 |
| Morfar, hans söner och hästar |
Hos morfar som såg ut som en indian
I SKOLAN SKREV OLLE en uppsats om julafton:”Jag gick upp klockan sju på julaftonsmorgonen och då var jag väldigt nyfiken på vad man hade köpt åt mig. Jag gissade, att i en kartong låg det tennsoldater. Den hade min bror köpt. Och så var det en kartong, som jag inte kunde förstå vad det var i. – Så blev det kväll. Först åt vi skinka med senap och allra sist risgrynsgröt. Sen delade jag ut julklapparna. I det där paketet, som jag trodde det låg tennsoldater i, låg det en bok som hette ’Kondoren’, och i det där paketet som jag inte kunde förstå vad det var i, låg det två små paket, som innehöll flygplansmodeller.”
Fröken Ulla tyckte att det var en bra uppsats. Hon sade att Olle var mycket duktig att skriva och läsa och teckna men sämre på räkning, men att han säkert skulle komma in på läroverket till hösten ändå. Klasskamraterna var också sämre på en hel del trots att de var barn till docenter och professorer, till direktörer och disponenter och annat fint folk med både bildning och pengar, sådana som Anna ofta sade sig beundra. En del av föräldrarna var så rika att de skulle låta sina barn fortsätta i Enskilda läroverket ända fram till studenten, så mycket pengar som det kostade i terminsavgifter kunde aldrig en arbetare tjäna ihop. En äldre pojke som gick i den fina realskolan berättade för Olle att han hade beställt en alldeles riktig och levande koalabjörn från släktingar i Australien och att Olle kunde beställa en också, fast minst fem tusen kronor skulle det kosta att få den skickad hela vägen till Uppsala. Fem tusen kronor till en koalabjörn hade familjen Andersson inte råd med och inte kom det väl någon koala till Uppsala heller, det borde ha stått i tidningen i så fall.
Men snart skulle Olle få sin första cykel lovade Sixten och Anna, till dess fick han sitta på Sixtens pakethållare när de åkte och hälsade på morfar på landet.
Morfar bodde i ett torp tillsammans med sönerna Oscar och Gustav som hade hjälpt till att bygga huset i Pettersberg år 1933 och en hushållerska som hette Emma. De hade ett par kor, en gris och några höns. Olle tyckte om både djuren och Emma som var tjock och smårynkig kring ögonen och luktade svett och mjölk i sommarvärmen. Svettlappar hade hon aldrig hört talas om och inte kunde hon få några isydda av farmor Hilda heller – hon var ju död sedan flera år tillbaka. Det påstods att Emma hade varit luder i Stockholm innan hon blev hushållerska hos morfar Karl, och Anna tyckte inte alls om henne, kanske därför att hon berättade skabrösa historier ibland och kunde många fula visor. Om stadsbor sade hon att de var ett konstigt släkte som äter ute och skiter inne och ”sitter på verán å ligger på verán”. Själv satt hon till bords då karlarna drack kaffe, det gjorde aldrig en riktig bondgumma och ännu mindre en hushållerska, nog var Emma frigjord så att det förslog, det var synd och skam att ha ett sådant stycke i huset, menade Anna.
Morfar Karl var lång och mager och såg ut som en upplandsindian med sina höga kindben och smala sneda ögon och sin böjda näsa – det fanns nog tattarblod i honom också. Före bilarnas tid hade han haft gästgiveri och skjutshåll, och han gick för det mesta klädd i svart slokhatt, svart väst och svarta byxor som glänste i baken. Han liknade gamla tiders hästhandlare och hästhandlare hade han också varit, fast mest hade han gjort dumma affärer och skrivit på växlar som han inte kunde lösa så att de blev tvungna att gå
från Egilsbo. Det hände på tjugotalet och Anna kunde aldrig förlåta honom. Morfar hade dock en annan förklaring till varför de hade gjort sig av med släktgården.
På Egilsbo var så mycket oknytt och trolltyg att man inte kunde bo där, sade han till Olle. Och så var det alla trälarna som bråkade i eken för jämnan. Vi satte ut mat till dem och dricka med, men det hjälpte inte, de gormade och gnällde nätterna igenom. Och vet du Olle, en gång när jag hade lastat upp råg på logen så spände det till i magen på mig och jag måste lägga av en rejäl brakskit, annars hade jag nog spruckit. Men si det skulle jag inte ha gjort, för då fick jag mig en sittopp så att jag stod på skallen i logväggen. Det var tomten förstår du, en liten stark rackare, och han sa till mig att du får inte skita i det som ska bli bröd. Så var det i Egilsbo, inget kunde man göra utan att småfolket och trollen lade sig i, där kunde ingen vettig människa bo, därför måste vi flytta.
Anna höll med om att där funnits oknytt, somligt hade hon sett med egna ögon. Men så länge mor levde och bad morgonbön och aftonbön och gick i kyrkan om söndagarna som gudfruktigt folk borde göra hade de fått vara i fred. Det var fars ogudaktiga leverne som lockade fram sattyget och han borde skämmas, han som var döpt mormon och allting, om nu mormonerna verkligen var kristna, de som höll sig med så många fruar.
Ja så var det, morfar Karl blev döpt av mormonmissionärerna samtidigt med sina båda bröder August och Johan, det var före första världskriget. Bröderna följde med missionärerna till Amerika. Johan bytte namn till John Hult och hördes inte av mera, medan August hamnade i Chicago och blev slaktare. Då och då skrev han brev till sin bror i Sverige och lovade honom både arbete och bostad där över, men Karl vågade sig inte ut på havet, han hade aldrig badat och han kunde inte simma, hur skulle det sluta?
Sedan kom andra världskriget, breven upphörde, man trodde att August var död. En dag damp det emellertid ner ett vykort adresserat till Anna – blott mormonernas gud vet varifrån August hade fått adressen – kortet var från staden Laguna Beach i Kalifornien och där bodde nu August med sin nya fru som hade en ridhäst, på baksidan av fotografiet stod det ”My wife Mae & her horse”. Sixten svarade med ett brev på
engelska och sedan kom det amerikapaket med Maxwell House kaffe och sockerströdda dadlar med valnötskärnor i och kartonger med Jell-O-pudding i olika färger och smaker. Kaffet fick morfar smaka, sötsakerna ville han inte ha, de förgyllde i stället tillvaron i Pettersberg som en gång blockchokladen från Svea som kusin Jenny haft med sig när det inte fanns choklad att uppbringa i affärerna.
I början av femtiotalet kom Uncle August på besök till Uppsala och Olle blev hans guide eftersom han var bäst på engelska och Uncle August hade lite svårt med svenskan efter så många år i Amerika. Han tyckte det var fattigt i Sverige, i varje fall hemma hos bror Karl. Inte ens en bil hade han eller sönerna, bara en NV 98 cc lättviktare som Oscar åkte till arbetet i sågen med. Hemma i Laguna Beach hade de två bilar, berättade Uncle August, en splitter ny Studebaker som såg ut som om den kunde köra åt valfritt håll och en nästan ny Oldsmobile som hustrun Mae for till ridhästen med. Han tyckte synd om Olle som skulle behöva växa upp i ett så fattigt och halvt kommunistiskt land som Sverige, därför presenterade han honom för mormonbiskopen i Stockholm och ville att Olle skulle låta döpa sig och följa med till Kalifornien. Men det ville inte Anna, det var långt kvar till studenten, och sedan skulle Olle bli riktig präst i en riktig kyrka eller kanske professor.
Mormonmissionärerna som fortsatte att hälsa på i Pettersberg efter Uncle Augusts besök var trevliga pojkar som varken rökte eller snusade eller drack kaffe eller sprit, men lite grand suspekta var de ändå, tyckte Anna. Och Olle såg ingen framtid i att gå runt i husen i Kalifornien och prata om Joseph Smith och Mormons bok, fast man kunde bada i Stilla havet på julafton, så varmt var det, berättade Uncle August.
Har ni hört om prästen som klappade pigan på rumpan efter bönemötet, undrade Emma när de satt där och drack kaffe med dopp och brännvin. Det hade ingen gjort - och om de hade gjort det så hade de nog glömt det. Om Alfrida är lika vit i själen som i skinnet så ses vi i himlen när den dagen kommer, sa prästfan, och då genmälte Alfrida: Om prästfar är lika styv i byxorna som i kragen så kan vi ses på höloftet efter kyrkkaffet.
Ske Guds vilja, sade flickan och kröp till prästen.
I Östermark hade vi en jäkel till präst, sade morfar och fyllde på brännvin i kaffekoppen. Han var rent omöjlig på fruntimmer och tog ut tionde var han kom åt. Men en bonde som hette Per Persson han ledsnade på att alltid ha prästen rännandes i stugan, så när svartrocken kom in på gården för att få sig ett glas vatten tömde Per Persson kvickt som sjutton hustruns pisspotta i kannan. Tvi vale vilket uselt vatten du har i din brunn, sa prästen och spottade så att det stod härliga till. Det kommer från samma brunn som herr kyrkoherden hämtar tiondet ur, genmälte Per Persson och sedan var det slut med de besöken.
Det var dit jag ville komma, sade prästen och predikade om helvetet.
Drängkammarfasoner, menade Anna och såg medlidsamt på sin yngre bror. Och du bara skrattar du, Gustav, stackars liten.
Gustav var mager och högkindad som sin far. Han hade suttit på Ulleråker därför att han varit grubblande, sade Anna. Han hade lätt för att skratta, inte bara åt fräcka historier utan åt nästan allting, han var nog en lycklig människa nu sedan han vistats på sinnessjukhus och slutat grubbla. Hans äldre bror Oscar hade fått en annan sorts tungsinne, ett som syntes utanpå. Hans ansikte och uppsyn var tunga, hans kropp var tung, han drog på munnen i stället för att skratta ordentligt och då rann det jämt lite snus i mungiporna på honom.
