 | ||||
| Inte Sälls affär - men rätt lik. |
Sälls
speceriaffär och lite halleluja
DET VÄXLADES HÅRDA ORD
mellan grannfruarna ibland, somliga hälsade inte på varandra fast de sågs
dagligen, och i Sälls speceriaffär visste man det mesta om allt och alla. Anna
gick ogärna dit, hon skickade Olle så ofta hon kunde för att slippa se och höra
alla skvallerkäringar. ”Tand för tunga och Du gör Ditt land en tjänst, pratar
Du gör Du det en otjänst!” stod det i krigsannonserna men det gällde inte i
Sälls affär i Pettersberg, där inne var det ingen som höll tand för tunga.
Affären
låg på nedre botten i en brun villa med gulvita fönsterfoder i utsågad
dalastil. Olle fick aldrig klart för sig om herr och fru Säll som var
pinstvänner från Dalarna hade byggt huset eller om de hade tagit över butiken
just därför att byggnadsstilen påminde dem om deras hemtrakter, i varje fall
var huset ett av de äldsta i Pettersberg. Handelsmannen själv gick omkring
i grå lagerrock och grå skärmmössa med
en pennstump instoppad bakom örat. Det var en anilinpenna, och varje gång herr
Säll skulle göra en notering fuktade han pennspetsen med tungan som var full av
blåa prickar eftersom han skrev och räknade så mycket. Sixten och Anna var
överens om att han skörtade upp kunderna så ofta han kunde med den där
anilinpennan, därför måste man noggrant kontrollera alla kvitton.
En
sådan där jävla pingstvän borde man inte handla ens en dosa snus av, sade
Sixten ofta. Och Anna höll med: Dalfolk är ju kända för att vara skojare, och
pingstvänner är de värsta av alla, tänk bara på Linnea.
Olle
kallade Linnea för moster men hon var inte hans moster. På något sätt tillhörde
hon dock Egilsbosläkten, för hon hade kolsvart tagelhår uppsatt i två flätade
kringlor, påfallande höga kindknotor och nästan svarta ögon. Hos henne hade
tattarblodet slagit igenom, inte tu tal om den saken, och mustasch hade hon
också, ett säkert tecken på liderlighet hos kvinnor. Hon var pingstpredikant
och missionerade i norra Uppland och Gästrikland. När det gällde Lewi Petrus
och pingströrelsen var Sixten och Anna överens för ovanlighetens skull – det
enda som intresserade pingstvännerna var att samla på sig jordelivets skatter,
och ju fler själar de vann desto rikare blev deras kyrka. Ändå hände det att
Anna gick till Pingstkyrkan när Linnea predikade och en gång tog hon med Olle,
besöket gjorde ett djupt och bestående intryck på honom. När han såg och hörde
församlingen tala i tungor och ropa ”Herren Jesus vare lovad!” började han
undra hur det stod till med människorna, som med samma övertygelse skrek ”Heil
Hitler!” i radion och ”Halleluja!” i Pingstkyrkan. Redan i tidig ålder bestämde
han sig för att göra ingetdera och han har heller aldrig haft anledning att
ångra detta tidiga beslut.
Då Olle gick och handlade fick han en lapp i
portmonnän, erforderliga
ransoneringskuponger och pengar. Skulle han köpa mjölk hade han en
gulemaljerad hink med sig och O-kuponger: en kupong gällde för inköp av tre och
en halv liter mjölk med en prisnedsättning med tio öre per liter, så man fick
hålla ögonen på herr Säll så att han inte tog hela kupongen för de två liter
som hinken rymde. På väg till affären tänkte Olle på Sixten som haft en
Harley-Davidson motorcykel då han var ung. Den gick så mjukt och stadigt,
berättade Sixten, att han kunde åka med en öppen gräddkanna i ena handen och
manövrera motorcykeln med den andra utan spilla en droppe. Skulle man köpa smör
eller grädde nu för tiden måste man ha M-kuponger. För en helkupong med två
nummer fick man 250 gram matfett eller en och en halv liter grädde,
vissa kuponger gällde endast för margarin, det kunde vara knepigt att hålla
reda på allt, särskilt som man hade att göra med en handelsman som var både
dalmas och pingstvän. Men så var det i krigstider och Olle spillde inte heller
en droppe då han bar hem den emaljerade mjölkhinken som dock hade tättslutande
lock med grön kant.
I Sälls speceriaffär fanns det två dörrar. Den högra
gick till mjölkbutiken, där var det kakelgolv och alltid svalt. I cementkaret
stod mjölkflaskorna metallgråa och immiga, bakom glasdisken med smör och
margarin stod fru Säll med långa ärmmuddar av grå vaxduk och skopade upp
kundernas ransoner medan hon pratade på dalmål, ibland var det svårt att förstå
vad hon sade. Den vänstra dörren ledde in till speceriavdelningen som hade
mörkbruna hyllor från golv till tak och luktade kaffesurrogat, såpa och
kryddor. På väggarna satt det emaljerade skyltar, Cloetta, Ögon-Cacao, Persil
och Tomte-Skur stod det bland annat. Här fanns också den mestadels ganska tomma
köttdisken, oftast var det fett fläsk på hyllorna och stångkorv, pölsa och
ringar av falukorv, och så naturligtvis ett par silltunnor.
För att Olle var snäll och gick och handlade åt Anna
så att hon slapp träffa skvallerkäringarna fick han fem öre extra att köpa
något gott för. Fem öre räckte till en Mjölk-Choko, en Niggerkola som smakade
lakrits eller en Dixikola som var ljus och segare än allt annat. En gång köpte
han ett nytt och märkligt tuggummi för sin femöring, det var alldeles platt och
skärt och låg i ett cellofanomslag så att man kunde se samlarbilden som följde
med. I tuggummipakteten fanns det bilder av krigsflygplan och stridsvagnar, men
Olle valde en bild som visade hur en sjöman pryglades blodig på ryggen med den
niosvansade katten vid stormasten på ett skepp, den sparade han länge och den
skulle komma att få en viss betydelse i hans liv.
Farfar och farmor handlade också hos Sälls. Farmor
gick oftast själv på tjocka svullna ben, blåröda av åderbråck, det tog lång tid
för henne att traska fram och tillbaka och därför skötte Arne handlingen så
ofta han kunde. De handlade på bok, en svart bok i vilken herr Säll noterade
dagens inköp med sin anilinpenna som inte gick att sudda. En gång var fjortonde
dag åkte handelsmannen runt i samhället på sin varucykel och inkasserade
skulderna. I en sådan svart bok fanns det inget utrymme för femöreskolor eller
skära tuggummin med färggranna framställningar av det hårda livet på sjön, och
farfar Emanuel kontrollerade noggrant summorna innan han betalade. Farfar var
en hejare på huvudräkning, kanske därför att han spelat så mycket priffe i sina
dagar, särskilt under åren på sanatoriet där patienterna inte kunde göra mycket
annat än hosta och spela kort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar