Berättelsen om Mors lilla Olle 12

Trofast, Hitler, Harry Brandelius och några till

DET FANNS BÖCKER både uppe och nere i huset vid Bergvägen i Pettersberg. De mest spännande titlarna var farfars, tio volymer som stod oåtkomliga i ett mörkbetsat björkskåp bakom låsta glasdörrar – inte ens Arne kunde dyrka upp låset och titta i dem. Böckerna var inbundna i halvfranska band med guldtryck på ryggarna och de hette:  Svenska folkets öden och äventyr av Aug. Strindberg, Halolas Hemligheter – Historisk Roman från 1808-09 års finska krig av Lodbrok, Hagqvist Havets anarkister,  Schäffer Hemmets Hälsolära, Allers Familje-Journals Bibliotek 41 och 42, Rider-Haggard  Kung Salomos skatt, Rådgifvare för Hus och Hem, Arbetarens Uppslagsbok och Kristens Resa av John Bunyan. Inte förrän efter farfars död kunde Olle ta del av dessa skatter, först då kunde han läsa om familjen Ehrenroth på Halola slott i Maaninka socken, om mångmillionären James Morrisons äventyr, om Dårens hustru och Annas äktenskap och en hel rad andra tragiska eller uppbyggliga berättelser.

     Kristens Resa var tråkig att läsa, tyckte han, men illustrationerna var lika spännande som bilden av den pryglade sjömannen i tuggummipaketet fast de visade jättar och lejon med dreglande käftar, domaren Fromhetshatare, grefve Köttslig Förnöjelse, grefve Vällustig och alla andra som var med om att döma den vackre Trofast till den grymmaste död som kunde upptänkas. ”Först hudflängde de honom, sedan kindpustade de honom och därpå sargade de sönder hans kött med knifvar; så stenade de honom och stucko honom med sina svärd och brände honom till sist till aska vid skampålen. Sådan vardt Trofasts ändalykt.” Olle kunde betrakta den bilden i en hel timme, så spännande var den. 

     Sixtens och Annas bibliotek rymdes i en enda liten hylla tillsammans med bröllopsfotot och några andra fotografier. Men ibland måste Anna gömma sin konfirmationsbibel som brukade ligga uppepå hyllan, det var när Sixten var full och arg och sade att han skulle torka sig i aschlet med Guds ord, för det var det enda som den där skiten dög till. Då grät Anna och sade att hon hoppades att hon snart skulle få komma till himlen och sin älskade mor Lovisa så att hon slapp höra sådana ogudaktigheter. Bibeln intresserade inte Olle, och Gud som instiftat både kärlek och krig skulle han aldrig begripa sig på. Han föredrog Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar, Marryatts Kaparkaptenen, Texas Jack av okänd författare, Stevensons Skattkammarön och en del andra äventyrshistorier som Sixten och Arne efter honom hade läst en gång.

     I hyllan fanns också en tunn bok som hette Koncentrationslägret Oranienburg, skriven av en före detta lägerfånge som lyckats fly från Nazi-Tyskland. Boken var en sorts pamflett mot lägerchefens egen idylliska beskrivning av detta mönsterläger för politiska fångar från mitten av 1930-talet. I den berättades om prygelstraff med läderbälten, om timslång straffexercis och om trånga betongkistor där man spärrade in kommunister, socialdemokrater och andra som inte delade nazismens idéer. Det var nog inte många svenskar som hade läst den, men för dem som gjort det kan inte avslöjandena av senare nazistiska ogärningarha kommit som någon överraskning. Det var i Oranienburg alltsammans började en gång, det var i Oranienburg som SS och Gestapo prövade ut sina tortyrmetoder innan de genomfördes i full skala i förintelselägren. Och det var inte judar som var försökskaniner i Oranienburg utan först och främst politiskt aktiva tyska medborgare - socialister, kommunister, anarkister.

   Långt senare skulle det komma flyktingar som kunde berätta om nazisterna och deras ogärningar. Först var det danskar och norrmän, senare en del balter och ännu senare ytterligare balter – men de sistkomna hade flytt undan ryssarna och var därför i grunden ena jävla tyskvänner som man borde skicka tillbaka enligt Sixten. Om danskarna och norrmännen var det synd, sade samme Sixten, en dansk som hette Svend hade torterats med blåslampa i Shellhuset i Köpenhamn och fått ena bröstvårtan bortbränd, det hade han själv visat, ärret var stort och djupt som ett kaffefat, fy fan för alla tyskjävlar!

Olle fick aldrig träffa Svend, för efter bara några månader flyttade han till Stockholm, kanske hade han en kvinna som väntade på honom där. Men han träffade norske motståndsmannen Helge Hammer som varit polis i Oslo och liknade Sherlock Holmes med sin böjda näsa och sin krokiga pipa som han alltid puffade på. Han hade konstiga naglar, svampiga och ärriga efter den tändstickstortyr som tyskarna hade utsatt honom för på Grini. Man fick inte tala om det, sade Sixten, men då Helge Hammer var hemma i Pettersberg och drack kaffe sneglade Olle på handen som stoppade pipan och försökte föreställa sig smärtan då SS-bödlarna bankade in svenska Solstickor under naglarna på honom, samma sorts tändstickor som han nu tände sin snugga med. En gång talade han själv om sina upplevelser, det var sedan han druckit några sockerdricksgroggar med Sixten, folkkonjak har förmågan att lossa tungans band så at man kan berätta sina innersta hemligheter.

Jag har svårt att sova om nätterna, sade han. Jag hör skriken. Det var skrik jämnt, överallt, vid alla tider på dygnet. När de förhör en märker man inte själv att man skriker, det är som om man stoppat bomull i öronen på sig själv. Men alla skriken läggs på lager i huvudet på en, både ens egna och de andras, tills hela skallen är alldeles proppfull med skrik – och på natten slipper skriken ut och gör att man inte kan sova. Jag undrar hur länge det ska vara på det viset, kan du svara mig på det, du Sixten, du som vet så mycket?

Sixten skakade på huvudet och fyllde på Helge Hammers glas, ju fler groggar han drack desto svagare blev visst skriken för smärtan lämnade gradvis hans ögon. Olle smög tyst sin väg, de hade nog inte märkt att han stått och lyssnat bakom den halvöppna dörren in till köket. Någon timme senare såg han norrmannen cykla hem, han vinglade lite men han visslade också, och det gjorde Olle glad ända in i hjärtat att höra det.

Medan tågen med svensk järnmalm och tyska permittenter rullade genom folkhemmet gladde Stockholm-Motala dess invånare med Alice Babs och Povel Ramel som sjöng Swing it, magistern och Johanssons Boogie-Woogie vals, och på vevgrammofonen i stenbrottet spelade Änkans son Kjell Gamla Nordsjön med Harry Brandelius minst femtio gånger i rad varje söndagsmorgon. Han var något efterbliven som de flesta av Änkans sju barn och bodde i en röd stuga intill ett gammalt stenbrott, tillsammans med styvfadern som var halt skomakare och hette Svensson.

     Det är gamla Nordsjön som svallar och brusar, sjunger Harry Brandelius i grammofonen i stenbrottet.

     Jag är en farmareflicka och längtar alls inte till stan, sjunger Anna i köket.

   Rullan går på Bomans vind, rullan går, rullan går, sjunger Sixten som sitter vid köksbordet och tar en lördagssup. Skål!

   I källaren framför värmepannan bygger Olle en stad av pappersbitar som han viker till hus, det kan vara Hamburg eller kanske Dresden. Han har fått låna Arnes modeller av Spitfire och Stuka, nu är Arne en ung man som arbetar på Bruket och har slutat bygga modellplan från Wentzels. På askplåten får man elda, åtminstone för Sixten, och de brinnande papperstussarna som faller över pappershusen är brandbomber. Snart rasar eldstormen i draget från spjället, jaktplanen utkämpar dueller i luftrummet, i värmepannan glöder koksen som i en likugn.

   På kvällen, när staden är förvandlad till en hög aska, kräks Olle, han är koloxidförgiftad.

Berättelsen om Mors lilla Olle 11

Olle utmanar Gud

JUNIDAGEN VAR HET och de titanvita städmolnen tornade upp sig över Uppsalaslätten. Om en vecka var det midsommar. Jag tror det blir åska i eftermiddag, sade Anna till Olle. Vi åker till stan, här tänker jag inte sitta och bli träffad av blixten.    

         Tillsammans gick de ut i trädgården och spanade. Åskrädslan satt djupt i Anna, en gång hade blixten slagit ner i en björk på en festplats där Sixten spelade och hela grannskapet hade lysts upp som av en atombomb, men ingen hade dött. Nu kramade Olle sin mors hand, han blev delaktig av spänningen och oron, den gick som elektricitet från mor till son, var det där en blixt, nej det hördes inget muller, bara det envetna surrandet av flugor och bromsar i lugnet före stormen. Bäst att vi tar på oss och åker till stan meddetsamma, sade Anna. Det hörs på flugorna att det ska bli oväder.

Innan hon hämtade finkappan och handväskan och hatten och de vita nätvantarna gick hon igenom hela huset. De hade ingen hyresgäst i övervåningen under sommaren, för tillfället bodde Arne där. Alla elektriska kontakter måste vara urdragna, en lampa skulle vara tänd, det hade hon hört i ett radioprogram om åska. Medan molnen byggde upp det annalkande ovädret byggde Anna upp en stämning av skräck och tusen faror som fick henne att skynda från rum till rum, alla dörrar måste vara stängda, alla fönster haspade. Blixten söker sig in genom allt som står på glänt, genom minsta springa och öppning, det sade de gamla och de gamla visste. Ibland kommer blixten till och med rullande genom skorstenen som ett fräsande klot, den kan gå rakt igenom ens kropp, det berättade åskprofessorn i radio.

Den här dagen hann de inte iväg till bussen i tid, det var en bit att gå till busstationen och åskan kom fortare än Anna räknat med. Tunga regndroppar överrumplade dem då hon höll på att låsa ytterdörren med dubbla slag, iskalla förebud om allt det fruktansvärda som väntade. Gode Gud, vi hinner inte, vi måste ner i källaren! Du har väl inget i fickorna, Olle, inget av metall, en slant eller något? Blixten dras till allt som är av metall, man får inte ens ha vigselringarna på sig, de kan bränna av fingrarna på en. Ta på dig gummistövlarna, gummi isolerar. Skynda dig, nu blixtrar det över skogen, Herregud, vad ska vi göra?

I en timme satt de i källartrappan, mor och son, och väntade ut åskvädret. De fick inte hålla varandra i hand, om blixten träffade en av dem skulle den andra också få ström genom kroppen och ofelbart dö. Ljuset från blixtarna slapp de se, det fanns inget fönster i pannrummet och dörrarna till tvättstugan och garaget var stängda, men ljudet från knallarna trängde ner till dem och då och då gick det som en lätt skälvning genom huset när blixten slog ner någonstans i skogen. Anna snyftade varje gång det hördes en knall, dess emellan bad hon till Gud med knäppta händer att förskona henne och lille Olle från åskdöden.

Olle satt tyst bredvid sin mor, liten och rädd och full av samvetskval. I byxfickan hade han nämligen en bit tjock koppartråd, den hade han alldeles glömt bort tills för en stund sedan och nu kände han sig som en dödsdömd. Koppar ledde ström bäst av allt, det hade Sixten sagt, han som lindade elektriska motorer med koppartråd tunn som ett hårstrå och visste allt om elektricitet. Om Gud såg att Olle hade en bit tjock koppartråd i fickan skulle han straffa syndaren och omedelbart skicka en blixt genom huset rakt in i Olle. Blixten skulle döda honom på fläcken därför att han hade ljugit för sin mamma och därför att han visste att det var förbjudet att bära metallföremål i åskväder.

Han började gråta därför att han inte ville dö där i källartrappan på grund av en bit koppartråd och Anna tröstade honom mellan sina egna tårar, men han vågade inte berätta varför han grät och alltsammans var hemskare än något annat han kunde minnas, värre än farmors död, värre än farfars ruttna tår, värre än då Sixten gav Anna stryk därför att hon var så jävla elak. Var inte rädd lilla Olle, viskade Anna. Åskan är nog över snart,  jag ska gå upp och se var molnen är. Du måste sitta kvar, här i källaren är du säker.                 

Så fort Anna hade gått uppför trappan och stängt dörren till farstun torkade Olle bort tårarna med baksidan av handen, grävde fram koppartråden och höll trotsigt upp den mot källartaket. Här är den Gud, sade han med tjock röst. Straffa mig nu om du finns. Skicka ner din blixt och döda mig på fläcken! Handen darrade. Olle väntade på svaret från himlen så länge han vågade, sedan kastade han koppartråden mot värmepannan och hörde den falla ner på askbrickan framför. Ingenting annat hände. Pappa har rätt, tänkte Olle. Gud finns inte. För om han hade funnits så borde han inte ha försuttit detta tillfälle att bestraffa en liten pojke som syndat så grovt.

Tack gode Gud för att åskvädret är över, sade Anna då hon kom för att hämta upp Olle.

Den kvällen kom inte Sixten hem. Arne sade att han hade väntat på honom vid cykelställen utanför Bruket men att han inte sett till honom sedan de stämplat ut. Anna mulnade och muttrade något om Erika, den tyska kvinnan som börjat arbeta på Bruket och som Sixten blivit någon sorts handledare åt eftersom han kunde tala lite tyska som han lärt sig i realskolan. Efter maten tog Arne bussen in till stan, han skulle väl ut med någon flicka som vanligt, och Anna och Olle blev ensamma i huset.

        Det var en fredag, avlöningsdag, säkert hade Sixten bjudit Erika på krogen, sade Anna. Om du inte varit hade jag lämnat honom för länge sedan, sade hon till Olle. Tänk vad jag har fått lida för den där horbocken till karl. Först var det Edit som han hade ihop det med, vad hon hade för hemsk sjukdom vet inte jag, men han kom hem med pitten inlindad i trasor, jag såg det nog fast han försökte hålla sig undan när han kissade.

Slarvbarnet Olle såg på sin mor med tårblanka ögon. Det var inte första gången Sixten hade åkt till stan i stället för att komma hem på fredagskvällen, ibland kom han inte hem på lördagseftermiddagen heller utan först sent på kvällen i taxi precis som Evert Sjöström, full som ett svin och med cykeln hängande i hållaren på bilens baklucka. Vad som hände hemma hos Sjöströms sedan Evert raglat in visste inte Olle, men vad som skulle hända då Sixten kom hem kunde han förutsäga. Tanken på alla svordomar och hårda ord och det åtföljande slagsmålet mellan far och mor fick det att knyta sig i magen på honom, men vad hjälpte det? Det var som med åskan. När Anna var åskrädd eller svartsjuk eller olycklig i största allmänhet fanns bara Annas åskrädsla, svartsjuka eller olycka, då kunde varken Gud eller Olle ge henne tröst. Ibland sjöng hon visserligen ”Tack min Gud för vad som varit, tack för allt vad du beskär!” men det var bara ett av hennes sätt att ge utlopp för sin vrede och alls ingen lovsång till en högre allmakt, för saktmodig var hon inte.

Jag tänker inte stanna här i huset, sade hon och hämtade handväskan. Nästan inga pengar har jag, matpengarna är slut och nu super han upp avlöningen med sina tyska luder. Jag har så att det räcker till bussen, vi måste åka till stan och leta upp honom.

Olle försökte trösta henne, lade en hand på hennes och såg henne ta av de båda vigselringarna igen, inte för åskans skull den här gången utan för att markera att nu var äktenskapet upplöst, det här var droppen, nu återstod bara skilsmässa, vad skulle det bli av henne och lille Olle? Just då kom en taxi körande, den stannade utanför, det var Sixten. Han var inte så full som han varit andra gånger, det kunde Anna och Olle se genom köksfönstret, och så fort han kommit innanför grinden med cykeln ställde han sig och pissade vid en av björkarna, han stod rätt stadigt, gungade bara lite grand, och inte hade han lindat några trasor runt pitten heller. Då han kom in i huset kramade han om Olle och lade sedan upp plånboken på köksbordet med en hård smäll.

De jävlarna har sänkt ackordet igen, sade han. Jag förlorade femton kronor den här veckan, fy fan, man borde ta hit ryssarna och låta dem skjuta alla tyskjävlar!

Ska du säga som kommer raka vägen från ditt tyskluder, fräste Anna till svar. Medan Olle och jag får sitta här hemma i åskvädret utan både mat och pengar.

Håll käften ditt jävla stycke! röt Sixten. Annars ska du få dig en jävla sittopp så att du far ända hem till dina bonnjävlar i Egilsbo!

Anna ställde sig framför köksbordet med händerna i sidorna. Hennes ögon sköt blixtar, tattarblixtar. Olle hukade instinktivt.

Slå du bara din satans horbock! skrek hon. Slå ihjäl mig så att jag slipper detta helvete och får komma till min kära mor som är hos Gud.

Men Sixten var inte tillräckligt arg för att bönhöra henne, inte den här gången. Tig käring och sätt fram något att äta, jag är hungrig, sade han bara.

Olle satt blickstilla på stolen och såg från Sixten till Anna och undrade som så många gånger förut varför hans far och mor måste vara så elaka mot varandra. Säkert skulle de ha varit gladare och snällare om de levat på varsitt håll, tänkte han, och det skulle de kanske ha gjort också om det inte varit för honom själv, så sade de i alla fall. Men var då allt Olles fel? Prästen hade kommit hem till dem en gång, komminister Björnberg, först hade Sixten hotat att kasta ut svartrocken men sedan fick Anna honom att ta reson och de diskuterade en eventuell skilsmässa tillsammans med prästen. Det slutade med att Sixten började gråta och sade att Anna var elak mot honom som slet och släpade vid Bruket för att de skulle ha råd att behålla huset och ge Olle en riktig utbildning så att han kunde ta studenten och slippa bli arbetare. Anna sade att det hade funnits många stiliga och bildade karlar som velat ha henne, men först och främst måste hon tänka på Olle så att han kunde ta studenten och kanske bli präst som komminister Björnberg, det var hennes högsta önskan. När Björnberg lämnade dem bad han dem betänka sitt ansvar för den lille pojken och tillade för säkerhets skull att äktenskapet var av Gud instiftat, som om det skulle ha gjort någon skillnad.

Anna tog fram limpa, smörbyttan och en ostbit.

Det är allt vi har, sade hon. Herrskapsmat får du äta med dina tyska luder på krogen.

Jag har inte varit på krogen, sade Sixten och bredde sig en limpsmörgås. Jag åkte till Rullan och tog mig ett par supar och en pilsner. Det har en arbetare rätt till.

Spänningen lättade gradvis och fortfarande blankögd bad Olle sin far att få titta i Elektriciteten och uppfinningarna, ett uppslagsverk lika stort och tjockt som Annas bibel och med guldtryck på ryggen precis som den. Boken var tung, kanske var det av den anledningen som den hade använts som vapen vid ett annat gräl mellan Sixten och Anna. Vem som hade kastat den visste inte Olle, kanske hade det hänt för så länge sedan att han legat i spjälsängen, i vilket fall som helst hade den hårda pärmen fått sig en knäck då den hamnat i pottan, och pisset som stänkt om Elektriciteten och uppfinningarna hade lämnat gulbruna fläckar på vissa sidor. Pissfläckar eller inte, Olle tyckte om att titta på bilderna: Galvanis experiment med grodor, halvkloten i Magdeburg som inte kan åtskiljas av hästar i fyrspann, Benjamin Franklin flyger drake i åskväder, Nicola Teslas experiment, Induktiva strömmar, Enfasmotorns uppbyggnad, Edisons första fonograf, En modern telefonväxel av fabrikat LM Ericsson. Sixten hade nytta av boken då han lindade motorer eller kärnorna i transformatorer, primärlindningar och sekundärlindningar, det var en sådan bit tjock koppartråd som Olle haft i fickan och utmanat Gud med.

Bästa transformatorn hade Sixten byggt in i en brunbetsad trälåda. På ena gaveln släpptes överskottsvärmen ut genom en öppning försedd med myggnät – tittade man in genom nätfönstret kunde man känna värmen mot näsan, lade man örat till kunde man höra elektriciteten brumma i lindningarna. Primärlindningen tog emot 220 volt växelström genom en spunnen strykjärnssladd, sekundärlindningen skickade ut sex, tolv eller tjugofyra volt till sex blanka kontakter på fronten. Stick aldrig in fingrarna i lådan, varnade Sixten. Då kan du få dig en riktig kyss.

Men kontakterna på framsidan var ofarliga. Man kunde sticka in två koppartrådar i 24 volt-uttaget och känna elektriciteten pirra i fingertopparna, och några år senare när Olles pitt hade lyft på mössan prövade han sex volt på ollonet, det pirrade så skönt att lite vätska som inte var piss sipprade ut genom urinröret. Eller också kunde man kortsluta utgången med en tunn tråd som glödde tills den brann av. Olle höll med sin far om att elektriciteten var något mycket märkvärdigt som både brummade och pirrade och glödde.

Berättelsen om Mors lilla Olle 10

Farfar börjar ruttna

FRED RÅDER ÅTER i världen, konstaterade Englands premiärminister Attlee sedan amerikanska atombomber hade lagt två stora japanska städer i aska och hundratusentals människor kremerats levande. Det var ett högt pris för freden och i likhet med betydligt större tänkare undrade Olle om det egentligen mer handlade om hämnd för Pearl Harbor än om ett nödvändigt knockoutslag mot Japan. 

Farfar Emanuel fick uppleva freden, därpå blev han hastigt sämre, starr och sockersjuka. Hans smala vita lår var sönderstuckna och blåprickiga av sprutmärken, argsint var han av födseln. Nu för tiden låg han till sängs hela dagarna, förbannade tillvaron och pissade på sig. Pottan intill utdragssoffan var full för det mesta, han orkade inte ner till dasset i källaren utan satt och sket bredvid sängen, de långa lahmannkalsongerna stank av urin och skit, han hade ofta gaser och blod i avföringen.     

Vi måste få iväg honom till ett hem, sade Anna till Sixten. Han låter mig inte städa, jag får inte ställa upp ett fönster för då skäller han på mig att det blir för kallt. Hela huset luktar, det känns ända hit upp, och jag orkar inte ta hand om hans pisstvätt också, jag har nog med er.

Till slut blev det diakonissa, en liten svartklädd dam som vädrade och städade och skurade och lagade mat medan farfar satt i korgstolen och knarrade och skällde. Han hade en käpp med silverkrycka som han fått på sin femtioårsdag samtidigt med Omegafickuret, med käppen hötte han efter diakonissan som hette Paulina Jonsson, men det brydde hon sig inte om, hon var van vid argsinta gubbar. Då och då föll han i koma, därför hade han alltid ett par sockerbitar i fickan. Olle tyckte det var konstigt att man kunde vakna till liv igen av ett par sockerbitar, men så var det i alla fall med farfar Emanuel.

En gång somnade han på gräsmattan, det var en skön sommardag innan han blev riktigt sjuk. Alla trodde att han hade somnat därför att det var så svalt och behagligt i skuggan under björkarna. Olle var den som upptäckte att det låg en äsping och sov på farfars bröst där skjortan var uppknäppt. Anna skrek i himlens höjd då Olle berättade vad han sett, och Sixten smög ut och lyckades peta undan huggormsungen med krattskaftet innan den högg farfar i halsen. Farfar vaknade inte trots all uppståndelsen och då förstod man att han fallit i sockerkoma. Så småningom lyckades Sixten ruska liv i sin far. Han gav honom ett par sockerbitar och så överlevde Emanuel både huggorm och koma.

Diakonissan Paulina Jonsson gav upp när hon såg att farfars fötter blev allt blåare och allt grönare. Det är kallbrand, sade hon. Ni måste ta hem en doktor. Doktorn kom och konstaterade att diagnosen var riktig men farfar vägrade att lägga in sig på sjukhuset, där dog man efter en vecka, se bara hur det hade gått för stackars Hilda, sade han. Paulina Jonsson efterträddes då av en hemsyster i mellanblå klänning och vitt förkläde. Farfar hade ont, han orkade inte sitta i korgstolen längre, han slutade skälla. Hemsystern skötte hans fötter, tvättade såren och smörjde in dem med salvor, hon hette Gerda, Syster Gerda, och Olle tyckte att hon var söt med sina bruna ögon och sitt korta mörka hår. Såren på tårna växte, de vätskade och luktade hemskt illa, och hur Syster Gerda än vädrade och tvättade fick hon inte ut stanken ur rummet.

Farfar Emanuels kropp höll på att ruttna bort trots att han ännu levde, det måste vara ohyggligt att se hur ens kött löses upp och faller av benen i små bitar som det gjorde på farfar, tänkte Olle. Det var ju som att ligga i graven och ätas av maskar innan man var död. När lilltån på farfars vänstra fot var endast en tunnvit benbit utan vare sig nagel eller kött och tån intill hade blivit blåsvart som en åskhimmel fick Sixten äntligen iväg honom till sjukhuset. Kanske började farfar själv inse att han skulle dö oavsett var han befann sig, kanske hade han redan gett upp allt hopp. Olle var med då ambulansen kom, det var första gången en ambulans körde in på gården och det var nätt och jämnt att den kom in genom grindhålet, så smalt var det, för ingen hade väl någonsin tänkt att en ambulans skulle köra fram till trappan och någon annan väg in fanns det inte.

Det slutade med att man amputerade farfars vänstra ben nedanför knät och därmed flyttade Emanuel Andersson ut från villan i Pettersberg för alltid. Resten av sitt liv tillbringade han på institutioner, en liten skinntorr gubbe med protes och kryckor och starr och ett satans humör. Ibland smugglade Sixten med sig en kvarting brännvin vid sina besök på långvårdshemmet Invaliden, där det rådde strängt alkoholförbud, och då blev farfar gladare. Sedan blev han arg igen och drämde till någon av de andra gubbarna med kryckan, men då hade Sixten gått så det hörde de bara talas om efteråt.

Det var på våren som farfar for iväg i ambulans. Nedervåningen blev tom, nu skulle Sixten och Anna och Olle flytta ner, medan övervåningen skulle hyras ut till studenter så att det blev extra pengar till hushållet, allt hade ju blivit så dyrt efter kriget. Arne bodde fortfarande hemma, han arbetade på Bruket medan han läste till ingenjör per korrespondens och träffade flickor, han hade flyttat upp på övervåningen efter farmors död och sov i resesäng i köksalkoven, nu flyttade han tillbaka ner igen.

Farfars och farmors möbler bars ner i källaren, skänkskåpet med björkmålning, skrivklaffen med alla sina bruna lådor och ett lönnfack, rottingfåtöljen, utdragssoffan, de mörka köksmöblerna med utsirade ben och knoppar. Bara björkskåpet med glasdörrar och förbjudna böcker fick stå kvar, och nu när böckernas väktare var borta var böckerna inte längre förbjudna. Tavlan med den vitstammiga björken, den spegelblanka insjön och de högtidsklädda kullorna och masarna som satt på bryggan fick också hänga där den hade hängt allt sedan huset stod färdigt, mest därför att den hade en vackert utsirad guldram värdig en Rembrandt, mindre på grund av sina konstnärliga kvaliteter. När farmor levde och var på gott humör brukade hon titta på den där tavlan och nynna en visa som började med orden ”Långt ned i dalen där björken står vit, där sitter en dalmas och klämmer en skit”.

Det här var sommaren då man vädrade ut farfar och farmor med fast hon ju hade varit död i några år redan. Men de gamlas lukt var envis, och inte ens den nya oljefärgen och de nya tapeterna och Annas idoga skurande fick bort den helt och hållet. Det var som om sågspånsisoleringen i Borohuset hade magasinerat ett drygt decenniums armsvett, hosta och sockersjuka bakom plankväggarna. Ska man aldrig bli av med dem, frågade sig Anna medan hon dukade av köksbordet efter Sixten och Arne som varit hemma på middagsrast. Elaka var de medan de levde och snuskiga, nu är de borta båda två men snuskiga och elaka är de fortfarande som inte vill här ifrån.

Berättelsen om Morslilla Olle 9

Inte Sälls affär - men rätt lik.

Sälls speceriaffär och lite halleluja

DET VÄXLADES HÅRDA ORD mellan grannfruarna ibland, somliga hälsade inte på varandra fast de sågs dagligen, och i Sälls speceriaffär visste man det mesta om allt och alla. Anna gick ogärna dit, hon skickade Olle så ofta hon kunde för att slippa se och höra alla skvallerkäringar. ”Tand för tunga och Du gör Ditt land en tjänst, pratar Du gör Du det en otjänst!” stod det i krigsannonserna men det gällde inte i Sälls affär i Pettersberg, där inne var det ingen som höll tand för tunga.

Affären låg på nedre botten i en brun villa med gulvita fönsterfoder i utsågad dalastil. Olle fick aldrig klart för sig om herr och fru Säll som var pinstvänner från Dalarna hade byggt huset eller om de hade tagit över butiken just därför att byggnadsstilen påminde dem om deras hemtrakter, i varje fall var huset ett av de äldsta i Pettersberg. Handelsmannen själv gick omkring i  grå lagerrock och grå skärmmössa med en pennstump instoppad bakom örat. Det var en anilinpenna, och varje gång herr Säll skulle göra en notering fuktade han pennspetsen med tungan som var full av blåa prickar eftersom han skrev och räknade så mycket. Sixten och Anna var överens om att han skörtade upp kunderna så ofta han kunde med den där anilinpennan, därför måste man noggrant kontrollera alla kvitton.

En sådan där jävla pingstvän borde man inte handla ens en dosa snus av, sade Sixten ofta. Och Anna höll med: Dalfolk är ju kända för att vara skojare, och pingstvänner är de värsta av alla, tänk bara på Linnea.

Olle kallade Linnea för moster men hon var inte hans moster. På något sätt tillhörde hon dock Egilsbosläkten, för hon hade kolsvart tagelhår uppsatt i två flätade kringlor, påfallande höga kindknotor och nästan svarta ögon. Hos henne hade tattarblodet slagit igenom, inte tu tal om den saken, och mustasch hade hon också, ett säkert tecken på liderlighet hos kvinnor. Hon var pingstpredikant och missionerade i norra Uppland och Gästrikland. När det gällde Lewi Petrus och pingströrelsen var Sixten och Anna överens för ovanlighetens skull – det enda som intresserade pingstvännerna var att samla på sig jordelivets skatter, och ju fler själar de vann desto rikare blev deras kyrka. Ändå hände det att Anna gick till Pingstkyrkan när Linnea predikade och en gång tog hon med Olle, besöket gjorde ett djupt och bestående intryck på honom. När han såg och hörde församlingen tala i tungor och ropa ”Herren Jesus vare lovad!” började han undra hur det stod till med människorna, som med samma övertygelse skrek ”Heil Hitler!” i radion och ”Halleluja!” i Pingstkyrkan. Redan i tidig ålder bestämde han sig för att göra ingetdera och han har heller aldrig haft anledning att ångra detta tidiga beslut.

Då Olle gick och handlade fick han en lapp i portmonnän, erforderliga  ransoneringskuponger och pengar. Skulle han köpa mjölk hade han en gulemaljerad hink med sig och O-kuponger: en kupong gällde för inköp av tre och en halv liter mjölk med en prisnedsättning med tio öre per liter, så man fick hålla ögonen på herr Säll så att han inte tog hela kupongen för de två liter som hinken rymde. På väg till affären tänkte Olle på Sixten som haft en Harley-Davidson motorcykel då han var ung. Den gick så mjukt och stadigt, berättade Sixten, att han kunde åka med en öppen gräddkanna i ena handen och manövrera motorcykeln med den andra utan spilla en droppe. Skulle man köpa smör eller grädde nu för tiden måste man ha M-kuponger. För en helkupong med två nummer fick man 250 gram matfett eller en och en halv liter grädde, vissa kuponger gällde endast för margarin, det kunde vara knepigt att hålla reda på allt, särskilt som man hade att göra med en handelsman som var både dalmas och pingstvän. Men så var det i krigstider och Olle spillde inte heller en droppe då han bar hem den emaljerade mjölkhinken som dock hade tättslutande lock med grön kant.

I Sälls speceriaffär fanns det två dörrar. Den högra gick till mjölkbutiken, där var det kakelgolv och alltid svalt. I cementkaret stod mjölkflaskorna metallgråa och immiga, bakom glasdisken med smör och margarin stod fru Säll med långa ärmmuddar av grå vaxduk och skopade upp kundernas ransoner medan hon pratade på dalmål, ibland var det svårt att förstå vad hon sade. Den vänstra dörren ledde in till speceriavdelningen som hade mörkbruna hyllor från golv till tak och luktade kaffesurrogat, såpa och kryddor. På väggarna satt det emaljerade skyltar, Cloetta, Ögon-Cacao, Persil och Tomte-Skur stod det bland annat. Här fanns också den mestadels ganska tomma köttdisken, oftast var det fett fläsk på hyllorna och stångkorv, pölsa och ringar av falukorv, och så naturligtvis ett par silltunnor.

För att Olle var snäll och gick och handlade åt Anna så att hon slapp träffa skvallerkäringarna fick han fem öre extra att köpa något gott för. Fem öre räckte till en Mjölk-Choko, en Niggerkola som smakade lakrits eller en Dixikola som var ljus och segare än allt annat. En gång köpte han ett nytt och märkligt tuggummi för sin femöring, det var alldeles platt och skärt och låg i ett cellofanomslag så att man kunde se samlarbilden som följde med. I tuggummipakteten fanns det bilder av krigsflygplan och stridsvagnar, men Olle valde en bild som visade hur en sjöman pryglades blodig på ryggen med den niosvansade katten vid stormasten på ett skepp, den sparade han länge och den skulle komma att få en viss betydelse i hans liv.

Farfar och farmor handlade också hos Sälls. Farmor gick oftast själv på tjocka svullna ben, blåröda av åderbråck, det tog lång tid för henne att traska fram och tillbaka och därför skötte Arne handlingen så ofta han kunde. De handlade på bok, en svart bok i vilken herr Säll noterade dagens inköp med sin anilinpenna som inte gick att sudda. En gång var fjortonde dag åkte handelsmannen runt i samhället på sin varucykel och inkasserade skulderna. I en sådan svart bok fanns det inget utrymme för femöreskolor eller skära tuggummin med färggranna framställningar av det hårda livet på sjön, och farfar Emanuel kontrollerade noggrant summorna innan han betalade. Farfar var en hejare på huvudräkning, kanske därför att han spelat så mycket priffe i sina dagar, särskilt under åren på sanatoriet där patienterna inte kunde göra mycket annat än hosta och spela kort.

Berättelsen om Mors lilla Olle 8

Glöm inte kaninerna! Och inte grisen Kalle heller...

OCH SÅ KANINERNA, de vita, de gråa, de bruna, ja det fanns kaniner som var både svarta och vita och gråa och vita också, de parade sig vilt och brokigt och betydde mycket för familjernas försörjning. Det stod en rad med fyra fem burar på ben borta vid hallonlandet, i dem bodde kaninerna över vintern, och så höll man sig med betesburar som såg ut som hustak av nät, de flyttades runt på sommaren. Man såg på gräset när det var dags att flytta de där betesburarna, då var det alldeles gult och prickat med kaninkulor och inte ett maskrosblad fanns det kvar. Alla som hade kaniner hade också gräsmattor fulla av gula rektanglar efter betesburarna. Kaninkött var billig mat i krigstider och man behövde aldrig klippa gräset så de här djuren gjorde dubbel nytta och lite näring åt gräset fanns det väl i kulorna också, varför man till och med kan tala om tredubbel nytta.

På hösten var det slakt, kaninhuvudet mot huggkubben och lilla handyxan, med eggen skinande blankslipad dagen till ära. Det fanns gubbar som for runt och slaktade kaninerna åt dem som inte kunde själva eller var för blödiga, några kronor och ett par supar var allt de ville ha för det blodiga arbetet, bödlar och slaktare har aldrig varit dyra att leja. Det var otäckt att se, tyckte Olle, men han kunde ändå inte låta bli att kika genom dörrspringan då grannen Evert Sjöström lät yxan falla. Sedan flådde Evert kroppen, det gick nästan lika fort som att hugga av huvudet, kaninen sprattlade fortfarande – det var bara muskelryckningar sade Sixten som hade tagit realeexamen och visste så mycket. Ett snitt med slaktarkniven men bara genom pälsen så att den lilla rosa kroppen förblev oskadad, och allra sist det frasande ljudet av senor när Evert drog av skinnet med starka blodiga nypor.

Här har Anna något att göra mössa och muff av, sade han och höll upp skinnet. Fast muff har hon väl redan, det har ju alla käringar, hi hi.

Håll han tyst med sina fräckheter och skött sitt, snäste Anna.

Sedan tog Anna ur inälvorna och kokade kaninskroven som därpå lades i stora glasburkar i matkällaren och såg ut som människofostren på Zoologiska museet, fast fostren förvarades i sprit och inte i gelé som kaninerna. Arne spikade upp skinnen på bräder för att de skulle torka men mössor eller muffar blev det aldrig, fast kanske sydde farmor Hilda en och annan kaninskinnskrage eller besats på någon damkappa som bars av en professorska eller doktorinna eller överstinna i Uppsala. Ingen av dem kunde ju veta att det som funnits innanför skinnet gav två generationer Andersson söndagsstuvning och någon skillnad gjorde det väl inte heller.    

Intill kaninburkarna i matkällaren stod det andra glasburkar fyllda med ägg som konserverats i vattenglas, en annan typisk kristidskonserv. Äggen kom från Blom som bodde ute på landet och hade en fru som var kusin med Anna på mödernet. Blom själv var en lång och kraftig karl som arbetade i skogen. Han talade en hel del om döden när Sixten och Olle kom med bussen för att hämta ägg, kanske slumpade det sig bara så eller kanske talade han alltid en hel del om döden så som vissa människor tror sig kunna besvärja framtida olyckor genom att ofta tala om dem.

Jag vill inte bli begravd i någon jävla kista, sade han. Tänk att bli inspikad i en trälåda som man inte kan komma ut ur, hur man än bänder och bultar och skriker på hjälp. Det har hänt att folk blivit levande begravda, det har jag läst i Levande Livet. Och även om man är riktigt död – och det är väl de flesta i alla fall – så börjar man snart ruttna och maskarna kommer och äter upp en bit för bit, fy fan vad äckligt! Nej jag ska brännas, helst på bål som de gör i Indien, då kan man springa därifrån om man inte är riktigt död och det börjar brännas i aschlet, och är man död så blir det en snygg liten hög med aska att strö ut i hallonlandet, aska är bra för hallonen. Hönsen pickar aska också, den innehåller mycket näring för både djur och växter, då kommer man i alla fall till någon nytta, och blommorna på kyrkogården behöver ta mig fan inte så mycket gödsel som de får, det är min åsikt och mening.

När han hörde detta fylldes Olle av djupa och återkommande funderingar. Farmor Hilda hade stoppats ner i en kista i en grav, Familjegraven. Han försökte göra sig en bild av hur hon såg ut nu när hon hade legat i jorden ett tag och maskarna börjat äta på henne. Varifrån kom förresten de där maskarna? De var ju inga vanliga daggmaskar, enligt vad han förstod såg de mer ut som fluglarverna i gödselhögen, vita och lite fetblanka i skinnet. Hur tog de sig in i kistan, genom dess tjocka väggar av hård ek? För inte var det väl så att maskarna fanns inuti oss redan från födseln, kanske som ägg som bara väntade på att vi skulle dö och läggas i jorden så att de äntligen kunde kläckas och sätta igång att äta upp oss – nej så kunde det väl ändå inte vara. Och var på de döda började maskarna äta, i ansiktet, i munnen, i ögonen eller kanske i öronen? Anna påstod att tvestjärtar kunde krypa in i öronen på en och lägga ägg som blev till maskar och långsamt åt upp ens hjärna, därför skulle man aldrig ligga och sova i gräset, det var mycket farligt. Rätt ofta såg Olle framför sig hur farmor låg där i Familjegraven med massor av vita maskar som kröp in och ut ur ögonhålorna och bubblade i den gapande munnen som Kungsörnens makaroner i en kastrull, det var sannerligen ingen skön syn, rena Mardrömmen.

Nej, Blom hade nog rätt, tänkte han. Man borde elda upp de döda som man eldade vissna löv om hösten, fast det påstods att det luktade vedervärdigt då människofläsket stektes, att huden sprack i hettan när de döda exploderade inåt (hur det nu gick till) och att de stundom satte sig upp några ögonblick just innan lågorna förtärde dem, som om de ville springa sin väg när det redan var för sent att återvända till de levandes skara. Kanske vore det allra bästa att konservera de döda i stora glasburkar, tänkte Olle. Vilka vackra kyrkogårdar det skulle bli med alla dessa glaskistor på rad och alla dessa döda som flöt omkring i sprit eller vattenglas eller kanske vilade tryggt i mjuk gelé som kaninerna. Man kunde ha belysning också, i olika färger som neonskyltarna utanför biograferna, massor av döda i glaskistor som badade i regnbågar av ljus, ett riktigt Las Vegas för de döda (men om Las Vegas visste han inget på den tiden men hade han gjort det så skulle han nog ha gjort jämförelsen).

Grannen Evert Sjöström som slaktade kaninerna hade inga egna kaniner men en gris. I ett villaområde som Pettersberg fick man under kriget ha en så kallad hushållsgris under förutsättning att fläsket användes för eget bruk. Evert Sjöström hade byggt ett litet grishus borta mot skogen, där störde det ingen fisförnäm granne, och han hade en ny gris varje år så länge kriget varade. Allihopa hette Kalle, med tillägget den förste, den andre, den tredje och så vidare, det var en sorts successionsordning. Det bör ha blivit fem stycken sammanlagt om Kalle I införskaffades år 1940, något som det visserligen inte finns skriftliga belägg för men som ändå får anses vara en rimlig arbetshypotes som Olle långt senare skrev i en gymnasieuppsats som just handlade om krigstidens hushållsgrisar och renderade honom ett stort A.

Gemensamt för alla Sjöströms Kallar var att de älskade att umgås med folk och att de i likhet med sin ägare gärna drack Pilsner Klass II från Bayerska Bryggeriet. En gång i veckan kom Herr Johansson körande i bryggeriets gengasdrivna mörkgröna Chevroletlastbil med fotsteg på sidorna och ett hundratal skramlande öl- och drickabackar på flaket. Han behövde inte använda signalhornet, alla hörde på flaskskramlet när bryggarbilen var på väg. Farfar Emanuel köpte mycket svagdricka till vardagsbruk medanhan tyckte så mycket om och brukade inhandla i Saluhallen. Och surströmmingen förstås, när det var tid för den, det var en annan delikatess i deras liv.

       Evert Sjöström var grovarbetare och hade varit till sjöss i sin ungdom, det kunde man se på hans många tatueringar: ankare, hjärtan, sjöjungfrur och en tremastad bark som hette Albertina. Mest hade han dock gått på sandskutorna i Mälaren, därför sjöng han gärna ”Vi var blott åtta man som lossa sand, ibland, på Södermälarstrand…”

        Han var kort och krumbent och oerhört stark, han snusade och tuggade tobak och drack oräkneliga pilsner. För att fru Sjöström inte skulle kunna hålla räkning på dem gömde han de bruna flaskorna i vedtravarna, där låg de både skyddat och svalt, och sedan tog han med sig någon av sina Kallar och ett antal pilsnerflaskor nedstoppade i blåbyxorna på en vinglig promenad genom samhället där han stolt förevisade hur Kalle och han själv vid behov kunde halsa medhavd pilsner. Längsta promenaden gick förresten till idrottsplatsen i Broby, där någon av hans Kallar slet sig fri och blandade sig i den pågående fotbollsmatchen mellan Almtuna IF och Broby BK en söndagseftermiddag. Det var inte långt ifrån att grisjäveln gjorde mål på Almtuna, sade Sjöström, för målvakten blev så rädd att han sprang sin väg när Kalle kom sättande. Det behövdes två hela fotbollslag för att fånga in grisen men hem kom vi på något vis och då fick Kalle en hel pilsner alldeles själv och somnade, så törstig och trött var han.

Sjöström är en riktig buse, sade Anna som tyckte synd om fru Sjöström och fick belägg för sitt påstående när Sixten berättade att Evert hade uppvaktat sin Karolina på Mors dag med kaffebrickan i ena handen och pitten i den andra och frågat vilket hon ville ha först.

Om inte Evert varit så hade Anna aldrig fått kaninerna slaktade, tänk på det, genmälte Karolina som inte tyckte att grannarna hade något med vare sig Everts drickande eller parets sexualliv att skaffa och allra minst Anna som hade Sixten.

Men att först föda upp de stackars grisarna på pilsner som flaskbarn och sedan slakta dem, det är grymt. Och att komma hem från torget varenda lördag full som ett svin, stackars Karolina som fått en sådan karl, det säger jag, sade då Anna som gärna ville ha sista ordet i varje meningsutbyte.

Ja, det är en del som är fina i kanten fast de borde ha vett att hålla tyst, när de har både dårar och tattare i släkten och en karl som super så att han måste krypa uppför trappan när han ska in, fräste Karolina och tog ett hotfullt steg framåt för att visa att hon inte räddes några grannkäringar.

         Håll sig hon till sitt och tig, det finns nog de som har sämre påbrå än jag, fräste Anna tillbaka. Tvi vale för sådana grannar som ni, det säger jag bara, avslutade hon, spottade i marken och vände på klacken.

Berättelsen om Mors lilla Olle 7

Historien om den märklige skräddaren

ÅTSKILLIGA SOM BORDE HA KOMMIT till Hildas begravning kom inte, exempelvis professorskorna från Kåbo, men ett par av dem skickade buketter och kort med tack för gott syarbete. Släkten från Norrland orkade inte med den långa tågresan; systrar, mostrar, fastrar började bli gamla och skröpliga, halvblinda, halta och lytta, och ännu längre väg hade Hildas bror Johan eller Jean som han hette numera eftersom han bodde i Frankrike, om han nu fortfarande var i livet och inte hade blivit arkebuserad av tyskarna, det var många som slutade sina liv framför en mur när tyskarna hade makten.

I en annan tid, det var i början av seklet, lämnade Johan föräldrahemmet någon månad innan han skulle rycka in och tjäna beväring. På den tiden var det många unga män som smet från värnplikten, kanske inte just i Tjule men på många andra håll i Sverige. Så småningom fick föräldrarna ett brev, då var sonen i Stockholm. Han skulle utbilda sig till skräddare, skrev han. Sedan hörde han inte av sig på fjorton år och denna gång kom brevet från staden Nizza i Frankrike. Brevpapperet hade ett vapen i ståltryck, präglat så att mor Kristina som börjat se illa kunde stryka över det med fingertopparna, över ett lejon och en grip och en krona, hon kände tydligt konturerna av dem, man kunde tro att Johan hade blivit kung någonstans. Det fanns en tryckt text också, upphöjd även den men på utrikiska och därför omöjlig att tyda för föräldrarna.

Franska, sade skollärare Wallén som hade lärt Johan att skriva och läsa, dock icke franska och nu tillkallats som översättare. ”Honi soit qui mal y pense” står det, läste han, det betyder ”Skam den som tycker illa därom”. Det är engelske konungens devis ty han är riddare av Strumpebandsorden, förklarade skolläraren. Här under står det att han är kunglig hovleverantör. Han heter inte Johan Pettersson längre utan Jean P. Taylor, det är nog både franska och engelska, ty Taylor betyder skräddare på engelska och Jean är Johan på franska. P:et står nog för Pettersson som man inte kan uttala i alla länder.

Storögda lyssnade Johan och Kristina till skollärare Walléns utläggningar då han läste upp brevet för dem. ”Kära Mor och Far! Håppas att I ären i Lifvet och hafva Helsan. Jag er Skreddare i staden Nice här i France (Frankrike) och syr Kleder åt de Förnemste, till ock med åt Konungar ock Prinsar. Nu blifver det snart Krig ånyo. Därför reser jag Hem till Eder på ett Besök. Den 14. Mai anlender jag till Köpenhamn med Expresståg och skall därefter helsa på all min Släkt som ännu är i Lifvet. Jag har tillskrifvit mina Systrar också. - Eder Tillgifvne Son Johan.”

Sixten var bara en pojkspoling när Jean P. Taylor besökte Uppsala och sin syster Hilda på vägen upp till släkten i Norrland. I fotoalbumet fanns några bilder av den reslige utvandraren, på dem tittade Olle ofta. Han såg så främmande ut där han stod, Jean P. Taylor, en elegant världsman med vit panamahatt omgiven av uppklädda släktingar som luktar småbruk och ladugård ännu trettio år eller mer efter det att fotografierna tagits, en mimosa bland åkersenap.

Han hade en stor svart mustasch och var nervös, berättade Sixten. Han var jämt rädd, tycktes det. Han sade att Svarta Handen var ute efter honom, och en gång visade han oss en blank revolver som han alltid hade på sig. Den låg i kavajfickan, det är nog därför som han håller överrocken på det där sättet, hängande över armen så att man inte ska se revolvern. Jag minns att han betalade droskan med ett stort guldmynt, det var en äkta guldfranc. Svarta Handen var korsikanare, de sysslade med utpressning, om man inte betalade dödade de en.

Det tycktes vara allt någon visste om Jean P. Taylor. Han var en hemlighetsfull äventyrare som oväntat dök upp i hembygden innan det stora kriget började och som försvann igen utan att lämna andra spår efter sig än en eller annan guldfranc i portmonnän hos en droskchaufför, några gulnade fotografier i familjens fotoalbum och ängsliga blickar över axeln. Vad hände med honom sedan han återvänt till Frankrike? Kanske återvände han inte alls till Frankrike, av rädsla för Svarta Handen eller för att bli uttagen till krigstjänst, han som en gång hade rymt från beväringen i sitt hemland. Farfar Emanuel talade aldrig om honom fast han är med på flera av fotografierna, farmor Hilda som var hans syster och också är med på fotografierna nämnde honom aldrig innan hon dog och Sixten visste inte mera om honom än han berättat.

Olle funderade en hel del över Jean P. Taylor som blev allt mer mystisk ju mer man funderade över honom, och till slut blev han som en uppdiktad romanfigur men med den skillnaden att han fanns avbildad på fotografi. Ibland kom han till Olle i drömmen och tog honom med på sällsamma färder till palmkantade stränder vid azurblå hav, där eleganta furstar från Balkan, Italien, Tyskland och Ryssland höll hov bland vackra vitklädda damer i turnyr och snörliv, drack champagne och spelade roulette och baccarat. Jean P. Taylor rörde sig världsvant mellan borden med måttband och krita, mätte livvidd och längd på ärmar och byxben – och vips satt fursten där i en välskräddad ny linnekostym som han betalade med klirrande guldfrancs. I buskarna smög Svarta Handens utsända med sina svarta bovskägg och klädda i svarta kappor, deras dolkar glimmade mordiskt, och Jean P. Taylor drog Olle med sig upp i en hästdroska och ropade på franska till kusken att sätta högsta fart. Vite, vite, ropade han. Och hästen var vit som snö och hade vingar, och när den steg mot den stjärnbeströdda natthimlen reste sig alla kungligheter och applåderade den märklige skräddaren och hans unge följeslagare.

Jean P. Taylor kunde inte komma till sin systers begravning, enär han själv var död, men det fick familjen inte veta förrän på hösten, då kom det ett meddelande från Svenska ambassaden i Paris. Inte heller lämnade han efter sig några guldfrancs, säkert hade Svarta Handen tagit allt han ägde eller kanske nazisterna. Han hade begravts på Borgerskapets kyrkogård i Nice på borgerskapets bekostnad, utfattig men säkert rik på minnen från ett äventyrligt liv.

          För Olle blev den mystiske skräddaren den släkting som stod honom närmast, trots att han aldrig hade träffat honom. När Olle som ung man liftade till södra Europa var Nice ett självklart mål, och med Jean P. Taylors visitkort i handen frågade han efter angiven adress, men ingen av dem han frågade hade hört talas om en gata med det namnet. Det var som om också adressen hade begravts med den elegante skräddaren från Sverige, kanske under ruinerna efter ett bombanfall. Och när Olle äntligen hittade till Borgerskapets kyrkogård lyckades han inte heller lokalisera graven.

Berättelsen om Mors lilla Olle 6

Högtidsklädd farfar

Farmor Hilda dör men ingen lyssnar till flugsnapparen

NU VAR DET MIDSOMMARTID och Olle lekte i ett hörn av trädgården med sitt Blomsterhov, en samling kungligheter som han själv hade tillverkat av grässtrån, löjtnantshjärtan, riddarsporrar och lupiner. Om man sticker ett grässtrå genom ett avnupet löjtnantshjärta får man en Knekt i röd mantel, stödd mot sin hillebard, tar man försiktigt av den röda manteln står där en vacker Prinsessa eller en Drottning i den skiraste vita spetsklänning på sitt enda gröna stjälkben. Och fåglarna som spatserade i den Kungliga trädgården under vajande palmer av lupinblad, de var undersköna med sina kroppar lånade av de blåa, ännu inte utslagna riddarsporrarna och med huvuden av lupinblommor som Olle skalat kronbladen av och försiktigt stuckit in i öppningarna till riddarsporrarnas feta knoppar.
Sixten hade fått extra permission, för farmor Hilda var mycket sjuk och låg på Akademiska. Det var något fel på hennes mage, kräftan, sade farfar med sorg i rösten. Men Olle brydde sig inte, han hade aldrig tyckt om farmor och hon hade aldrig tyckt om honom. Pojken är likadan som sin mor, brukade farmor säga till Sixten. Bortskämd och lat, duger inget till fast han får gå i fin skola.

En gång hade Olle slagit farmor i magen, med knytnäven, det var när hon skulle ge honom en örfil eller lugga honom för något dumt han gjort eller sagt. Det hände för något år sedan, Olle mindes inte så noga, och nu undrade han om det kanske var därför som farmor hade fått det där hemska som man kallade kräftan. Han hade blivit tvungen att be om förlåtelse för det var ju mycket fult att slå en elak farmor i magen, men hjälpte denna förlåtelse (som Arne hade tvingat honom till med hot om lugg eller till och med en hurril) mot kräftan? Olle hade funderat en hel del över den saken sedan farmor lagts in på sjukhuset, men i boken ”Hemmets hälsolära” som han brukade tjuvtitta i nämnde man inget alls om det eventuella sambandet mellan kräftsvulster och knytnävsslag.

I en annan värld lever Kungen och Drottningen, i ett palats av sten och mossa, det ligger i en exotisk trädgård där palmkronorna vajar i sommarvinden och blåskimrande tranor står balanserande på ett ben. Det kunde vara på ön Tabar i Bismarckarkipelagen, hos den skeppsbrutne svenske sjömannen och kungen Karl I Pettersson och hans brunhyllta drottning Singdo-Misses som Sixten berättat om och som enligt Upsala Nya Tidning nu vill sälja sitt rike och återvända till hemlandet. Men den här Kungen är arg på sin Drottning, han anklagar henne för att begå HOR med ett Löjtnantshjärta. Och i sin kammare med tak av grönt glas från en pilsnerflaska sitter Prinsessan och gråter därför att hon inte får gifta sig med Herr Knekt. Hennes bror Prinsen är ute och jagar skalbaggar med sina vänner som vanligt, han ger fan i hovintrigerna, han vill bara ha roligt, slita benen av en guldbagge eller borra spjutet genom ryggen på en nyckelpiga. 

Det är snart dags att åka till sjukhuset och hälsa på farmor, sade Sixten som rensade jordgubbslanden tillsammans med Arne. Jag undrar när de ska operera henne.

Tänk om de redan har gjort det, svarade Arne med tjock röst. Tänk om de inte kunde.

Då kan du lika gärna fara åt helvete! skriker Kungen till Drottningen. Jag vet att du har knullat med Herr Löjtnantshjärta och därför ska jag halshugga honom i eftermiddag.

Olle vände sig om och såg sin bror stryka med handen över ansiktet som om han fått något i ögat, han grät visst och Olle undrade om han också skulle gråta ifall farmor dog, nej det skulle han nog inte. Man hade bråkat mindre i huset sedan farmor lagts in på sjukhuset, och Sixten och farfar hade inte rört brännvinsflaskan på hela tiden. Var de kanske rädda för att göra Döden på dåligt humör, trodde de att farmor Hilda skulle bli frisk igen om de höll upp med supandet och uppförde sig som snälla barn?

Jag är oskyldig, jag svär, piper nu den förkrossade Drottningen. Jag ber dig, högt ärade fader, skona Herr Löjtnantshjärta!

Nu måste vi klä om och åka till sjukhuset, sade Sixten till Olle. Kom nu, du kan fortsätta leka sedan.

Ja, jag kommer.

Medan Olle reser sig som en Gulliver i Lilliputanernas land och hans skugga förmörkar hela konungariket, förs Herr Löjtnantshjärta till fängelsehålan av två Knektar. Där väntar Bödeln med sin Glasbit, den är vass och halvmånformad som en kroksabel, ett enda hugg och huvudet rullar. Kungen är obeveklig som Döden själv.

Kom nu Olle!

Farfar Emanuel mötte dem på trappan, rakryggad, vattenkammad och med nyklippt vit mustasch ovanför den stränga munnen. Jag är färdig att åka, sade han och tog upp fickuret, en förgylld Omega som han fått på sin femtiårsdag. Han var klädd i mörk kostym med väst, skjortkragen satt hård och vit runt den smala halsen, skorna blänkte. Han såg högtidlig ut där han stod, som en begravningsentreprenör.

Jag vill inte följa med, sade Olle och släppte Sixtens hand. Jag tycker inte om sjukhuset och jag tycker inte om… Han hejdade sig i sista stund, kände att så fick man inte säga inför farfars granskande blick, vattnig, sträng och blå. Men idag fanns det ingen återvändo,  I dag måste du följa med, sade Sixten. Förra gången slapp du. Du förstår väl att farmor vill träffa dig också nu när hon är så sjuk.

Olle visste att farmor inte alls ville träffa honom, att det var Arne hon ville träffa, han som sov i farmors och farfars säng, inte Olle som hade slagit henne i magen med knytnäven så att hon kanske fått kräftan.

Uppepå höll Anna på att stryka en skjorta till Sixten. Hon stod i bara underklänningen, utan strumpor, på ena överarmen hade hon ett stort och mörkt blåmärke, hade de slagits igen, pappa och mamma? Eller var det ett gammalt märke, från tiden innan farmor lagts in på sjukhuset?

Skynda på nu Olle, sade hon. Kortbyxorna ligger framme och jag har nyss strukit din gula tröja. Du klär så bra i gult och brunt. Glöm inte att tvätta händerna. Så dina fötter ser ut, du får ta på dig sockor i sandalerna. Jag åker inte med, jag har all strykningen kvar och jag måste laga middag tills ni kommer hem och ingen som hjälper till.

Sixten sade ingenting medan han klädde om. Det var så väldigt tyst i huset, det enda som hördes var strykjärnet som gled över örngotten och kanske en svartvit flugsnappare från körsbärsträdet, den brukade sitta där och sjunga fast ingen ens lade märke till den nu när farmor låg på Akademiska med kräftan.

När vi kommer hem igen ska jag låta Kungen avrätta Drottningen också, tänkte Olle medan Sixten, Emanuel, Arne och han själv gick till busstationen, fyra uppklädda och allvarliga herrar på väg till farmor Hildas sjukläger. Olle såg en mörkbrun fjäril med gula vingkanter segla över tistelsnåren vid vägkanten, det var en sorgmantel, kanske ett sorgens bevingade förebud. En dag ville han börja samla fjärilar, sätta dem på nålar i sammetsklädda askar med glas över som det fanns i biologisalen på skolan. Varje gång han tittade på de där fjärilarna i sina glaslådor tänkte han att de var som en bit sparad sommar, precis som gurkorna som mamma lade in i höganäskruset i källaren och täckte över med svarta vinbärsblad och precis som de tjocka skinnsulor man fick under fötterna då man gick barfota och som behövdes när man skulle promenera som en fakir på en bädd av glödande kol.

Då de kom till Akademiska sjukhuset fick de veta att Hilda Andersson låg för döden. Arne grät, han var arton, Sixten svalde hårt gång på gång och stirrade envist ner på den blänkande gulbruna linoleummattan i väntrummet. Farfar Emanuel satt inne hos Hilda, i Dödsrummet. Allt var mycket slutgiltigt och tragiskt, ett alltför stort och ödesmättat ögonblick för Olle. Inte ens sorgmantelns skönhet eller tanken på dramat under lupinpalmerna i trädgården gav honom tröst, han försökte gå in i Den Andra Världen för att slippalukten av eter och svett och sorg men dörren till den var stängd. Den här gången vägrade verkligheten låta sig kuvas av fantasin. Han mådde illa, det var så kvavt där inne i väntrummet, han ville bara springa sin väg.

Sedan ledde Sixten honom in i Dödsrummet, rummet som ingen lämnar levande. Gardinerna var fördragna, man kunde bara ana den varma sommardagen där utanför, det luktade instängt och kväljande, surt och sött på samma gång. Farmor halvsatt i sängen lutad mot en hög av kuddar, gulblek i ansiktet och med gummislangar instoppade i näsa och mun och kopplade till blanka tuber och apparater. Hennes andhämtning var rosslande och plågsam. Farfar kramade hennes stela hand och betraktade henne med hjälplös blick.

Säg adjö till din farmor, viskade Sixten och sköt varligt Olle närmare dödsbädden.

Farmors hår var välkammat och alldeles vitt, kanske lite gulaktigt närmast hjässan, som tisteldun. Det syntes en upphöjning under den grå sjukhusfilten där de hade öppnat hennes mage för att ta ut kräftan, det var väl alla bandage som måste till för att hålla magen inne, trodde Olle. Långsamt sträckte han fram ena handen för att röra vid farmors ansikte. Huden kändes otäckt kall och slät i det kvavheta rummet, torr som på en groda. Han ryckte undan handen, snodde runt och rusade genom rummet och ut i korridoren innan någon hann hejda honom. Sandalsulorna gnisslade mot den blankbonade mattan, det blev nog svarta klackstreck, men Anna var inte med så det gjorde inget. Väggar och möbler flöt ihop av tårar, han sprang rakt in i en vitklädd famn, en sköterska som tryckte honom mot sin mjuka kropp och strök honom tröstande över huvudet, han kan ännu komma ihåg hur gott och levande hon luktade. Lilla pojke, sade hon och strök honom över håret. Inte ska du gråta, här är inget farligt.

Farfar stannade kvar hos Hilda. Sixten och Arne och Olle åkte taxi hem, en ovanlig lyx. Bilen var en Dodge 1939 med gengasaggregat, svart och tyst som en likbil och med gammal doft av cigarr och parfym i den bruna plyschklädseln. Chauffören hette Welander, Sixten kände honom sedan barnsben, och då Welander fick veta att Hilda låg för döden slog han av taxametern när de kommit en bit på väg mot Pettersberg. Hilda var alltid snäll mot oss ungar på Götgatan, sade han som en sorts förklaring.

Anna hade maten i ordning åt dem men ingen ville ha. Sixten och Arne grät mest hela tiden, men inte Olle och Anna. Arne gick bort till gödselhögen där den stora flädern växte, där fanns också rader av hallonbuskar och en alm som Olle brukade klättra i. En stund blev Olle stående vid sin storebrors sida utan att kunna hitta på något att säga, det var som om alla ord höll på att dö med farmor Hilda. Arne sade ingenting heller, han bara stod där och stirrade ner på tordyvlarna som kröp omkring i solen och blänkte lika svarta som Welanders Dodge.

Men intill Olles Blomsterhov satt flugsnapparen och drillade i körsbärsträdet, okunnig om sorgen som hade sänkt sig över huset och dess invånare. Med ens stod Dörren öppen igen, ridån var hissad, aktörerna väntade otåliga på pojken i den gula tröjan och de bruna kortbyxorna som man egentligen inte fick leka i eftersom de var så dyra, riktiga finkläder, reserverade för Högtidliga Tillfällen. Palmerna slokade lite, några av tranorna hade fallit omkull och en svartmyra promenerade obekymrat rakt igenom Prinsessans gemak. Olle tog Glasbiten, drog försiktigt med fingret över den halvmånformade eggen och högg sedan in på Hovet i blint raseri. Kungen, Drottningen, Prinsessan, Herr Löjtnantshjärta, ingen och inget skonades i massakern. Glasskärvan skar genom kronblad, stjälkar, ståndare och pistiller, tills hela scenen dröp av grönt blod. Olles pekfinger hann upp myran och tryckte till över den svarta kroppen, tryckte och tryckte tills den var helt förintad.

En stor svart bil kom rullande och stannade utanför grinden. Det var farfar som kom tillbaka, i samma taxi. Chaufför Welander hade säkert bjudit honom på en del av resan också. Med långsamma steg gick Emanuel fram till trappan där Sixten och Arne väntade. Hilda är död, sade farfar högtidligt. Han hade tagit upp sin guldklocka och granskade urtavlan och visarna som för att för alltid inpränta tidpunkten för Hildas död. Hon dog klockan tre och tjugofem.