Berättelsen om Mors lilla Olle 6

Högtidsklädd farfar

Farmor Hilda dör men ingen lyssnar till flugsnapparen

NU VAR DET MIDSOMMARTID och Olle lekte i ett hörn av trädgården med sitt Blomsterhov, en samling kungligheter som han själv hade tillverkat av grässtrån, löjtnantshjärtan, riddarsporrar och lupiner. Om man sticker ett grässtrå genom ett avnupet löjtnantshjärta får man en Knekt i röd mantel, stödd mot sin hillebard, tar man försiktigt av den röda manteln står där en vacker Prinsessa eller en Drottning i den skiraste vita spetsklänning på sitt enda gröna stjälkben. Och fåglarna som spatserade i den Kungliga trädgården under vajande palmer av lupinblad, de var undersköna med sina kroppar lånade av de blåa, ännu inte utslagna riddarsporrarna och med huvuden av lupinblommor som Olle skalat kronbladen av och försiktigt stuckit in i öppningarna till riddarsporrarnas feta knoppar.
Sixten hade fått extra permission, för farmor Hilda var mycket sjuk och låg på Akademiska. Det var något fel på hennes mage, kräftan, sade farfar med sorg i rösten. Men Olle brydde sig inte, han hade aldrig tyckt om farmor och hon hade aldrig tyckt om honom. Pojken är likadan som sin mor, brukade farmor säga till Sixten. Bortskämd och lat, duger inget till fast han får gå i fin skola.

En gång hade Olle slagit farmor i magen, med knytnäven, det var när hon skulle ge honom en örfil eller lugga honom för något dumt han gjort eller sagt. Det hände för något år sedan, Olle mindes inte så noga, och nu undrade han om det kanske var därför som farmor hade fått det där hemska som man kallade kräftan. Han hade blivit tvungen att be om förlåtelse för det var ju mycket fult att slå en elak farmor i magen, men hjälpte denna förlåtelse (som Arne hade tvingat honom till med hot om lugg eller till och med en hurril) mot kräftan? Olle hade funderat en hel del över den saken sedan farmor lagts in på sjukhuset, men i boken ”Hemmets hälsolära” som han brukade tjuvtitta i nämnde man inget alls om det eventuella sambandet mellan kräftsvulster och knytnävsslag.

I en annan värld lever Kungen och Drottningen, i ett palats av sten och mossa, det ligger i en exotisk trädgård där palmkronorna vajar i sommarvinden och blåskimrande tranor står balanserande på ett ben. Det kunde vara på ön Tabar i Bismarckarkipelagen, hos den skeppsbrutne svenske sjömannen och kungen Karl I Pettersson och hans brunhyllta drottning Singdo-Misses som Sixten berättat om och som enligt Upsala Nya Tidning nu vill sälja sitt rike och återvända till hemlandet. Men den här Kungen är arg på sin Drottning, han anklagar henne för att begå HOR med ett Löjtnantshjärta. Och i sin kammare med tak av grönt glas från en pilsnerflaska sitter Prinsessan och gråter därför att hon inte får gifta sig med Herr Knekt. Hennes bror Prinsen är ute och jagar skalbaggar med sina vänner som vanligt, han ger fan i hovintrigerna, han vill bara ha roligt, slita benen av en guldbagge eller borra spjutet genom ryggen på en nyckelpiga. 

Det är snart dags att åka till sjukhuset och hälsa på farmor, sade Sixten som rensade jordgubbslanden tillsammans med Arne. Jag undrar när de ska operera henne.

Tänk om de redan har gjort det, svarade Arne med tjock röst. Tänk om de inte kunde.

Då kan du lika gärna fara åt helvete! skriker Kungen till Drottningen. Jag vet att du har knullat med Herr Löjtnantshjärta och därför ska jag halshugga honom i eftermiddag.

Olle vände sig om och såg sin bror stryka med handen över ansiktet som om han fått något i ögat, han grät visst och Olle undrade om han också skulle gråta ifall farmor dog, nej det skulle han nog inte. Man hade bråkat mindre i huset sedan farmor lagts in på sjukhuset, och Sixten och farfar hade inte rört brännvinsflaskan på hela tiden. Var de kanske rädda för att göra Döden på dåligt humör, trodde de att farmor Hilda skulle bli frisk igen om de höll upp med supandet och uppförde sig som snälla barn?

Jag är oskyldig, jag svär, piper nu den förkrossade Drottningen. Jag ber dig, högt ärade fader, skona Herr Löjtnantshjärta!

Nu måste vi klä om och åka till sjukhuset, sade Sixten till Olle. Kom nu, du kan fortsätta leka sedan.

Ja, jag kommer.

Medan Olle reser sig som en Gulliver i Lilliputanernas land och hans skugga förmörkar hela konungariket, förs Herr Löjtnantshjärta till fängelsehålan av två Knektar. Där väntar Bödeln med sin Glasbit, den är vass och halvmånformad som en kroksabel, ett enda hugg och huvudet rullar. Kungen är obeveklig som Döden själv.

Kom nu Olle!

Farfar Emanuel mötte dem på trappan, rakryggad, vattenkammad och med nyklippt vit mustasch ovanför den stränga munnen. Jag är färdig att åka, sade han och tog upp fickuret, en förgylld Omega som han fått på sin femtiårsdag. Han var klädd i mörk kostym med väst, skjortkragen satt hård och vit runt den smala halsen, skorna blänkte. Han såg högtidlig ut där han stod, som en begravningsentreprenör.

Jag vill inte följa med, sade Olle och släppte Sixtens hand. Jag tycker inte om sjukhuset och jag tycker inte om… Han hejdade sig i sista stund, kände att så fick man inte säga inför farfars granskande blick, vattnig, sträng och blå. Men idag fanns det ingen återvändo,  I dag måste du följa med, sade Sixten. Förra gången slapp du. Du förstår väl att farmor vill träffa dig också nu när hon är så sjuk.

Olle visste att farmor inte alls ville träffa honom, att det var Arne hon ville träffa, han som sov i farmors och farfars säng, inte Olle som hade slagit henne i magen med knytnäven så att hon kanske fått kräftan.

Uppepå höll Anna på att stryka en skjorta till Sixten. Hon stod i bara underklänningen, utan strumpor, på ena överarmen hade hon ett stort och mörkt blåmärke, hade de slagits igen, pappa och mamma? Eller var det ett gammalt märke, från tiden innan farmor lagts in på sjukhuset?

Skynda på nu Olle, sade hon. Kortbyxorna ligger framme och jag har nyss strukit din gula tröja. Du klär så bra i gult och brunt. Glöm inte att tvätta händerna. Så dina fötter ser ut, du får ta på dig sockor i sandalerna. Jag åker inte med, jag har all strykningen kvar och jag måste laga middag tills ni kommer hem och ingen som hjälper till.

Sixten sade ingenting medan han klädde om. Det var så väldigt tyst i huset, det enda som hördes var strykjärnet som gled över örngotten och kanske en svartvit flugsnappare från körsbärsträdet, den brukade sitta där och sjunga fast ingen ens lade märke till den nu när farmor låg på Akademiska med kräftan.

När vi kommer hem igen ska jag låta Kungen avrätta Drottningen också, tänkte Olle medan Sixten, Emanuel, Arne och han själv gick till busstationen, fyra uppklädda och allvarliga herrar på väg till farmor Hildas sjukläger. Olle såg en mörkbrun fjäril med gula vingkanter segla över tistelsnåren vid vägkanten, det var en sorgmantel, kanske ett sorgens bevingade förebud. En dag ville han börja samla fjärilar, sätta dem på nålar i sammetsklädda askar med glas över som det fanns i biologisalen på skolan. Varje gång han tittade på de där fjärilarna i sina glaslådor tänkte han att de var som en bit sparad sommar, precis som gurkorna som mamma lade in i höganäskruset i källaren och täckte över med svarta vinbärsblad och precis som de tjocka skinnsulor man fick under fötterna då man gick barfota och som behövdes när man skulle promenera som en fakir på en bädd av glödande kol.

Då de kom till Akademiska sjukhuset fick de veta att Hilda Andersson låg för döden. Arne grät, han var arton, Sixten svalde hårt gång på gång och stirrade envist ner på den blänkande gulbruna linoleummattan i väntrummet. Farfar Emanuel satt inne hos Hilda, i Dödsrummet. Allt var mycket slutgiltigt och tragiskt, ett alltför stort och ödesmättat ögonblick för Olle. Inte ens sorgmantelns skönhet eller tanken på dramat under lupinpalmerna i trädgården gav honom tröst, han försökte gå in i Den Andra Världen för att slippalukten av eter och svett och sorg men dörren till den var stängd. Den här gången vägrade verkligheten låta sig kuvas av fantasin. Han mådde illa, det var så kvavt där inne i väntrummet, han ville bara springa sin väg.

Sedan ledde Sixten honom in i Dödsrummet, rummet som ingen lämnar levande. Gardinerna var fördragna, man kunde bara ana den varma sommardagen där utanför, det luktade instängt och kväljande, surt och sött på samma gång. Farmor halvsatt i sängen lutad mot en hög av kuddar, gulblek i ansiktet och med gummislangar instoppade i näsa och mun och kopplade till blanka tuber och apparater. Hennes andhämtning var rosslande och plågsam. Farfar kramade hennes stela hand och betraktade henne med hjälplös blick.

Säg adjö till din farmor, viskade Sixten och sköt varligt Olle närmare dödsbädden.

Farmors hår var välkammat och alldeles vitt, kanske lite gulaktigt närmast hjässan, som tisteldun. Det syntes en upphöjning under den grå sjukhusfilten där de hade öppnat hennes mage för att ta ut kräftan, det var väl alla bandage som måste till för att hålla magen inne, trodde Olle. Långsamt sträckte han fram ena handen för att röra vid farmors ansikte. Huden kändes otäckt kall och slät i det kvavheta rummet, torr som på en groda. Han ryckte undan handen, snodde runt och rusade genom rummet och ut i korridoren innan någon hann hejda honom. Sandalsulorna gnisslade mot den blankbonade mattan, det blev nog svarta klackstreck, men Anna var inte med så det gjorde inget. Väggar och möbler flöt ihop av tårar, han sprang rakt in i en vitklädd famn, en sköterska som tryckte honom mot sin mjuka kropp och strök honom tröstande över huvudet, han kan ännu komma ihåg hur gott och levande hon luktade. Lilla pojke, sade hon och strök honom över håret. Inte ska du gråta, här är inget farligt.

Farfar stannade kvar hos Hilda. Sixten och Arne och Olle åkte taxi hem, en ovanlig lyx. Bilen var en Dodge 1939 med gengasaggregat, svart och tyst som en likbil och med gammal doft av cigarr och parfym i den bruna plyschklädseln. Chauffören hette Welander, Sixten kände honom sedan barnsben, och då Welander fick veta att Hilda låg för döden slog han av taxametern när de kommit en bit på väg mot Pettersberg. Hilda var alltid snäll mot oss ungar på Götgatan, sade han som en sorts förklaring.

Anna hade maten i ordning åt dem men ingen ville ha. Sixten och Arne grät mest hela tiden, men inte Olle och Anna. Arne gick bort till gödselhögen där den stora flädern växte, där fanns också rader av hallonbuskar och en alm som Olle brukade klättra i. En stund blev Olle stående vid sin storebrors sida utan att kunna hitta på något att säga, det var som om alla ord höll på att dö med farmor Hilda. Arne sade ingenting heller, han bara stod där och stirrade ner på tordyvlarna som kröp omkring i solen och blänkte lika svarta som Welanders Dodge.

Men intill Olles Blomsterhov satt flugsnapparen och drillade i körsbärsträdet, okunnig om sorgen som hade sänkt sig över huset och dess invånare. Med ens stod Dörren öppen igen, ridån var hissad, aktörerna väntade otåliga på pojken i den gula tröjan och de bruna kortbyxorna som man egentligen inte fick leka i eftersom de var så dyra, riktiga finkläder, reserverade för Högtidliga Tillfällen. Palmerna slokade lite, några av tranorna hade fallit omkull och en svartmyra promenerade obekymrat rakt igenom Prinsessans gemak. Olle tog Glasbiten, drog försiktigt med fingret över den halvmånformade eggen och högg sedan in på Hovet i blint raseri. Kungen, Drottningen, Prinsessan, Herr Löjtnantshjärta, ingen och inget skonades i massakern. Glasskärvan skar genom kronblad, stjälkar, ståndare och pistiller, tills hela scenen dröp av grönt blod. Olles pekfinger hann upp myran och tryckte till över den svarta kroppen, tryckte och tryckte tills den var helt förintad.

En stor svart bil kom rullande och stannade utanför grinden. Det var farfar som kom tillbaka, i samma taxi. Chaufför Welander hade säkert bjudit honom på en del av resan också. Med långsamma steg gick Emanuel fram till trappan där Sixten och Arne väntade. Hilda är död, sade farfar högtidligt. Han hade tagit upp sin guldklocka och granskade urtavlan och visarna som för att för alltid inpränta tidpunkten för Hildas död. Hon dog klockan tre och tjugofem.