Farfar börjar ruttna
FRED RÅDER ÅTER i världen,
konstaterade Englands premiärminister Attlee sedan amerikanska atombomber hade
lagt två stora japanska städer i aska och hundratusentals människor kremerats
levande. Det var ett högt pris för freden och i likhet med betydligt större
tänkare undrade Olle om det egentligen mer handlade om hämnd för Pearl Harbor
än om ett nödvändigt knockoutslag mot Japan.
Farfar
Emanuel fick uppleva freden, därpå blev han hastigt sämre, starr och
sockersjuka. Hans smala vita lår var sönderstuckna och blåprickiga av
sprutmärken, argsint var han av födseln. Nu för tiden låg han till sängs hela
dagarna, förbannade tillvaron och pissade på sig. Pottan intill utdragssoffan
var full för det mesta, han orkade inte ner till dasset i källaren utan satt
och sket bredvid sängen, de långa lahmannkalsongerna stank av urin och skit,
han hade ofta gaser och blod i avföringen.
Vi
måste få iväg honom till ett hem, sade Anna till Sixten. Han låter mig inte
städa, jag får inte ställa upp ett fönster för då skäller han på mig att det
blir för kallt. Hela huset luktar, det känns ända hit upp, och jag orkar inte
ta hand om hans pisstvätt också, jag har nog med er.
Till
slut blev det diakonissa, en liten svartklädd dam som vädrade och städade och
skurade och lagade mat medan farfar satt i korgstolen och knarrade och skällde.
Han hade en käpp med silverkrycka som han fått på sin femtioårsdag samtidigt
med Omegafickuret, med käppen hötte han efter diakonissan som hette Paulina
Jonsson, men det brydde hon sig inte om, hon var van vid argsinta gubbar. Då
och då föll han i koma, därför hade han alltid ett par sockerbitar i fickan.
Olle tyckte det var konstigt att man kunde vakna till liv igen av ett par
sockerbitar, men så var det i alla fall med farfar Emanuel.
En
gång somnade han på gräsmattan, det var en skön sommardag innan han blev
riktigt sjuk. Alla trodde att han hade somnat därför att det var så svalt och
behagligt i skuggan under björkarna. Olle var den som upptäckte att det låg en
äsping och sov på farfars bröst där skjortan var uppknäppt. Anna skrek i
himlens höjd då Olle berättade vad han sett, och Sixten smög ut och lyckades
peta undan huggormsungen med krattskaftet innan den högg farfar i halsen.
Farfar vaknade inte trots all uppståndelsen och då förstod man att han fallit i
sockerkoma. Så småningom lyckades Sixten ruska liv i sin far. Han gav honom ett
par sockerbitar och så överlevde Emanuel både huggorm och koma.
Diakonissan
Paulina Jonsson gav upp när hon såg att farfars fötter blev allt blåare och
allt grönare. Det är kallbrand, sade hon. Ni måste ta hem en doktor. Doktorn
kom och konstaterade att diagnosen var riktig men farfar vägrade att lägga in
sig på sjukhuset, där dog man efter en vecka, se bara hur det hade gått för
stackars Hilda, sade han. Paulina Jonsson efterträddes då av en hemsyster i
mellanblå klänning och vitt förkläde. Farfar hade ont, han orkade inte sitta i
korgstolen längre, han slutade skälla. Hemsystern skötte hans fötter, tvättade
såren och smörjde in dem med salvor, hon hette Gerda, Syster Gerda, och Olle
tyckte att hon var söt med sina bruna ögon och sitt korta mörka hår. Såren på
tårna växte, de vätskade och luktade hemskt illa, och hur Syster Gerda än
vädrade och tvättade fick hon inte ut stanken ur rummet.
Farfar Emanuels kropp höll på att ruttna bort
trots att han ännu levde, det måste vara ohyggligt att se hur ens kött löses
upp och faller av benen i små bitar som det gjorde på farfar, tänkte Olle. Det
var ju som att ligga i graven och ätas av maskar innan man var död. När lilltån
på farfars vänstra fot var endast en tunnvit benbit utan vare sig nagel
eller kött och tån intill hade blivit blåsvart som en åskhimmel fick Sixten
äntligen iväg honom till sjukhuset. Kanske började farfar själv inse att han
skulle dö oavsett var han befann sig, kanske hade han redan gett upp allt hopp.
Olle var med då ambulansen kom, det var första gången en ambulans körde in på
gården och det var nätt och jämnt att den kom in genom grindhålet, så smalt var
det, för ingen hade väl någonsin tänkt att en ambulans skulle köra fram till
trappan och någon annan väg in fanns det inte.
Det slutade med att man amputerade farfars vänstra ben
nedanför knät och därmed flyttade Emanuel Andersson ut från villan i
Pettersberg för alltid. Resten av sitt liv tillbringade han på institutioner,
en liten skinntorr gubbe med protes och kryckor och starr och ett satans humör.
Ibland smugglade Sixten med sig en kvarting brännvin vid sina besök på
långvårdshemmet Invaliden, där det rådde strängt alkoholförbud, och då blev
farfar gladare. Sedan blev han arg igen och drämde till någon av de andra
gubbarna med kryckan, men då hade Sixten gått så det hörde de bara talas om
efteråt.
Det
var på våren som farfar for iväg i ambulans. Nedervåningen blev tom, nu skulle
Sixten och Anna och Olle flytta ner, medan övervåningen skulle hyras ut till
studenter så att det blev extra pengar till hushållet, allt hade ju blivit så
dyrt efter kriget. Arne bodde fortfarande hemma, han arbetade på Bruket medan
han läste till ingenjör per korrespondens och träffade flickor, han hade
flyttat upp på övervåningen efter farmors död och sov i resesäng i köksalkoven,
nu flyttade han tillbaka ner igen.
Farfars och farmors möbler bars ner i källaren,
skänkskåpet med björkmålning, skrivklaffen med alla sina bruna lådor och ett
lönnfack, rottingfåtöljen, utdragssoffan, de mörka köksmöblerna med utsirade
ben och knoppar. Bara björkskåpet med glasdörrar och förbjudna böcker fick stå
kvar, och nu när böckernas väktare var borta var böckerna inte längre
förbjudna. Tavlan med den vitstammiga björken, den spegelblanka insjön och de
högtidsklädda kullorna och masarna som satt på bryggan fick också hänga där den
hade hängt allt sedan huset stod färdigt, mest därför att den hade en vackert
utsirad guldram värdig en Rembrandt, mindre på grund av sina konstnärliga
kvaliteter. När farmor levde och var på gott humör brukade hon titta på den där
tavlan och nynna en visa som började med orden ”Långt ned i dalen där björken
står vit, där sitter en dalmas och klämmer en skit”.
Det här var sommaren då man vädrade ut farfar och
farmor med fast hon ju hade varit död i några år redan. Men de gamlas lukt var
envis, och inte ens den nya oljefärgen och de nya tapeterna och Annas idoga
skurande fick bort den helt och hållet. Det var som om sågspånsisoleringen i
Borohuset hade magasinerat ett drygt decenniums armsvett, hosta och sockersjuka
bakom plankväggarna. Ska man aldrig bli av med dem, frågade sig Anna medan hon
dukade av köksbordet efter Sixten och Arne som varit hemma på middagsrast.
Elaka var de medan de levde och snuskiga, nu är de borta båda två men snuskiga
och elaka är de fortfarande som inte vill här ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar