Berättelsen om Mors lilla Olle 10

Farfar börjar ruttna

FRED RÅDER ÅTER i världen, konstaterade Englands premiärminister Attlee sedan amerikanska atombomber hade lagt två stora japanska städer i aska och hundratusentals människor kremerats levande. Det var ett högt pris för freden och i likhet med betydligt större tänkare undrade Olle om det egentligen mer handlade om hämnd för Pearl Harbor än om ett nödvändigt knockoutslag mot Japan. 

Farfar Emanuel fick uppleva freden, därpå blev han hastigt sämre, starr och sockersjuka. Hans smala vita lår var sönderstuckna och blåprickiga av sprutmärken, argsint var han av födseln. Nu för tiden låg han till sängs hela dagarna, förbannade tillvaron och pissade på sig. Pottan intill utdragssoffan var full för det mesta, han orkade inte ner till dasset i källaren utan satt och sket bredvid sängen, de långa lahmannkalsongerna stank av urin och skit, han hade ofta gaser och blod i avföringen.     

Vi måste få iväg honom till ett hem, sade Anna till Sixten. Han låter mig inte städa, jag får inte ställa upp ett fönster för då skäller han på mig att det blir för kallt. Hela huset luktar, det känns ända hit upp, och jag orkar inte ta hand om hans pisstvätt också, jag har nog med er.

Till slut blev det diakonissa, en liten svartklädd dam som vädrade och städade och skurade och lagade mat medan farfar satt i korgstolen och knarrade och skällde. Han hade en käpp med silverkrycka som han fått på sin femtioårsdag samtidigt med Omegafickuret, med käppen hötte han efter diakonissan som hette Paulina Jonsson, men det brydde hon sig inte om, hon var van vid argsinta gubbar. Då och då föll han i koma, därför hade han alltid ett par sockerbitar i fickan. Olle tyckte det var konstigt att man kunde vakna till liv igen av ett par sockerbitar, men så var det i alla fall med farfar Emanuel.

En gång somnade han på gräsmattan, det var en skön sommardag innan han blev riktigt sjuk. Alla trodde att han hade somnat därför att det var så svalt och behagligt i skuggan under björkarna. Olle var den som upptäckte att det låg en äsping och sov på farfars bröst där skjortan var uppknäppt. Anna skrek i himlens höjd då Olle berättade vad han sett, och Sixten smög ut och lyckades peta undan huggormsungen med krattskaftet innan den högg farfar i halsen. Farfar vaknade inte trots all uppståndelsen och då förstod man att han fallit i sockerkoma. Så småningom lyckades Sixten ruska liv i sin far. Han gav honom ett par sockerbitar och så överlevde Emanuel både huggorm och koma.

Diakonissan Paulina Jonsson gav upp när hon såg att farfars fötter blev allt blåare och allt grönare. Det är kallbrand, sade hon. Ni måste ta hem en doktor. Doktorn kom och konstaterade att diagnosen var riktig men farfar vägrade att lägga in sig på sjukhuset, där dog man efter en vecka, se bara hur det hade gått för stackars Hilda, sade han. Paulina Jonsson efterträddes då av en hemsyster i mellanblå klänning och vitt förkläde. Farfar hade ont, han orkade inte sitta i korgstolen längre, han slutade skälla. Hemsystern skötte hans fötter, tvättade såren och smörjde in dem med salvor, hon hette Gerda, Syster Gerda, och Olle tyckte att hon var söt med sina bruna ögon och sitt korta mörka hår. Såren på tårna växte, de vätskade och luktade hemskt illa, och hur Syster Gerda än vädrade och tvättade fick hon inte ut stanken ur rummet.

Farfar Emanuels kropp höll på att ruttna bort trots att han ännu levde, det måste vara ohyggligt att se hur ens kött löses upp och faller av benen i små bitar som det gjorde på farfar, tänkte Olle. Det var ju som att ligga i graven och ätas av maskar innan man var död. När lilltån på farfars vänstra fot var endast en tunnvit benbit utan vare sig nagel eller kött och tån intill hade blivit blåsvart som en åskhimmel fick Sixten äntligen iväg honom till sjukhuset. Kanske började farfar själv inse att han skulle dö oavsett var han befann sig, kanske hade han redan gett upp allt hopp. Olle var med då ambulansen kom, det var första gången en ambulans körde in på gården och det var nätt och jämnt att den kom in genom grindhålet, så smalt var det, för ingen hade väl någonsin tänkt att en ambulans skulle köra fram till trappan och någon annan väg in fanns det inte.

Det slutade med att man amputerade farfars vänstra ben nedanför knät och därmed flyttade Emanuel Andersson ut från villan i Pettersberg för alltid. Resten av sitt liv tillbringade han på institutioner, en liten skinntorr gubbe med protes och kryckor och starr och ett satans humör. Ibland smugglade Sixten med sig en kvarting brännvin vid sina besök på långvårdshemmet Invaliden, där det rådde strängt alkoholförbud, och då blev farfar gladare. Sedan blev han arg igen och drämde till någon av de andra gubbarna med kryckan, men då hade Sixten gått så det hörde de bara talas om efteråt.

Det var på våren som farfar for iväg i ambulans. Nedervåningen blev tom, nu skulle Sixten och Anna och Olle flytta ner, medan övervåningen skulle hyras ut till studenter så att det blev extra pengar till hushållet, allt hade ju blivit så dyrt efter kriget. Arne bodde fortfarande hemma, han arbetade på Bruket medan han läste till ingenjör per korrespondens och träffade flickor, han hade flyttat upp på övervåningen efter farmors död och sov i resesäng i köksalkoven, nu flyttade han tillbaka ner igen.

Farfars och farmors möbler bars ner i källaren, skänkskåpet med björkmålning, skrivklaffen med alla sina bruna lådor och ett lönnfack, rottingfåtöljen, utdragssoffan, de mörka köksmöblerna med utsirade ben och knoppar. Bara björkskåpet med glasdörrar och förbjudna böcker fick stå kvar, och nu när böckernas väktare var borta var böckerna inte längre förbjudna. Tavlan med den vitstammiga björken, den spegelblanka insjön och de högtidsklädda kullorna och masarna som satt på bryggan fick också hänga där den hade hängt allt sedan huset stod färdigt, mest därför att den hade en vackert utsirad guldram värdig en Rembrandt, mindre på grund av sina konstnärliga kvaliteter. När farmor levde och var på gott humör brukade hon titta på den där tavlan och nynna en visa som började med orden ”Långt ned i dalen där björken står vit, där sitter en dalmas och klämmer en skit”.

Det här var sommaren då man vädrade ut farfar och farmor med fast hon ju hade varit död i några år redan. Men de gamlas lukt var envis, och inte ens den nya oljefärgen och de nya tapeterna och Annas idoga skurande fick bort den helt och hållet. Det var som om sågspånsisoleringen i Borohuset hade magasinerat ett drygt decenniums armsvett, hosta och sockersjuka bakom plankväggarna. Ska man aldrig bli av med dem, frågade sig Anna medan hon dukade av köksbordet efter Sixten och Arne som varit hemma på middagsrast. Elaka var de medan de levde och snuskiga, nu är de borta båda två men snuskiga och elaka är de fortfarande som inte vill här ifrån.

Berättelsen om Morslilla Olle 9

Inte Sälls affär - men rätt lik.

Sälls speceriaffär och lite halleluja

DET VÄXLADES HÅRDA ORD mellan grannfruarna ibland, somliga hälsade inte på varandra fast de sågs dagligen, och i Sälls speceriaffär visste man det mesta om allt och alla. Anna gick ogärna dit, hon skickade Olle så ofta hon kunde för att slippa se och höra alla skvallerkäringar. ”Tand för tunga och Du gör Ditt land en tjänst, pratar Du gör Du det en otjänst!” stod det i krigsannonserna men det gällde inte i Sälls affär i Pettersberg, där inne var det ingen som höll tand för tunga.

Affären låg på nedre botten i en brun villa med gulvita fönsterfoder i utsågad dalastil. Olle fick aldrig klart för sig om herr och fru Säll som var pinstvänner från Dalarna hade byggt huset eller om de hade tagit över butiken just därför att byggnadsstilen påminde dem om deras hemtrakter, i varje fall var huset ett av de äldsta i Pettersberg. Handelsmannen själv gick omkring i  grå lagerrock och grå skärmmössa med en pennstump instoppad bakom örat. Det var en anilinpenna, och varje gång herr Säll skulle göra en notering fuktade han pennspetsen med tungan som var full av blåa prickar eftersom han skrev och räknade så mycket. Sixten och Anna var överens om att han skörtade upp kunderna så ofta han kunde med den där anilinpennan, därför måste man noggrant kontrollera alla kvitton.

En sådan där jävla pingstvän borde man inte handla ens en dosa snus av, sade Sixten ofta. Och Anna höll med: Dalfolk är ju kända för att vara skojare, och pingstvänner är de värsta av alla, tänk bara på Linnea.

Olle kallade Linnea för moster men hon var inte hans moster. På något sätt tillhörde hon dock Egilsbosläkten, för hon hade kolsvart tagelhår uppsatt i två flätade kringlor, påfallande höga kindknotor och nästan svarta ögon. Hos henne hade tattarblodet slagit igenom, inte tu tal om den saken, och mustasch hade hon också, ett säkert tecken på liderlighet hos kvinnor. Hon var pingstpredikant och missionerade i norra Uppland och Gästrikland. När det gällde Lewi Petrus och pingströrelsen var Sixten och Anna överens för ovanlighetens skull – det enda som intresserade pingstvännerna var att samla på sig jordelivets skatter, och ju fler själar de vann desto rikare blev deras kyrka. Ändå hände det att Anna gick till Pingstkyrkan när Linnea predikade och en gång tog hon med Olle, besöket gjorde ett djupt och bestående intryck på honom. När han såg och hörde församlingen tala i tungor och ropa ”Herren Jesus vare lovad!” började han undra hur det stod till med människorna, som med samma övertygelse skrek ”Heil Hitler!” i radion och ”Halleluja!” i Pingstkyrkan. Redan i tidig ålder bestämde han sig för att göra ingetdera och han har heller aldrig haft anledning att ångra detta tidiga beslut.

Då Olle gick och handlade fick han en lapp i portmonnän, erforderliga  ransoneringskuponger och pengar. Skulle han köpa mjölk hade han en gulemaljerad hink med sig och O-kuponger: en kupong gällde för inköp av tre och en halv liter mjölk med en prisnedsättning med tio öre per liter, så man fick hålla ögonen på herr Säll så att han inte tog hela kupongen för de två liter som hinken rymde. På väg till affären tänkte Olle på Sixten som haft en Harley-Davidson motorcykel då han var ung. Den gick så mjukt och stadigt, berättade Sixten, att han kunde åka med en öppen gräddkanna i ena handen och manövrera motorcykeln med den andra utan spilla en droppe. Skulle man köpa smör eller grädde nu för tiden måste man ha M-kuponger. För en helkupong med två nummer fick man 250 gram matfett eller en och en halv liter grädde, vissa kuponger gällde endast för margarin, det kunde vara knepigt att hålla reda på allt, särskilt som man hade att göra med en handelsman som var både dalmas och pingstvän. Men så var det i krigstider och Olle spillde inte heller en droppe då han bar hem den emaljerade mjölkhinken som dock hade tättslutande lock med grön kant.

I Sälls speceriaffär fanns det två dörrar. Den högra gick till mjölkbutiken, där var det kakelgolv och alltid svalt. I cementkaret stod mjölkflaskorna metallgråa och immiga, bakom glasdisken med smör och margarin stod fru Säll med långa ärmmuddar av grå vaxduk och skopade upp kundernas ransoner medan hon pratade på dalmål, ibland var det svårt att förstå vad hon sade. Den vänstra dörren ledde in till speceriavdelningen som hade mörkbruna hyllor från golv till tak och luktade kaffesurrogat, såpa och kryddor. På väggarna satt det emaljerade skyltar, Cloetta, Ögon-Cacao, Persil och Tomte-Skur stod det bland annat. Här fanns också den mestadels ganska tomma köttdisken, oftast var det fett fläsk på hyllorna och stångkorv, pölsa och ringar av falukorv, och så naturligtvis ett par silltunnor.

För att Olle var snäll och gick och handlade åt Anna så att hon slapp träffa skvallerkäringarna fick han fem öre extra att köpa något gott för. Fem öre räckte till en Mjölk-Choko, en Niggerkola som smakade lakrits eller en Dixikola som var ljus och segare än allt annat. En gång köpte han ett nytt och märkligt tuggummi för sin femöring, det var alldeles platt och skärt och låg i ett cellofanomslag så att man kunde se samlarbilden som följde med. I tuggummipakteten fanns det bilder av krigsflygplan och stridsvagnar, men Olle valde en bild som visade hur en sjöman pryglades blodig på ryggen med den niosvansade katten vid stormasten på ett skepp, den sparade han länge och den skulle komma att få en viss betydelse i hans liv.

Farfar och farmor handlade också hos Sälls. Farmor gick oftast själv på tjocka svullna ben, blåröda av åderbråck, det tog lång tid för henne att traska fram och tillbaka och därför skötte Arne handlingen så ofta han kunde. De handlade på bok, en svart bok i vilken herr Säll noterade dagens inköp med sin anilinpenna som inte gick att sudda. En gång var fjortonde dag åkte handelsmannen runt i samhället på sin varucykel och inkasserade skulderna. I en sådan svart bok fanns det inget utrymme för femöreskolor eller skära tuggummin med färggranna framställningar av det hårda livet på sjön, och farfar Emanuel kontrollerade noggrant summorna innan han betalade. Farfar var en hejare på huvudräkning, kanske därför att han spelat så mycket priffe i sina dagar, särskilt under åren på sanatoriet där patienterna inte kunde göra mycket annat än hosta och spela kort.

Berättelsen om Mors lilla Olle 8

Glöm inte kaninerna! Och inte grisen Kalle heller...

OCH SÅ KANINERNA, de vita, de gråa, de bruna, ja det fanns kaniner som var både svarta och vita och gråa och vita också, de parade sig vilt och brokigt och betydde mycket för familjernas försörjning. Det stod en rad med fyra fem burar på ben borta vid hallonlandet, i dem bodde kaninerna över vintern, och så höll man sig med betesburar som såg ut som hustak av nät, de flyttades runt på sommaren. Man såg på gräset när det var dags att flytta de där betesburarna, då var det alldeles gult och prickat med kaninkulor och inte ett maskrosblad fanns det kvar. Alla som hade kaniner hade också gräsmattor fulla av gula rektanglar efter betesburarna. Kaninkött var billig mat i krigstider och man behövde aldrig klippa gräset så de här djuren gjorde dubbel nytta och lite näring åt gräset fanns det väl i kulorna också, varför man till och med kan tala om tredubbel nytta.

På hösten var det slakt, kaninhuvudet mot huggkubben och lilla handyxan, med eggen skinande blankslipad dagen till ära. Det fanns gubbar som for runt och slaktade kaninerna åt dem som inte kunde själva eller var för blödiga, några kronor och ett par supar var allt de ville ha för det blodiga arbetet, bödlar och slaktare har aldrig varit dyra att leja. Det var otäckt att se, tyckte Olle, men han kunde ändå inte låta bli att kika genom dörrspringan då grannen Evert Sjöström lät yxan falla. Sedan flådde Evert kroppen, det gick nästan lika fort som att hugga av huvudet, kaninen sprattlade fortfarande – det var bara muskelryckningar sade Sixten som hade tagit realeexamen och visste så mycket. Ett snitt med slaktarkniven men bara genom pälsen så att den lilla rosa kroppen förblev oskadad, och allra sist det frasande ljudet av senor när Evert drog av skinnet med starka blodiga nypor.

Här har Anna något att göra mössa och muff av, sade han och höll upp skinnet. Fast muff har hon väl redan, det har ju alla käringar, hi hi.

Håll han tyst med sina fräckheter och skött sitt, snäste Anna.

Sedan tog Anna ur inälvorna och kokade kaninskroven som därpå lades i stora glasburkar i matkällaren och såg ut som människofostren på Zoologiska museet, fast fostren förvarades i sprit och inte i gelé som kaninerna. Arne spikade upp skinnen på bräder för att de skulle torka men mössor eller muffar blev det aldrig, fast kanske sydde farmor Hilda en och annan kaninskinnskrage eller besats på någon damkappa som bars av en professorska eller doktorinna eller överstinna i Uppsala. Ingen av dem kunde ju veta att det som funnits innanför skinnet gav två generationer Andersson söndagsstuvning och någon skillnad gjorde det väl inte heller.    

Intill kaninburkarna i matkällaren stod det andra glasburkar fyllda med ägg som konserverats i vattenglas, en annan typisk kristidskonserv. Äggen kom från Blom som bodde ute på landet och hade en fru som var kusin med Anna på mödernet. Blom själv var en lång och kraftig karl som arbetade i skogen. Han talade en hel del om döden när Sixten och Olle kom med bussen för att hämta ägg, kanske slumpade det sig bara så eller kanske talade han alltid en hel del om döden så som vissa människor tror sig kunna besvärja framtida olyckor genom att ofta tala om dem.

Jag vill inte bli begravd i någon jävla kista, sade han. Tänk att bli inspikad i en trälåda som man inte kan komma ut ur, hur man än bänder och bultar och skriker på hjälp. Det har hänt att folk blivit levande begravda, det har jag läst i Levande Livet. Och även om man är riktigt död – och det är väl de flesta i alla fall – så börjar man snart ruttna och maskarna kommer och äter upp en bit för bit, fy fan vad äckligt! Nej jag ska brännas, helst på bål som de gör i Indien, då kan man springa därifrån om man inte är riktigt död och det börjar brännas i aschlet, och är man död så blir det en snygg liten hög med aska att strö ut i hallonlandet, aska är bra för hallonen. Hönsen pickar aska också, den innehåller mycket näring för både djur och växter, då kommer man i alla fall till någon nytta, och blommorna på kyrkogården behöver ta mig fan inte så mycket gödsel som de får, det är min åsikt och mening.

När han hörde detta fylldes Olle av djupa och återkommande funderingar. Farmor Hilda hade stoppats ner i en kista i en grav, Familjegraven. Han försökte göra sig en bild av hur hon såg ut nu när hon hade legat i jorden ett tag och maskarna börjat äta på henne. Varifrån kom förresten de där maskarna? De var ju inga vanliga daggmaskar, enligt vad han förstod såg de mer ut som fluglarverna i gödselhögen, vita och lite fetblanka i skinnet. Hur tog de sig in i kistan, genom dess tjocka väggar av hård ek? För inte var det väl så att maskarna fanns inuti oss redan från födseln, kanske som ägg som bara väntade på att vi skulle dö och läggas i jorden så att de äntligen kunde kläckas och sätta igång att äta upp oss – nej så kunde det väl ändå inte vara. Och var på de döda började maskarna äta, i ansiktet, i munnen, i ögonen eller kanske i öronen? Anna påstod att tvestjärtar kunde krypa in i öronen på en och lägga ägg som blev till maskar och långsamt åt upp ens hjärna, därför skulle man aldrig ligga och sova i gräset, det var mycket farligt. Rätt ofta såg Olle framför sig hur farmor låg där i Familjegraven med massor av vita maskar som kröp in och ut ur ögonhålorna och bubblade i den gapande munnen som Kungsörnens makaroner i en kastrull, det var sannerligen ingen skön syn, rena Mardrömmen.

Nej, Blom hade nog rätt, tänkte han. Man borde elda upp de döda som man eldade vissna löv om hösten, fast det påstods att det luktade vedervärdigt då människofläsket stektes, att huden sprack i hettan när de döda exploderade inåt (hur det nu gick till) och att de stundom satte sig upp några ögonblick just innan lågorna förtärde dem, som om de ville springa sin väg när det redan var för sent att återvända till de levandes skara. Kanske vore det allra bästa att konservera de döda i stora glasburkar, tänkte Olle. Vilka vackra kyrkogårdar det skulle bli med alla dessa glaskistor på rad och alla dessa döda som flöt omkring i sprit eller vattenglas eller kanske vilade tryggt i mjuk gelé som kaninerna. Man kunde ha belysning också, i olika färger som neonskyltarna utanför biograferna, massor av döda i glaskistor som badade i regnbågar av ljus, ett riktigt Las Vegas för de döda (men om Las Vegas visste han inget på den tiden men hade han gjort det så skulle han nog ha gjort jämförelsen).

Grannen Evert Sjöström som slaktade kaninerna hade inga egna kaniner men en gris. I ett villaområde som Pettersberg fick man under kriget ha en så kallad hushållsgris under förutsättning att fläsket användes för eget bruk. Evert Sjöström hade byggt ett litet grishus borta mot skogen, där störde det ingen fisförnäm granne, och han hade en ny gris varje år så länge kriget varade. Allihopa hette Kalle, med tillägget den förste, den andre, den tredje och så vidare, det var en sorts successionsordning. Det bör ha blivit fem stycken sammanlagt om Kalle I införskaffades år 1940, något som det visserligen inte finns skriftliga belägg för men som ändå får anses vara en rimlig arbetshypotes som Olle långt senare skrev i en gymnasieuppsats som just handlade om krigstidens hushållsgrisar och renderade honom ett stort A.

Gemensamt för alla Sjöströms Kallar var att de älskade att umgås med folk och att de i likhet med sin ägare gärna drack Pilsner Klass II från Bayerska Bryggeriet. En gång i veckan kom Herr Johansson körande i bryggeriets gengasdrivna mörkgröna Chevroletlastbil med fotsteg på sidorna och ett hundratal skramlande öl- och drickabackar på flaket. Han behövde inte använda signalhornet, alla hörde på flaskskramlet när bryggarbilen var på väg. Farfar Emanuel köpte mycket svagdricka till vardagsbruk medanhan tyckte så mycket om och brukade inhandla i Saluhallen. Och surströmmingen förstås, när det var tid för den, det var en annan delikatess i deras liv.

       Evert Sjöström var grovarbetare och hade varit till sjöss i sin ungdom, det kunde man se på hans många tatueringar: ankare, hjärtan, sjöjungfrur och en tremastad bark som hette Albertina. Mest hade han dock gått på sandskutorna i Mälaren, därför sjöng han gärna ”Vi var blott åtta man som lossa sand, ibland, på Södermälarstrand…”

        Han var kort och krumbent och oerhört stark, han snusade och tuggade tobak och drack oräkneliga pilsner. För att fru Sjöström inte skulle kunna hålla räkning på dem gömde han de bruna flaskorna i vedtravarna, där låg de både skyddat och svalt, och sedan tog han med sig någon av sina Kallar och ett antal pilsnerflaskor nedstoppade i blåbyxorna på en vinglig promenad genom samhället där han stolt förevisade hur Kalle och han själv vid behov kunde halsa medhavd pilsner. Längsta promenaden gick förresten till idrottsplatsen i Broby, där någon av hans Kallar slet sig fri och blandade sig i den pågående fotbollsmatchen mellan Almtuna IF och Broby BK en söndagseftermiddag. Det var inte långt ifrån att grisjäveln gjorde mål på Almtuna, sade Sjöström, för målvakten blev så rädd att han sprang sin väg när Kalle kom sättande. Det behövdes två hela fotbollslag för att fånga in grisen men hem kom vi på något vis och då fick Kalle en hel pilsner alldeles själv och somnade, så törstig och trött var han.

Sjöström är en riktig buse, sade Anna som tyckte synd om fru Sjöström och fick belägg för sitt påstående när Sixten berättade att Evert hade uppvaktat sin Karolina på Mors dag med kaffebrickan i ena handen och pitten i den andra och frågat vilket hon ville ha först.

Om inte Evert varit så hade Anna aldrig fått kaninerna slaktade, tänk på det, genmälte Karolina som inte tyckte att grannarna hade något med vare sig Everts drickande eller parets sexualliv att skaffa och allra minst Anna som hade Sixten.

Men att först föda upp de stackars grisarna på pilsner som flaskbarn och sedan slakta dem, det är grymt. Och att komma hem från torget varenda lördag full som ett svin, stackars Karolina som fått en sådan karl, det säger jag, sade då Anna som gärna ville ha sista ordet i varje meningsutbyte.

Ja, det är en del som är fina i kanten fast de borde ha vett att hålla tyst, när de har både dårar och tattare i släkten och en karl som super så att han måste krypa uppför trappan när han ska in, fräste Karolina och tog ett hotfullt steg framåt för att visa att hon inte räddes några grannkäringar.

         Håll sig hon till sitt och tig, det finns nog de som har sämre påbrå än jag, fräste Anna tillbaka. Tvi vale för sådana grannar som ni, det säger jag bara, avslutade hon, spottade i marken och vände på klacken.

Berättelsen om Mors lilla Olle 7

Historien om den märklige skräddaren

ÅTSKILLIGA SOM BORDE HA KOMMIT till Hildas begravning kom inte, exempelvis professorskorna från Kåbo, men ett par av dem skickade buketter och kort med tack för gott syarbete. Släkten från Norrland orkade inte med den långa tågresan; systrar, mostrar, fastrar började bli gamla och skröpliga, halvblinda, halta och lytta, och ännu längre väg hade Hildas bror Johan eller Jean som han hette numera eftersom han bodde i Frankrike, om han nu fortfarande var i livet och inte hade blivit arkebuserad av tyskarna, det var många som slutade sina liv framför en mur när tyskarna hade makten.

I en annan tid, det var i början av seklet, lämnade Johan föräldrahemmet någon månad innan han skulle rycka in och tjäna beväring. På den tiden var det många unga män som smet från värnplikten, kanske inte just i Tjule men på många andra håll i Sverige. Så småningom fick föräldrarna ett brev, då var sonen i Stockholm. Han skulle utbilda sig till skräddare, skrev han. Sedan hörde han inte av sig på fjorton år och denna gång kom brevet från staden Nizza i Frankrike. Brevpapperet hade ett vapen i ståltryck, präglat så att mor Kristina som börjat se illa kunde stryka över det med fingertopparna, över ett lejon och en grip och en krona, hon kände tydligt konturerna av dem, man kunde tro att Johan hade blivit kung någonstans. Det fanns en tryckt text också, upphöjd även den men på utrikiska och därför omöjlig att tyda för föräldrarna.

Franska, sade skollärare Wallén som hade lärt Johan att skriva och läsa, dock icke franska och nu tillkallats som översättare. ”Honi soit qui mal y pense” står det, läste han, det betyder ”Skam den som tycker illa därom”. Det är engelske konungens devis ty han är riddare av Strumpebandsorden, förklarade skolläraren. Här under står det att han är kunglig hovleverantör. Han heter inte Johan Pettersson längre utan Jean P. Taylor, det är nog både franska och engelska, ty Taylor betyder skräddare på engelska och Jean är Johan på franska. P:et står nog för Pettersson som man inte kan uttala i alla länder.

Storögda lyssnade Johan och Kristina till skollärare Walléns utläggningar då han läste upp brevet för dem. ”Kära Mor och Far! Håppas att I ären i Lifvet och hafva Helsan. Jag er Skreddare i staden Nice här i France (Frankrike) och syr Kleder åt de Förnemste, till ock med åt Konungar ock Prinsar. Nu blifver det snart Krig ånyo. Därför reser jag Hem till Eder på ett Besök. Den 14. Mai anlender jag till Köpenhamn med Expresståg och skall därefter helsa på all min Släkt som ännu är i Lifvet. Jag har tillskrifvit mina Systrar också. - Eder Tillgifvne Son Johan.”

Sixten var bara en pojkspoling när Jean P. Taylor besökte Uppsala och sin syster Hilda på vägen upp till släkten i Norrland. I fotoalbumet fanns några bilder av den reslige utvandraren, på dem tittade Olle ofta. Han såg så främmande ut där han stod, Jean P. Taylor, en elegant världsman med vit panamahatt omgiven av uppklädda släktingar som luktar småbruk och ladugård ännu trettio år eller mer efter det att fotografierna tagits, en mimosa bland åkersenap.

Han hade en stor svart mustasch och var nervös, berättade Sixten. Han var jämt rädd, tycktes det. Han sade att Svarta Handen var ute efter honom, och en gång visade han oss en blank revolver som han alltid hade på sig. Den låg i kavajfickan, det är nog därför som han håller överrocken på det där sättet, hängande över armen så att man inte ska se revolvern. Jag minns att han betalade droskan med ett stort guldmynt, det var en äkta guldfranc. Svarta Handen var korsikanare, de sysslade med utpressning, om man inte betalade dödade de en.

Det tycktes vara allt någon visste om Jean P. Taylor. Han var en hemlighetsfull äventyrare som oväntat dök upp i hembygden innan det stora kriget började och som försvann igen utan att lämna andra spår efter sig än en eller annan guldfranc i portmonnän hos en droskchaufför, några gulnade fotografier i familjens fotoalbum och ängsliga blickar över axeln. Vad hände med honom sedan han återvänt till Frankrike? Kanske återvände han inte alls till Frankrike, av rädsla för Svarta Handen eller för att bli uttagen till krigstjänst, han som en gång hade rymt från beväringen i sitt hemland. Farfar Emanuel talade aldrig om honom fast han är med på flera av fotografierna, farmor Hilda som var hans syster och också är med på fotografierna nämnde honom aldrig innan hon dog och Sixten visste inte mera om honom än han berättat.

Olle funderade en hel del över Jean P. Taylor som blev allt mer mystisk ju mer man funderade över honom, och till slut blev han som en uppdiktad romanfigur men med den skillnaden att han fanns avbildad på fotografi. Ibland kom han till Olle i drömmen och tog honom med på sällsamma färder till palmkantade stränder vid azurblå hav, där eleganta furstar från Balkan, Italien, Tyskland och Ryssland höll hov bland vackra vitklädda damer i turnyr och snörliv, drack champagne och spelade roulette och baccarat. Jean P. Taylor rörde sig världsvant mellan borden med måttband och krita, mätte livvidd och längd på ärmar och byxben – och vips satt fursten där i en välskräddad ny linnekostym som han betalade med klirrande guldfrancs. I buskarna smög Svarta Handens utsända med sina svarta bovskägg och klädda i svarta kappor, deras dolkar glimmade mordiskt, och Jean P. Taylor drog Olle med sig upp i en hästdroska och ropade på franska till kusken att sätta högsta fart. Vite, vite, ropade han. Och hästen var vit som snö och hade vingar, och när den steg mot den stjärnbeströdda natthimlen reste sig alla kungligheter och applåderade den märklige skräddaren och hans unge följeslagare.

Jean P. Taylor kunde inte komma till sin systers begravning, enär han själv var död, men det fick familjen inte veta förrän på hösten, då kom det ett meddelande från Svenska ambassaden i Paris. Inte heller lämnade han efter sig några guldfrancs, säkert hade Svarta Handen tagit allt han ägde eller kanske nazisterna. Han hade begravts på Borgerskapets kyrkogård i Nice på borgerskapets bekostnad, utfattig men säkert rik på minnen från ett äventyrligt liv.

          För Olle blev den mystiske skräddaren den släkting som stod honom närmast, trots att han aldrig hade träffat honom. När Olle som ung man liftade till södra Europa var Nice ett självklart mål, och med Jean P. Taylors visitkort i handen frågade han efter angiven adress, men ingen av dem han frågade hade hört talas om en gata med det namnet. Det var som om också adressen hade begravts med den elegante skräddaren från Sverige, kanske under ruinerna efter ett bombanfall. Och när Olle äntligen hittade till Borgerskapets kyrkogård lyckades han inte heller lokalisera graven.

Berättelsen om Mors lilla Olle 6

Högtidsklädd farfar

Farmor Hilda dör men ingen lyssnar till flugsnapparen

NU VAR DET MIDSOMMARTID och Olle lekte i ett hörn av trädgården med sitt Blomsterhov, en samling kungligheter som han själv hade tillverkat av grässtrån, löjtnantshjärtan, riddarsporrar och lupiner. Om man sticker ett grässtrå genom ett avnupet löjtnantshjärta får man en Knekt i röd mantel, stödd mot sin hillebard, tar man försiktigt av den röda manteln står där en vacker Prinsessa eller en Drottning i den skiraste vita spetsklänning på sitt enda gröna stjälkben. Och fåglarna som spatserade i den Kungliga trädgården under vajande palmer av lupinblad, de var undersköna med sina kroppar lånade av de blåa, ännu inte utslagna riddarsporrarna och med huvuden av lupinblommor som Olle skalat kronbladen av och försiktigt stuckit in i öppningarna till riddarsporrarnas feta knoppar.
Sixten hade fått extra permission, för farmor Hilda var mycket sjuk och låg på Akademiska. Det var något fel på hennes mage, kräftan, sade farfar med sorg i rösten. Men Olle brydde sig inte, han hade aldrig tyckt om farmor och hon hade aldrig tyckt om honom. Pojken är likadan som sin mor, brukade farmor säga till Sixten. Bortskämd och lat, duger inget till fast han får gå i fin skola.

En gång hade Olle slagit farmor i magen, med knytnäven, det var när hon skulle ge honom en örfil eller lugga honom för något dumt han gjort eller sagt. Det hände för något år sedan, Olle mindes inte så noga, och nu undrade han om det kanske var därför som farmor hade fått det där hemska som man kallade kräftan. Han hade blivit tvungen att be om förlåtelse för det var ju mycket fult att slå en elak farmor i magen, men hjälpte denna förlåtelse (som Arne hade tvingat honom till med hot om lugg eller till och med en hurril) mot kräftan? Olle hade funderat en hel del över den saken sedan farmor lagts in på sjukhuset, men i boken ”Hemmets hälsolära” som han brukade tjuvtitta i nämnde man inget alls om det eventuella sambandet mellan kräftsvulster och knytnävsslag.

I en annan värld lever Kungen och Drottningen, i ett palats av sten och mossa, det ligger i en exotisk trädgård där palmkronorna vajar i sommarvinden och blåskimrande tranor står balanserande på ett ben. Det kunde vara på ön Tabar i Bismarckarkipelagen, hos den skeppsbrutne svenske sjömannen och kungen Karl I Pettersson och hans brunhyllta drottning Singdo-Misses som Sixten berättat om och som enligt Upsala Nya Tidning nu vill sälja sitt rike och återvända till hemlandet. Men den här Kungen är arg på sin Drottning, han anklagar henne för att begå HOR med ett Löjtnantshjärta. Och i sin kammare med tak av grönt glas från en pilsnerflaska sitter Prinsessan och gråter därför att hon inte får gifta sig med Herr Knekt. Hennes bror Prinsen är ute och jagar skalbaggar med sina vänner som vanligt, han ger fan i hovintrigerna, han vill bara ha roligt, slita benen av en guldbagge eller borra spjutet genom ryggen på en nyckelpiga. 

Det är snart dags att åka till sjukhuset och hälsa på farmor, sade Sixten som rensade jordgubbslanden tillsammans med Arne. Jag undrar när de ska operera henne.

Tänk om de redan har gjort det, svarade Arne med tjock röst. Tänk om de inte kunde.

Då kan du lika gärna fara åt helvete! skriker Kungen till Drottningen. Jag vet att du har knullat med Herr Löjtnantshjärta och därför ska jag halshugga honom i eftermiddag.

Olle vände sig om och såg sin bror stryka med handen över ansiktet som om han fått något i ögat, han grät visst och Olle undrade om han också skulle gråta ifall farmor dog, nej det skulle han nog inte. Man hade bråkat mindre i huset sedan farmor lagts in på sjukhuset, och Sixten och farfar hade inte rört brännvinsflaskan på hela tiden. Var de kanske rädda för att göra Döden på dåligt humör, trodde de att farmor Hilda skulle bli frisk igen om de höll upp med supandet och uppförde sig som snälla barn?

Jag är oskyldig, jag svär, piper nu den förkrossade Drottningen. Jag ber dig, högt ärade fader, skona Herr Löjtnantshjärta!

Nu måste vi klä om och åka till sjukhuset, sade Sixten till Olle. Kom nu, du kan fortsätta leka sedan.

Ja, jag kommer.

Medan Olle reser sig som en Gulliver i Lilliputanernas land och hans skugga förmörkar hela konungariket, förs Herr Löjtnantshjärta till fängelsehålan av två Knektar. Där väntar Bödeln med sin Glasbit, den är vass och halvmånformad som en kroksabel, ett enda hugg och huvudet rullar. Kungen är obeveklig som Döden själv.

Kom nu Olle!

Farfar Emanuel mötte dem på trappan, rakryggad, vattenkammad och med nyklippt vit mustasch ovanför den stränga munnen. Jag är färdig att åka, sade han och tog upp fickuret, en förgylld Omega som han fått på sin femtiårsdag. Han var klädd i mörk kostym med väst, skjortkragen satt hård och vit runt den smala halsen, skorna blänkte. Han såg högtidlig ut där han stod, som en begravningsentreprenör.

Jag vill inte följa med, sade Olle och släppte Sixtens hand. Jag tycker inte om sjukhuset och jag tycker inte om… Han hejdade sig i sista stund, kände att så fick man inte säga inför farfars granskande blick, vattnig, sträng och blå. Men idag fanns det ingen återvändo,  I dag måste du följa med, sade Sixten. Förra gången slapp du. Du förstår väl att farmor vill träffa dig också nu när hon är så sjuk.

Olle visste att farmor inte alls ville träffa honom, att det var Arne hon ville träffa, han som sov i farmors och farfars säng, inte Olle som hade slagit henne i magen med knytnäven så att hon kanske fått kräftan.

Uppepå höll Anna på att stryka en skjorta till Sixten. Hon stod i bara underklänningen, utan strumpor, på ena överarmen hade hon ett stort och mörkt blåmärke, hade de slagits igen, pappa och mamma? Eller var det ett gammalt märke, från tiden innan farmor lagts in på sjukhuset?

Skynda på nu Olle, sade hon. Kortbyxorna ligger framme och jag har nyss strukit din gula tröja. Du klär så bra i gult och brunt. Glöm inte att tvätta händerna. Så dina fötter ser ut, du får ta på dig sockor i sandalerna. Jag åker inte med, jag har all strykningen kvar och jag måste laga middag tills ni kommer hem och ingen som hjälper till.

Sixten sade ingenting medan han klädde om. Det var så väldigt tyst i huset, det enda som hördes var strykjärnet som gled över örngotten och kanske en svartvit flugsnappare från körsbärsträdet, den brukade sitta där och sjunga fast ingen ens lade märke till den nu när farmor låg på Akademiska med kräftan.

När vi kommer hem igen ska jag låta Kungen avrätta Drottningen också, tänkte Olle medan Sixten, Emanuel, Arne och han själv gick till busstationen, fyra uppklädda och allvarliga herrar på väg till farmor Hildas sjukläger. Olle såg en mörkbrun fjäril med gula vingkanter segla över tistelsnåren vid vägkanten, det var en sorgmantel, kanske ett sorgens bevingade förebud. En dag ville han börja samla fjärilar, sätta dem på nålar i sammetsklädda askar med glas över som det fanns i biologisalen på skolan. Varje gång han tittade på de där fjärilarna i sina glaslådor tänkte han att de var som en bit sparad sommar, precis som gurkorna som mamma lade in i höganäskruset i källaren och täckte över med svarta vinbärsblad och precis som de tjocka skinnsulor man fick under fötterna då man gick barfota och som behövdes när man skulle promenera som en fakir på en bädd av glödande kol.

Då de kom till Akademiska sjukhuset fick de veta att Hilda Andersson låg för döden. Arne grät, han var arton, Sixten svalde hårt gång på gång och stirrade envist ner på den blänkande gulbruna linoleummattan i väntrummet. Farfar Emanuel satt inne hos Hilda, i Dödsrummet. Allt var mycket slutgiltigt och tragiskt, ett alltför stort och ödesmättat ögonblick för Olle. Inte ens sorgmantelns skönhet eller tanken på dramat under lupinpalmerna i trädgården gav honom tröst, han försökte gå in i Den Andra Världen för att slippalukten av eter och svett och sorg men dörren till den var stängd. Den här gången vägrade verkligheten låta sig kuvas av fantasin. Han mådde illa, det var så kvavt där inne i väntrummet, han ville bara springa sin väg.

Sedan ledde Sixten honom in i Dödsrummet, rummet som ingen lämnar levande. Gardinerna var fördragna, man kunde bara ana den varma sommardagen där utanför, det luktade instängt och kväljande, surt och sött på samma gång. Farmor halvsatt i sängen lutad mot en hög av kuddar, gulblek i ansiktet och med gummislangar instoppade i näsa och mun och kopplade till blanka tuber och apparater. Hennes andhämtning var rosslande och plågsam. Farfar kramade hennes stela hand och betraktade henne med hjälplös blick.

Säg adjö till din farmor, viskade Sixten och sköt varligt Olle närmare dödsbädden.

Farmors hår var välkammat och alldeles vitt, kanske lite gulaktigt närmast hjässan, som tisteldun. Det syntes en upphöjning under den grå sjukhusfilten där de hade öppnat hennes mage för att ta ut kräftan, det var väl alla bandage som måste till för att hålla magen inne, trodde Olle. Långsamt sträckte han fram ena handen för att röra vid farmors ansikte. Huden kändes otäckt kall och slät i det kvavheta rummet, torr som på en groda. Han ryckte undan handen, snodde runt och rusade genom rummet och ut i korridoren innan någon hann hejda honom. Sandalsulorna gnisslade mot den blankbonade mattan, det blev nog svarta klackstreck, men Anna var inte med så det gjorde inget. Väggar och möbler flöt ihop av tårar, han sprang rakt in i en vitklädd famn, en sköterska som tryckte honom mot sin mjuka kropp och strök honom tröstande över huvudet, han kan ännu komma ihåg hur gott och levande hon luktade. Lilla pojke, sade hon och strök honom över håret. Inte ska du gråta, här är inget farligt.

Farfar stannade kvar hos Hilda. Sixten och Arne och Olle åkte taxi hem, en ovanlig lyx. Bilen var en Dodge 1939 med gengasaggregat, svart och tyst som en likbil och med gammal doft av cigarr och parfym i den bruna plyschklädseln. Chauffören hette Welander, Sixten kände honom sedan barnsben, och då Welander fick veta att Hilda låg för döden slog han av taxametern när de kommit en bit på väg mot Pettersberg. Hilda var alltid snäll mot oss ungar på Götgatan, sade han som en sorts förklaring.

Anna hade maten i ordning åt dem men ingen ville ha. Sixten och Arne grät mest hela tiden, men inte Olle och Anna. Arne gick bort till gödselhögen där den stora flädern växte, där fanns också rader av hallonbuskar och en alm som Olle brukade klättra i. En stund blev Olle stående vid sin storebrors sida utan att kunna hitta på något att säga, det var som om alla ord höll på att dö med farmor Hilda. Arne sade ingenting heller, han bara stod där och stirrade ner på tordyvlarna som kröp omkring i solen och blänkte lika svarta som Welanders Dodge.

Men intill Olles Blomsterhov satt flugsnapparen och drillade i körsbärsträdet, okunnig om sorgen som hade sänkt sig över huset och dess invånare. Med ens stod Dörren öppen igen, ridån var hissad, aktörerna väntade otåliga på pojken i den gula tröjan och de bruna kortbyxorna som man egentligen inte fick leka i eftersom de var så dyra, riktiga finkläder, reserverade för Högtidliga Tillfällen. Palmerna slokade lite, några av tranorna hade fallit omkull och en svartmyra promenerade obekymrat rakt igenom Prinsessans gemak. Olle tog Glasbiten, drog försiktigt med fingret över den halvmånformade eggen och högg sedan in på Hovet i blint raseri. Kungen, Drottningen, Prinsessan, Herr Löjtnantshjärta, ingen och inget skonades i massakern. Glasskärvan skar genom kronblad, stjälkar, ståndare och pistiller, tills hela scenen dröp av grönt blod. Olles pekfinger hann upp myran och tryckte till över den svarta kroppen, tryckte och tryckte tills den var helt förintad.

En stor svart bil kom rullande och stannade utanför grinden. Det var farfar som kom tillbaka, i samma taxi. Chaufför Welander hade säkert bjudit honom på en del av resan också. Med långsamma steg gick Emanuel fram till trappan där Sixten och Arne väntade. Hilda är död, sade farfar högtidligt. Han hade tagit upp sin guldklocka och granskade urtavlan och visarna som för att för alltid inpränta tidpunkten för Hildas död. Hon dog klockan tre och tjugofem. 

Berättelsen om Mors lilla Olle 5

Olle har börjat i ettan

Hårda tider - men choklad fanns det

SIXTEN MOBILISERADES och hamnade som kommissarie i artilleriet i norra Uppland. På mässen spelade han dragspel, det tyckte kaptenen om, och en stamanställd sergeant som hette Bertil spelade fiol. Det var som i gamla tider, man tog sig en jäkel ibland till Avestaforsens brus och ingen tänkte så mycket på kriget som utkämpades så långt  från den fridfulla granskogen vid Marma skjutfält. När Sixten kom hem på permission bar han vit päls och krimmelmössa med vasakärvar som ett tecken på sin officiella ställning.
     Det var de kallaste vintrarna i mannaminne, koksen var ransonerad, man skulle ha frusit värre om det inte hade varit för morfar Karl och morbröderna Oscar och Gustav. De hade åtskilliga tunnland skog på sitt torpställe, och långa vinterkvällar hjälptes Anna, Arne och Olle åt att stapla ved som knirkade och knäppte i kölden när enmeterslängderna travades på varandra till manshöga murar vid tomtgränsen i Pettersberg. Oscar körde dit lassen med traktor, än fanns det lite fotogen att avvara åt bönderna, resan tog dryga tre timmar i vardera riktningen men en halvliter brännvin höll honom varm inombords.
    Anderssons har det bra, sade Lindgrens som bodde grannar och inte hade några bonnjävlar i släkten som försåg dem med bränsle till pannan. Kanske passade de också på att stjäla några famnar i skydd av mörkret, för gatubelysning fanns det inte i Pettersberg och alla fönster hade numera tjärpappsgardiner i ramar som sattes på plats innan lyset tändes. Det var så mörkt om kvällarna att fjärdingsman Larsson knappt hittade mellan husen när han gick runt och tog upp skatten och delade ut ransoneringskort, och ännu svårare måste det ha varit för tyskarna att orientera sig om de nu skulle ha kommit på idén att flyga över Pettersberg, vilket de aldrig gjorde och tur var väl det.  
     Nej, någon nöd led inte Anderssons och deras tillvaro hade sina ljuspunkter trots snö, köld, mörkläggning och världskrig. En av dem var farmor Hildas kusin Jenny som bodde i Stockholm och arbetade på chokladfabriken Svea. När hon kom på besök till julen medförde hon nävstora bitar mörk och ljus blockchoklad som hon stulit på Svea och som hon nu presentade släkt och vänner. Hon var en riktig ängel i denna dystra tid när allt var ransonerat och suget efter sötsaker stundom fick stillas med stensötans beska hjärtrot. Bäst var den mörka chokladen, tyckte Olle. Den var torr och bitter, och Anna hyvlade tunna skivor som smälte i munnen och strax fick en att längta efter en skiva till. När Olle väl hade kommit underfund med var den åtråvärda chokladen gömdes hände det att han själv försåg sig med en bit i smyg, men han fick vara kvick och tyst och vaxpapperet prasslade förfärligt när han hörde mors steg i källartrappan och han måste skynda sig att veckla ihop det i skafferiet.

Olle började skolan samma höst som Montgomery inledde offensiven mot ökenräven Rommel vid El-Alamein. Valet stod mellan folkskolan som Arne hade gått i och den småskola som professorsbarnen skickades till och i vilken de förbereddes för högre studier, därför kallades den förberedande. Terminsavgiften var hela fyrtio kronor i denna kindergarten som låg i stan, medan folkskolan var gratis och låg ett stycke ut på landet. Ska han studera och inte bli en fattig arbetare så är det bäst att han börjar i förberedande på Enskilda läroverket, sade Anna. Jag vill inte att han ska sluta som springpojke som Arne stackarn och frysa händer och fötter av sig, det är för bedrövligt hur röd och skorvig han ser ut i ansiktet när han kommer hem.
    Men hur fan ska vi ha råd? sade Sixten. Fyrti kronor i terminen kostar det. Det blir åtti kronor på ett år, bara för att lära sig läsa.
    Jag tar strykning och städning, jag är van att slita, svarade Anna.
    Hon är så högfärdig att det är synd och skam, sade farmor Hilda. Och Sixten är så snäll så han bara jamar med. Varför duger det inte med vanlig folkskola åt den där ungen?
    Men Sixten hade själv fått gå i realskolan, det var inte heller gratis, och språk hade han fått lära sig, både tyska och lite engelska. Att han ändå blev arbetare berodde på att han bara tog realexamen, en mössa med grå kulle i stället för den vita studentmössan, och började spela dragspel i stället för att fortsätta på gymnasiet. En arbetarpojke som tog studenten var inte längre en arbetarpojke utan en kandidat för vilken hela världen låg öppen, medan en arbetarpojke som bara hade gått i folkskola förblev en arbetarpojke – och riktigt vad en sådan pojke var när han hade tagit realexamen, det kunde Anna inte säga. En sådan som Sixten kanske, en som stod med ena foten i proletärernas led och med den andra på bildningens tröskel och därmed inte hörde hemma nånstans.

Anna lade nu grunden till Olles vuxna liv genom att skura, damma och tvätta åt fint folk som bodde i de flotta villorna på Kåbo. Med Olle sittandes på pakethållaren cyklade hon de tre kilometrarna till stan, det var mest utför, vände tillbaka uppför Carolinabacken mot Kåbo där strykningen eller städningen väntade hos någon professorska eller överstinna och hämtade Olle igen utanför skolan på eftermiddagen, det var mycket uppför. Och Olle klamrade sig fast vid sin mor som en apunge där han satt på pakethållaren och ständigt förmanades att hålla benen utsträckta och fötterna borta från det farliga bakhjulet och ekrarna, för fastnade han i dem så skulle de båda ramla omkull och få cykeln över sig och kanske hamna på sjukhuset med brutna armar och ben, sådant hade man läst om tidningen.

Sommaren 1943 landsteg de allierade på Sicilien. Sixten fick allt längre permissioner, nu var det inte längre så stor risk för en tysk eller rysk invasion av Sverige. Men avspärrningen kändes fortfarande, det luktade vedbrand och gengas på gatorna, allt var ransonerat, till och med lädret till skosulorna. Men på Götgatan där Anderssons hade bott förut hade gubben Hallin kvar sitt skomakeri, även om han druckit sig halvblind på rödsprit silad i limpa och av den orsaken var så darrig att han knappt förmådde halvsula ett par grovpjäxor längre. Till honom cyklade Sixten med en kvarting brännvin innanför rocken och kom hem halvfull men glad, med ett helt paket prima sulläder som han bytt mot flaskan. En stor strut pligg hade han också med sig och en brun påse sullim i kristaller, det var tillverkat av hästhovar och koklövar påstods det, och nog luktade det både hästhovar och koklövar då det stod och kokade på spisen i flera timmar för att få rätt konsistens. Många kvällar därefter satt Sixten i köket och sulade skor åt hela familjen, tjocka varma sulor, både pliggade och randsydda med becktråd som han hade lärt sig i ungdomsåren av just skomakare Hallin. Klackjärn och tåjärn skruvade han också dit, det blev riktiga steppskor värdiga en Fred Astaire, och Anna förfasade sig över de fula repor som järnen gjorde i korkmattan.
      Men på sommaren gick Olle barfota och fick skinn så tjockt att inte ens gruset på grusgångarna kändes vidare värst. Han önskade att han hade bott i ett fjärran land med ständig sommar så att han alltid kunnat gå barfota, då skulle det ha varit en enkel match att promenera på glödande kol som fakirerna gjorde i Indien. Apropå fakirer så hade han redan lärt sig ett fakirtrick – hur man får en vasskolv att växa upp ur jorden i den häpna publikens åsyn. Allt som behövdes var en bit stuprör nedstucket i marken och delvis dolt av en grästuva med ett hål i. När Olle hällde på vatten ur trädgårdskannan började vasskolven ”växa upp” tack vare termosflaskkorken som Olle stuckit vassröret i, och både Sixten och Anna applåderade tricket som förevisades av en åttaåring med gul turban på huvudet.
     Hålla på med såna tokigheter när man är åtta år, muttrade farfar som betraktade föreställningen genom ett öppet fönster och inte hade mycket till övers för taskspeleri i någon form. När jag var åtta år fick jag lära mig arbeta, då fanns det inte tid för sådana där dumheter.
      Håll han sin stora trut och låt pojken leka medan han är liten, fräste Anna tillbaka, och Sixten sade att det nog fanns en enkel förklaring både till reptricket och de flesta andra konster i den här världen också bara man kom på den.      

Berättelsen om Mors lilla Olle 4

Den hemska resan till Åland

VÅREN 1939 INKORPORERADES Böhmen och Mähren med Tyska riket, och på IOGT:s stormöte i Borås föreslog den danske folkskolläraren Ankjaer att Chamberlain borde väljas till överhuvud för den internationella godtemplarorden, med Hitler som vice chef och Mussolini som marskalk, det skulle betyda mycket för bevarandet av världsfreden, trodde han. I det spanska inbördeskriget räknade man nu till en miljon döda, allt enligt liberala Upsala Nya Tidning.

I juni for Sixten, Anna och Olle på sin första lagstadgade semestervecka till Åland. De tog båten från Norrtälje, S/S Sylfid hette den. På Åland skulle de bo hos en familj som hyrde ut övervåningen i sin vita villa till turister från Sverige. De var godtemplare i likhet med folkskollärare Ankjaer och även baptister, och de hade två pojkar, Pekka och Heino, som var blonda som Putte i blåbärsskogen och lekte med Olle i sandlådan, det finns det bildbevis på i fotoalbumet.

Överresan bjöd på mycket hårt väder, det regnade och stormade fast det var mitt i sommaren och däckspassagerarna satt insvepta i regnrockar och filtar. För att hålla värmen drack många av herrarna brännvin och folkkonjak. Sixten hade också med sig en flaska Eau de Vie och sockerbitar som tilltugg. Han pokulerade med några andra arbetare som i likhet med honom firade sin första lagstadgade semestervecka och stod sedan och spydde över relingen medan de blågröna sjöarna skummade kring skrovet. När han spytt färdigt drack han mer konjak för att få bort den sura spysmaken i munnen, någon seglare var han inte fast man hade kunnat tro det som han spelade sjömansvalser ute på dansbanorna iklädd kaptensmössa med guldankare och lurade fattiga jäntor i fördärvet som han hade gjort med pigan Anna den där midsommarnatten på Tännholmen.

En steward tyckte synd om Anna och Olle som satt på däck och huttrade i regnet och gav dem en hytt utan kostnad. Olle grät och kräktes om vartannat, han trodde liksom sin mor att S/S Sylfid skulle gå under i stormen, när som helst kunde vattnet spränga ventilen och dränka dem som råttor i den lilla hytten, sådant  fanns beskrivet i litteraturen. Anna var bara åtta år när Titanic sjönk men mor Lovisa hade berättat om den förfärliga förlisningen och nu gnolade Anna på Närmare Gud till Dig för att göra Honom Däruppe uppmärksam på deras eländiga belägenhet och kanske få Honom att besvärja vågorna, vem det nu var som hade framkallat dem.

Ser du inte så sjuk pojkstackarn är, sade hon till Sixten. Vad skulle vi ut på havet att göra? Vi kunde ha åkt tåget till Stockholm och sett vaktparaden i stället.

Jag är sjuk jag med, lallade Sixten. Det är en sådan jävla sjögång att man inte ens kan spela dragspel. Tur att man har något att dricka, annars skulle man inte ha något att spy upp. En smörgås skulle smaka gott också eller åtminstone en skiva korv.

Anna tyckte att Sixten kunde låta bli att supa så mycket för Olles skull, han skämde ut pojken och henne med, fast hon var ju van vid att bli utskämd. Men Sixten slog igen dörren till hytten med en svordom och raglade tillbaka upp på akterdäck. Där hade några andra karlar hällt upp kaffekask och balanserade kopparna så gott det gick i sjögången. Sixten var välkommen i deras sällskap, han hade lätt att göra nya bekantskaper, och en kask satt inte i vägen, skål och putäll!

Det var en jävla överresa, det tyckte alla, kristna som fyllerister, men resten av veckan bjöd på sol och sommarväder. Sixten fyllde på brännvinsförrådet med smuggelsprit som man kunde köpa till bra pris på torget i Mariehamn, och mellan suparna spelade han Livet i finnskogarna som han hade lärt av Calle Jularbo själv på 1920-talet då de båda hade turnerat ihop en sommar. I sandlådan satt Olle med Pekka och Heino och grävde kanaler som de i smyg fyllde med sitt kiss. Smala blad från lupiner blev till guppande gondoler som seglade i kisset med nyckelpigor och andra småkryp som passagerare och en och annan sjöfarare drunknade i skummet, det var som i verkligheten, i varje fall ute på havet. Vid det vita trädgårdsbordet drack värdfolket Karléns och Anna kaffe och tackade Gud för den sköna sommaren, talade om kriget som kanske skulle bryta ut trots herr Chamberlains tappra försök att avstyra det och bad Vår Herre förskona dem från den ogudaktiga ryssen. I övervåningen låg Sixten och sov ruset av sig, det gjorde han mest varje eftermiddag under sin första lagstadgade semester.

I Mariehamns stadspark fanns det en svart svan bland alla de vita, en svart svan hade Olle aldrig sett förut, den var på något vis som en exotisk negerfågel. Det tyckte Sixten också, så en förmiddag tog han ett fotografi av den märkliga svanen med Zeiss-Ikon-kameran. Vattnet i dammen var lika grönt och tjockt som vattnet i Svandammen i Uppsala, där det bara fanns vita svanar. På fotokopian blev vattnet nästan svart och man kan nätt och jämnt urskilja negersvanen, men den fanns där ändå. Gå inte för nära, varnade Anna. Svanar är elaka, de bits. I Uppsala bet en svan nästan snoppen av en liten pojke. Det stod i tidningen, så förskräckligt var det.

När en av de vita svanarna började väsa åt den fotograferande Sixten spottade han en rejäl loska snus på fågeln som då snabbt retirerade. Snusloskan blev liggande som en svart hätta på svanhuvudet, det rann tobakssaft ner i ena ögat på fågelkräket som flaxade med vingarna och ideligen doppade huvudet i vattnet för att bli av med svedan. En och annan åskådare skrattade på finlandssvenska men Anna skämdes förfärligt över sin snusande buse till äkta man. Under fotografiet av den svarta svanen har Sixten textat i albumet: ”Svart svan i Stadsparken, Mariehamn”.

I lufthamnen inte långt därifrån låg Aerotransports hydroplan SE-ADR Södermanland. Det var en Junkers Ju-52 byggd på licens vid fabrikerna i Limhamn, och planet trafikerade linjen Stockholm – Helsingfors med mellanlandning i Mariehamn. Som mest tog maskinen sexton passagerare. Olle hade aldrig sett ett så stort flygplan förut och Sixten fotograferade det också, där det guppade på sina pontoner medan posten lastades ombord. Sally Bauer simmade över Engelska kanalen på femton timmar och tjugotvå minuter, insmord i fett för att inte frysa ihjäl. Sixten doppade sig en gång i Ålands hav, det var minst lika kallt som Engelska kanalen så någon simtur blev det inte. Efter doppet satt familjen en stund på klipphällarna och Sixten sade något om att därborta i öster ligger Ryssland, där arbetarna har makten och det inte finns några jävla kapitalister och tyska tidsstudieingenjörer som suger ut dem. Så skulle det bli i Sverige en dag också, då skulle hela jävla bruksledningen ställas upp mot en vägg och skjutas, det ville han se.

       Du med dina kommunister, sade Anna. Ha ihjäl så fina människor som tsaren och hans barn, fy för sånt folk. Herr och fru Karlén har berättat för mig vilka gräsligheter den där Stalin hittat på. Tacka vet jag gamla Sverige där vi har en riktig kung.

       Tyskjävlarna är rädda för ryssen, därför blir det inget krig, sade Sixten bestämt. Men riktigt så rädda som Sixten trodde var inte tyskarna. För redan samma sommar förkunnade Hitler: Jag skall segra eller dö! och sände sina trupper in i Polen full av positivt tänkande. Hela min strid för freden förgäves, suckade då en förtvivlad Chamberlain och det gjorde han förvisso rätt i.

Berättelsen om Mors lilla Olle 3

Gick ett grymt öde till mötes

Hur det egentligen ligger till och en döende mor

MEDAN GRANNFRUARNA SKVALLRAR kan det vara på sin plats med några historiska kommentarer kring gården Egilsbo i Västanmyra, vilka även kan förklara allt detta käringtjat om tattarblod.  Stället ligger i numera utgallrade skogen intill den stora åsen, en lång och låg faluröd byggnad, gediget timrad redan på 1600-talet och med tillbyggd förstukvist som är ett par hundra år yngre men så vackert utsirad med vita snickerier att den med tiden har blivit ett med huset. I vinkel står ladugården, vitputsad nedtill och med hög loge ovanpå, och det finns även ett stall och några andra men mindre så kallade åbyggnader på tunet.

      Från detta tune kunde en gång storbonden Egil se ut över sjöar och sund, det var närapå i tidernas begynnelse innan granskogen kom vandrande från Sibirien och reste gröna murar runt folk och gårdar så att människorna sällan såg varandra och misstänksamheten mot främlingar växte i takt med granstammarna. Vid pingsttiden, då sveakungen i Uppsala påbjöd ledung, samlade Egil sitt manskap, utrustat med sköld och svärd, spjut och järnhatt, tog farväl av kvinnor, barn och trälar och seglade ner längs Fyris och ut mot Östersjön. På andra sidan havet låg Gårdarike, porten till Österlandets skatter, ”de for dristigt fjärran efter guld till Gårdarike och Särkland” som det står ristat på runstenarna. Då Egils skepp återvände följande sommar var det lastat med allehanda dyrbarheter och även med några mörkögda, svarthåriga och förskrämda unga kvinnor som männen förlustat sig med under hemfärden, karlar har ju alltid bara en sak i huvudet som Anna brukar säga. Och det de har idag det hade de säkert också fordom, kan vi tillägga.

     På Egilsbo och andra gårdar tjänade dessa främmande kvinnor därefter som trälinnor, förfarna i konsten att väva, skickliga i att göra getost och fårost, sämre med kor och koprodukter, liderliga som skökor i sänghalmen när sådana tjänster påkallades och det var ganska ofta kan man tro, fast det inte skrivs mycket om just den saken i de historiska skrifterna. Säden från blonda och rödhåriga vikingasöner blandades med safterna hos dessa avariska, kasariska och bulgariska kvinnor, det föddes nya trälar som växte upp fjärran från de vida slätterna och de höga bergen, i ljusa ekskogar, vid glittrande sjöar, vid tjärnar svarta som deras främmande ögon. Det grova tagelhåret, de sneda slaviska ögonen och de höga kindknotorna var horungarnas stigma, med tiden började man kalla dem tattare. Många av dem ljusnade genom generationerna, det var som att hälla på grädde i kaffekoppen: först alldeles svart, sedan blondare och blondare, men aldrig lika vitt som själva grädden, för i botten låg ändå kaffet som gav exotisk färg och främmande smak. Hos varje tattare fanns det lite av kaffet kvar, hur blå ögonen än kunde vara. Och stundom kom ursprunget tillbaka med full styrka, kröp ur skinnet som en orm vid ömsningen, det blev en svart huggorm som ringlade bland de uppländska tallbarren och skrämde hederligt folk från vettet.
    Akta dig för tattarungar, de stjäl och slåss och lurar kläderna av dig! Fast kvinnorna deras är granna, det måste medges, och den som en gång lägrat en tattarjänta vill aldrig ha annan hyska. Så pratades det i drängstugorna även bland dem som själva aldrig hade vågat provsmaka utan blott vidarebefordrade hörsägen, och i drömmarna kom de svarthåriga skönheterna till dem och mjölkade dem tomma som häxornas harar.

Med åren försvann vikingalederna djupt ner i åkermarken, kvar blev endast slingrande diken kantade av kaveldun och kabbeleka, inte ens en barkbåt kunde längre hitta vägen ut till havet. Egilsbo låg hukande vid granskogskanten, ett hemman bland många andra, bara den stora eken med sin trälklagan i grenarna minde om det som en gång varit. Trollen hade flyttat in i granskogen för flera generationer sedan, men de envisa gårdstomtarna bodde kvar och kunde alltjämt ställa till förtret för Mattssönerna som nu huserade på Egilsbo.
    Matts Eriksson, Erik Mattsson, Matts Eriksson, den ena generationen efter den andra. Någon gång bytte man: mormors far hette Lars Johan, och hans vackra Karin Eriksdotter var nog tattare på mödernet så svart som hon var, till och med mustasch hade hon, ett allbekant tecken på liderlighet hos kvinnor. Lars Johan doppade en gång i tattargrytan och ville bara ha mer och mer, det var som drängarna sagt. Lars och Karin fick fem flickor, mörka och högkindade, några av dem dog som brukligt vid späd ålder, och så enda pojken Tok-Anders med sina utstående stirrande fiskögon och en tova hästtagel på huvudet. Han jagade kjoltyg från den dag kuken hade lyft på mössan, helst i giggen som drogs av den kolsvarta märren Beda, med den for han runt i bygden och bjöd ut sina avelstjänster. Tjohej, se upp för Tok-Anders, han har alltid stången rest, vill du ha en puss, Greta? Ska vi gå upp på Perssons loge och vänslas en stund? Du har bröst som vitaste marmoren, Stina, får jag snutta på dem en stund?  Har du sett en sådan ruling förut, röd och blå, länge kan den stå!
    Men Tok-Anders var mest munväder och de flesta skrattade åt honom och menade att det nog var trollen där borta i skogen som hade gjort honom till en sådan tok. Sorgligt var det emellertid med Josefin, som också var klen i huvudet och en dag följde med Tok-Anders in i gläntan bortom Lillvreten. Josefin var oskuld och Tok-Anders spräckte henne så illa att blodet sipprade i tre dagar efteråt. När mor Signe såg allt blod förstod hon vad som hänt. Men Josefin ville inte tala om vem det var som hade tagit hennes mödom, inte förrän fader Albert randat henne rejält med livremmen på skinkor och lår. Nåväl, sedan Josefin hulkande erkänt att missdådaren var Tok-Anders for Albert iväg med schäsen till Egilsbo och jagade kvinnoskändaren in i skogen. Vid en mossig gran hann han upp honom och skar resolut tasken av Tok-Anders med sin slidkniv. Albert hade snöpt många grisar, han visste hur man gjorde. Men han måste ha knutit till dåligt med balsnöret, ty när en dräng på Egilsbo hittade snöpingen var han halvdöd och blek som ett lik, det var knappt han andades. Lars Johan spände prompt Beda för vagnen och körde sonen de två milen till Uppsala och dess Akademiska sjukhus, där man som genom ett under lyckades rädda livet på den olycklige.
     Tok-Anders lämnade sjukhuset som en skugga, tyst, darrbent och punglös. Han blev folkskygg, man såg honom aldrig mera i giggen bakom Beda utan mest strök han omkring i skogen, utan mänskligt sällskap, och han ville varken veta av sina föräldrar eller systrar längre. Han var ännu inte fyllda tjugo då man en dag hittade honom död inte långt från gläntan där han förgått sig mot Josefin. Han var inte bara död utan alldeles platt som ett fruntimmer mellan benen. Hans långa stolthet var avskuren vid roten och han hade uppenbarligen gjort det själv med morakniven som blänkte i solen och därmed lockade Dräng-Kalle in bland buskarna för att se vad det var som låg där i sensommargräset och glittrade så grant. I

Många ögon följer Anna på hennes promenad längs grusvägarna i det lilla samhället, väl dolda bakom gardiner eller i fönster med skvallerspeglar. En och annan stannar upp på väg från vedboden och hukar intill en buske eller kikar osedd bakom boddörren. Bilarna är få och de som eventuellt kommer förbi tutar inte längre då de ska uppmärksamma en fotgängare på sin närvaro, för numera gäller den tysta trafiken inom stads och köpings tätbebyggda område. Sverige har blivit ett folkhem som planerar för den nya tiden. Jätte! sade självaste kungen käckt då han invigde Slussen i Stockholm, det kunde man läsa i Upsala Nya Tidning som är liberal men accepteras också i ett arbetarhem eftersom dess konkurrent Tidningen Uppsala (eller Nollan som den brukar kallas på grund av bristen på innehåll) representerar något ännu värre, nämligen Högern!
    Då och då stannar Anna för att jollra med sin Olle som ligger väl omstoppad under det vita täcket som mormor Lovisa virkade till Arne för nio år sedan och som har legat i linneskåpet och börjat gulna i kanterna i väntan på nästa barn som ingen trodde skulle komma men som kom ändå på grund av ett surströmmingskalas med Kron Brännvin och Pilsner Klass II. Anna tänker att hon måste ta bussen ut till mor och visa upp Olle för henne, en buss går på morgonen och en tillbaka på eftermiddagen, kanske måste man betala extra för barnvagnen men ändå. Kära mor Lovisa har ännu inte sett pojken och Sixten vill inte åka med ut till bonnjävlarna som han kallar dem när han är på det humöret. Lika bra är det, för sist han var där satt han bara och söp med pappa Karl och bröderna, och stackars lillebror Gustav blev så full att han kräktes ute på verandan, de måste bädda ner honom och tvätta av honom det värsta, både mor Lovisa och Anna grät när de såg honom i ett så eländigt tillstånd. Men karlarna skrattade bara och menade att lillpojken måste lära sig att tåla starkt, han var ju ändå snart tretti.  
    Kära mor Lovisa som är för god för denna världen och har fått en likadan buse till karl som Anna själv har blivit klen på sistone, det är något fel på hennes mage och hon orkar inte åka någonstans längre. Tänk om det är kräftan, tänker dottern, och för några ögonblick suddar tårar ut den ljusa bilden av Olle i barnvagnen.

Bara några månader senare, i oktober när hela världen står grå och avklädd, får Anna brevkortet från bror Oscar. Mor har lagts in på Akademiska, hon har kräfta i magen, skriver han med sin prydliga skolpojkshandstil. När Anna tar bussen till Uppsala samma dag åker hon ensam och sitter i fem timmar hos sin nyopererade mor som aldrig vaknar ur eternarkosen och därför inte kan ta farväl av sin vakande dotter. Oscar och Gustav är inte där, inte heller pappa Karl, de skyller på att korna och gården måste skötas men Anna vet bättre – de har aldrig någonsin älskat kära mor Lovisa. Anna gråter i sin ensamhet med den döende modern som hon övergav för Sixten och som aldrig fick se hennes lilla solstråle Olle.