Berättelsen om Mors lilla Olle 12

Trofast, Hitler, Harry Brandelius och några till

DET FANNS BÖCKER både uppe och nere i huset vid Bergvägen i Pettersberg. De mest spännande titlarna var farfars, tio volymer som stod oåtkomliga i ett mörkbetsat björkskåp bakom låsta glasdörrar – inte ens Arne kunde dyrka upp låset och titta i dem. Böckerna var inbundna i halvfranska band med guldtryck på ryggarna och de hette:  Svenska folkets öden och äventyr av Aug. Strindberg, Halolas Hemligheter – Historisk Roman från 1808-09 års finska krig av Lodbrok, Hagqvist Havets anarkister,  Schäffer Hemmets Hälsolära, Allers Familje-Journals Bibliotek 41 och 42, Rider-Haggard  Kung Salomos skatt, Rådgifvare för Hus och Hem, Arbetarens Uppslagsbok och Kristens Resa av John Bunyan. Inte förrän efter farfars död kunde Olle ta del av dessa skatter, först då kunde han läsa om familjen Ehrenroth på Halola slott i Maaninka socken, om mångmillionären James Morrisons äventyr, om Dårens hustru och Annas äktenskap och en hel rad andra tragiska eller uppbyggliga berättelser.

     Kristens Resa var tråkig att läsa, tyckte han, men illustrationerna var lika spännande som bilden av den pryglade sjömannen i tuggummipaketet fast de visade jättar och lejon med dreglande käftar, domaren Fromhetshatare, grefve Köttslig Förnöjelse, grefve Vällustig och alla andra som var med om att döma den vackre Trofast till den grymmaste död som kunde upptänkas. ”Först hudflängde de honom, sedan kindpustade de honom och därpå sargade de sönder hans kött med knifvar; så stenade de honom och stucko honom med sina svärd och brände honom till sist till aska vid skampålen. Sådan vardt Trofasts ändalykt.” Olle kunde betrakta den bilden i en hel timme, så spännande var den. 

     Sixtens och Annas bibliotek rymdes i en enda liten hylla tillsammans med bröllopsfotot och några andra fotografier. Men ibland måste Anna gömma sin konfirmationsbibel som brukade ligga uppepå hyllan, det var när Sixten var full och arg och sade att han skulle torka sig i aschlet med Guds ord, för det var det enda som den där skiten dög till. Då grät Anna och sade att hon hoppades att hon snart skulle få komma till himlen och sin älskade mor Lovisa så att hon slapp höra sådana ogudaktigheter. Bibeln intresserade inte Olle, och Gud som instiftat både kärlek och krig skulle han aldrig begripa sig på. Han föredrog Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar, Marryatts Kaparkaptenen, Texas Jack av okänd författare, Stevensons Skattkammarön och en del andra äventyrshistorier som Sixten och Arne efter honom hade läst en gång.

     I hyllan fanns också en tunn bok som hette Koncentrationslägret Oranienburg, skriven av en före detta lägerfånge som lyckats fly från Nazi-Tyskland. Boken var en sorts pamflett mot lägerchefens egen idylliska beskrivning av detta mönsterläger för politiska fångar från mitten av 1930-talet. I den berättades om prygelstraff med läderbälten, om timslång straffexercis och om trånga betongkistor där man spärrade in kommunister, socialdemokrater och andra som inte delade nazismens idéer. Det var nog inte många svenskar som hade läst den, men för dem som gjort det kan inte avslöjandena av senare nazistiska ogärningarha kommit som någon överraskning. Det var i Oranienburg alltsammans började en gång, det var i Oranienburg som SS och Gestapo prövade ut sina tortyrmetoder innan de genomfördes i full skala i förintelselägren. Och det var inte judar som var försökskaniner i Oranienburg utan först och främst politiskt aktiva tyska medborgare - socialister, kommunister, anarkister.

   Långt senare skulle det komma flyktingar som kunde berätta om nazisterna och deras ogärningar. Först var det danskar och norrmän, senare en del balter och ännu senare ytterligare balter – men de sistkomna hade flytt undan ryssarna och var därför i grunden ena jävla tyskvänner som man borde skicka tillbaka enligt Sixten. Om danskarna och norrmännen var det synd, sade samme Sixten, en dansk som hette Svend hade torterats med blåslampa i Shellhuset i Köpenhamn och fått ena bröstvårtan bortbränd, det hade han själv visat, ärret var stort och djupt som ett kaffefat, fy fan för alla tyskjävlar!

Olle fick aldrig träffa Svend, för efter bara några månader flyttade han till Stockholm, kanske hade han en kvinna som väntade på honom där. Men han träffade norske motståndsmannen Helge Hammer som varit polis i Oslo och liknade Sherlock Holmes med sin böjda näsa och sin krokiga pipa som han alltid puffade på. Han hade konstiga naglar, svampiga och ärriga efter den tändstickstortyr som tyskarna hade utsatt honom för på Grini. Man fick inte tala om det, sade Sixten, men då Helge Hammer var hemma i Pettersberg och drack kaffe sneglade Olle på handen som stoppade pipan och försökte föreställa sig smärtan då SS-bödlarna bankade in svenska Solstickor under naglarna på honom, samma sorts tändstickor som han nu tände sin snugga med. En gång talade han själv om sina upplevelser, det var sedan han druckit några sockerdricksgroggar med Sixten, folkkonjak har förmågan att lossa tungans band så at man kan berätta sina innersta hemligheter.

Jag har svårt att sova om nätterna, sade han. Jag hör skriken. Det var skrik jämnt, överallt, vid alla tider på dygnet. När de förhör en märker man inte själv att man skriker, det är som om man stoppat bomull i öronen på sig själv. Men alla skriken läggs på lager i huvudet på en, både ens egna och de andras, tills hela skallen är alldeles proppfull med skrik – och på natten slipper skriken ut och gör att man inte kan sova. Jag undrar hur länge det ska vara på det viset, kan du svara mig på det, du Sixten, du som vet så mycket?

Sixten skakade på huvudet och fyllde på Helge Hammers glas, ju fler groggar han drack desto svagare blev visst skriken för smärtan lämnade gradvis hans ögon. Olle smög tyst sin väg, de hade nog inte märkt att han stått och lyssnat bakom den halvöppna dörren in till köket. Någon timme senare såg han norrmannen cykla hem, han vinglade lite men han visslade också, och det gjorde Olle glad ända in i hjärtat att höra det.

Medan tågen med svensk järnmalm och tyska permittenter rullade genom folkhemmet gladde Stockholm-Motala dess invånare med Alice Babs och Povel Ramel som sjöng Swing it, magistern och Johanssons Boogie-Woogie vals, och på vevgrammofonen i stenbrottet spelade Änkans son Kjell Gamla Nordsjön med Harry Brandelius minst femtio gånger i rad varje söndagsmorgon. Han var något efterbliven som de flesta av Änkans sju barn och bodde i en röd stuga intill ett gammalt stenbrott, tillsammans med styvfadern som var halt skomakare och hette Svensson.

     Det är gamla Nordsjön som svallar och brusar, sjunger Harry Brandelius i grammofonen i stenbrottet.

     Jag är en farmareflicka och längtar alls inte till stan, sjunger Anna i köket.

   Rullan går på Bomans vind, rullan går, rullan går, sjunger Sixten som sitter vid köksbordet och tar en lördagssup. Skål!

   I källaren framför värmepannan bygger Olle en stad av pappersbitar som han viker till hus, det kan vara Hamburg eller kanske Dresden. Han har fått låna Arnes modeller av Spitfire och Stuka, nu är Arne en ung man som arbetar på Bruket och har slutat bygga modellplan från Wentzels. På askplåten får man elda, åtminstone för Sixten, och de brinnande papperstussarna som faller över pappershusen är brandbomber. Snart rasar eldstormen i draget från spjället, jaktplanen utkämpar dueller i luftrummet, i värmepannan glöder koksen som i en likugn.

   På kvällen, när staden är förvandlad till en hög aska, kräks Olle, han är koloxidförgiftad.