillsammans med rutten sallad, rutten blomkål och ruttna gurkor. Man kunde tro att det inte skulle finnas några råttor kvar efter en sådan slakt, men följande lördag är de lika många, som om de gick igen eller återföddes, och det blir åter en halvtimmas blodigt råttkrig innan lastbilen kan släppas iväg. 

     För att reta käringarna på Fyristorg hänger From en lördag ett knippe döda råttor i ett snöre efter lastbilen och kör extra sakta förbi torgstånden så att madamerna och de fina fruarna hinner se spektaklet, det blir ett pekande och skrikande. Men då de är framme vid tippen finns bara några skinnslamsor kvar i snörändan, resten av råttorna ligger utportionerade på Uppsalas gator, i så små bitar att inte ens en katt kan ha någon glädje av dem.

      Efter besöket på tippen körde From till KFUK med Olle så att han kunde hämta sina tillhörigheter – en del kläder och grammofonen och skivorna – och fortsatte till Pettersberg så att han kunde bära upp dem till sig. Anna undrade förstås vad som stod på, men Olle sade bara att han fått hjälp att köra hem en del grejor från stan.

     Olle behövde inte berätta något för Sixten och Anna, de hade redan förstått att nu var det slut mellan Olle och Gunilla, i grunden tyckte nog båda att det var bra. Man skulle inte binda sig vid en annan människa i så unga år, så mycket av livet blev olevt om man gjorde det, se bara på dem själva, vad allt hade de inte gått miste om i världen därför att Sixten gjort Anna på smällen den där midsommarnatten. Olle hade ett arbetsamt läsår framför sig, hans betyg i tyska och matematik var minst sagt klena, han måste plugga hårt om han skulle klara den vita mössan och då var det inte bra med flickor som sög musten ur honom enligt Anna.

     Olle vägrade också att diskutera det som hänt med sina föräldrar, han var djupt olycklig fortfarande, men självmordstankarna hade sjunkit till botten i Fyrisåns slemmiga grönbruna vatten och han hade slutat stå på vakt i Engelska parken, det tjänade ju ändå inget till. Vad han än gjorde skulle han aldrig få Gunilla tillbaka, han hade insett till slut att hon var för alltid förlorad, nu gällde det att gå vidare och det var inte så lätt som det lät när varje steg gjorde ont som gick han barfota på en glödbädd.

Gubbarna på Grossistbolaget märkte också att Olle inte var sitt vanliga och glada jag, därför lät From honom köra lastbilen ibland ute på småvägarna på landet, en nyttig träning, och Åke bjöd med honom på en fest i en stuga utanför stan. Han utlovade både sprit och villiga flickor, det kunde inte Olle motstå, han behövde känna att han var en åtråvärd ung man igen och inte en stackars försmådd älskare som brädats av en halvgammal amerikansk gästforskare.

     Åke hade inte överdrivit, det blev en fest med både supa och knulla. Olle kände det som om han tog ett jättehopp rakt ner till proletariatets bottenskikt, där den dåliga smaken och vulgariteten fick blomma ut i full frihet. I stället för att spisa traditionell jazz eller bebop dansade man utmanande tryckare till schlagers som Adress Rosenhill, Tennessee Waltz, Två solröda segel, Egon och den fruktansvärda Flottarkärlek med Snoddas, den kunde man inte annat än spy åt.

     Och flickorna man dansade med var slappa och blekvita i hullet och stank av Tempo-parfym, de hade djupa urringningar med spetsbehåar under eller klänningar med smala axelband så att man såg de svettiga hårtofsarna under armarna, de målade sig med knallrött läppstift och de vaggade som ankor i sina pumps med sylvassa klackar. När de öppnade munnen luktade de Bill och John Silver cigaretter blandat med hembränt som serverades i groggar med Pommac och Loranga för att kamouflera finkelsmaken.

     De flesta av flickorna var betydligt äldre än Olle, mellan tjugo och trettio, och de flesta av dem hade stadigt sällskap med en pojke som var med på festen och höll sin tjej under sträng bevakning. Det reducerade Olles urval mycket kraftigt och han manövrerade försiktigt, särskilt efter det att en av festdeltagarna klippt till en alltför närgången rival så att rivalen fick världens blåtira och fann för gott att drypa av innan festen var slut. För att slippa konfrontationer satt Olle mest i ett hörn med ett halvfullt grogglas i handen. En flicka som hette Lena bjöd upp honom därför att hon var förbannad på sin pojkvän, sedan kom pojkvännen tillbaka och tog henne med in i ett av smårummen där det fanns sängar. Olle såg inte till dem mer på hela kvällen.     

     Så småningom hamnade han i en soffa tillsammans med en ung man som hette Sven och var bilmekaniker och en fyllig blondin i svart sidenklänning som kallades Tuttan och tydligen tillhörde de fria och lovliga flickorna. Sven var så full att han såg ut att kunna somna vilken sekund som helst, Tuttan var också full men inte värre än att hon kunde lägga en hand i skrevet på Olle och fråga om han hade lust att gå med henne in i ett av smårummen.

     Du ser så lessen ut, sade hon. Har du tråkigt eller är det något som är fel?

     Olle skakade på huvudet och log.

     Nej då, sade han. Jag får lite ont i huvudet av alla groggarna bara, det är nog inget annat. Jag är inte van vid att dricka så här mycket.

     Vad fint du pratar, sade Tuttan och putade med sina knallröda läppar. Du är ingen vanlig arbetarpojke, va?

     Jodå, sade Olle. Jag är från Pettersberg, min farsa jobbar på Bruket. Och själv jobbar jag på Grossistbolaget med Åke, det är han som bjudit med mig på den här skivan.

     Vem fan är Åke? undrade Tuttan. Skit samma förresten. Jag heter Mary men kallas Tuttan. Vad heter du?

     Olle, sade Olle.

     Sedan blev inte så mycket mera pratat dem emellan. Tuttan sade att hon struntade i hur han pratade, hon kände att han hade en rejäl sak mellan benen, den ville hon smaka, på det sättet skulle nog huvudvärken gå över också, det brukade den göra på karlar. Hon drog honom med sig in i ett av rummen, det lystes upp av en golvlampa med mässingsfot och en röd skärm som någon slängt ett par kalsonger över och glömt att ta på sig när han knullat klart. Det snurrade runt i huvudet på Olle då han och Tuttan ramlade ner på den smala turistsängen och började kyssas blött och slabbigt.       

     Egentligen ville han inte ha henne, egentligen hade han tänkt leva i celibat efter skilsmässan från Gunilla, men den frodiga heta Tuttan lät honom krama sina frodiga tunga bröst medan hon knäppte upp hans byxor och sedan tog hon hans bultande kuk mellan sina knallröda läppar. Det var som med Åsa, lika otroligt, och han hade svårt att hålla sig.

     Ånej du, nu ska du in och göra nytta för dig, viskade Tuttan hest då hon kände de första ryckningarna i hans lem.

     Hon red honom, med den frasande sidenklänningen uppdragen över midjan och båda brösten hängande utanför, dinglande ovanför hans ansikte som ett par meloner. Snart var hon plaskvåt, Olle kramade hårt om melonerna, hon ropade Hårdare! Hårdare! och det kändes som om hon skulle slita kuk och pung av honom med sitt väldiga roterande aschel. Olle stötte hårt uppåt och lät henne få allt han hade, det fick henne att skrika högt av lycka, skrik som bara delvis dämpades av Valpen i fönstret med sina vov-vov! vov-vov! från radiogrammofonen och fyllskratten från de andra gästerna.

     Tuttan rullade av honom, alldeles svettig, Olle begravde sitt ansikte mellan de stora brösten, någon kom in i rummet och sade att det var som fan, ligga och knulla med öppen dörr, och Tuttan bad den objudne dra åt helvete och dörren sköts igen och så, utan att han märkte det själv, fanns han därinne i henne igen, pumpande, pumpande, medan rösterna från förr ropade åt honom att släppa alla hämningar och spruta på, här fanns kanske deras chans att få leva vidare ännu en generation. 

     Du får inte tycka illa vara, Olle, men det är faktiskt vår uppgift att säkerställa släktets fortlevnad. Vi är inte så nogräknade, hittar vi bara en livmodermun är vi nöjda, huvudsaken är att vi kan ta oss in och att någon av oss hittar fram till ägget.  

Berättelsen om Mors lilla Olle 38

Kid Ory 

Tragedi

OLLE SPELADE FLITIGT på den gamla resegrammofonen med kaktusstift för att inte störa grannarna i KFUK-huset. Han sade inget till Anna och Sixten om presenten, han hade inte heller berättat för dem om besöket hos morbröderna. Sven-Olof Sandberg och Yngve Stoor var inga av Olles favoriter, de hörde hemma i en annan tid, i den tid då Änkans son Kjell spelade Gamla Nordsjön med Harry Brandelius varje söndagsmorgon, i Olles egen redan så avlägsna barndomstid. Under vintern hade han upptäckt jazzen hos en av medlemmarna i Artis Amici, det var en pojke som hette Jan och hade en jazzspisande kusin i Sundbyberg, och nu då Olle tjänade egna pengar köpte han sina första 78-varvsskivor à fem kronor styck med King Oliver, Jelly Roll Morton och Kid Ory på märkena Parlophone, Decca och Gazell.

I Stockholm och dess norra förorter fanns det numera dixiesnubbar som klädde sig som Olle i duffelrock och svarta manchesterbyxor och slogs med skinnknuttar, men det visste han inte så mycket om, för vid den här tiden var avståndet mellan Uppsala och Stockholm längre än den timme det tog att åka  med tåget. Men han hade hört berättas att svenska skoljazzband paraderade i Bromma som Eureka Brass Band och de andra jazzbanden brukade paradera i New Orleans, och ljudet av synkoperade kornetter, klarinetter och tromboner skulle med tiden spridas också till Uppsalas studentrum och nationsdanser, fast då var Olle redan på väg därifrån.   

När jag dör vill jag ha en riktig jazzbegravning, sade Olle till Gunilla. Inga tårar, inga sorgemässor, bara glad musik och dans på gatorna, ”Oh, didn’t he ramble”. Det borde ju alla önska, särskilt de som tror på Gud och himlen och ett liv efter detta, ju förr man kommer dit desto bättre. Som den här låten med Kid Ory, den heter Savoy Blues. Lyssna vad det svänger. Det är Kid Ory själv som spelar trombone, han är otrolig. Spelstilen kallas ”tailgate” därför att trombonisten behövde svängrum på orkestervagnen och fick sitta längst bak där han kunde spela glissandon utan att instrumentet stötte till någon av de andra musikerna. 

Gunilla lyssnade till föreläsningen och log lite då Olle markerade rytmen med fötterna. Han klappade med handen på sängöverkastet för att hon skulle sätta sig bredvid honom och spisa Kid Ory, kanske ville han att de skulle smekas och kyssas också, det fanns ju en sexuell laddning i den heta svarta musiken som alldeles saknades i Livet i Finnskogarna. Men hon blev stående mitt i rummet och tycktes mest vänta på att skivan skulle ta slut, det var uppenbarligen något viktigt hon ville säga. Sommaren led mot sitt slut, till hösten skulle han börja tredje ring, året var 1952, han var sjutton år.

Vad är det? frågade Olle och stoppade tillbaka skivan i sitt fodral. Är det något fel?

Jag tror att vi inte ska ses mera, sade Gunilla. Jag har träffat en annan man, jag tror jag är kär i honom.

Är det den där amerikanen?

Ja det är ”den där amerikanen”. Han heter Bill förresten. Bill Waterford. Han är kärnfysiker vid Columbia-universitetet. Han är inbjuden av professor Svedberg själv.

Olle knöt nävarna och reste sig upp, långsamt, han kände hur knäna darrade. Han fällde ner locket till grammofonen med en liten smäll.

Så det gick som jag befarade i alla fall, sade han sammanbitet. Du var ute med honom på kvällarna när du sa att du jobbade över, det var därför du inte kunde vara med mig. Du ljög för mig.

Nej det gjorde jag inte, vi arbetade över, det är sant, sade Gunilla. Sedan sade hon: Jag tycker om dig Olle, det gör jag fortfarande, men jag älskar dig inte längre. Det känns som om vi är färdiga med varandra, som om vi inte har något mer att ge varandra. Jag vet inte varför det blivit så men så är det ändå. Vi håller kanske på att växa ifrån varandra.

Hennes kalla konstateranden, hennes kyliga lugn gjorde honom utom sig. Han ville kasta sig över henne och slå henne, banka förstånd i henne med knytnävarna, få henne att inse att hon drabbats av en stundens förvillelse, att hon var hans för alltid på samma sätt som han var hennes för alltid. Men han hade sett nog av den sortens meningslösa misshandel under sin barndom, och han hade lovat sig själv att aldrig slå en kvinna så som Sixten slagit Anna. 

I stället börjar han gråta, tyst och hjälplöst. Gunilla står kvar mitt i rummet, kanske lika hjälplös som han. Då han går förbi henne ut i köket stirrar han ner i golvet som en tuktad hundvalp. Han hoppas att hon skall sträcka ut en hand och röra vid honom, att hon skall säga att alltsammans bara var ett dumt påhitt, men hennes ögon är kalla och absolut uttryckslösa. Detta är ingen grym lek som hon hittat på för att pröva hans kärlek, detta är allvar, detta är början till slutet. 

Det är ännu tidig kväll, blåvingarna kommer inte förrän om någon timme, Olle och Gunilla är alldeles ensamma i lägenheten. De skulle ha god tid att diskutera med varandra, ”reda ut problemen” som det heter, men djupa känslor bör nog inte diskuteras eller nagelfaras – bara detta att man börjar prata om dem brukar vara ett ofelbart sätt att ta död på vad som eventuellt kan finnas kvar av kärleken. Det är som med konsten eller med poesin, de snusförnuftiga uttolkarnas analys gör den varken vackrare eller bättre. Den sanna kärleken kan inte vändas ut och in som en rock och granskas i varje söm, den kan inte heller lappas och lagas. Antingen lever den sitt eget hemliga liv i all evighet eller också dör den av brist på näring och får våra hjärtan att skrumpna som gamla vinteräpplen i en klädkorg på vinden, något mitt emellan finns inte. Den sanna kärleken är alltid sann, kanske är den det enda sanna i hela vår förvirrade och falska värld.

Olle är på väg mot ytterdörren och skulle väl ha gått sin väg tyst och stilla om inte Gunilla mumlat att hon var ledsen för det som hänt men att det inte var något hon kunde göra åt saken, hon kände att det var definitivt slut mellan dem. Då hon sade det snodde han runt, hans gråa tattarögon sköt blixtar genom tårarna, han både såg ut och lät som sin mor då han skrek åt henne: 

Ta du din jävla amerikan och dra åt helvete med er bägge två!  Jag skiter i dig och hela det här förbannade livet. Du kommer aldrig att få se mig mer, det kan jag lova dig. Adjö Gunilla, och tänk på vad du gjort!

En futtig vedergällning, ett slag i luften, men det var han allt han mäktade med i det ögonblicket. Sedan rusade han nerför trapporna, kastade sig upp på cykeln och cyklade med dödsförakt mot Stora Torget, trampade på som en galning mellan bilar och bussar och fotgängare, hörde inte rösterna som ropade efter honom att se sig för, som kallade honom pojkjävel och buse. Han kom oskadd fram till Islandsbron, samma plats där han en gång för många år sedan funderat på att dränka sig därför att han var så ung och där han stött ihop med Oden den allseende som skänkt honom nytt livsmod på Konditori Fågelsången.

Men den här dagen fanns där ingen Jan Bodén som kunde ge honom tröst, och ingen annan heller som tog någon notis om den unge mannen i grå overall som stod vid broräcket med sin cykel och stirrade ner i vattnet. Det var inte mycket vatten i Fyrisån så här på sensommaren och fallet låg nästan torrt, tillproppat av sjögräs och ris och en massa skräp som fastnat i riset. Här skulle det bli svårt att dränka sig, djupet vid bron var högst en meter och vattnet var grönbrunt och nästan stillastående, skummigt vid åkanterna som hästpiss.        

Efter en stund trampade Olle vidare längs Nedre Slottsgatan mot Carolinabacken, förbi Enskilda läroverket där han en gång börjat skolan, och den här gången måste han leda cykeln nästan hela vägen uppför backen, så matt och kraftlös kände han sig. Han satte sig att vila på en av stenbänkarna vid Gunnar Wennerbergs staty, och hade han lyssnat noga skulle han kanske ha hört Glunten klaga: ”Ja, jag vill dö, Bäddas i snö, Glömma hur bittert jag lider”. Men vad angick Gluntens olycka vår Olle, och vad för tröst kunde han finna i Magisterns svar: ”Käraste du, Inte ännu! Än komma gyllene tider”? Då han tittade upp mötte han skaldens tomma blick under den duvlortiga pannan och just då hade Olle väldigt svårt att föreställa sig kommande gyllene tider.

I stället för att cykla hem åker han till den gamla lekplatsen där han en gång för mycket länge sedan mött sin stora kärlek på en kommunal gungställning och tillsammans med henne gjort svindlande luftfärder som de älskande paren på Chagalls tavlor. Men denna avskedets dag hänger de tre gungorna tomma, rör sig lite i vinden, gnisslar lågt av medkänsla. 

Olle ställer sig på mittgungan, järnringarna jämrar sig under tyngden då han tar fart med hela kroppen, hela den grova träställningen gungar och knakar. När han fått upp farten sätter han sig ner och hoppar just som gungan nått sitt översta läge, ögonblicket innan den är på väg att slå runt, det är en lek med döden, och han flyger tungt som en skadskjuten fågel och faller handlöst på alla fyra i det grova gruset. Smärtan får hans ögon att tåras, för bråkdelen av en sekund är världen röd. Långsamt kommer han till medvetande igen, reser sig upp och borstar händer och knän rena från grus och jord. Båda handflatorna är blodiga och prickiga av grus, det svider på knäna också, och då han tittar närmare efter ser han att overallknäna är uppslitna och att blodet sipprar under det gråa tyget.

Fan också, tänker han. Nu är den här overallen åt helvete och han har bara en till att byta med. Han kommer att få betala för overallen, kostnaden dras av på lönen, för hur skall han kunna få Grossistbolaget att tro att han slagit upp bägge knäna på jobbet? I grönsakslagret halkar man inte på bananskal såvida man inte snott en banan och ätit upp den på arbetstid, något som inte är förbjudet men heller inte sanktionerat uppifrån.

Men det är som om den brännande svedan i händer och knän ger honom ny styrka, i vart fall får den honom att glömma Gunillas svek åtminstone för stunden. Nu gäller det för honom att ta sig osedd upp till sitt kök och tvätta av jord och blod och packa ihop overallen utan att Anna märker det – i stunder av djup förtvivlan kan sådana vardagliga små sysslor vara oss till mer hjälp i det som numera kallas sorgearbetet än all världens ömkan, tröst och ojojoj.   

Efter arbetets slut började Olle dröja sig kvar i stan och sitta på fiket tillsammans med Åke och andra chaufförer som körde ut varor och gods. Han trädde in i en ny värld till vilken den grå overallen fungerade som inträdesbiljett: 

     Hej, jobbar du också på Grossistbolaget?

     Hej, ja på samma ställe som Åke. 

     Hur gammal är du då? Sjutton. 

     Så då får du inte köra. 

     Nej. 

     Olle kände sig som Alfred Jarry, pre-dadaisten som skrev Kung Ubu och drev omkring i Paris’ bohemvärld iklädd overall med en stor revolver och en skiftnyckel i fickan, duktig på att laga cyklar påstods det.

Det var lätt för Olle att smälta in i den här miljön, där man småpratade om dagens vedermödor, fel på lastbilarna och andra vardagliga ting. Han hörde berättas om Korken och Ström som försökt köra om varandra på Riksettan mellan Uppsala och Knivsta med sina Chevroletlastbilar, men bilarna gick exakt lika fort och tävlingen såg ut att bli oavgjord. För att knipa en extra poäng öppnade Korken dörren och körde stående medan han pissade på Ströms lastbil. Så den gången fick Ström så han teg och var nära att köra av vägen rakt in i en kohage i närheten av Alsike.

Apropå pissa, sade en av gubbarna och torkade sig om munnen efter att ha lagt in en prilla. Har ni hört om herrarna som stod vid pissrännan och filosoferade? Varför strilar det inte när du pissar, frågade den ene. Därför att jag låter det rinna längs benet, sa den andre. Men blir inte det obehagligt? frågade den förste. Bara om det är ens eget ben, sa den andre.  

Hela kaféet ekade av skrattsalvorna, medan de leende servitriserna kom med påfyllning i vita porslinskannor och nybredda ansjovissmörgåsar med hårdkokt skivat ägg på rågsiktkaka. Då och då fick någon av dem en uppskattande klapp i stjärten, det var som ute på landet hos morfar Karl och morbröderna och Emma, varmt, vänligt och enkelt.

Men det var inte bara för den okonstlade samvaron på fiket som Olle blev kvar i stan efter arbetet. Vid sjutiden, då nästan alla kafégäster försvunnit var och en till sitt, cyklade Olle hemåt men inte längre än till Engelska parken, där Owe Thörnqvist snart skulle dansa rumba och plantera en kaktus på marken. Intill parken låg Fysikum, i Fysikum arbetade Gunilla och de amerikanska gästforskarna som bjudits dit av professor The Svedberg, nobelpristagaren. Olle visste vilka fönster han skulle titta upp mot, innanför något av dem fanns den falska flickan och hennes nye älskare. 

Han kunde vänta i timmar i skydd av träden, på samma sätt som Anna och Olle en gång då han var mycket liten väntat en hel kväll utanför restaurang Flustret där Sixten och tyskan Erika festade om tillsammans med sina arbetskamrater, kanske var det någon som skulle sluta på Bruket eller någon som fyllde år. Mor och son hade suttit på en bänk i skydd av buskarna och spanat mot restaurangen med utebord och vitmålad musikpaviljong, stirrat mot alla ljusen, lyssnat till rösterna och musiken inifrån matsalen. Olle frös i sensommarkvällen, Anna tog av sig sin kofta och svepte in honom, Vi kan inte gå än, stackars lilla pojke, vi måste se om de är här… Varför måste de det, frågade sig Olle nu, för till slut hade det ju ändå blivit så att de tog en buss hem utan att ha sett en skymt av vare sig Sixten eller den påstådda älskarinnan.

Var det Annas groteska svartsjuka som gått i arv till honom, undrade han där han stod bakom en trädstam och spanade upp mot de upplysta fönstren. Vad förväntade han sig att få se, Gunilla som kysste Bill Waterford, än sen? Vad kunde han göra åt det?  Han stirrade på sårskorporna på sina handflator och kände hur ärren på knäna stramade då han böjde på benen. Det gjorde lite ont, var det smärta han ville känna, njöt han i hemlighet av att bli knuffad åt sidan av en annan man? 

Mors lilla Olle, mors lilla Sacher-Masoch. 

Och ändå stod han kvar vid trädstammen och stirrade upp mot den mörka byggnaden där ljusen i rummen släcktes ett efter ett utan att någon tycktes lämna byggnaden. Uppe vid slottet slog Gunillaklockan nio. Var det en slump att klockan bar samma namn som den kvinna han älskade, var det en slump att den klämtade för honom nu i denna sorgens timma?   

En enda gång ertappade han dem, det var en kväll någon vecka senare, knappt hade han hunnit gömma sig bakom en av de gamla kastanjerna i parken förrän de kom ut tillsammans, hand i hand, Gunilla och Bill Waterford. Det var strax efter åtta, det var ännu inte mörkt ute, blåskymning. I dörren såg han dem någorlunda tydligt, Gunilla i ljusblå klänning med gul kofta, amerikanen i ljusa sommarbyxor och gråblå blazer, en lång karl med kort brunt hår och tunna läppar, kanske lite lik Cary Grant på håll. Han såg ut att vara minst trettio år, vad skulle Gunilla med en så gammal karl till? Var äldre män bättre älskare?

Kanske hade han pengar, pengar kunde ju förvrida huvudet på kvinnor, visst hade Gunilla drömt om att bli rik och resa ut i världen precis som Olle själv. Olle hade berättat för henne om sin onkel i Amerika, där fanns någon de kunde besöka ute i världen när de blivit rika, nu blev det inte de båda som for men tillsammans med Bill Waterford skulle i alla fall Gunilla komma till Amerika.

Olle önskade att han haft en revolver som Alfred Jarry, då skulle han ha kunnat skjuta dem båda. Möta den där Bill Waterford i en strid man mot man vågade han inte, han var ingen slagskämpe och amerikaner lärde sig ju att både boxas och brottas i skolan, det hade han läst i Det Bästa. Kanske var Bill Waterford marinsoldat också, de kunde knäcka ens nacke med ett enda slag, det hade också stått i Det Bästa.

Gunilla och Bill fortsatte hand i hand genom Engelska parken i riktning mot stan, de skulle väl ut och äta middag tillsammans. Om Olle vågat sig fram skulle de ha sett honom, vad som hänt då kan ingen säga, kanske något förfärligt, så det var väl lika bra att han stod kvar och tryckte bakom trädstammen tills de försvunnit bortåt Carolina Rediviva. 

Då Olle klev fram ur skuggorna med sin cykel kom en liten man promenerande på parkgången med en tax, Gösta Knutson hette han och taxen hette Sofi, hela landet kände ju till Pelle Svanslös numera, men åt Olles svartsjuka kunde inte magister Knutsson göra det minsta.

God afton, sade han bara med sin knarriga radioröst.

Berättelsen om Mors lille Olle 37

V

 

 

 

Brummelibrum, vem lufsar där?
Buskarna knaka, en hund visst det är.
Lurvig är pälsen men Olle blir glad:
”Å en kamrat, det var bra, se god dag!”

                                    ALICE TEGNÉR

Scouter och kondomer

OLLE HAR FÅTT sitt första sommarjobb, på grönsaksavdelningen hos Grossistbolaget i stan. Han är lagerarbetare i grå overall, han börjar klockan sju på morgnarna som andra arbetare och han packar salladshuvuden, tomater och gurkor i lådor som körs ut till Grossistbolagets kunder. Ibland åker han med i lastbilen som så kallad matsäck, han rör sig hemvant i speceriaffärernas varulager, han är artig och en god representant för företaget:

Goddag, här är grönsakerna från Grossistbolaget, bäst vi kollar av notan så att ni ser att allt är med. Tyvärr är purjolöken slut för tillfället, men vi har restnoterat den. Vi räknar med att kunna leverera purjolök på torsdag.

Hoppas att gurkorna är bättre den här gången, för de ni kom med förra veckan var så dåliga att vi fick kasta flera stycken. Dåliga grönsaker vill vi inte ha, då förlorar vi kunder.

Det var tråkigt, vi försöker kontrollera allt som går ut. Men tyvärr kan det gå lite för fort ibland då det är mycket som ska packas. Och gurkorna har varit ojämna i kvalitén på sistone. De kommer från Skåne och det har visst regnat mycket där, det kan vara en förklaring. 

Jag har redan ringt till kontoret och reklamerat. Fem gurkor var det som vi måste slänga.

Då hoppas jag att det ordnar sig. De här grönsakerna har jag packat själv i morse så kvalitén på dem kan jag garantera.

Men här är ett blomkålshuvud med svarta fläckar, det vill jag inte ha.

Det var tråkigt, då stryker vi ett blomkålshuvud på följesedeln. Jag såg faktiskt inte de där fläckarna för de sitter under bladen.

Då får ni titta efter lite noggrannare i fortsättningen, unge man.

Jag ber om ursäkt för blomkålshuvudet. Men alla de andra grönsakerna ser väldigt fina ut eller hur? Titta bara på rädisorna, se så fräsch blasten är, vi fick dem igår kväll.

Jo de verkar prima.   

Det är en vuxen tid i grå overall tillsammans med vuxna som behandlar honom som en vuxen. Förmannen är från Pettersberg, kanske är det därför Olle fått jobbet, arbetsplatsen i källaren delar han med gubbarna From och Tjernberg som varit i firman i flera decennier och en rödhårig pojke från Vendel, Åke heter han och är några år äldre än Olle, han pratar mest om brännvin och flickor.

Gunilla har också sommarjobb, på Fysikaliska institutionen vid Engelska parken där hon skriver maskin och stenograferar. Det är många gästforskare från utlandet som utnyttjar faciliteterna under sommaren då den ordinarie personalen har ledigt, hon är duktig på både engelska och tyska, kanske en blivande privatsekreterare. Hon har fått eget rum på stan också, hos scouterna i KFUK, hon bor hyresfritt mot att hon städar efter kvällsmötena.

Efter arbetet cyklar Olle till henne i sin grå lageroverall som luktar kål och purjolök. Gunilla slutar fyra på eftermiddagen och är redan hemma, de äter äpplen som han tagit med sig från lagret och de älskar med varandra som Adam och Eva – men med den viktiga skillnaden att Adam nu använder kondom som Eva köper på apoteket åt honom. Själv är Olle för blyg för att handla gummi över disk, men det finns en vit Durexautomat på väggen utanför apoteket i samma kvarter som scoutlokalen, dit vågade han smyga en kväll med fem enkronor i fickan. Kondomer är dyra, därför tvättar Gunilla dem efter användning, hänger upp dem på tork i köket och pudrar dem omsorgsfullt med talk innan hon rullar upp dem och lägger dem i små halvgenomskinliga pergamynkuvert som hon tagit hem från Fysikum.

Men före halv sju måste de ha älskat färdigt och före halv sju måste de nytvättade kondomerna tas ner från torkstrecket för då kommer blåvingarna som blandar saft och skär upp bullar i köket och inte har en aning om vilka djuriska lustar som blivit tillfredsställda i patrullchefens rum timmarna före. Olle sitter kvar på sängen och ser sin Gunilla förvandlas från en naken Eva till en militäriskt mörkblå scoutledare med bälte och snoddar, och ibland smeker han hennes stjärt genom bomullstrosorna under den plisserade kjolen innan hon skyndar ut till sin kvittrande patrull av småflickor. Det får lustan att pirra på nytt i dem båda och Gunilla ger honom en lekfull klatsch på ollonet med fingertopparna. 

Om barnet som inte ville bli till talar de inte alls, innerst inne känner nog bägge att det som skedde ändå var det bästa som kunde ske. Även deras skolor har förlåtit dem, möjligen tog läroverkets rektor och kollegium varning av gymnasisten Alice som relegerades då hon blev med barn, med en lärare till på köpet viskades det, och som några dagar därefter kastade sig framför norrgående snälltåget till Östersund och fick skyfflas upp i småbitar från rälsen. Den misstänkte fadern, en yngre man som undervisade i kemi och fysik, försvann från stan i samband med begravningen, så den gången talade nog ryktet sanning. I dödsannonsen stod det att ”vår älskade Alice hastigt lämnat oss i blomman av sin ungdom” och läroverket flaggade på halv stång – det var precis som Jan Bodén sagt till Olle på Konditori Fågelsången då han gick i självmordstankar. Ännu har ingen skrivit något drama om Alice och hennes sorgliga öde – och skillingtryckens tid är förbi för länge sedan. 

Men någonstans inom dem gnager en känsla av delad skuld. Ibland ser de i smyg på varandra med ett besynnerligt främlingsskap i blicken, ibland är det som båda hade kondom också på händer och läppar när de kysser och smeker varandra, för några ögonblick kommer de inte varandra lika nära som förut. Men det är som när ett moln skymmer solen, strax är allt som förut igen och åter kan de hänge sig åt sina kroppars glädje.

Efteråt rullar Olle av gummit och sköljer det under kökskranen – så många små Ollar, så många små Gunillor, så många små scouter som rinner ner genom den gamla emaljerade silen, tänker han ibland och då kommer frågorna tillbaka: Vem var han eller hon som aldrig blev till något? Hur skulle han eller hon ha sett ut? Mörk, ljus, blåögd, som Olle, som Gunilla, en pojke, en flicka? Han minns åter fostren i glasburkarna på Zoologiska museet, om deras barn ändå hade hamnat i en sådan så kunde de ha gått dit på söndagarna och tittat på burken ungefär som man går till kyrkogården där man inte ser något alls av de döda men ändå ägnar dem så många vackra tankar.

Vi kan inte ses i morgon, säger Gunilla en kväll och slätar till kjolen. Det kommer ett par amerikanska fysiker till institutionen och jag har lovat att visa dem runt i stan. Kanske bjuder de på middag och då blir det nog sent.

Olle betraktar henne, ser hur hon vuxit till kvinna, yrkeskvinna, effektiv, förekommande, professionell. Han är nog lite svartsjuk också, han är rädd för att förlora sin Stora Kärlek till en gästande amerikansk fysiker som bjuder på flott dollarmiddag på Gillet eller Flustret. Han börjar förstå hur Anna kände det när han själv gjorde sig fri, för övrigt en process som är långt ifrån avslutad fast han inbillar sig det och fastän Anna allt oftare söker tröst i Skriftens ord om att barnen skall överge både fader och moder. Men Olle har övergett henne för tidigt, det är alltid för tidigt, allt som har med Olle att göra kommer alltid att vara för tidigt för Anna.

Jaha, säger han nu till Gunilla. Det var ju bra att jag fick veta det i förväg. Annars brukar du inte säga något utan bara lägga en lapp åt mig. Hoppas att ni får det trevligt då.      

Du behöver väl inte låta så sur för det, det ingår i jobbet.

Han nickar och tänker på en strof han skrivit: ”En fnurra på tråden, ett litet gräl, och avgrunder skilja genast själ från själ…” Då han läste upp de raderna för Gunilla en gång för något år sedan tyckte hon att det var bra formulerat.

Jag är inte alls sur, säger han nu.

Mer blir inte sagt för nu rasar blåvingarna in, kastar sig över sin patrullchef som en flock tjattrande sparvar, fyller köket och tamburen och tvingar Olle att retirera mot dörren, följd av deras undrande och misstänksamma blickar. Vem är det där, vad gör han här, här skall inte finnas några killar, detta är flickornas eget hus, KFUK, inte KFUM. Gunilla, du tänker väl inte överge oss?     

Berättelsen om Mors lilla Olle 36

Flydd är musiken

JAG ÄR MED BARN.

     De fyra enkla orden är som Kristi spikar, de naglar Olle vid golvet, de träffar honom som blixten som Gud underlät att skicka ner mot den trotsige lille pojken med koppartråden. Men nu är hämndens timma slagen, nu skall den upproriske ynglingen kväsas, syndastraffet kommer sent men Gud förlåter aldrig hädare och horkarlar, hans minne är evigt.

     Jag gick till apoteket, säger Gunilla. I dag fick jag svar. Provet är positivt.

     Han är sexton, hon nyss femton fyllda. Ända sedan 1920-talet har Hinke Bergegren, Elise Ottesen-Jensen och många andra informerat arbetarklassen om bruket av preventivmedel, men varken Olle eller Gunilla har lyssnat till sina lärares mumlande sexualundervisning, de har älskat som romantikerna påbjuder, för älskandets egen skull, utan en tanke på så triviala fakta som att samlag kan leda till barn. Så gjorde Sixten och Anna, så gjorde säkert också  Terje och Svea en gång, vad som har hänt är vad som kommer att hända, ty intet nytt sker under solen, vådaskotten är fler än man kan tro.

     Tredje månaden.

     Så har sommarens kärleksmöten burit frukt denna bistra och gråkalla höst, och de två älskande ser hjälplöst på varandra. Vad skall vi göra? Vad skall Terje och Svea säga? Och Anna och Sixten? Hur skall det bli med skolan för den blivande modern och den blivande fadern? Relegering förstås, man får inte dra vanära över samhällets institutioner genom ett sedeslöst leverne, glöm inte att detta är 1950-talet då elever som tjuvröker eller förtär alkohol eller knullar bestraffas hårt och skoningslöst om man upptäcker dem. Ty utan kristna normer faller systemet sönder och samman, det slutar med kommunism och anarki, folkhemmet är fullt av Lagerbergare med pekpinnar – och ännu svänger kapten Holm sin svidande repstump.

     Till sist, efter ändlösa diskussioner under långa promenader, inser de att de måste berätta. Snart kommer ugnen att bli för trång för den jäsande bullen, då hjälper inga utlagda klänningar eller resårskärp längre, då kommer skammen att uppenbaras för alla. Telefonerna börjar gå varma mellan skolor och föräldrar, mellan föräldrar och föräldrar, för första gången talar mödrar och fäder med varandra. Skandalen växer som ett atombombens svampmoln, förgiftande allt i sin väg, och i dess centrum brinner Olle och Gunilla med sitt ofödda kärleksbarn.

     I sin vanmakt söker Olle upp Oden den allvise som bjuder på kaffe på Konditori Fågelsången en isig novembereftermiddag. Denna gång är det Olle som talar och magister Bodén som lyssnar, puffande på sin krokiga pipa.

     Jag får prata med din klassföreståndare, säger han när Olle har talat färdigt. Vi får diskutera saken oss emellan, sedan blir det kollegiet som får avgöra vad som ska ske. Tyvärr är utsikterna för att du ska få gå kvar i läroverket ganska små och detsamma gäller nog för Gunilla, det här är en allvarlig historia. Att ni ska få behålla barnet är så vitt jag förstår också helt otänkbart med hänsyn till er ringa ålder. Jag känner en duktig psykolog som ni ska få tala med, i sådana här fall är det alltid den psykologiska expertisen som har sista ordet. Vad säger dina föräldrar?

     Min mor bara gråter och grälar om vartannat, sade Olle. Min far säger inte så mycket, det brukar han inte göra. Jag har förstört mitt liv, säger mamma, och hennes med. Men jag kan inte hjälpa att jag älskar Gunilla, och ibland har vi pratat om att gå i döden tillsammans, som Pyramus och Thisbe eller Romeo och Julia, vi skulle inte vara de första.

     Bry dig inte om gamla tragedier, sade Oden. Ingen kommer att skriva några dikter eller dramer om Olle och Gunilla, det blir inte ens en notis i tidningen, bara två dödsannonser och skolflaggorna på halv stång.

     Vi kan väl ta hand om ungen, säger Terje. Vi har redan så många själva att en till inte skulle göra någon skillnad. Barn eller barnbarn, det kan väl vara detsamma, eller hur Svea?

     Men vem lyssnar till Terjes fyllsnack?

     Psykologen gör sin utvärdering, han är en vänlig person som rekommenderar abort: ni är för unga för att ta ansvaret för ett barn, och moderns sociala situation är inte den bästa. Dagarna försvinner i höstdimmorna som i en fransk film, solen förmår aldrig bryta igenom de blygråa molnen, tills vidare får båda gå kvar i sina skolor. Men det är en oviss väntan som sätter spår, papperskvarnarna maler långsamt som alltid, nu är Olle och Gunilla två personakter i gråbruna mappar på rektorernas och myndighetsmänniskornas skrivbord, när de kysser varandra är det genom en springa i väggen, nej Olle, vi kan inte ses i kväll, jag har en massa läxor att göra, nej Gunilla, det går inte, vad säger din rektor? vi har bättre chanser om vi klarar proven, pappa är full igen och sitter och gråter, jag har inte talat med mamma på två dagar, vi säger inget till varandra, vi bara stirrar in i väggarna, det finns ju inte mer att göra, vi kan bara vänta, mår du bra? ibland gör det ont i magen, jag längtar efter dig, jag älskar dig, vart skall vi ta vägen? vi måste träffas snart, jag blir nog utesluten ur scouterna också men det bryr jag mig inte om.

     GUNILLA!

     OLLE!

En kväll kort därefter kommer barnet, lika oväntat som det blivit till. Det överrumplar Gunilla på ett konditori dit hon och Olle har gått för att få prata med varandra utan föräldrarnas lyssnande öron och frågande blickar, det förvrider hennes ansikte i smärta, hon blir grönblek och är nära att svimma vid bordet. En servitris skyndar fram med ett glas vatten och frågar om hon skall kalla på ambulans men Gunilla skakar på huvudet. Till Olle viskar hon: Vi måste till sjukhuset, det är något fel, men jag vill inte åka ambulans.

     De har gjort av med sina sista pengar på kaffe och kaka, de har bara några kronor kvar till Fyrans spårvagn som rasslar omkring i stan som en ljusblå relikt från sekelskiftet med obekväma ribbänkar och slitna läderstroppar i taket. De borde ha kallat på ambulans, det inser de då de sitter på spårvagnen men då är det för sent. Värkarna avtar och kommer tillbaka, vid Svandammen mår Gunilla så dåligt att de måste stiga av. Hon kräks över staketet och de slumrande änderna snattrar lågt.

     När de äntligen kommer fram till akutintaget rinner det blod längs Gunillas ben, hon går dubbelvikt av smärta och Olle måste stödja henne, vad har de ställt till med? Läkaren ser orolig ut och samtidigt undrande, det är ju inte stort mer än ett par barnungar som söker hjälp för ett pågående missfall. Han är gammal nog att förfasa sig över utvecklingen i det moderna samhället, barnkvinnor som Gunilla har ingen plats i Välfärdslandet. Har du inte hört talas om kondom? säger han till Olle. Ni är ju minderåriga för tusan. Begriper du inte vad du har ställt till med?

     Om Sixten hade varit där skulle han ha smockat till mannen i den vita rocken, tänker Olle, men själv är han för trött och orolig för att orka protestera. I stället mumlar han något om psykologer och inlämnad abortansökan. Han fortsätter att må illa fast det inte är han som rullas bort på båren, han kastar en sista blick efter Gunilla som försvinner bakom de grågröna svängdörrarna och rusar sedan därifrån innan han börjar kräkas. Det känns som den gången farmor låg för döden, säkert blir det svarta klackmärken på linoleummattan nu också, det ger han fan i.

     För en kort stund blir han Sixten, Sixten som hatar översittarna i prästsvart, militärgrått och läkarvitt, dessa mänsklighetens tidsstudiemän som vill bestämma allt – när vi skall avlas, döpas, gå i skolan, göra lumpen, gifta oss, skaffa egna barn, arbeta, hur länge vi skall hållas friska, när vi inte är produktiva längre och när vi kan anses färdiga för graven. Här är tidrapporterna för Olle Andersson, 16, och Gunilla Bergström, 15, så här får det inte se ut, ge dem en ordentlig näsknäpp och se till att de rättar in sig i ledet. Det är min kropp och mitt liv, brukar Sixten säga. Ingen annan jävel har med min kropp och mitt liv att skaffa.

Vandringen hem till Pettersberg är lång och ödslig, ensam och mörk. Det regnar av och till, Olle fäller upp huvan på sin duffel och kör händerna i fickorna. Han oroar sig för Gunilla, han oroar sig för framtiden, inte för skolan utan för deras gemensamma framtid, deras kärlek. Kan den någonsin bli som förut, villkorslös och brinnande? Har du inte hört talas om kondom, ni är ju för tusan minderåriga!

     Olle är själv ett misstagsbarn men han blev född – till vad? undrar han nu. Hans och Gunillas barn var dödsdömt i samma ögonblick som det blev till, kanske visste det det, vem vet vilka hemliga kunskaper ett foster besitter? Kanske var det anledningen till att barnet fann för gott att dö innan samhället stack sina hårda metallsonder i dess kropp. Han borde känna lättnad nu då fostret självt har gjort sitt val, men han sörjer redan det barn han aldrig har sett och aldrig kommer att få se, kanske en ny Olle, kanske en ny Gunilla.

     Han tänker på de små hoprullade embryona i glasburkarna på Zoologiska museet, andra ofödda misstagsbarn med gälar och svansar som grodyngel. Man skulle aldrig ha blivit född, brukar Anna sucka i stunder av självömkan. Kanske är det bättre att konserveras i sprit och ställas ut på museum, då blir man i alla fall till någon nytta.

     Det lyser i huset vid Bergvägen, klockan är över midnatt, naturligtvis sitter Sixten och Anna uppe och väntar på honom, vad har ungdomarna nu ställt till med? jag visste att det skulle gå så här.

     Tack gode Gud för att du kommer hem, säger Anna. Genomblöt är du också, du kan dra på dig lunginflammation i sådant här väder. Vi vet, de ringde från sjukhuset till Gunillas stackars föräldrar och de ringde till oss, men ingen visste vart du hade tagit vägen. Vi tänkte ringa till polisen, det var lika bra att det gick som det gick.

     Olle hörde knappt hälften av vad Anna sade.

     Sa de något om Gunilla? frågar han. Hur det är med henne…

     Hon mår visst bra nu, svarar Sixten. Du kunde väl ha ringt hem till oss. Vi har varit så oroliga.

     Jag är så trött, jag orkar inte prata mera, säger Olle. I morgon tänker jag stanna hemma från skolan. Väck mig inte om jag så sover hela dagen.

     Både Sixten och Anna nickar och sedan kramar de om honom, det händer inte ofta, det ger honom lite styrka.

På natten drömmer han, en lång och förvirrad dröm fylld av människor från förr och nu, men ännu många år senare minns han den där drömmen i nästan alla knivskarpa och blodiga detaljer.

     Olle är påfågelsögat i asken med glaslock, Inachis io, spetsad på en nål, stel och orkeslös till en början efter år av dödsstillhet. Men så får vingarna kraft igen och han sliter sig loss från knappnålen och flyger ut genom glaset i den plötsliga sommaren, över ängen som blommar av prästkragar, blåklockor, smörblommor och doftande klöver. Den rostiga taggtråden runt Kohagen är borta och Jean-Jacques Rousseau är i färd med att rycka upp de sista halvruttna stolparna. Runt omkring honom står människor, förvirrade och ängsliga, bestörta och vredgade, så får man inte göra, kalla på polis!

     Men konstapel Gustavsson bryr sig inte om ropen och vet förresten inte heller vem Jean-Jacques Rousseau är. Han jagar fulla bonddrängar med sin blanka sabel medan andra drängar och pigor dansar hambo till Sixtens dragspel och biografvaktmästare Svenssons fiol, och Anna står trollbunden och ung framför charmören i vita byxor och mörkblå seglarkavaj med guldmärke i mössan.

     Det går en väg genom Kohagen, ett par hjulspår bara som nästan försvinner i det höga gräset. På vägen kommer en fyrhjulsvagn dragen av två granna hästar, det är ett flyttlass på väg från Egilsbo, och morfar Karl kör med stora svarta hatten på huvudet och mustascherna uppvridna som på gamla fotografier. På lasset sitter Oscar och Gustav, de är småpojkar ännu, och om flytten har Anna berättat, men i drömmen är hon redan bergtagen av dragspelaren i kaptensmössa med guldankare och vit mösskulle, hon ser ingen annan.

     I skogskanten dyker en annan vagn upp, den är på väg mot dansbanan och dras av en svart märr som heter Beda. Se upp, här kommer Tok-Anders med sina utstående ögon och kuken rest, och vagnen är full av nakna fotomodeller från Paris, det är Nana, Ophelia, Marie och Jeannette, hela gänget från Kavalkad.

     Olle flyger vidare, varm och lycklig i solen. Han landar för ett ögonblick på Grönbergs kubb som vickar av och an medan han pratar med farfar Emanuel. Grönberg skrattar och har ingen tanke på att hänga sig i björken vid spränggropen, inte ännu, och farfar har ingen tanke på att hans vänstra ben en gång skall sågas av. Farmor Hilda står också där, utan kräfta i magen, klädd i hemsydd sjömansklänning med svettlappar och en rakbrättad stråhatt som på fotografiet som togs när Jean P. Taylor hälsade på.

     En sådan vacker fjäril, säger hon då Olle fladdrar förbi. Undrar vad en sådan heter.

     Inachis io, upplyser folkskollärare Hörling som ser ut som en tattare och har en motorcykel med sidvagn.

     Lite längre bort cyklar en naken karl runt runt och ringer hela tiden på ringklockan på styret, det måste vara Karl August från idiothemmet, tänk att han har lärt sig att cykla på äldre dagar. Vid en björk står Lindgren och pissar, han avläser temperaturen och konstaterar att det är tjugotre grader i skuggan, ovanligt varmt för att vara i november säger han till sig själv.

     I skuggan under Träleken som flyttat hit efter tusen år ser Olle en flicka ligga naken, hon vrider sig i plågor och ropar något som han inte förstår, vem har väl hört om en fjäril som förstår människornas språk? Mellan hennes ben sprattlar en blodig och slemmig klump, den har löjligt korta armar och ben och ett alldeles för stort huvud. Den försöker kravla bort men kommer ingenstans, och flickan som är Gunilla fortsätter att ropa utan att få svar.

     Bredvid henne står en man i vit rock, han liknar en elak tomte och han har en spade i handen. I gräset finns en nygrävd liten grop, och nu höjer mannen i den vita rocken spaden och slår efter det ofullgångna fostret. Olle kan inte se mera, hans fasettögon grumlas av tårar och han fladdrar därifrån så fort vingarna bär. Han flyger rätt in i Odens stora och gapande tomm ögonhåla, den är lika röd som en kvällssol, och någonstans mycket långt borta kommer poeten John Keats åkande på en olivgrön Harley-Davidson, från styret hänger en mjölkkanna och han spiller inte ut en droppe.

     Var det en syn? Var det en vaken dröm? Flydd är musiken. Sover, vakar jag?