Olle utmanar
Gud
JUNIDAGEN VAR HET och de
titanvita städmolnen tornade upp sig över Uppsalaslätten. Om en vecka var det
midsommar. Jag tror det blir åska i eftermiddag, sade Anna till Olle. Vi åker
till stan, här tänker jag inte sitta och bli träffad av blixten.
Tillsammans gick de ut i trädgården
och spanade. Åskrädslan satt djupt i Anna, en gång hade blixten slagit ner i en
björk på en festplats där Sixten spelade och hela grannskapet hade lysts upp
som av en atombomb, men ingen hade dött. Nu kramade Olle sin mors hand, han
blev delaktig av spänningen och oron, den gick som elektricitet från mor till
son, var det där en blixt, nej det hördes inget muller, bara det envetna
surrandet av flugor och bromsar i lugnet före stormen. Bäst att vi tar på oss
och åker till stan meddetsamma, sade Anna. Det hörs på flugorna att det ska bli
oväder.
Innan
hon hämtade finkappan och handväskan och hatten och de vita nätvantarna gick
hon igenom hela huset. De hade ingen hyresgäst i övervåningen under sommaren,
för tillfället bodde Arne där. Alla elektriska kontakter måste vara urdragna,
en lampa skulle vara tänd, det hade hon hört i ett radioprogram om åska. Medan
molnen byggde upp det annalkande ovädret byggde Anna upp en stämning av skräck
och tusen faror som fick henne att skynda från rum till rum, alla dörrar måste
vara stängda, alla fönster haspade. Blixten söker sig in genom allt som står på
glänt, genom minsta springa och öppning, det sade de gamla och de gamla visste.
Ibland kommer blixten till och med rullande genom skorstenen som ett fräsande
klot, den kan gå rakt igenom ens kropp, det berättade åskprofessorn i radio.
Den här dagen hann de inte iväg till
bussen i tid, det var en bit att gå till busstationen och åskan kom fortare än
Anna räknat med. Tunga regndroppar överrumplade dem då hon höll på att låsa
ytterdörren med dubbla slag, iskalla förebud om allt det fruktansvärda som
väntade. Gode Gud, vi hinner inte, vi måste ner i källaren! Du har väl inget i
fickorna, Olle, inget av metall, en slant eller något? Blixten dras till allt
som är av metall, man får inte ens ha vigselringarna på sig, de kan bränna av
fingrarna på en. Ta på dig gummistövlarna, gummi isolerar. Skynda dig, nu
blixtrar det över skogen, Herregud, vad ska vi göra?
I en timme satt de i källartrappan, mor
och son, och väntade ut åskvädret. De fick inte hålla varandra i hand, om
blixten träffade en av dem skulle den andra också få ström genom kroppen och
ofelbart dö. Ljuset från blixtarna slapp de se, det fanns inget fönster i
pannrummet och dörrarna till tvättstugan och garaget var stängda, men ljudet
från knallarna trängde ner till dem och då och då gick det som en lätt
skälvning genom huset när blixten slog ner någonstans i skogen. Anna snyftade
varje gång det hördes en knall, dess emellan bad hon till Gud med knäppta
händer att förskona henne och lille Olle från åskdöden.
Olle satt tyst bredvid sin mor, liten och rädd och
full av samvetskval. I byxfickan hade han nämligen en bit tjock koppartråd, den
hade han alldeles glömt bort tills för en stund sedan och nu kände han sig som
en dödsdömd. Koppar ledde ström bäst av allt, det hade Sixten sagt, han som
lindade elektriska motorer med koppartråd tunn som ett hårstrå och visste allt
om elektricitet. Om Gud såg att Olle hade en bit tjock koppartråd i fickan
skulle han straffa syndaren och omedelbart skicka en blixt genom huset rakt in
i Olle. Blixten skulle döda honom på fläcken därför att han hade ljugit för sin
mamma och därför att han visste att det var förbjudet att bära metallföremål i
åskväder.
Han började gråta därför att han inte ville dö där i
källartrappan på grund av en bit koppartråd och Anna tröstade honom mellan sina
egna tårar, men han vågade inte berätta varför han grät och alltsammans var
hemskare än något annat han kunde minnas, värre än farmors död, värre än
farfars ruttna tår, värre än då Sixten gav Anna stryk därför att hon var så
jävla elak. Var inte rädd lilla Olle, viskade Anna. Åskan är nog över snart, jag ska gå upp och se var molnen är. Du måste
sitta kvar, här i källaren är du säker.
Så fort Anna hade gått uppför trappan och stängt
dörren till farstun torkade Olle bort tårarna med baksidan av handen, grävde
fram koppartråden och höll trotsigt upp den mot källartaket. Här är den Gud,
sade han med tjock röst. Straffa mig nu om du finns. Skicka ner din blixt och
döda mig på fläcken! Handen darrade. Olle väntade på svaret från himlen så
länge han vågade, sedan kastade han koppartråden mot värmepannan och hörde den
falla ner på askbrickan framför. Ingenting annat hände. Pappa har rätt, tänkte
Olle. Gud finns inte. För om han hade funnits så borde han inte ha försuttit
detta tillfälle att bestraffa en liten pojke som syndat så grovt.
Tack gode Gud för att åskvädret är över, sade Anna då
hon kom för att hämta upp Olle.
Den kvällen kom inte Sixten hem. Arne sade att han
hade väntat på honom vid cykelställen utanför Bruket men att han inte sett till
honom sedan de stämplat ut. Anna mulnade och muttrade något om Erika, den tyska
kvinnan som börjat arbeta på Bruket och som Sixten blivit någon sorts
handledare åt eftersom han kunde tala lite tyska som han lärt sig i realskolan.
Efter maten tog Arne bussen in till stan, han skulle väl ut med någon flicka
som vanligt, och Anna och Olle blev ensamma i huset.
Det var
en fredag, avlöningsdag, säkert hade Sixten bjudit Erika på krogen, sade Anna.
Om du inte varit hade jag lämnat honom för länge sedan, sade hon till Olle.
Tänk vad jag har fått lida för den där horbocken till karl. Först var det Edit
som han hade ihop det med, vad hon hade för hemsk sjukdom vet inte jag, men han
kom hem med pitten inlindad i trasor, jag såg det nog fast han försökte hålla
sig undan när han kissade.
Slarvbarnet Olle såg på sin mor med tårblanka ögon.
Det var inte första gången Sixten hade åkt till stan i stället för att komma
hem på fredagskvällen, ibland kom han inte hem på lördagseftermiddagen heller
utan först sent på kvällen i taxi precis som Evert Sjöström, full som ett svin
och med cykeln hängande i hållaren på bilens baklucka. Vad som hände hemma hos
Sjöströms sedan Evert raglat in visste inte Olle, men vad som skulle hända då
Sixten kom hem kunde han förutsäga. Tanken på alla svordomar och hårda ord och
det åtföljande slagsmålet mellan far och mor fick det att knyta sig i magen på
honom, men vad hjälpte det? Det var som med åskan. När Anna var åskrädd eller
svartsjuk eller olycklig i största allmänhet fanns bara Annas åskrädsla,
svartsjuka eller olycka, då kunde varken Gud eller Olle ge henne tröst. Ibland
sjöng hon visserligen ”Tack min Gud för vad som varit, tack för allt vad du
beskär!” men det var bara ett av hennes sätt att ge utlopp för sin vrede och
alls ingen lovsång till en högre allmakt, för saktmodig var hon inte.
Jag tänker inte stanna här i huset, sade hon och
hämtade handväskan. Nästan inga pengar har jag, matpengarna är slut och nu
super han upp avlöningen med sina tyska luder. Jag har så att det räcker till
bussen, vi måste åka till stan och leta upp honom.
Olle försökte trösta henne, lade en hand på hennes och
såg henne ta av de båda vigselringarna igen, inte för åskans skull den här
gången utan för att markera att nu var äktenskapet upplöst, det här var
droppen, nu återstod bara skilsmässa, vad skulle det bli av henne och lille
Olle? Just då kom en taxi körande, den stannade utanför, det var Sixten. Han
var inte så full som han varit andra gånger, det kunde Anna och Olle se genom
köksfönstret, och så fort han kommit innanför grinden med cykeln ställde han
sig och pissade vid en av björkarna, han stod rätt stadigt, gungade bara lite
grand, och inte hade han lindat några trasor runt pitten heller. Då han kom in
i huset kramade han om Olle och lade sedan upp plånboken på köksbordet med en
hård smäll.
De jävlarna har sänkt ackordet igen, sade han. Jag
förlorade femton kronor den här veckan, fy fan, man borde ta hit ryssarna och
låta dem skjuta alla tyskjävlar!
Ska
du säga som kommer raka vägen från ditt tyskluder, fräste Anna till svar. Medan
Olle och jag får sitta här hemma i åskvädret utan både mat och pengar.
Håll
käften ditt jävla stycke! röt Sixten. Annars ska du få dig en jävla sittopp så
att du far ända hem till dina bonnjävlar i Egilsbo!
Anna ställde sig framför köksbordet med händerna i
sidorna. Hennes ögon sköt blixtar, tattarblixtar. Olle hukade instinktivt.
Slå du bara din satans horbock! skrek hon. Slå ihjäl
mig så att jag slipper detta helvete och får komma till min kära mor som är hos
Gud.
Men Sixten var inte tillräckligt arg för att bönhöra
henne, inte den här gången. Tig käring och sätt fram något att äta, jag är
hungrig, sade han bara.
Olle satt blickstilla på stolen och såg
från Sixten till Anna och undrade som så många gånger förut varför hans far och
mor måste vara så elaka mot varandra. Säkert skulle de ha varit gladare och
snällare om de levat på varsitt håll, tänkte han, och det skulle de kanske ha
gjort också om det inte varit för honom själv, så sade de i alla fall. Men var
då allt Olles fel? Prästen hade kommit hem till dem en gång, komminister
Björnberg, först hade Sixten hotat att kasta ut svartrocken men sedan fick Anna
honom att ta reson och de diskuterade en eventuell skilsmässa tillsammans med
prästen. Det slutade med att Sixten började gråta och sade att Anna var elak
mot honom som slet och släpade vid Bruket för att de skulle ha råd att behålla
huset och ge Olle en riktig utbildning så att han kunde ta studenten och slippa
bli arbetare. Anna sade att det hade funnits många stiliga och bildade karlar
som velat ha henne, men först och främst måste hon tänka på Olle så att han
kunde ta studenten och kanske bli präst som komminister Björnberg, det var
hennes högsta önskan. När Björnberg lämnade dem bad han dem betänka sitt ansvar
för den lille pojken och tillade för säkerhets skull att äktenskapet var av Gud
instiftat, som om det skulle ha gjort någon skillnad.
Anna tog fram limpa, smörbyttan och en ostbit.
Det är allt vi har, sade hon. Herrskapsmat får du äta med dina tyska
luder på krogen.
Jag har inte varit på krogen, sade Sixten och bredde
sig en limpsmörgås. Jag åkte till Rullan och tog mig ett par supar och en pilsner.
Det har en arbetare rätt till.
Spänningen lättade gradvis och fortfarande blankögd
bad Olle sin far att få titta i Elektriciteten och uppfinningarna, ett
uppslagsverk lika stort och tjockt som Annas bibel och med guldtryck på ryggen
precis som den. Boken var tung, kanske var det av den anledningen som den hade
använts som vapen vid ett annat gräl mellan Sixten och Anna. Vem som hade
kastat den visste inte Olle, kanske hade det hänt för så länge sedan att han
legat i spjälsängen, i vilket fall som helst hade den hårda pärmen fått sig en
knäck då den hamnat i pottan, och pisset som stänkt om Elektriciteten och
uppfinningarna hade lämnat gulbruna fläckar på vissa sidor. Pissfläckar
eller inte, Olle tyckte om att titta på bilderna: Galvanis experiment med
grodor, halvkloten i Magdeburg som inte kan åtskiljas av hästar i fyrspann,
Benjamin Franklin flyger drake i åskväder, Nicola Teslas experiment, Induktiva
strömmar, Enfasmotorns uppbyggnad, Edisons första fonograf, En modern
telefonväxel av fabrikat LM Ericsson. Sixten hade nytta av boken då han lindade
motorer eller kärnorna i transformatorer, primärlindningar och
sekundärlindningar, det var en sådan bit tjock koppartråd som Olle haft i
fickan och utmanat Gud med.
Bästa
transformatorn hade Sixten byggt in i en brunbetsad trälåda. På ena gaveln
släpptes överskottsvärmen ut genom en öppning försedd med myggnät – tittade man
in genom nätfönstret kunde man känna värmen mot näsan, lade man örat till kunde
man höra elektriciteten brumma i lindningarna. Primärlindningen tog emot 220
volt växelström genom en spunnen strykjärnssladd, sekundärlindningen skickade
ut sex, tolv eller tjugofyra volt till sex blanka kontakter på fronten. Stick
aldrig in fingrarna i lådan, varnade Sixten. Då kan du få dig en riktig kyss.
Men
kontakterna på framsidan var ofarliga. Man kunde sticka in två koppartrådar i
24 volt-uttaget och känna elektriciteten pirra i fingertopparna, och några år
senare när Olles pitt hade lyft på mössan prövade han sex volt på ollonet, det
pirrade så skönt att lite vätska som inte var piss sipprade ut genom urinröret.
Eller också kunde man kortsluta utgången med en tunn tråd som glödde tills den
brann av. Olle höll med sin far om att elektriciteten var något mycket
märkvärdigt som både brummade och pirrade och glödde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar