Berättelsen om Mors lilla Olle 12

Trofast, Hitler, Harry Brandelius och några till

DET FANNS BÖCKER både uppe och nere i huset vid Bergvägen i Pettersberg. De mest spännande titlarna var farfars, tio volymer som stod oåtkomliga i ett mörkbetsat björkskåp bakom låsta glasdörrar – inte ens Arne kunde dyrka upp låset och titta i dem. Böckerna var inbundna i halvfranska band med guldtryck på ryggarna och de hette:  Svenska folkets öden och äventyr av Aug. Strindberg, Halolas Hemligheter – Historisk Roman från 1808-09 års finska krig av Lodbrok, Hagqvist Havets anarkister,  Schäffer Hemmets Hälsolära, Allers Familje-Journals Bibliotek 41 och 42, Rider-Haggard  Kung Salomos skatt, Rådgifvare för Hus och Hem, Arbetarens Uppslagsbok och Kristens Resa av John Bunyan. Inte förrän efter farfars död kunde Olle ta del av dessa skatter, först då kunde han läsa om familjen Ehrenroth på Halola slott i Maaninka socken, om mångmillionären James Morrisons äventyr, om Dårens hustru och Annas äktenskap och en hel rad andra tragiska eller uppbyggliga berättelser.

     Kristens Resa var tråkig att läsa, tyckte han, men illustrationerna var lika spännande som bilden av den pryglade sjömannen i tuggummipaketet fast de visade jättar och lejon med dreglande käftar, domaren Fromhetshatare, grefve Köttslig Förnöjelse, grefve Vällustig och alla andra som var med om att döma den vackre Trofast till den grymmaste död som kunde upptänkas. ”Först hudflängde de honom, sedan kindpustade de honom och därpå sargade de sönder hans kött med knifvar; så stenade de honom och stucko honom med sina svärd och brände honom till sist till aska vid skampålen. Sådan vardt Trofasts ändalykt.” Olle kunde betrakta den bilden i en hel timme, så spännande var den. 

     Sixtens och Annas bibliotek rymdes i en enda liten hylla tillsammans med bröllopsfotot och några andra fotografier. Men ibland måste Anna gömma sin konfirmationsbibel som brukade ligga uppepå hyllan, det var när Sixten var full och arg och sade att han skulle torka sig i aschlet med Guds ord, för det var det enda som den där skiten dög till. Då grät Anna och sade att hon hoppades att hon snart skulle få komma till himlen och sin älskade mor Lovisa så att hon slapp höra sådana ogudaktigheter. Bibeln intresserade inte Olle, och Gud som instiftat både kärlek och krig skulle han aldrig begripa sig på. Han föredrog Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar, Marryatts Kaparkaptenen, Texas Jack av okänd författare, Stevensons Skattkammarön och en del andra äventyrshistorier som Sixten och Arne efter honom hade läst en gång.

     I hyllan fanns också en tunn bok som hette Koncentrationslägret Oranienburg, skriven av en före detta lägerfånge som lyckats fly från Nazi-Tyskland. Boken var en sorts pamflett mot lägerchefens egen idylliska beskrivning av detta mönsterläger för politiska fångar från mitten av 1930-talet. I den berättades om prygelstraff med läderbälten, om timslång straffexercis och om trånga betongkistor där man spärrade in kommunister, socialdemokrater och andra som inte delade nazismens idéer. Det var nog inte många svenskar som hade läst den, men för dem som gjort det kan inte avslöjandena av senare nazistiska ogärningarha kommit som någon överraskning. Det var i Oranienburg alltsammans började en gång, det var i Oranienburg som SS och Gestapo prövade ut sina tortyrmetoder innan de genomfördes i full skala i förintelselägren. Och det var inte judar som var försökskaniner i Oranienburg utan först och främst politiskt aktiva tyska medborgare - socialister, kommunister, anarkister.

   Långt senare skulle det komma flyktingar som kunde berätta om nazisterna och deras ogärningar. Först var det danskar och norrmän, senare en del balter och ännu senare ytterligare balter – men de sistkomna hade flytt undan ryssarna och var därför i grunden ena jävla tyskvänner som man borde skicka tillbaka enligt Sixten. Om danskarna och norrmännen var det synd, sade samme Sixten, en dansk som hette Svend hade torterats med blåslampa i Shellhuset i Köpenhamn och fått ena bröstvårtan bortbränd, det hade han själv visat, ärret var stort och djupt som ett kaffefat, fy fan för alla tyskjävlar!

Olle fick aldrig träffa Svend, för efter bara några månader flyttade han till Stockholm, kanske hade han en kvinna som väntade på honom där. Men han träffade norske motståndsmannen Helge Hammer som varit polis i Oslo och liknade Sherlock Holmes med sin böjda näsa och sin krokiga pipa som han alltid puffade på. Han hade konstiga naglar, svampiga och ärriga efter den tändstickstortyr som tyskarna hade utsatt honom för på Grini. Man fick inte tala om det, sade Sixten, men då Helge Hammer var hemma i Pettersberg och drack kaffe sneglade Olle på handen som stoppade pipan och försökte föreställa sig smärtan då SS-bödlarna bankade in svenska Solstickor under naglarna på honom, samma sorts tändstickor som han nu tände sin snugga med. En gång talade han själv om sina upplevelser, det var sedan han druckit några sockerdricksgroggar med Sixten, folkkonjak har förmågan att lossa tungans band så at man kan berätta sina innersta hemligheter.

Jag har svårt att sova om nätterna, sade han. Jag hör skriken. Det var skrik jämnt, överallt, vid alla tider på dygnet. När de förhör en märker man inte själv att man skriker, det är som om man stoppat bomull i öronen på sig själv. Men alla skriken läggs på lager i huvudet på en, både ens egna och de andras, tills hela skallen är alldeles proppfull med skrik – och på natten slipper skriken ut och gör att man inte kan sova. Jag undrar hur länge det ska vara på det viset, kan du svara mig på det, du Sixten, du som vet så mycket?

Sixten skakade på huvudet och fyllde på Helge Hammers glas, ju fler groggar han drack desto svagare blev visst skriken för smärtan lämnade gradvis hans ögon. Olle smög tyst sin väg, de hade nog inte märkt att han stått och lyssnat bakom den halvöppna dörren in till köket. Någon timme senare såg han norrmannen cykla hem, han vinglade lite men han visslade också, och det gjorde Olle glad ända in i hjärtat att höra det.

Medan tågen med svensk järnmalm och tyska permittenter rullade genom folkhemmet gladde Stockholm-Motala dess invånare med Alice Babs och Povel Ramel som sjöng Swing it, magistern och Johanssons Boogie-Woogie vals, och på vevgrammofonen i stenbrottet spelade Änkans son Kjell Gamla Nordsjön med Harry Brandelius minst femtio gånger i rad varje söndagsmorgon. Han var något efterbliven som de flesta av Änkans sju barn och bodde i en röd stuga intill ett gammalt stenbrott, tillsammans med styvfadern som var halt skomakare och hette Svensson.

     Det är gamla Nordsjön som svallar och brusar, sjunger Harry Brandelius i grammofonen i stenbrottet.

     Jag är en farmareflicka och längtar alls inte till stan, sjunger Anna i köket.

   Rullan går på Bomans vind, rullan går, rullan går, sjunger Sixten som sitter vid köksbordet och tar en lördagssup. Skål!

   I källaren framför värmepannan bygger Olle en stad av pappersbitar som han viker till hus, det kan vara Hamburg eller kanske Dresden. Han har fått låna Arnes modeller av Spitfire och Stuka, nu är Arne en ung man som arbetar på Bruket och har slutat bygga modellplan från Wentzels. På askplåten får man elda, åtminstone för Sixten, och de brinnande papperstussarna som faller över pappershusen är brandbomber. Snart rasar eldstormen i draget från spjället, jaktplanen utkämpar dueller i luftrummet, i värmepannan glöder koksen som i en likugn.

   På kvällen, när staden är förvandlad till en hög aska, kräks Olle, han är koloxidförgiftad.

Berättelsen om Mors lilla Olle 11

Olle utmanar Gud

JUNIDAGEN VAR HET och de titanvita städmolnen tornade upp sig över Uppsalaslätten. Om en vecka var det midsommar. Jag tror det blir åska i eftermiddag, sade Anna till Olle. Vi åker till stan, här tänker jag inte sitta och bli träffad av blixten.    

         Tillsammans gick de ut i trädgården och spanade. Åskrädslan satt djupt i Anna, en gång hade blixten slagit ner i en björk på en festplats där Sixten spelade och hela grannskapet hade lysts upp som av en atombomb, men ingen hade dött. Nu kramade Olle sin mors hand, han blev delaktig av spänningen och oron, den gick som elektricitet från mor till son, var det där en blixt, nej det hördes inget muller, bara det envetna surrandet av flugor och bromsar i lugnet före stormen. Bäst att vi tar på oss och åker till stan meddetsamma, sade Anna. Det hörs på flugorna att det ska bli oväder.

Innan hon hämtade finkappan och handväskan och hatten och de vita nätvantarna gick hon igenom hela huset. De hade ingen hyresgäst i övervåningen under sommaren, för tillfället bodde Arne där. Alla elektriska kontakter måste vara urdragna, en lampa skulle vara tänd, det hade hon hört i ett radioprogram om åska. Medan molnen byggde upp det annalkande ovädret byggde Anna upp en stämning av skräck och tusen faror som fick henne att skynda från rum till rum, alla dörrar måste vara stängda, alla fönster haspade. Blixten söker sig in genom allt som står på glänt, genom minsta springa och öppning, det sade de gamla och de gamla visste. Ibland kommer blixten till och med rullande genom skorstenen som ett fräsande klot, den kan gå rakt igenom ens kropp, det berättade åskprofessorn i radio.

Den här dagen hann de inte iväg till bussen i tid, det var en bit att gå till busstationen och åskan kom fortare än Anna räknat med. Tunga regndroppar överrumplade dem då hon höll på att låsa ytterdörren med dubbla slag, iskalla förebud om allt det fruktansvärda som väntade. Gode Gud, vi hinner inte, vi måste ner i källaren! Du har väl inget i fickorna, Olle, inget av metall, en slant eller något? Blixten dras till allt som är av metall, man får inte ens ha vigselringarna på sig, de kan bränna av fingrarna på en. Ta på dig gummistövlarna, gummi isolerar. Skynda dig, nu blixtrar det över skogen, Herregud, vad ska vi göra?

I en timme satt de i källartrappan, mor och son, och väntade ut åskvädret. De fick inte hålla varandra i hand, om blixten träffade en av dem skulle den andra också få ström genom kroppen och ofelbart dö. Ljuset från blixtarna slapp de se, det fanns inget fönster i pannrummet och dörrarna till tvättstugan och garaget var stängda, men ljudet från knallarna trängde ner till dem och då och då gick det som en lätt skälvning genom huset när blixten slog ner någonstans i skogen. Anna snyftade varje gång det hördes en knall, dess emellan bad hon till Gud med knäppta händer att förskona henne och lille Olle från åskdöden.

Olle satt tyst bredvid sin mor, liten och rädd och full av samvetskval. I byxfickan hade han nämligen en bit tjock koppartråd, den hade han alldeles glömt bort tills för en stund sedan och nu kände han sig som en dödsdömd. Koppar ledde ström bäst av allt, det hade Sixten sagt, han som lindade elektriska motorer med koppartråd tunn som ett hårstrå och visste allt om elektricitet. Om Gud såg att Olle hade en bit tjock koppartråd i fickan skulle han straffa syndaren och omedelbart skicka en blixt genom huset rakt in i Olle. Blixten skulle döda honom på fläcken därför att han hade ljugit för sin mamma och därför att han visste att det var förbjudet att bära metallföremål i åskväder.

Han började gråta därför att han inte ville dö där i källartrappan på grund av en bit koppartråd och Anna tröstade honom mellan sina egna tårar, men han vågade inte berätta varför han grät och alltsammans var hemskare än något annat han kunde minnas, värre än farmors död, värre än farfars ruttna tår, värre än då Sixten gav Anna stryk därför att hon var så jävla elak. Var inte rädd lilla Olle, viskade Anna. Åskan är nog över snart,  jag ska gå upp och se var molnen är. Du måste sitta kvar, här i källaren är du säker.                 

Så fort Anna hade gått uppför trappan och stängt dörren till farstun torkade Olle bort tårarna med baksidan av handen, grävde fram koppartråden och höll trotsigt upp den mot källartaket. Här är den Gud, sade han med tjock röst. Straffa mig nu om du finns. Skicka ner din blixt och döda mig på fläcken! Handen darrade. Olle väntade på svaret från himlen så länge han vågade, sedan kastade han koppartråden mot värmepannan och hörde den falla ner på askbrickan framför. Ingenting annat hände. Pappa har rätt, tänkte Olle. Gud finns inte. För om han hade funnits så borde han inte ha försuttit detta tillfälle att bestraffa en liten pojke som syndat så grovt.

Tack gode Gud för att åskvädret är över, sade Anna då hon kom för att hämta upp Olle.

Den kvällen kom inte Sixten hem. Arne sade att han hade väntat på honom vid cykelställen utanför Bruket men att han inte sett till honom sedan de stämplat ut. Anna mulnade och muttrade något om Erika, den tyska kvinnan som börjat arbeta på Bruket och som Sixten blivit någon sorts handledare åt eftersom han kunde tala lite tyska som han lärt sig i realskolan. Efter maten tog Arne bussen in till stan, han skulle väl ut med någon flicka som vanligt, och Anna och Olle blev ensamma i huset.

        Det var en fredag, avlöningsdag, säkert hade Sixten bjudit Erika på krogen, sade Anna. Om du inte varit hade jag lämnat honom för länge sedan, sade hon till Olle. Tänk vad jag har fått lida för den där horbocken till karl. Först var det Edit som han hade ihop det med, vad hon hade för hemsk sjukdom vet inte jag, men han kom hem med pitten inlindad i trasor, jag såg det nog fast han försökte hålla sig undan när han kissade.

Slarvbarnet Olle såg på sin mor med tårblanka ögon. Det var inte första gången Sixten hade åkt till stan i stället för att komma hem på fredagskvällen, ibland kom han inte hem på lördagseftermiddagen heller utan först sent på kvällen i taxi precis som Evert Sjöström, full som ett svin och med cykeln hängande i hållaren på bilens baklucka. Vad som hände hemma hos Sjöströms sedan Evert raglat in visste inte Olle, men vad som skulle hända då Sixten kom hem kunde han förutsäga. Tanken på alla svordomar och hårda ord och det åtföljande slagsmålet mellan far och mor fick det att knyta sig i magen på honom, men vad hjälpte det? Det var som med åskan. När Anna var åskrädd eller svartsjuk eller olycklig i största allmänhet fanns bara Annas åskrädsla, svartsjuka eller olycka, då kunde varken Gud eller Olle ge henne tröst. Ibland sjöng hon visserligen ”Tack min Gud för vad som varit, tack för allt vad du beskär!” men det var bara ett av hennes sätt att ge utlopp för sin vrede och alls ingen lovsång till en högre allmakt, för saktmodig var hon inte.

Jag tänker inte stanna här i huset, sade hon och hämtade handväskan. Nästan inga pengar har jag, matpengarna är slut och nu super han upp avlöningen med sina tyska luder. Jag har så att det räcker till bussen, vi måste åka till stan och leta upp honom.

Olle försökte trösta henne, lade en hand på hennes och såg henne ta av de båda vigselringarna igen, inte för åskans skull den här gången utan för att markera att nu var äktenskapet upplöst, det här var droppen, nu återstod bara skilsmässa, vad skulle det bli av henne och lille Olle? Just då kom en taxi körande, den stannade utanför, det var Sixten. Han var inte så full som han varit andra gånger, det kunde Anna och Olle se genom köksfönstret, och så fort han kommit innanför grinden med cykeln ställde han sig och pissade vid en av björkarna, han stod rätt stadigt, gungade bara lite grand, och inte hade han lindat några trasor runt pitten heller. Då han kom in i huset kramade han om Olle och lade sedan upp plånboken på köksbordet med en hård smäll.

De jävlarna har sänkt ackordet igen, sade han. Jag förlorade femton kronor den här veckan, fy fan, man borde ta hit ryssarna och låta dem skjuta alla tyskjävlar!

Ska du säga som kommer raka vägen från ditt tyskluder, fräste Anna till svar. Medan Olle och jag får sitta här hemma i åskvädret utan både mat och pengar.

Håll käften ditt jävla stycke! röt Sixten. Annars ska du få dig en jävla sittopp så att du far ända hem till dina bonnjävlar i Egilsbo!

Anna ställde sig framför köksbordet med händerna i sidorna. Hennes ögon sköt blixtar, tattarblixtar. Olle hukade instinktivt.

Slå du bara din satans horbock! skrek hon. Slå ihjäl mig så att jag slipper detta helvete och får komma till min kära mor som är hos Gud.

Men Sixten var inte tillräckligt arg för att bönhöra henne, inte den här gången. Tig käring och sätt fram något att äta, jag är hungrig, sade han bara.

Olle satt blickstilla på stolen och såg från Sixten till Anna och undrade som så många gånger förut varför hans far och mor måste vara så elaka mot varandra. Säkert skulle de ha varit gladare och snällare om de levat på varsitt håll, tänkte han, och det skulle de kanske ha gjort också om det inte varit för honom själv, så sade de i alla fall. Men var då allt Olles fel? Prästen hade kommit hem till dem en gång, komminister Björnberg, först hade Sixten hotat att kasta ut svartrocken men sedan fick Anna honom att ta reson och de diskuterade en eventuell skilsmässa tillsammans med prästen. Det slutade med att Sixten började gråta och sade att Anna var elak mot honom som slet och släpade vid Bruket för att de skulle ha råd att behålla huset och ge Olle en riktig utbildning så att han kunde ta studenten och slippa bli arbetare. Anna sade att det hade funnits många stiliga och bildade karlar som velat ha henne, men först och främst måste hon tänka på Olle så att han kunde ta studenten och kanske bli präst som komminister Björnberg, det var hennes högsta önskan. När Björnberg lämnade dem bad han dem betänka sitt ansvar för den lille pojken och tillade för säkerhets skull att äktenskapet var av Gud instiftat, som om det skulle ha gjort någon skillnad.

Anna tog fram limpa, smörbyttan och en ostbit.

Det är allt vi har, sade hon. Herrskapsmat får du äta med dina tyska luder på krogen.

Jag har inte varit på krogen, sade Sixten och bredde sig en limpsmörgås. Jag åkte till Rullan och tog mig ett par supar och en pilsner. Det har en arbetare rätt till.

Spänningen lättade gradvis och fortfarande blankögd bad Olle sin far att få titta i Elektriciteten och uppfinningarna, ett uppslagsverk lika stort och tjockt som Annas bibel och med guldtryck på ryggen precis som den. Boken var tung, kanske var det av den anledningen som den hade använts som vapen vid ett annat gräl mellan Sixten och Anna. Vem som hade kastat den visste inte Olle, kanske hade det hänt för så länge sedan att han legat i spjälsängen, i vilket fall som helst hade den hårda pärmen fått sig en knäck då den hamnat i pottan, och pisset som stänkt om Elektriciteten och uppfinningarna hade lämnat gulbruna fläckar på vissa sidor. Pissfläckar eller inte, Olle tyckte om att titta på bilderna: Galvanis experiment med grodor, halvkloten i Magdeburg som inte kan åtskiljas av hästar i fyrspann, Benjamin Franklin flyger drake i åskväder, Nicola Teslas experiment, Induktiva strömmar, Enfasmotorns uppbyggnad, Edisons första fonograf, En modern telefonväxel av fabrikat LM Ericsson. Sixten hade nytta av boken då han lindade motorer eller kärnorna i transformatorer, primärlindningar och sekundärlindningar, det var en sådan bit tjock koppartråd som Olle haft i fickan och utmanat Gud med.

Bästa transformatorn hade Sixten byggt in i en brunbetsad trälåda. På ena gaveln släpptes överskottsvärmen ut genom en öppning försedd med myggnät – tittade man in genom nätfönstret kunde man känna värmen mot näsan, lade man örat till kunde man höra elektriciteten brumma i lindningarna. Primärlindningen tog emot 220 volt växelström genom en spunnen strykjärnssladd, sekundärlindningen skickade ut sex, tolv eller tjugofyra volt till sex blanka kontakter på fronten. Stick aldrig in fingrarna i lådan, varnade Sixten. Då kan du få dig en riktig kyss.

Men kontakterna på framsidan var ofarliga. Man kunde sticka in två koppartrådar i 24 volt-uttaget och känna elektriciteten pirra i fingertopparna, och några år senare när Olles pitt hade lyft på mössan prövade han sex volt på ollonet, det pirrade så skönt att lite vätska som inte var piss sipprade ut genom urinröret. Eller också kunde man kortsluta utgången med en tunn tråd som glödde tills den brann av. Olle höll med sin far om att elektriciteten var något mycket märkvärdigt som både brummade och pirrade och glödde.