Berättelsen om Mors lilla Olle 21

Förförd av en dam i negligé

SAMMA VINTER började en figur som Olle döpte till Herr Fjång komma på allt tätare besök. Det var en påstridig herre som viskade fula ord i hans öron till och med i drömmen, och det hände ofta att Olle vaknade med torrt fras på magen och litet halvtorrt klibb i pyjamasbyxorna. Titt som tätt rusade tankarna iväg till feminina fröjder som han visserligen hade grundläggande teoretiska kunskaper om men som han aldrig hade prövat i praktiken.
    Där var ju Lillemor förstås, murare Perssons adopterade dotter, fet, blond och ett par år äldre än Olle, men nu för tiden nickade de bara åt varandra de få gånger de sågs. När Olle var sex år och Lillemor åtta lekte de i hennes lekstuga, oftast doktor eftersom Lillemor var mycket intresserad av att i detalj utforska skillnaden mellan pojkar och flickor. Därför brukade hon klä av honom naken och noggrant undersöka hans manliga företräden innan hon visade upp sina egna. Hon pillade bort kalsongludden som fastnat i förhudsstruten och det var skönt, sedan pillade han med fingret i springan på henne och fick en försmak av allt det som Herr Fjång numera lockade med. Vad Lillemor hade för sig nu för tiden visste inte Olle, hon kom och gick, kanske arbetade hon i stan. Men några år senare ryktades det att hon hade blivit hora och tjänade pengar på att suga av rekryter bakom pissoaren vid Svandammen.
     Herr Fjång hade emellertid en prima överraskning i beredskap åt Olle. Hon var studentska och hette Åsa och hyrde övervåningen i huset. Hon var blond och lagom fyllig, med stor bred mun och tjocka läppar. Sixten flirtade nog med henne, i varje fall pratade han gärna med henne medan Anna höll ett svartsjukt öga på de båda bakom köksgardinen och gav Sixten en och annan gliring efteråt. Åsa var deras första kvinnliga hyresgäst och hon skulle också bli den sista. Olle hade ett gott förhållande till henne, han tyckte att hon var söt, och så var hon prästdotter från Värmland, därför hade Anna kunnat godta henne som hyresgäst. Dessutom hade hon en fästman, en tvåmeterskarl som var lärare i Sigtuna och kom på besök per motorcykel. Motorcykeln var en Norton 500-kubikare som Sixten beundrade mycket, och på vintrarna klädde sig fästmannen i en gul flygaroverall med elektrisk uppvärmning som Sixten beundrade minst lika mycket. Då han såg motorcykeln och fästmannen i den gula overallen fick Sixten något drömmande i sin ljusblåa blick och Olle förstod att han sörjde både sin ungdom och sin ungdoms Harley-Davidson, men Anna menade att han bara var avundsjuk på fästmannen som hade en gryta blont lammkött att komma till.
    Det hände att Åsa hjälpte Olle med läxorna, mest med tyskan som han hade svårt för. Prepositioner, verbböjningar, genus och kasus, det var så mycket man måste hålla ordning på för att tala tyska. Vid några tillfällen tog Åsa emot sin adept klädd endast i ljusblå negligé för hon sov länge på morgnarna, och vid de tillfällena anade Olle vad en ung kvinnokropp kunde erbjuda den som hade en 500-kubikare och gul overall med elektrisk uppvärmning. Men det blev bara tittat i smyg ända tills den dag Olle fick feber efter calmettevaccineringen på låret och blev sängliggande. Han låg nedbäddad i bäddsoffan i rummet innanför köket medan Anna oroade sig över det vätskande och variga ympstället.
     Tänk om du har tuberkulos, sade hon. Tänk om farfar smittade ner dig med sitt hostande och spottande, det skulle vara rent förskräckligt, stackars pojke.
    Somliga reagerar på det sättet, lugnade Åsa henne. Det brukar bli bra efter några dagar.

    Åsa var bjuden på kaffe vid köksbordet av Anna som behövde någon att dela sin oro med.

    Om fröken Alhed säger det så, sade Anna. Fröken har ju studerat, en annan har bara vanlig folkskola. När vi var små fick vi arbeta och slita, det var inte att tänka på att få gå i bättre skola för oss barn. Och så en far som min som bara söp och gjorde dumma affärer. Men fröken är ju prästdotter och då är det annorlunda.

    Jag tycker att fru Andersson är duktig, sade Åsa. Här är alltid så fint och rent och välstädat. Och Olle har fina betyg, det är bara tyskan och matematiken som han har svårt för.

    Jag är så tacksam för Olle, sade Anna. Jag tackar Gud för att han finns. Jag vill att han ska bli präst.

    Vill Olle bli präst då? undrade Åsa och sneglade mot dörren in till rummet där Olle låg och lyssnade och tänkte på Arne, som hade en blond fästmö som hette Ulla och som han nog brukade knulla, i varje fall var det ett bra fästmönamn att rimma på.

    Hans far är ju hedning, han tar intryck av det, stackars Olle, sade Anna och vred sina händer. Att jag skulle få en sådan make som inte tror på Gud. Han bara skäller på prästerna och kallar dem svartrockar och det är knappt att jag får höra högmässan på radio. Då sitter han här vid köksbordet och trallar som en gammal buse. Komminister Björnberg kommer aldrig hit mera, Sixten var full när han kom och kastade ut honom. Det var förskräckligt, vilken skam, jag grät.

    Det blev tyst i köket, det enda man hörde var en våryr talgoxe som gick an i björken fast det bara var i februari och mycket snö fortfarande.

    Nej, nu måste jag ut och piska mattorna innan det blir mörkt, sade Anna och reste sig. De blir så rena och fina i snön, särskilt Wiltonmattan. Men fröken får gärna stanna och prata lite med Olle, han ligger där så ensam och feber har han också fast inte så mycket i dag.

    Tack för kaffet, fru Andersson, sade Åsa. Det smakade gott.

    När Anna hade gått och man hörde mattpiskaren svänga och smälla mot Wiltonmattan som låg utbredd över snön kom Åsa in till Olle. Hon satte sig på sängkanten, rund och god och med stora himmelsblå ögon. Hon lade en hand på hans panna, handen var också rund och god och doftade svagt av parfym, den fick Olle att glömma alla tankar på Arnes Ulla.

    Lite varm är du, det känns, sade Åsa. Hur är det med dig?

    Det är bättre, sade Olle.

    Får jag se på vaccineringen, sade Åsa.

    Innan Olle hann svara vek hon undan täcket och överlakanet. Olle hade pyjamas med långa byxor, den var randig i bleka färger, blekbrunt och blekblått. Åsa knäppte upp byxknappen och drog ner byxorna så att kön och lår blottades. Hennes fingrar nuddade vid den halvstyva pitten, men hon låtsades inte om det utan rev bort plåsterlappen och betraktade den vätskande kratern, stor som en tjugofemöring ungefär och med skorviga bruna kanter.

     Det är snart bra, sade hon. Det börjar torka nu. Ska jag sätta på ett nytt plåster?

     Ja om du vill, sade Olle andlöst och skämdes förfärligt över sin erigerade penis.

     Nej, det gamla kan nog sitta ett tag till, sade Åsa och fuktade sina tjocka läppar med tungspetsen medan hon satte tillbaka plåsterlappen.

    I nästa ögonblick slöts hennes hand om Olles kön. Mjukt och varsamt drog hon ner förhuden så att ollonet blottades. Utanför hördes Annas idoga och taktfasta slag med mattpiskaren mot mattan.

    Ser man på, sade Åsa. Den är riktigt stor och fin redan.

    Olle sade ingenting, han låg med slutna ögon och hörde sitt eget hjärta slå i takt med mattpiskaren. Alltsammans var som en dröm, alldeles för underbart för att vara verklighet. Mer än en gång hade han fantiserat om Åsa då han runkat, om allt det han anat men aldrig fått se ordentligt eller vågat röra vid under den ljusblå negligén. Nu satt hon här på sängkanten och kramade hans pitt med sin mjuka hand, det kunde inte vara sant.

    Du får gärna ta mig på brösten om du vill, sade Åsa och böjde sig fram så att han skulle kunna komma åt bättre.

    Brösten var stora och tunga, de kändes heta genom blustyget och spetsbehån. Olle rörde vid ett av dem, mycket försiktigt som om han var rädd att göra Åsa illa. Sedan hjälpte hon honom att sluta handen över den hårda toppen, suckade, smålog och böjde sig ännu längre fram över honom. Hennes läppar ersatte fingertopparna, en våt mun som glupskt slukade hela ollonet och tycktes vilja svälja det. Det var en makalös känsla, som att smälta, lösas upp, bli till varm gelé. Och tungspetsen, vad gjorde den? Den kittlade som tusen små insekter, den kravlade runt och framkallade sensationer som vida överträffade dem han upplevt via transformatorns sexvoltsuttag.

     Slagen från mattpiskaren hade tystnat. Men inte förrän de hörde ytterdörren öppnas och Annas högljudda suckar över allt slit som förföljde henne genom livet återvände Olle och Åsa till verkligheten. Olles hand lämnade sin plats med ett ryck, Åsas heta mun smackade som en kork då den dras ur en flaska och hon skyndade sig att dra upp lakan och täcke. När Anna släpade in Wiltonmattan i rummet intill stod Åsa bredbent och höftbred intill bäddsoffan, lika upphetsat röd i ansiktet som Olle.

     Vad har ni för er då? frågade Anna.

     Tränar Olle i tyska, sade Åsa snabbt. Olle, hur böjer du ”jag vill”?

     Ich will, du willst, er will, rabblade Olle.

     Det är bra, sade Åsa. Glöm inte ”sie will”, tillade hon med en menande blinkning, och sedan: Men nu måste jag gå, jag har en föreläsning klockan ett.

     Det är bäst att fröken Alhed skyndar sig på då, sade Anna kort.

     Sedan Åsa gått upp till sig stirrade Anna en lång stund på Olle. Han tyckte att hon såg rakt igenom täcke och lakan, och det gjorde hon nog också. Hon var svår att lura när det gällde kvinnor, Sixtens snedsprång hade gjort henne uppmärksammare än de flesta på allt som luktade det minsta underliv. 

     Tänka sig, prästdotter och allt, sade hon till sig själv medan hon rullade ut trasmattorna på köksgolvet. Ett luder, det är vad hon är. Kan inte ens låta en liten sjuk pojke vara i fred. Och en sådan ska vara prästdotter.

     Olle låtsades sova. Han somnade faktiskt också, en stund senare då februariskymningen sänkte sig över Pettersberg, och när han vaknade var det alldeles mörkt ute och pyjamasbyxorna klibbade vid magen efter en synnerligen behaglig dröm. Anna såg då och då på honom men sade ingenting. Hennes lille Olle var på väg bort från henne, det var inte länge sedan han legat i den svarta barnvagnen, åren går så fort, nu höll han på att bli vuxen och låg och tänkte på syndiga dumheter, det märkte hon nog, undrar vad de hade för sig där inne medan hon piskade mattorna, de behövde en ny matta i sovrummet också, den gamla var så ful och sliten, men en kristallkrona hade hon fått, med sextio prismor av böhmisk kristall, å vad Sixten hade skällt om den, fast nu var det Olle, stackars lille Olle som gick i läroverket och hade så svårt med tyskan och matematiken, han skulle haft det där tyska ludret Erika till mor så hade han nog kunnat tyska, och så den där fina prästdottern som var karltokig och tänkte förföra lille Olle som hade feber och kanske början till tuberkulos, hon hade nog sett hur det där flickaset kastade lystna blickar på pojkstackarn, fick hon inte nog av den där långa drasuten på motorcykeln som kom varenda helg, och sådana skulle kallas fint folk, hon hade nog hört hur de gick an ibland där uppe, nej nu fick det vara slut med tysklektionerna en trappa upp, skulle de läsa fick fröken Alhed vackert komma ner så att hon kunde hålla ett öga på det där stycket och någon ny kvinnlig hyresgäst var det inte tal om, tacka vet jag ordentliga pojkar som kandidat Herner, han som studerade till advokat och satt och läste hela nätterna, hur orkade han, och alltid så trevlig och artig, och aldrig damsällskap.
     Det dröjde ett par dagar innan Olle såg Åsa igen när han kom hem med bussen från läroverket och hon var på väg till bussen för att åka till universitetet. Hon hejade på honom som hon brukade, frågade hur det stod till med honom nu, om han var frisk, jo det var han, och han väntade på fortsättningen men det blev ingen fortsättning, bara ett hej då. Han tänkte på hennes bröst med de styva topparna och på hennes mun som hade gjort det ofattbara, och på vägen hem undrade han om han hade gjort något fel eftersom Åsa inte viskat något, till exempel Vi ses snart uppe hos mig eller Kom upp när du vill så ska vi fortsätta med tysklektionerna. Han såg framför sig hur de satt alldeles nakna sida vid sida och hur han rabblade ich will, du willst, er sie es will, wir wollen, ihr wollt, sie wollen, medan hennes tjocka läppar kröp som sniglar runt hans styva pitt…
     Men så blev det inte, aldrig blev det som man drömde och önskade och hoppades. För bara några dagar senare fick han veta att Åsa skulle flytta till Stockholm med sin Nils, läraren med 500-kubikaren, de skulle förlova sig och hade fått överta ett kontrakt på en lägenhet på Gärdet. Hon skulle givetvis betala hyra för mars fast hon inte bodde kvar, det var inte mer än rätt när nu allt hade gått så fort.

Berättelsen om Mors lilla Olle 20

I tortyrkammaren


MEN SIXTEN SADE INTE UPP SIG och Olle som började få förkänningar av puberteten försökte föreställa sig hur det såg ut då nye verkmästaren Hagström kramade tjock grädde ur pitten. Själv hade Olle ännu inte fått ut annat än lite blåaktig skummjölk men den tjocknade kanske med tiden, hoppades han.
    Du går för mycket ensam, säger Anna ofta till honom. Det är inte bra för dig, du borde ta hem skolkamrater och leka med. Min lillebror Gustav var som du, han gick alltid ensam, därför blev han grubblande och konstig ibland.
    Och så hamnade han på Ulleråker bland de andra dårarna, tänker Olle och ser framför sig Richard Berghs porträtt av Gustaf Fröding sittande i sjukhussängen med stirrande blick bland kringströdda dikter. På kyrkogården i Uppsala finns hans grav, ”en fackla på en soptunna” som man skämtsamt brukar beskriva den, och varje dag året om, sommar som vinter, ligger det en ny röd ros på graven, det lär vara en mystisk dam i svart som lägger dit rosorna. Det är mycket romantiskt att bli älskad efter sin död fast man var tokig i livet, frågan är ju bara om Fröding själv har någon glädje av uppvaktningen där nere i mullen.
    I morgon stannar jag hos Ulf efter skolan, säger Olle. Vi har skrivning i geografi nästa onsdag, vi ska plugga tillsammans.
    Ulf är Olles bänkkamrat och ende förtrogne i klassen. Han är son till en professor och en särling liksom Olle. Dock har han en syster som är ett par år äldre. Han och systern grälar jämt om allt möjligt, Elsa slår i dörrarna och är allmänt tonårsaktig, dock finns inte begreppet ännu i det svenska språket.
    En backfisch, säger den prövade modern som är från Tyskland och bryter starkt. 
    Därför luktar det ofta surkål i villan och Tante Elfride visar sig aldrig utan spetsförkläde trots att hon har hemhjälp fyra timmar om dagen. Så fort hemhjälpen har gått inspekterar hon husets alla vinklar och vrår, nosar efter damm i hörnen och drar med fingertopparna över de blänkande mörka möblerna. På morgonen hälsar hon hemhjälpen med en upprörd föreläsning på svensk-tyska om vikten av att damma auch de översta Hüllen in die Bibliothek, varpå hon sjunker ner i en skinnfåtölj i salongen och pustar Warum? Warum?
    Det händer att Olle blir bjuden på middag. Det är inte alls som middagarna där hemma utan mycket fint och formellt: servetterna på bröstet, uppläggningssfat och terriner som går runt bordet med knödel, soppa, varmrätt och efterrätt, och professorn som kommenterar ledaren i Svenska Dagbladet, Tante Elfride som nickar och säger: Ja so ist es, tag mer av Suppen om du will, Olle, och syster Elsa som har glasögon och är allmänt ful och gör grimaser åt Ulf då ingen vuxen ser, sedan: Tack så mycket för maten, Tante Elfride, och en djup bugning och professorn som försvinner in i sitt pipröksluktande arbetsrum igen medan Tante Elfride dukar av och Ulf passar på att nypa Elsa i armen då hon är på väg genom serveringsgången lastad med tallrikar och hon skriker Låt bli din otäcka unge! och Ulf och Olle skrattar i smyg innan de slinker in i Ulfs rum som är tabu för Elsa.
    Ulfs stora intresse är förutom frimärken gamla strafformer och tortyrens historia, han blir säkert professor i straffrätt. Han har redan börjat arbeta på sitt första vetenskapliga projekt, en encyklopedi över pinliga förhörsmetoder, ordalier och olika former av dödsstraff allt från de gamla sumererna till Nazi-Tyskland.
    När jag var liten brukade jag tortera gräshoppor och humlor, berättar Olle för honom. Slet benen av dem, eldade upp dem på bål, halshögg dem med glasskärvor och begravde dem levande i sandhögen. Om man stryper en geting med en sytråd faller huvudet av men getingen springer omkring ändå som en halshuggen höna, men flyga kan den inte.
    Han visar Ulf den numera mycket tummade och skrynkliga bilden från tuggummipaketet med sjömannen som pryglas vid stormasten och han berättar om gubben Grönberg och hans uppsvullna ansikte och tjocka blåsvarta tunga. Han berättar om danske Svends bortbrända bröstvårta och beskriver Helge Hammers vanställda naglar – Ulf har aldrig sett en död människa eller träffat någon som blivit torterad, men han har en morbror som varit SS-officer och sitter i fängelse i Tyskland. Det är inte alla som har en bödel i släkten fast Ulfs mamma säger att Onkel Ernst är en wunderbar Mensch som aldrig har gjort en fluga för när.
    Tillsammans fyller Ulf och Olle anteckningsböcker med lösbladssystem och register med grymma fakta som de hämtar ur Nordisk Familjeboks gamla och nya upplagor. I husets bibliotek får de botanisera bara de ställer tillbaka volymerna på sina platser och ser till att bokryggarna linjerar med hyllkanten, Ordnung, mina barn, förmanar Tante Elfride. När husets historiska källor är uttömda flyttar de unga forskarna till Stadsbiblioteket och signum Oe, där finns mera att läsa om Torquemada, inkvisition och häxprocesser. 
    Efter en termins eftermiddagsstudier har de två presterat en handskriven uppslagsbok från A som i ”Anus, införande av spetsad påle i… Se Pålning” till Ö som i ”Öron, avskärande av, vanligt straff i Europa under medeltiden, se vidare Stympningsstraff”. Där emellan kommer uppslagsord som blodörn, blåslampa, cigarettortyr, elektriska stolen, galgar, garrottering, gatlopp, stegel och hjul, sträckbänkar, tumskruvar och allehanda andra metoder och redskap som människan hittat på för att plåga och ta död på sina medmänniskor.
    I en del av böckerna fanns det bilder också, gamla träsnitt och kopparstick som visade grymheterna i detalj, och med dem som förlagor inredde Ulf och Olle en egen tortyrkammare i källaren i Pettersberg, i ett fönsterlöst rum som varit potatisförråd under kriget och där pojkarna i lugn och ro kunde bygga och pröva ut de hemmagjorda redskapen. När tortyrkammaren stod färdig innehöll den både sträckbänk och prygelpåle med halsjärn, spansk stövel och skruvstycke, en slägga att krossa benpipor med och naturligtvis den behändiga transformatorn med sex, tolv och tjugofyra volt utgångar för elektrisk tortyr. Över dörren till det hemliga rummet satte Olle upp en skylt med texten ”I som här inträden, låten hoppet fara” och ett kraftigt hänglås som stängde alla obehöriga ute.
    Några andra klasskamrater övertalades att vara försökskaniner, och Anna som inte hade en aning om vad som försiggick i Pettersbergs första och enda tortyrkammare gladdes åt att Olle den våren fick besök av så många kamrater och bjöd dem alla på varm choklad och nybakta bullar. Tåligast var Erik, son till en missionär, grovt byggd och med en ryggtavla som inte reagerade nämnvärt för slagen med nässlor, törngrenar eller ens den niosvansade katten som Olle tillverkat av en bit gardinstång och omsorgsfullt knutad klädlina. Erik var som Trofast i Kristens resa, dömd att utstå de hemskaste marter. En gång fick han ligga kvar fastbunden på sträckbänken, det var då Anna oförhappandes kom ner i källaren och hela sällskapet måste skynda ut och slå igen dörren till tortyrkammaren för att hon inte skulle upptäcka vad som pågick där inne. 
    Pojkar, chokladen står och kallnar, ni måste komma upp nu, sa hon.
    Ja tant, tack, svarade Ulf och Lars och Göran och följde med Olle och hans mamma uppför källartrappan medan Erik tyst kämpade för att komma loss från repen som fjättrade händer och fötter och stramade av de järnvikter som hängts dit för sträckningens skull.
   Jag trodde ni var fem, sa Anna som hade dukat i finrummet med broderad duk och fem Blå Eld-koppar med rykande choklad och russinbullar på silverfat. 
    Nej vi är bara vi, försäkrade den i smyg fnissande skaran, och medan man drack chokladen och åt bullar lyssnade alla spänt efter jämmer eller klagorop från delinkventen i källaren. Men Erik gnällde inte i onödan och Olle smugglade med sig ett par bullar till tröst då de återvände ner till tortyrkammaren och befriade honom.
   Det var taskigt av er att smita så där, sa Erik och gned sina rödsvullna händer och fötter mellan bulltuggorna. Bullarna är goda men jag skulle gärna ha druckit choklad också. 
   Tortyrkammaren användes av och till under det kommande läsåret men Erik hade fått nog av experimenten och blev dessutom illa sjuk i polio. Det var inte så lätt att hitta en lika tålig ersättare och de flesta som bjöds in på en omgång avböjde återbesök. En pojke som hette Sven började till och med gråta då piskslagen ven över hans bara skinkor och hotade med att tala om vad som hänt ifall han inte slapp vidare bestraffning. Ulf och Olle kunde bara villfara hans uppmaning och i en bok på Stadsbiblioteket fann Olle någon månad senare texten till ett brev skrivet av Gustav III till Landshöfdingarne Then 27 Augusti 1772: ”Altså är Wår nådiga wilja och befallning till Eder, thet i händelse någre pinorum, ther pinlige förhör kunde anställas, skulle finnas i thet Eder i nådet anförtrodde Län, I tå genast besörjen om theres förstörande och utur stånd sättande”. 
   Olle tog det konungsliga brevet som en personlig uppmaning att riva även det sentida pinorummet i Pettersberg och dessutom behövde Sixten stegen som fungerat som sträckbänk då han skulle beskära äppelträden en solig februaridag.

Berättelsen om Mors lilla Olle 19

Löjtnant i diket 

UNGEFÄR VID DEN HÄR tiden, det var i alla fall på sommaren, genade en beriden löjtnant från infanteriregementet I 8 över Evert Sjöströms tomt, vilket han naturligtvis inte hade minsta rättighet att göra. Han kom ridande genom skogen, nådde fram till skjulet där gris-Kallarna hade utfodrats med skulor och pilsner under krigsåren och fortsatte sedan helt fräckt över den grusade gårdsplanen och vidare över träbron som överbryggade kloakdiket. Träbron var gammal och murken, den bar Evert Sjöström och hans hustru Karolina och den bar också Evert Sjöström och hans cykel med en back pilsner på pakethållaren, men den bar inte en löjtnant till häst, och kloakdiket var djupt nedsprängt, minst en och en halv meter. 
    Hästen gick rakt igenom de ruttna plankorna och hamnade halvvägs nere i diket, men den lyckades själv ta sig upp på vägen igen och satte sedan av mot regementsstallarna på Polacksbacken med slängande stigbyglar och vild blick. Enligt uppgift kom det vettskrämda djuret skenande in på stallbacken en knapp timme senare, och hur hästen kunde hitta hem var en gåta, men så kan det vara med djur. Det viktiga var dock att den hade klarat sig alldeles oskadd så när som på några skrapsår på buken.
    Värre var det med löjtnanten som blev liggande på botten av diket med minst ena benet brutet och även i övrigt illa tilltygad av de vassa stenkanterna, för att nu inte tala om hur han stank i kloakbadet. På något sätt lyckades dock även löjtnanten kravla sig upp ur diket, någon av grannfruarna hörde hans rop på 
hjälp, och efter en stund stod Anna, Lotta och Lindbergs Tyra som gärna framhöll att hon var lik Greta Garbo och halade och drog för att hjälpa honom upp sista biten. 
    Olle var också med och skickades av sin mor att hämta korgstolen som stod på verandan så att karlstackarn kunde få sätta sig bekvämt i väntan på ambulans. Brevbärarens Lotta hade telefon, hon ringde medan löjtnanten satt mitt på Bergvägen i farfar Emanuels gamla korgstol och ojade sig över sitt brutna högra ben, det var av vid fotleden trodde han men det var omöjligt att se eftersom han bar mörkbruna ridstövlar. De församlade kvinnorna försökte trösta honom samtidigt som de höll sig för näsorna i smyg och försynt undrade hur löjtnanten hade kommit på den galna idén att rida över Sjöströms tomt och Sjöströms bro. Men något svar på frågan fick de inte, löjtnanten stirrade bara rakt fram och grimaserade av smärta.
   Jag är så orolig för hästen, sade Anna. Tänk om den har brutit något också, arma djur.
   Det var inget fel på hästkraken, sade Tyra garbolikt. Inte som den skenade.
   Har ni meddelat regementet? viskade den kloakstinkande löjtnanten mellan grimaserna.
   Jovisst, sade Lotta som kommit tillbaka med en gammal handduk så att löjtnanten kunde torka lite skit ur ansiktet. Jag har ringt efter både ambulans och militär.
   Så kom det sig att Evert Sjöström fick en alldeles ny träbro över kloakdiket, byggd av en pluton ingenjörstrupper och stark nog att bära en stridsvagn, även om det inte fanns något pansarregemente i stan. Den hade till och med räcken på bägge sidor så att Evert inte längre riskerade att trilla ner i kloakdiket när han kom hemraglande på lördagseftermiddagarna, men det var en onödig finess, tyckte han, för han tog alltid sikte på vedtraven och höll därmed rak kurs mitt på bron, han hade ju seglat och visste hur viktigt det var med sjömärken.
    Anna måste skura korgstolen flera gånger för att få bort all kloaklukten, och historien om den dumdristige löjtnanten som fått sitt välförtjänta straff gladde Sixten alldeles särskilt eftersom han hatade militärer lika mycket som han hatade tidsstudieingenjörer, präster och kungligheter. Han sörjde operasångerskan Grace Moore när KLM-planet störtade på Kastrup detta år men inte prins Gustaf Adolf, vilken enligt greve Folke Bernadotte ”var en scout i ordets djupaste mening”. Enligt Sixten var scoutrörelsen inget annat än en anglosaxisk gren av Hitler-Jugend. Det tyckte nog judarna också eftersom Sternligan mördade greven året därpå, och Sixten hurrade då kommunisterna tog över makten i Tjeckoslovakien med ryssarnas hjälp. Kanske var det därför han aldrig blev verkmästare vid Bruket.
    Jag slickar inga tyskrövar, sade han till Anna. Och fortsatte: Nu tar de en stor brakskit som den där Hagström till verkmästare, en som fjäskar och bockar så fort disponenten visar sig. Hagström är inte värd så mycket som ett använt dasspapper, han är en jävla stor skit hela han. Vet du vad han berättade? Jo att han runkade härom dagen och att det var fint som tjock grädde, karljäveln är ju för fan femtio år fyllda. Jag säger upp mig, man kan inte jobba ihop med sådana där rövslickande idioter som runkar kuk ända upp i femtioårsåldern, fy för satan!

Berättelsen om Mors lilla Olle 18

Nå-gubben


NU SKA JAG gå ut och inkassera medlemsavgifter, förkunnade tystade trallaren Sixten. Vill du följa med Olle?
   Hand i hand gick far och son genom det söndagsstilla samhället som Nalle Puh och Nasse. Så länge Nasse kunde minnas hade Nalle Puh varit kassör i Egnahemsföreningen, ett uppdrag som höjde hans status, gav honom ansvaret för ett svart kassaskrin, några pärmar med verifikationer och en bankbok med föreningens medel, allt förvarat i den låsta skrivbordshurtsen.
   Vi går till Nå-gubben, sade Nalle Puh.
   Nå-gubben bodde mitt emot Målare Ströms stora gula hus som låg ett stycke in i en trädgård som var så stor att den liknade en park och bevakades av två skräckinjagande svarta ulmerdoggar som nog var kusiner till Baskervilles hund och sprang lösa innanför staketet och morrade och dreglade då någon kom förbi. Målare Ström var lika kuslig och svart som sina hundar, i varje fall bar han allt som oftast en vidbrättad svart hatt som kunde ha hört hemma i en klassik spökhistoria. Han var dock ingen Anders Zorn utan bara en vanlig plankstrykare, men kanske drömde han om att måla tavlor i stället för husväggar och klädde sig därefter.
    Huset som Nå-gubben bodde i var raka motsatsen till Målare Ströms stora villa, det var litet, smalt och högt som ett kyrktorn, ljusgrått med mörkgråa knutar och illa underhållet. Målare Ström borde ha målat om huset åt Nå-gubben, men gubben var rysligt snål, påstods det. Dessutom var han gammal, säkert åttio och kanske till och med nittio, ingen visste så noga, och då bryr man sig nog inte så mycket om husfärgen. Han gick aningen krokigt och hade en tjock röd näsa som mestadels pekade ner mot marken som om han använde näsan för att orientera sig i livet. Olle tyckte i alla fall att det såg ut som om Nå-gubben luktade sig fram i tillvaron och sparade sina pliriga ögon för närmare studier av dess egenheter, han var i det avseendet inte alldeles olik en igelkott.
    Nå-gubben kallades Nå-gubben därför att han hade bott i Amerika och luktat på tillvaron där, sedan dess sade han aldrig nej utan nååå, aldrig ja utan jesss. Han hade mycket pengar gömda i madrassen påstod de som trodde sig veta, pengar som han hade tjänat på att gräva guld i Kalifornien. Kanske var det så, i varje fall levde han tillbakadraget, en folkskygg människa som höll sig för sig själv och inte heller ville vara med i Egnahemsföreningen. Nu var det Sixtens uppgift att övertyga honom om fördelarna med att vara medlem, att vädja till gubbens solidaritet med alla de andra villaägarna i Pettersberg och att få den gamle snåljåpen att plocka upp tre tior ur portmonnän till årsavgiften.
   God dag, jag kommer från Egnahemsföreningen, sade Sixten när Olle och han hade klivit in i trädgården, där det växte prästkragar och lupiner i enda röra och där Nå-gubben stod med ändan i vädret och näsan i backen och rensade ogräs i ärtlandet.
    Gubben hörde nog illa eller kanske ville han inte höra för han reagerade inte alls på hälsningen. Olle såg att han var alldeles hårig i öronen, riktiga tofsar som stack långt ut som slitna penslar. Gubben hade väl pratat med Sixten någon gång förut, kanske visste han också att Sixten var kassör i Egnahemsföreningen, kanske kunde han stänga av sitt hörande när han inte ville lyssna. Det hängde en tunn snordroppe från nässpetsen som egentligen inte var någon spets utan mest liknade en rund och underligt växt potatis, en sådan som de brukade visas foton på i tidningen. Men droppen fick hänga, glittrande i solskenet och exakt så stor som tyngdlagen tillät för att den inte skulle släppa taget och falla till marken.
   Jag kommer från Egnahemsföreningen, farbror, upprepade Sixten med lite högre röst och sträckte fram handen.
   Nå-gubbens hand var bred och stor som en spade, alldeles för stor för en så liten karl som han, men man fick väl stora händer av att gräva guld i Kalifornien, tänkte Olle. Fast nu var det inte guldstoft under naglarna på honom utan grå uppländsk lerjord och fingertopparna var maskrossvärtade.      
   Vill farbror gå med i Egnahemsföreningen, frågade Sixten med munnen nästan i örat på Nå-gubben.
   Himmel, vad stora öron han hade, tänkte Olle. Breda var de, tjocka och grovporiga som limpskivor. Han såg också att de där elefantöronen inte hade tvättats på mycket länge, så det var väl inte att undra på att gubben hörde illa när alla ljud måste kämpa sig igenom både skit och tofsar.
   Nu plirade Nå-gubben mot Sixten med sina ljusblåa ögon, två safirer i skuggan av ett par ögonbryn som framgångsrikt tävlade med örontofsarna i fråga om buskighet.
   Nååå, sade han.
   Det kostar bara trettio kronor om året, sade Sixten. En gång när det blir tal om kommunalt vatten och avlopp här i samhället kan det vara bra att ha en förening som förhandlar med stan. Och så har vi snöplogningen och sandningen som föreningen lägger ut på anbud så att farbror inte halkar och bryter benen när han är ute och går på vägarna. Vi har årsmöte med kaffe i Kyrksalen, det är ju en bit dit, men farbror kan säkert få skjuts av någon som har bil om det är svårt att gå.
   Nååå, sade Nå-gubben. Det tror jag icke.
   Nu bytte Sixten taktik.
   Farbror har ju varit i Amerika, sade han. Jag har hört att farbror träffade självaste Sitting Bull.
    Olle spetsade öronen, Sitting Bull hade han en bok om, med tjusiga illustrationer och gammalstafvning. Han hade läst den många gånger och ritat av en av bilderna, den där Sitting Bull står vid lägerelden omgiven av sina män med fredspipan i handen. Fast Olle hade fuskat vid avritningen och lagt kalkerpapper under och fyllt i konturerna. Då han försökte sudda bort blyertsstrecken i boken hade en del av trycket följt med, bilden var inte längre så fin att titta på, man skall inte fuska, det straffar sig alltid på något vis.
   Jesss, sade Nå-gubben. Jag mötte Sitting Bull där över.
   Var han lika stilig som på bilderna man sett?
   Jesss, sade Nå-gubben. Men en gång vart han riktigt arg, då var han icke vacker att se icke.
   Gubben skrattade lite för sig själv och plirade mot Olle, medan han för en sekund återvände till ungdomens Vilda västern.
   Det här är min lille pojke, skyndade sig Sixten att säga. Han heter Olle och läser mycket. Vi har en bok om Sitting Bull.
   God dag farbror, sade Olle och bockade, för på den tiden bockade pojkar när de hälsade och flickor neg, det här var nämligen mycket länge sedan.
   Kom, sade Nå-gubben och började gå mot trappan till sitt gråa hus. Kom ska han få se på något.
   Sixten och Olle följde efter. På trappan låg en tändsticksask, Solstickan – Säljes till förmån för barn och gamla, och Nå-gubben tog upp den med sin stora hand. Handen darrade när den hanterade ett så litet ting, så måste den också ha darrat när den höll upp sin första guldklimp, tänkte Olle. Snordroppen hängde kvar, det gick sjögång i den men den släppte inte taget.
   Har du sett en så stor bugg, sade Nå-gubben och höll fram tändsticksasken med lådan utdragen för att visa Olle.
   Lådan var fodrad med en tillplattad bomullstuss och på bomullen vilade en stor och död skalbagge med brunglänsande skal, svagt räfflat längs med täckvingarna. De taggiga benen var utsträckta med bomullsfibrerna inflätade i de små gripklorna. Olle såg genast att det var en potatisbagge och därtill ett ovanligt stort och vackert exemplar.
   Det är nog ingen tordyvel, sade Nå-gubben.
   Nej, det är en potatisbagge, sade Olle. Potatisbagge, upprepade han för säkerhets skull.
   Potato bug, sade Nå-gubben eftersinnande. Jesss, en Potato bug är det.
   Han kan mycket om insekter och fjärilar, sade Sixten påpassligt. Han samlar på fjärilar.
   Vill du ha buggen? frågade Nå-gubben. 
   Olle stod med asken i handen och såg från potatisbaggen till sin far.
   Ja tack, sade han och bockade igen.
   Först trodde jag det var en ekoxe, sade Nå-gubben och strök äntligen bort snordroppen som hade hängt under potatisnäsan och speglat världen under flera minuter.
   De är ännu större, sade Olle. Jag har bara sett en enda ekoxe här, det var förra sommaren, de är sällsynta i Uppland. Men i Skåne finns det många.
   Han samlar på fjärilar, upplyste Sixten en andra gång.
   En Potato bug, upprepade Nå-gubben och nickade eftersinnande.
   You speak English very well, sade Sixten då och lät precis som Uno Sondelius som vid den här tiden ledde en radiokurs i engelska för nybörjare som hette ”Stop! Learn English”. Sedan tillade han förklarande: Olle och jag läser engelska i radio. How are you?
   En ny glasklar snordroppe växte till sig under Nå-gubbens näsa. Olle följde intresserat dess utveckling från en glittrande prick till en allt voluminösare vätskesamling, som tycktes rulla i läge under näsan när den blivit stor nog och sedan blev hängande där som en daggdroppe.
   Nå-gubben verkade inte alls imponerad av Sixtens engelska, han sade ingenting mera utan plirade bara från Olle till Sixten som om audiensen var slut för hans vidkommande. Sixten gjorde ett sista försök.
   Skall inte farbror gå med i Egnahemsföreningen i alla fall?
   Nååå, sa Nå-gubben.
   Tack för skalbaggen, sa Olle.
   Tack för pratstunden, sa Sixten. Good-bye.
   Nå-gubben nickade bara, droppen gungade till men hängde kvar på sin plats.
   Det var det sista Olle såg av Nå-gubben. När Nå-gubben dog något år senare utan att ha blivit medlem i Pettersbergs Egnahemsförening lämnade potatisbaggen sitt jordiska fängelse i tändsticksasken och försvann spårlöst, kvar låg bara bomullstussen som den hade vilat på. Kanske upplöstes den i atomer, kanske tog den Nå-gubbens själ med sig till Mother Lode i Kalifornien, borta var den i alla fall, precis som gubben själv. Det var mycket förbryllande – och potatisbaggens försvinnande förblev en av de olösta gåtorna i Olles liv.

Berättelsen om Mors lilla Olle 17

Första-klassare

Vad gamla foton kan och inte kan berätta

NU TITTAR OLLE i fotoalbumet igen. En gång hade han vit sjömanskostym med kortbyxor och satt på en av grindstolparna med luggen noggrant kammad och jylfen oknäppt, i varje fall en knapp hade han glömt. Bredvid står Anna i randig klänning och Sixten har fotograferat med 13 x 18 cm-kameran på glasplåt. När Olle var mindre tog Sixten mindre fotografier på vanlig rullfilm med Zeiss-Ikon-kameran vid garagenedfarten som slutade i en smal källardörr, för någon bil blev det ju aldrig och heller inget bilkörkort för Sixten. 
    Anna och Olle igen, på ett annat foto, solen skiner, bruna kortbyxor nu och sjömansmössa, skolfoton med skärmmössa och rutig slipover under kavajen, skolmössa måste man ha på den tiden, av svart sammet med blank skärm och märke med lagerkvistar, ännu en utgift som Anna tvättade och skurade och strök ihop. 
Bilderna säger inte mycket, alla personer har fotograferingsminer och står uppsträckta och stela, det finns inget bakom ögonen som stirrar rakt in i kameran annat än blir det bra så här och inte heller leendena går på djupet, allt stannar i emulsionens yttersta skikt. Olle saknar lukterna, det måste vara sommar eftersom ingen har några ytterplagg, men den enda lukten kommer från de gamla bruna albumsidorna. Gammalt papper, gulnade fotohörn, en del av hörnen har ramlat bort och bilderna med sina tunna vita kanter klamrar sig ängsligt fast vid papperet  – är detta alla bevarade dokument från en pojkes barndom?
    Och Arne, var blev han av? Han visar sina nya skidor, han lagar en cykelslang, han står högst uppe på Hällen som en tonårig bergsbestigare – snö luktar, våta yllevantar luktar, solution luktar, mossa luktar. Arne var nio år äldre, tänk på det, han var farfars och farmors ögonsten, tänk på det, det finns inga bilder alls av bröderna tillsammans. De levde var för sig, i samma hus men i parallella världar.
    Då och då tangerade deras världar varandra och någon gång fick Olle följa med storebror till hans värld ungefär som när klassen gjorde studiebesök på mejeriet eller Nymans Verkstäder. Som den där våren då Arne sköt lekgäddor i en bäck med sitt luftgevär och Olle fångade upp dem med brädstumpar längre ner i bäcken när fiskarna kom flytande med bukarna i vädret. Sedan kom rättaren på Brukets bondgård och körde iväg dem, fiske med skjutvapen var inte tillåtet, Ge er i väg, ungjävlar, och kom inte tillbaka för då ska ni få stryk så att ni inte kan sitta på flera veckor! 

    En sommar seglade bröderna på brädflottar i lergroparna tillsammans med Arnes kamrater som inte var många men samtliga mycket äldre än Olle. Flottarna stakades runt med krakstörar, ibland utkämpades regelrätta sjöslag där flottarna rammade varandra och besättningarna föll överbord i det grågrumliga lite mer än meterdjupa vattnet. Det var oansvarigt att ta med en liten pojke som Olle på sådana äventyr, sade Anna. Titta så lerig och blöt han var, tänk om han drunknat, man kan drunkna i ett badkar hade hon läst, så det behövs inte mycket vatten för att döden ska se sin chans.  

    En vinter fick Olle överta Arnes tunga liggkälke som det slog gnistor om då man åkte nerför backen, samma backe som Grönbergs bodde i, den sandades ibland, det var därför det stod långa gnistkvastar efter medarna, och liggkälken var snabbare än någon av de andra pojkarnas dyra köptasbobar med sina smala medar och rattar. De åkte helst på sena eftermiddagen, när det hade blivit mörkt så att man såg ljusen från bilarna på vägen där backen mynnade. De som var på väg upp efter ett åk fungerade som utkikar, de skrek och gastade till kamraterna uppe på krönet som satt eller låg startberedda. Värre var det för dem som redan hade hunnit i väg och fått upp farten, för dem gällde det att vräka ner boben i diket eller chansa på att de skulle hinna före den annalkande bilen. Det skapade extra spänning åt kälkåkandet, hela backen genljöd av varningsrop och skratt och ljudet från stålmedar som skar genom nysnön eller fräste mot gråisen.    

    En höst följde Olle med Arne ut i skogen när Arne skulle skjuta en ekorre med luftgeväret. Det sade dump på stigen då ekorren ramlade ner ur granen alldeles död. Diabolokulan hade träffat mitt i ena ögat, det var ett bra luftgevär från Clas Ohlson, Insjön, och det blödde inte mycket.

    Skinnet kan man göra en mössa av, sade Arne. En sådan där som pälsjägarna har i amerikanska filmer.

Han flådde ekorren och spikade upp den brungrå pälsen med svans och allt på en bräda. Bredvid satt katten Mulle och åt ekorre, det smakade lika bra som råtta. Detta om Mulle.

Några gånger gjorde Olle och Arne sällskap på bio. Om Arne var med och såg Snövit och de sju dvärgarna vet endast han själv, det var väl inte troligt, men Kapten Blod med Errol Flynn och Nordvästpassagen med Spencer Tracy såg de tillsammans. I den sistnämnda fanns det jägare med pälsmössor men mössorna var nog av bäverskinn och inte av ekorre. Gå på matiné kunde Olle göra ensam, men kvällsföreställningarna på Fågel Blå krävde målsmans sällskap och då var det bra att ha en nio år äldre bror och ännu bättre att känna biografvaktmästare Lundin som släppte in bröderna gratis. Lundin bar en vinröd rock med guldgaloner och vinröd skärmmössa och hade oinskränkt makt i foajé och salong. Förr i tiden spelade han fiol med 

Sixten på dansbanorna, därför tummade han på reglerna för Sixtens båda söner och det fanns alltid några lediga stolar han kunde sätta dem i sedan ljuset släckts i salongen.

    Hälsa till far, sade han och lotsade bröderna till ett par osålda platser med sin ficklampa. Spelar han fortfarande?

     Nej, han har sålt dragspelet, sade Arne.

    Jag rör inte fiolen mer heller, sade Lundin. Men musiken finns kvar, säg det till Sixten. Musiken finns alltid där, fast man inte spelar längre.

Förr i tiden fanns det trallare, berättade Sixten. De spelade med munnen när ingen spelman fanns till hands och folk ville dansa, tutade och smackade och lät som en hel orkester. De stampade takten med ena foten och trallade polskor och hambo och schottis. I Norrland gjorde de det i alla fall, jag kommer ihåg en gubbe i Ramsele som var över åttio år och fortfarande kunde tralla, fast han inga tänder hade kvar och var nästan blind. Så här lät det.

    Och Sixten trallade Valbo-Polska efter Erik Borg i Rasbo, och det lät nästan som om han spelade dragspel med munnen. Fingrarna rörde sig i luften över knapparna på dragspelet som han sålt, Gud vet varför, så visst fanns musiken kvar, det hade biografvaktmästare Lundin alldeles rätt i.

   Vid sin husknut stod Lindgren och pissade. I lagom ögonhöjd hängde termometern, den kunde han läsa av medan han tömde blåsan, man kan inte påstå annat än att människorna som bodde i Pettersberg var uppfinningsrika och visste att utnyttja tiden.

    Han kunde väl stå vid en annan knut så att man slapp se honom jämt och ständigt, suckade Anna som skakade sängkläderna genom fönstret samtidigt som hon lyssnade till högmässan från Skara domkyrka i Telefunken-radion.  

Berättelsen om Mors lilla Olle 16

Cobras hemska upptäckt

I DEN ANDRA VÄRLDEN går Fantomens vän Cobra genom snårskogen. Han är klädd i rött, röda tomtebyxor, en röd jumper som han tiggt sig till av Anna, på bröstet har han sitt märke, det är en gul cirkel och mitt i den en svart kobraorm med sneda gula ögon. På huvudet bär han en mjuk motorcykelhuva, kanske ett minne från Sixtens tid som Harley-Davidson-ägare, och ögonen täcks av en svart maskeradmask som Arne köpt en gång på Buttericks i Stockholm. I det breda bältet hänger en svartmålad träpistol av browningmodell, den har Arne hjälpt honom att såga ut och tälja till, den blev väldigt lyckad och naturtrogen och avfyras med speciella smackljud som bara Cobra kan frambringa.
    En liten blond flicka, hon är kanske sex sju år, kommer gående på vägen. Cobra känner inte igen henne, det måste vara någon från stan som är i Pettersberg och hälsar på. Just som flickan passerar busksnåren utstöter den maskerade ett tarzanvrål och sticker fram huvudet. Det är nära att flickan ramlar omkull av skräck, på ena sidan vägen står granskogen mörk, på den andra vrålar Cobra bland de täta sälgbuskarna, hon skriker gällt och springer sedan därifrån så fort benen förmår bära henne. Cobra skrattar belåtet, han har nyss fått beviset på att han är precis så skräckinjagande som han vill vara. Han känner sig riktigt elak och nynnar på Lyckans land, den sjöng han i småskolan när han var liten och dum, nu är han Cobra, skogens skräck.
    Han korsar vägen som nu ligger tom och öde och försvinner in i granskogen med en vag idé om att fortsätta ända bort till ån. På andra sidan ån ligger Ströms åkrar, på dem växer det foderbetor som smakar som kålrötter och Cobra har alltid gillat kålrötter.
    Han följer välkända stigar mot Kohagen. I den betar Brukets kor, det gäller att lokalisera dem innan man klättrar över den rostiga taggtråden för en del av Brukets kvigor  är folkilskna och farliga att möta till och med för en fantom. Ibland tvingas man ta omvägar när de står tätt ihop som en råmande mur på stigen genom hagen. Många kvällar har Olle gått hit tillsammans med Sixten, Olle bär spaden, Sixten två hinkar. Den ena är en bukig gammal kopparhink som skulle kunna bli en ståtlig riddarhjälm om man fick såga upp en ögonspringa och hål för näsa och mun. Men det är Gödselhinken, den får man inte göra riddarhjälm av, i den hämtar Sixten komockor som han rör ut i vatten och gödslar hallon och rabarber med. Jordgubbarna ska ha folkskit, då växer de bäst, och minst en gång i veckan tömmer Sixten skithinken som står under dassfjölen i källaren, blandar med jord och mull från komposten under fläderbusken, tillsätter vatten och gräver vallgravar runt jordgubbsplantorna som han fyller med sörjan. Många somrar är skördarna enorma, Anderssons säljer till stans finaste restauranger vars gäster mumsar i sig de stora goda bären som blivit så stora och goda tack vare Anderssons skit, men det vet de inget om och kanske är det tur att de är okunniga om den saken.
    Cobra stannar upp vid taggtråden och ser att hela koflocken betar längst upp i hagen. Det betyder att han inte kan ta den vanliga vägen utan att riskera liv och lem. Men vänta, kanske kan hans skräckinjagande utstyrsel skrämma dessa Nordens gnuer också. Han drar sin Browning och skjuter några skott rakt in 
bland djuren. Bruna och svartvita huvuden med långa vassa horn sänks hotfullt, en av kvigorna tar några löjliga skutt, en annan blänger och råmar osäkert. Det är allt som händer. Men kulorna från pistolen förmår inte tränga igenom djurens pansar och det vore vansinne av Cobra att försöka forcera detta bestialiska hinder.
    Han bestämmer sig för att göra en kringgående rörelse och följa taggtrådsstängslet ner mot kärrmarkerna för att ta sig över hagen den vägen. Ilskna fäflugor, djungelns gissel, svärmar runt honom då han kliver över taggtråden. Han fastnar med de röda åtsittande tomtebyxorna, det blir en rispa på insidan av låret. Man kan få blodförgiftning av rostig taggtråd, får man blodförgiftning så dör man, det säger Anna. Hon hade en släkting som fick blodförgiftning och dog, flickan var bara åtta år och hade det vackraste hår man kunde tänka sig, men hennes far var en slarver som höll sig med andra kvinnor och kanske var det därför Gud straffade familjen genom att kalla hem den lilla flickan med det vackra håret. För säkerhets skull slickar Cobra på fingertoppen och tvättar såret med sin saliv. Det svider lite men lite sveda är inte detsamma som blodförgiftning.
    Kärrgräset är mjukt men strävt, det kippar under fötterna då han missar en tuva och stiger fel. Det gör inget, han är inte rädd för blodiglar. Från kärret ser han inte längre de vilda bufflarna och de ser inte honom. Snart är han framme vid stängslet på andra sidan hagen, han klättrar över det och passerar en av spränggroparna. Vattnet i groparna är mörkbrunt som gammalt piss eller som gödselvattnet Sixten blandar till åt jordgubbarna. En del påstår att de där groparna är bottenlösa och att det bor väldiga ålar i dem, därför är de farliga att bada i. Nu glittrar solen i det mörka vattnet och allt Cobra ser är myriader av mygglarver som hänger i ytspänningen och blanka skräddare som springer på vattnet värre än Jesus.
    Men då han tittar upp igen får han syn på något mystiskt. I en av björkarna som växer på andra sidan gropen hänger det något svart och dinglar. Det är snårigt och skuggigt där borta och omöjligt att avgöra vad det kan vara på så här långt håll. Cobras nyfikenhet är väckt. Han smyger runt spränggropen på de släta hällarna. Berget stiger hela tiden, på bortsidan är det minst tre meter ner till vattnet, en nästan lodrät vägg med spåren efter borrhålen som ljusare vertikala fåror i den gråa graniten.
    Först ser han flugorna, hela svärmar, sedan upptäcker han människan som hänger i ett rep från en av de tjocka björkgrenarna.
    Människan är svartklädd, svarta byxor, svart kavaj, svarta skor. Skorna blänker i solen, de ser alldeles nyputsade ut, lika blanka som spyflugorna som surrar runt den hängde. Cobra knyter krampaktigt nävarna, det är knappt att han törs titta högre upp än till mannens axlar. Till sist tvingar han sig att höja blicken mot halsen och ansiktet, och då han ser det onaturligt vita repet som skär in i halsskinnet och de blåsvarta svullnaderna runt snaran börjar han må illa. Han kniper ihop ögonen och kisar för att slippa se för mycket på en gång.
    Ansiktet är blekt, gråvitt och uppsvullet. Cobra kan inte möta den dödes blick för huvudet hänger framåtböjt, förmodligen stirrar ögonen ner i det bruna kärrvattnet. Han kan inte se munnen heller men han anar att den är öppen och att det är tungan som sticker ut som en tjock mörk klump under den smala spetsiga näsan.
    Något hos den döde verkar välbekant, Olle har sett den här mannen förut, många gånger, medan han levde. Det måste vara någon som bor i Pettersberg men just då kan han inte minnas ett enda ansikte i hela världen. Om han gick närmare kanske, men det vågar inte Olle och det vågar inte Cobra heller. I stället vänder sig båda två om, samtidigt och mycket långsamt som om de är rädda att en hastig rörelse kunde väcka den döde, sedan börjar de springa tätt tillsammans som en person, bort därifrån, hem till Olle. De river sig på taggtråden igen, men ingen av dem tar någon notis om den stingande smärtan i ljumsktrakten.
    Olle sliter av sig Cobramasken medan han springer och fantasihjälten upplöses i den heta sommarluften, från och med det ögonblicket är det bara Olle som flyr bort från skräcksynen. Tårarna rinner och han flämtar så att han knappt kan få fram ett ord då han rusar in på tomten i Pettersberg och fram till Anna som håller på att hänga tvätt.
    Mamma mamma! ropar han och kastar sig mot henne. Kom, jag har sett något hemskt i skogen!
    Men Olle, vad är det? Som du ser ut pojke.
   Det hänger… en död… en död karl… vid en av … spränggroparna… i Kohagen. Han har hängt sig i… en björk.

Det blev stor uppståndelse förstås när Anna väl förstod. Någon telefon hade de inte, så Anna måste cykla med Olle på pakethållaren till Sälls affär och be handelsmannen ringa till polisen i Uppsala. Naturligtvis var brevbärarens Lotta där, den värsta skvallerkäringen i hela samhället, och Anna vände demonstrativt ryggen åt henne medan herr Säll ringde. Olle stod liten och rädd i ett hörn, fortfarande klädd i sina röda Cobrakläder men utan masken, motorcykelhuvan och pistolen. 
    De sa att ni skulle vänta här tills de kommer, sade herr Säll och såg vänligt på Olle genom glasögonen. Vill pojken kanske ha en kola?
    Olle nickade och svalde. Medan han tuggade på en Alp-Olles hallonkola diskuterade de vuxna med varandra och försökte gissa vem det var som hade hängt sig i spränggropen mitt i den sköna sommaren. Lotta trodde att det var Grönberg i backen för honom hade man inte sett på ett tag, och fru Grönberg hade sagt till Lottas man när han kom med posten att hon inte visste vart hennes karl hade tagit vägen och att hon skulle efterlysa honom ifall han inte kom hem snart. Då Olle hörde namnet Grönberg nickade han och stirrade upp mot de vuxnas frågande ansikten. Det var Grönberg. Olle hade bara sett en skymt av ansiktet, men nu var han säker på att det var Grönberg.
    Var han svartklädd som du säger Olle, då var det Grönberg, sade herr Säll. Grönberg gick alltid svartklädd som vore han på väg till en bjudning. Smakar kolan gott? Vill du ha en till kanske?
    Olle nickade igen och bockade då han fick ännu en Alp-Olle-kola.  Han slapp följa med de båda poliskonstaplarna från Uppsala hela vägen, han gick bara med dem fram till Kohagen och taggtrådsstängslet. Konstapel Gustavsson klappade honom på axeln och sade att nu hittade de själva och att han var en duktig pojke som sprungit hem till mor och berättat och att Anna var rådig som genast cyklat till affären och ringt polisen. 
    Innan de gick in skogen kom det en ambulans också, samma Volvo som en gång hämtat farfar, och två brandmän i vita rockar bar en bår längs stigen, men det var ingen av dem som hämtat farfar. En av brandsoldaterna stannade till vid ett blåbärsställe och tog några bär i förbifarten och sade att han inte hade sett så stora blåbär sedan han var en pojke som Olle ungefär och varit på koloni i Knivsta. Konstapel Gustavsson vände sig om och hostade till då han hörde brandmannen prata om blåbär.     
    Kom nu Eriksson, sade han myndigt. Det här är ingen utflykt. Till Anna sade han: Ta hand om pojken nu, om han drömmer mardrömmar eller så.
    Tack snälla konstapeln, sade Anna med flickröst och neg nästan. Han är så duktig min lille Olle, han blir nog präst eller professor som han läser.
     Polis är inte så dumt det heller, sade konstapel Gustavsson och sedan klättrade alla karlarna över taggtrådsstängslet utan att bry sig det minsta om korna som stod och blängde mot dem ett stycke därifrån. 
     Nu går vi hem, sade Anna till Olle. Du har visst gjort dig illa på benet, det blöder. Vi måste tvätta såret med kloramin så att du inte får blodförgiftning och dör som lilla Märta. Tänk så vackert hår den flickan hade, och så skulle hon dö i blodförgiftning

Det var Grönberg som hade hängt sig i björken, det visste snart hela Pettersberg, men varför han gjort det var det ingen som visste. På det hela taget var det ingen som visste särskilt mycket om Grönbergs i backen. De var sjukpensionärer, skräddare hade gubben Grönberg varit innan han fick fel på lungorna, och gumman Grönberg hade klent hjärta, därför såg man aldrig henne ute men gubben promenerade ofta i samhället, alltid klädd i svart kostym som han nog hade sytt själv och med skarphatten på huvudet. Liten och tunn var han, inte olik Olles farfar på den tiden han hade två ben. Nu var båda döda, en enbent gubbe i skarphatt och en gubbe som brukade ha skarphatt men kanske tappat den i spränggropen när han hängde sig i björken.

     Olle drömde inga mardrömmar och inte bildades det någon krisgrupp heller som man gör nu för tiden då samhället lägger sig i allt och lite till. Han fick tio kronor av polisen, det var nog konstapel Gustavsson som föreslog belöningen, kanske därför att han och Sixten var bekanta från den tiden då Sixten spelade till dans överallt runt Uppsala. Det kunde vara hårda tag på dansbanorna, berättade Sixten, knogjärn, cykelkedjor och knivar, och då hade konstapel Gustavsson och hans kolleger fått rycka in med dragna sablar som de lät vina över drängryggarna. Pengarna satte Anna in på Olles sparbanksbok en eftermiddag när de hade åkt till stan för åskans skull, så att hon inte behövde slösa pengar på en extra bussbiljett. Men åskvädret kom av sig och lika gott var väl det.

Berättelsen om Mors lilla Olle 15

Cobras hemska upptäckt

I DEN ANDRA VÄRLDEN går Fantomens vän Cobra genom snårskogen. Han är klädd i rött, röda tomtebyxor, en röd jumper som han tiggt sig till av Anna, på bröstet har han sitt märke, det är en gul cirkel och mitt i den en svart kobraorm med sneda gula ögon. På huvudet bär han en mjuk motorcykelhuva, kanske ett minne från Sixtens tid som Harley-Davidson-ägare, och ögonen täcks av en svart maskeradmask som Arne köpt en gång på Buttericks i Stockholm. I det breda bältet hänger en svartmålad träpistol av browningmodell, den har Arne hjälpt honom att såga ut och tälja till, den blev väldigt lyckad och naturtrogen och avfyras med speciella smackljud som bara Cobra kan frambringa.
    En liten blond flicka, hon är kanske sex sju år, kommer gående på vägen. Cobra känner inte igen henne, det måste vara någon från stan som är i Pettersberg och hälsar på. Just som flickan passerar busksnåren utstöter den maskerade ett tarzanvrål och sticker fram huvudet. Det är nära att flickan ramlar omkull av skräck, på ena sidan vägen står granskogen mörk, på den andra vrålar Cobra bland de täta sälgbuskarna, hon skriker gällt och springer sedan därifrån så fort benen förmår bära henne. Cobra skrattar belåtet, han har nyss fått beviset på att han är precis så skräckinjagande som han vill vara. Han känner sig riktigt elak och nynnar på Lyckans land, den sjöng han i småskolan när han var liten och dum, nu är han Cobra, skogens skräck.
    Han korsar vägen som nu ligger tom och öde och försvinner in i granskogen med en vag idé om att fortsätta ända bort till ån. På andra sidan ån ligger Ströms åkrar, på dem växer det foderbetor som smakar som kålrötter och Cobra har alltid gillat kålrötter.
    Han följer välkända stigar mot Kohagen. I den betar Brukets kor, det gäller att lokalisera dem innan man klättrar över den rostiga taggtråden för en del av Brukets kvigor  är folkilskna och farliga att möta till och med för en fantom. Ibland tvingas man ta omvägar när de står tätt ihop som en råmande mur på stigen genom hagen. Många kvällar har Olle gått hit tillsammans med Sixten, Olle bär spaden, Sixten två hinkar. Den ena är en bukig gammal kopparhink som skulle kunna bli en ståtlig riddarhjälm om man fick såga upp en ögonspringa och hål för näsa och mun. Men det är Gödselhinken, den får man inte göra riddarhjälm av, i den hämtar Sixten komockor som han rör ut i vatten och gödslar hallon och rabarber med. Jordgubbarna ska ha folkskit, då växer de bäst, och minst en gång i veckan tömmer Sixten skithinken som står under dassfjölen i källaren, blandar med jord och mull från komposten under fläderbusken, tillsätter vatten och gräver vallgravar runt jordgubbsplantorna som han fyller med sörjan. Många somrar är skördarna enorma, Anderssons säljer till stans finaste restauranger vars gäster mumsar i sig de stora goda bären som blivit så stora och goda tack vare Anderssons skit, men det vet de inget om och kanske är det tur att de är okunniga om den saken.
    Cobra stannar upp vid taggtråden och ser att hela koflocken betar längst upp i hagen. Det betyder att han inte kan ta den vanliga vägen utan att riskera liv och lem. Men vänta, kanske kan hans skräckinjagande utstyrsel skrämma dessa Nordens gnuer också. Han drar sin Browning och skjuter några skott rakt in 
bland djuren. Bruna och svartvita huvuden med långa vassa horn sänks hotfullt, en av kvigorna tar några löjliga skutt, en annan blänger och råmar osäkert. Det är allt som händer. Men kulorna från pistolen förmår inte tränga igenom djurens pansar och det vore vansinne av Cobra att försöka forcera detta bestialiska hinder.
    Han bestämmer sig för att göra en kringgående rörelse och följa taggtrådsstängslet ner mot kärrmarkerna för att ta sig över hagen den vägen. Ilskna fäflugor, djungelns gissel, svärmar runt honom då han kliver över taggtråden. Han fastnar med de röda åtsittande tomtebyxorna, det blir en rispa på insidan av låret. Man kan få blodförgiftning av rostig taggtråd, får man blodförgiftning så dör man, det säger Anna. Hon hade en släkting som fick blodförgiftning och dog, flickan var bara åtta år och hade det vackraste hår man kunde tänka sig, men hennes far var en slarver som höll sig med andra kvinnor och kanske var det därför Gud straffade familjen genom att kalla hem den lilla flickan med det vackra håret. För säkerhets skull slickar Cobra på fingertoppen och tvättar såret med sin saliv. Det svider lite men lite sveda är inte detsamma som blodförgiftning.
    Kärrgräset är mjukt men strävt, det kippar under fötterna då han missar en tuva och stiger fel. Det gör inget, han är inte rädd för blodiglar. Från kärret ser han inte längre de vilda bufflarna och de ser inte honom. Snart är han framme vid stängslet på andra sidan hagen, han klättrar över det och passerar en av spränggroparna. Vattnet i groparna är mörkbrunt som gammalt piss eller som gödselvattnet Sixten blandar till åt jordgubbarna. En del påstår att de där groparna är bottenlösa och att det bor väldiga ålar i dem, därför är de farliga att bada i. Nu glittrar solen i det mörka vattnet och allt Cobra ser är myriader av mygglarver som hänger i ytspänningen och blanka skräddare som springer på vattnet värre än Jesus.
    Men då han tittar upp igen får han syn på något mystiskt. I en av björkarna som växer på andra sidan gropen hänger det något svart och dinglar. Det är snårigt och skuggigt där borta och omöjligt att avgöra vad det kan vara på så här långt håll. Cobras nyfikenhet är väckt. Han smyger runt spränggropen på de släta hällarna. Berget stiger hela tiden, på bortsidan är det minst tre meter ner till vattnet, en nästan lodrät vägg med spåren efter borrhålen som ljusare vertikala fåror i den gråa graniten.
    Först ser han flugorna, hela svärmar, sedan upptäcker han människan som hänger i ett rep från en av de tjocka björkgrenarna.
    Människan är svartklädd, svarta byxor, svart kavaj, svarta skor. Skorna blänker i solen, de ser alldeles nyputsade ut, lika blanka som spyflugorna som surrar runt den hängde. Cobra knyter krampaktigt nävarna, det är knappt att han törs titta högre upp än till mannens axlar. Till sist tvingar han sig att höja blicken mot halsen och ansiktet, och då han ser det onaturligt vita repet som skär in i halsskinnet och de blåsvarta svullnaderna runt snaran börjar han må illa. Han kniper ihop ögonen och kisar för att slippa se för mycket på en gång.
    Ansiktet är blekt, gråvitt och uppsvullet. Cobra kan inte möta den dödes blick för huvudet hänger framåtböjt, förmodligen stirrar ögonen ner i det bruna kärrvattnet. Han kan inte se munnen heller men han anar att den är öppen och att det är tungan som sticker ut som en tjock mörk klump under den smala spetsiga näsan.
    Något hos den döde verkar välbekant, Olle har sett den här mannen förut, många gånger, medan han levde. Det måste vara någon som bor i Pettersberg men just då kan han inte minnas ett enda ansikte i hela världen. Om han gick närmare kanske, men det vågar inte Olle och det vågar inte Cobra heller. I stället vänder sig båda två om, samtidigt och mycket långsamt som om de är rädda att en hastig rörelse kunde väcka den döde, sedan börjar de springa tätt tillsammans som en person, bort därifrån, hem till Olle. De river sig på taggtråden igen, men ingen av dem tar någon notis om den stingande smärtan i ljumsktrakten.
    Olle sliter av sig Cobramasken medan han springer och fantasihjälten upplöses i den heta sommarluften, från och med det ögonblicket är det bara Olle som flyr bort från skräcksynen. Tårarna rinner och han flämtar så att han knappt kan få fram ett ord då han rusar in på tomten i Pettersberg och fram till Anna som håller på att hänga tvätt.
    Mamma mamma! ropar han och kastar sig mot henne. Kom, jag har sett något hemskt i skogen!
    Men Olle, vad är det? Som du ser ut pojke.
   Det hänger… en död… en död karl… vid en av … spränggroparna… i Kohagen. Han har hängt sig i… en björk.

Det blev stor uppståndelse förstås när Anna väl förstod. Någon telefon hade de inte, så Anna måste cykla med Olle på pakethållaren till Sälls affär och be handelsmannen ringa till polisen i Uppsala. Naturligtvis var brevbärarens Lotta där, den värsta skvallerkäringen i hela samhället, och Anna vände demonstrativt ryggen åt henne medan herr Säll ringde. Olle stod liten och rädd i ett hörn, fortfarande klädd i sina röda Cobrakläder men utan masken, motorcykelhuvan och pistolen. 
    De sa att ni skulle vänta här tills de kommer, sade herr Säll och såg vänligt på Olle genom glasögonen. Vill pojken kanske ha en kola?
    Olle nickade och svalde. Medan han tuggade på en Alp-Olles hallonkola diskuterade de vuxna med varandra och försökte gissa vem det var som hade hängt sig i spränggropen mitt i den sköna sommaren. Lotta trodde att det var Grönberg i backen för honom hade man inte sett på ett tag, och fru Grönberg hade sagt till Lottas man när han kom med posten att hon inte visste vart hennes karl hade tagit vägen och att hon skulle efterlysa honom ifall han inte kom hem snart. Då Olle hörde namnet Grönberg nickade han och stirrade upp mot de vuxnas frågande ansikten. Det var Grönberg. Olle hade bara sett en skymt av ansiktet, men nu var han säker på att det var Grönberg.
    Var han svartklädd som du säger Olle, då var det Grönberg, sade herr Säll. Grönberg gick alltid svartklädd som vore han på väg till en bjudning. Smakar kolan gott? Vill du ha en till kanske?
    Olle nickade igen och bockade då han fick ännu en Alp-Olle-kola.  Han slapp följa med de båda poliskonstaplarna från Uppsala hela vägen, han gick bara med dem fram till Kohagen och taggtrådsstängslet. Konstapel Gustavsson klappade honom på axeln och sade att nu hittade de själva och att han var en duktig pojke som sprungit hem till mor och berättat och att Anna var rådig som genast cyklat till affären och ringt polisen. 
    Innan de gick in skogen kom det en ambulans också, samma Volvo som en gång hämtat farfar, och två brandmän i vita rockar bar en bår längs stigen, men det var ingen av dem som hämtat farfar. En av brandsoldaterna stannade till vid ett blåbärsställe och tog några bär i förbifarten och sade att han inte hade sett så stora blåbär sedan han var en pojke som Olle ungefär och varit på koloni i Knivsta. Konstapel Gustavsson vände sig om och hostade till då han hörde brandmannen prata om blåbär.     
    Kom nu Eriksson, sade han myndigt. Det här är ingen utflykt. Till Anna sade han: Ta hand om pojken nu, om han drömmer mardrömmar eller så.
    Tack snälla konstapeln, sade Anna med flickröst och neg nästan. Han är så duktig min lille Olle, han blir nog präst eller professor som han läser.

Berättelsen om Mors lilla Olle 14

II




Den stora massan lever ett liv 
i stilla förtvivlan.

HENRY DAVID THOREAU

Sixten vid sin första kristallmottagare  

Sixten, vem var du?

VI LEVDE NÄRA VARANDRA, vi hade ett så gott förhållande som någon far och son kan ha, kanske till och med bättre än de flesta, och ändå känns det som om jag aldrig lärde känna dig helt och hållet. Du levde i en bubbla, avskärmad från världen, jag tror det var för att du var rädd för verkligheten innerst inne, fast du ville visa dig så stark och modig utåt. Människor som gjorde dig illa ville du slå på käften och kanske gjorde du det också någon gång, men så enkelt kunde du inte besegra tillvarons fantomer. För att slippa möta dem gömde du dig som strutsen, ställde dig med häcken i vädret och hoppades att ingen skulle se dig och ge dig en spark därbak. 
     Ända sedan jag växte ur spjälsängen sov jag vid din sida, mellan dig och Anna, med huvudet vilande i din stora mjuka hand. Ibland låg du så stilla att din arm domnade men du väckte mig inte ändå. Fortfarande minns jag värmen från din stora kropp, den stannade kvar i mig för hela livet, och då jag nu lägger kinden i min egen hand innan jag somnar händer det att all den där värmen kommer tillbaka som en sunnanvind av trygghet. På den tiden var det inte så vanligt att människor rörde vid varandra och det var nog vanligare att ungarna fick en örfil än att en förälder gav dem en klapp på kinden. Så härvidlag var du ett undantag, en man som vågade visa att han älskade sin yngste son.  
     Du vägde gott och väl hundra kilo, du hade feta lår, en tjock mage och kraftiga axlar, men så hade du ju också varit amatörbrottare i din ungdom. Jag minns särskilt din hårväxt. Dina ben var lurviga som Rönnerdals och du hade en riktig storskog av hår på magen, men i höjd med naveln tog alltsammans oväntat slut, blev till en öde slätt med några glesa buskar runt bröstvårtorna och ett litet skogsparti i vardera armhålan som kunde dofta sött och starkt ibland men aldrig äckligt, tyckte jag. 
    Ofta stoppade du in Anusolsuppositorier som liknade flygbomber och luktade kakao i ändtarmen för att få bukt med hemorrojderna när de svullnade och kröp ut mellan skinkorna som små vindruvsklasar. Det kändes alltid tryggt att ligga hos dig, jag kände mig i säkert förvar, jag fick dela din bubbla. En gång måste väl Anna ha legat lika nära dig som jag, nu hade jag som skulle vara mors lilla Olle trängt henne ur boet som en gökunge. Men ibland har jag undrat över vem det var jag trängde ut och ur vems säng, om det var dig eller om det var Anna. 
     Ville du kanske ha det så eller tog ert samliv slut ändå efter Annas operation, det var visst en cysta i livmodern, sådant som kvinnor kan få. Var den där cystan kanske också orsaken till att du sökte dig till andra kvinnor och blev en sådan horbock, som Anna påstod? I det fallet var Anna knappast något sanningsvittne, hon som gnistrade av svartsjuka bara du växlade några ord med en människa av det motsatta könet, ung eller gammal, vacker eller ful, det kvittade. Hon måste ha älskat dig mycket på sitt förvända 
sätt, det inser jag nu många år efteråt, men som liten pojke förstod jag det inte. Då var gliringarna, grälen och urladdningarna fruktansvärda orkaner som raserade också min tillvaro för flera dagar framåt.            
      På lördagskvällarna – inte varje lördag, snarare varannan eller var tredje – badade vi tillsammans i det stora badkaret nere i tvättstugan. Anna fyllde pannmuren ur mässingskranen som verkade alldeles för liten och smal för att kunna släppa ur sig så mycket vatten, minst hundra liter rymde pannmuren. Du eldade med ved, det rykte och ångade och luktade brasa i hela källaren en sådan badkväll. Sedan låg vi där skafföttes i det varma vattnet medan du lärde mig göra små fontäner genom att knäppa händerna strax under vattenytan och klämma till hastigt och på ett särskilt sätt, så att vattnet sprutade upp mellan tumgreppen i fina strålar. Och ibland släppte du långa brakskitar i vattnet och de både luktade och orsakade jättebubblor  som fick oss att skratta tills tårarna rann. Det var tur att Anna redan hade gått upp, annars hade hon säkert skickat iväg en bitsk kommentar om busfasoner.     
     Lördagsbaden var nog de enda stunder vi var tillsammans utan att jag läste högt för dig, för jag kunde ju inte gärna ha en bok med mig i badkaret. Annars förföljde jag dig med min högläsning var du än gick och stod, när du lindade motorer eller målade tavlor, till och med då du grävde upp potatislandet om hösten. Då gick jag efter dig med en Det Bästa eller någon bok som jag hittat eller lånat, och mellan meningarna vände du jorden, ordbruk och jordbruk, det var som i Rousseaus drömda idealvärld och jag var Emile fast jag inte visste om det ännu.
     Lyssnade du på mig? Var du också intresserad av myteriet på Bounty? Ville du också höra hur Henry Ford satte Amerika på  hjul? Tyckte även du att det var spännande att få ta del av svenska missionärers möten med mongoliska rövarhövdingar? Eller hade du den där osynliga bubblan på huvudet som rymdvarelserna i Blixt Gordon och hörde bara det du ville höra? Fast å andra sidan minns jag tydligt att du uppskattade min högläsning av Strindbergs Hemsöborna medan du lindade den där transformatorn för sex, tolv och tjugofyra volt som jag skulle få så mycken glädje av i framtiden.
      Kanske är jag orättvis när jag beskriver dig som en osäker, räddhågsen, halvbildad och stundom ganska brutal människa med smak för snus och mus och brännvin som det heter i en av visorna du brukade sjunga när du tagit dig en fylla. Det fanns ju en annan Sixten också, drömmaren vid dragspelet eller målarstaffliet, med ljusblåa ögon som speglade himlen, med mjuka fingrar som dansade över knappraderna eller förde penseln i säkra drag. Men aldrig vågade du släppa din ande fri – och så blev det som det blev: ännu ett liv i stilla förtvivlan.