Berättelsen om Mors lilla Olle 7

Historien om den märklige skräddaren

ÅTSKILLIGA SOM BORDE HA KOMMIT till Hildas begravning kom inte, exempelvis professorskorna från Kåbo, men ett par av dem skickade buketter och kort med tack för gott syarbete. Släkten från Norrland orkade inte med den långa tågresan; systrar, mostrar, fastrar började bli gamla och skröpliga, halvblinda, halta och lytta, och ännu längre väg hade Hildas bror Johan eller Jean som han hette numera eftersom han bodde i Frankrike, om han nu fortfarande var i livet och inte hade blivit arkebuserad av tyskarna, det var många som slutade sina liv framför en mur när tyskarna hade makten.

I en annan tid, det var i början av seklet, lämnade Johan föräldrahemmet någon månad innan han skulle rycka in och tjäna beväring. På den tiden var det många unga män som smet från värnplikten, kanske inte just i Tjule men på många andra håll i Sverige. Så småningom fick föräldrarna ett brev, då var sonen i Stockholm. Han skulle utbilda sig till skräddare, skrev han. Sedan hörde han inte av sig på fjorton år och denna gång kom brevet från staden Nizza i Frankrike. Brevpapperet hade ett vapen i ståltryck, präglat så att mor Kristina som börjat se illa kunde stryka över det med fingertopparna, över ett lejon och en grip och en krona, hon kände tydligt konturerna av dem, man kunde tro att Johan hade blivit kung någonstans. Det fanns en tryckt text också, upphöjd även den men på utrikiska och därför omöjlig att tyda för föräldrarna.

Franska, sade skollärare Wallén som hade lärt Johan att skriva och läsa, dock icke franska och nu tillkallats som översättare. ”Honi soit qui mal y pense” står det, läste han, det betyder ”Skam den som tycker illa därom”. Det är engelske konungens devis ty han är riddare av Strumpebandsorden, förklarade skolläraren. Här under står det att han är kunglig hovleverantör. Han heter inte Johan Pettersson längre utan Jean P. Taylor, det är nog både franska och engelska, ty Taylor betyder skräddare på engelska och Jean är Johan på franska. P:et står nog för Pettersson som man inte kan uttala i alla länder.

Storögda lyssnade Johan och Kristina till skollärare Walléns utläggningar då han läste upp brevet för dem. ”Kära Mor och Far! Håppas att I ären i Lifvet och hafva Helsan. Jag er Skreddare i staden Nice här i France (Frankrike) och syr Kleder åt de Förnemste, till ock med åt Konungar ock Prinsar. Nu blifver det snart Krig ånyo. Därför reser jag Hem till Eder på ett Besök. Den 14. Mai anlender jag till Köpenhamn med Expresståg och skall därefter helsa på all min Släkt som ännu är i Lifvet. Jag har tillskrifvit mina Systrar också. - Eder Tillgifvne Son Johan.”

Sixten var bara en pojkspoling när Jean P. Taylor besökte Uppsala och sin syster Hilda på vägen upp till släkten i Norrland. I fotoalbumet fanns några bilder av den reslige utvandraren, på dem tittade Olle ofta. Han såg så främmande ut där han stod, Jean P. Taylor, en elegant världsman med vit panamahatt omgiven av uppklädda släktingar som luktar småbruk och ladugård ännu trettio år eller mer efter det att fotografierna tagits, en mimosa bland åkersenap.

Han hade en stor svart mustasch och var nervös, berättade Sixten. Han var jämt rädd, tycktes det. Han sade att Svarta Handen var ute efter honom, och en gång visade han oss en blank revolver som han alltid hade på sig. Den låg i kavajfickan, det är nog därför som han håller överrocken på det där sättet, hängande över armen så att man inte ska se revolvern. Jag minns att han betalade droskan med ett stort guldmynt, det var en äkta guldfranc. Svarta Handen var korsikanare, de sysslade med utpressning, om man inte betalade dödade de en.

Det tycktes vara allt någon visste om Jean P. Taylor. Han var en hemlighetsfull äventyrare som oväntat dök upp i hembygden innan det stora kriget började och som försvann igen utan att lämna andra spår efter sig än en eller annan guldfranc i portmonnän hos en droskchaufför, några gulnade fotografier i familjens fotoalbum och ängsliga blickar över axeln. Vad hände med honom sedan han återvänt till Frankrike? Kanske återvände han inte alls till Frankrike, av rädsla för Svarta Handen eller för att bli uttagen till krigstjänst, han som en gång hade rymt från beväringen i sitt hemland. Farfar Emanuel talade aldrig om honom fast han är med på flera av fotografierna, farmor Hilda som var hans syster och också är med på fotografierna nämnde honom aldrig innan hon dog och Sixten visste inte mera om honom än han berättat.

Olle funderade en hel del över Jean P. Taylor som blev allt mer mystisk ju mer man funderade över honom, och till slut blev han som en uppdiktad romanfigur men med den skillnaden att han fanns avbildad på fotografi. Ibland kom han till Olle i drömmen och tog honom med på sällsamma färder till palmkantade stränder vid azurblå hav, där eleganta furstar från Balkan, Italien, Tyskland och Ryssland höll hov bland vackra vitklädda damer i turnyr och snörliv, drack champagne och spelade roulette och baccarat. Jean P. Taylor rörde sig världsvant mellan borden med måttband och krita, mätte livvidd och längd på ärmar och byxben – och vips satt fursten där i en välskräddad ny linnekostym som han betalade med klirrande guldfrancs. I buskarna smög Svarta Handens utsända med sina svarta bovskägg och klädda i svarta kappor, deras dolkar glimmade mordiskt, och Jean P. Taylor drog Olle med sig upp i en hästdroska och ropade på franska till kusken att sätta högsta fart. Vite, vite, ropade han. Och hästen var vit som snö och hade vingar, och när den steg mot den stjärnbeströdda natthimlen reste sig alla kungligheter och applåderade den märklige skräddaren och hans unge följeslagare.

Jean P. Taylor kunde inte komma till sin systers begravning, enär han själv var död, men det fick familjen inte veta förrän på hösten, då kom det ett meddelande från Svenska ambassaden i Paris. Inte heller lämnade han efter sig några guldfrancs, säkert hade Svarta Handen tagit allt han ägde eller kanske nazisterna. Han hade begravts på Borgerskapets kyrkogård i Nice på borgerskapets bekostnad, utfattig men säkert rik på minnen från ett äventyrligt liv.

          För Olle blev den mystiske skräddaren den släkting som stod honom närmast, trots att han aldrig hade träffat honom. När Olle som ung man liftade till södra Europa var Nice ett självklart mål, och med Jean P. Taylors visitkort i handen frågade han efter angiven adress, men ingen av dem han frågade hade hört talas om en gata med det namnet. Det var som om också adressen hade begravts med den elegante skräddaren från Sverige, kanske under ruinerna efter ett bombanfall. Och när Olle äntligen hittade till Borgerskapets kyrkogård lyckades han inte heller lokalisera graven.