Hon kan hon, Emma, sade Oscar uppskattande.
Sara var nittionio och kunde ändå, sade Emma. Du får väl pröva och se efter, pojke.
Olle trivdes hos morfar Karl och Emma, där fanns mycken glädje och många skratt. Han trivdes hos korna också, tyckte om deras tjocka sträva tungor och muldreglet. Ibland jagade han hönsen, det fick han inte göra för sin mor, men oftast gömde de sig bland de höga nässlorna bakom utedasset där man ändå inte kunde få fatt i dem när man sprang barbent.
Bland nässlorna hittade han hundratals borstiga svarta fjärilslarver, de satt i klasar överallt och åt av bladen. Han gissade att det var blivande nässelfjärilar och tog en handfull av dem med sig hem för att se dem förpuppas och kläckas. Det tog lång tid, han väntade i veckor och blev trött på att vänta och skar upp några av larverna med en kniv för att se om det fanns några fjärilsanlag i dem. Men larverna var bara fulla av en grön smet som fastnade på fingrarna och luktade illa. Det var svårt att föreställa sig att den där
smeten skulle förvandlas till prunkande fjärilar en gång, och Olle var för liten för att veta att även vi människor är mest smet innan vi blir till och börjar prunka.
Året därpå fick han Fritiof Nordströms bok ”Våra fjärilar” i födelsedagspresent, den kostade tjugo kronor i grönt klotband, och Anna sydde honom en fjärilshåv av ett stycke tunn gardin. I boken kunde han läsa att det finns över tvåtusenfemhundra arter av dagfjärilar Lepidoptera i Norden, och alla kunde artbestämmas med hjälp av bokens färgplanscher och teckningar. Den sommaren blev en riktig fjärilssommar och Olle fångade kanske trettio av de tvåtusenfemhundra: kålfjäril, citronfjäril, nässelfjäril, vinbärsfux, aspfjäril, påfågelsöga samt diverse blåvingar och pärlemorfjärilar som man skiljde åt genom att studera utsidan på bakvingarna, där fanns pärlemorfläckarna. En gång jagade han en sällsynt svavelgul makaonfjäril med svalstjärt genom halva Pettersberg, men den var snabb som en fågel och undgick eterburken och spännbrädans nålar. Anna tyckte att Olle var grym som dödade de vackra fjärilarna men hon insåg samtidigt att fjärilssamlandet var ännu ett uttryck för Olles vetenskapliga begåvning, kanske ett steg på vägen mot en professorstitel i zoologi om han nu vägrade att läsa till präst.
Du fick aldrig någon makaon, det grämde dig mycket. Men en apollofjäril håvade du in hos morfar på landet. Den var lite trasig i vingarna, det såg du då du stoppade den i eterburken, men den var så rar i de här trakterna att du ville ha den ändå. Morfar Karl kunde inte begripa hur en vit fjäril med svarta och röda ringar kunde vara så åtråvärd, han menade att man nog måste vara en blivande professor som Olle för att förstå sådant och Anna höll med för en gångs skull.
Sixten har tagit med dragspelet, han spelar Olrogs Schottis på Valhall och sjunger ”Opp och hoppa, Tor, slå på trumman, bror”. Olle sjunger med: ”Det är dans här på Valhall i natt”. Karl I Pettersson, kung av Tabar, längtar hem till snus, brännvin och dragspelsmusik och tänker lämna sin Singdo-Misses och alla de bruna barnen i Bismarckarkipelagen. Morfar heter också Karl Pettersson och han är kanske far till kungen av Tabar, en sådan horkarl som han lär ha varit i unga år, åtminstone om man får tro Anna.
Nu seglar Sixten iväg till Söderhavet på Kon-Tiki-flotten med Jularbo-Kalle, Jack Gill, Olle Johnny, Nisse Lind, Sölve Strand och alla de andra dragspelskungarna, vilken fest det ska bli när de lägger till med Livet i Finnskogarna, Alexander’s Ragtime Band, På en persisk marknad och Tomtarnas vaktparad. ”Det är dans här på Tabar i natt.” Fast morfar är inte med, han törs inte ge sig ut på havet, han som aldrig har badat ens. ”Slå i mera mjöd, det ska bli min död, nej, se där är ju Singdo min skatt…” Och vilka fjärilar det finns på Tabar i Bismarckarkipelagen, de är stora som duvor, de skimrar i regnbågens alla färger, här behövs ingen håv för att fånga dem, håll bara ut handen och de kommer och sätter sig på den.
Och Emma säger: Baktill får du hållas men framtill är jag förlovad med en morakarl, sa dalkullan – och alla skrattar gott, alla utom Anna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar