fredag 29 november 2013

Berättelsen om Morslilla Olle 9

Inte Sälls affär - men rätt lik.






Sälls speceriaffär och lite halleluja

DET VÄXLADES HÅRDA ORD mellan grannfruarna ibland, somliga hälsade inte på varandra fast de sågs dagligen, och i Sälls speceriaffär visste man det mesta om allt och alla. Anna gick ogärna dit, hon skickade Olle så ofta hon kunde för att slippa se och höra alla skvallerkäringar. ”Tand för tunga och Du gör Ditt land en tjänst, pratar Du gör Du det en otjänst!” stod det i krigsannonserna men det gällde inte i Sälls affär i Pettersberg, där inne var det ingen som höll tand för tunga.
Affären låg på nedre botten i en brun villa med gulvita fönsterfoder i utsågad dalastil. Olle fick aldrig klart för sig om herr och fru Säll som var pinstvänner från Dalarna hade byggt huset eller om de hade tagit över butiken just därför att byggnadsstilen påminde dem om deras hemtrakter, i varje fall var huset ett av de äldsta i Pettersberg. Handelsmannen själv gick omkring i  grå lagerrock och grå skärmmössa med en pennstump instoppad bakom örat. Det var en anilinpenna, och varje gång herr Säll skulle göra en notering fuktade han pennspetsen med tungan som var full av blåa prickar eftersom han skrev och räknade så mycket. Sixten och Anna var överens om att han skörtade upp kunderna så ofta han kunde med den där anilinpennan, därför måste man noggrant kontrollera alla kvitton.
En sådan där jävla pingstvän borde man inte handla ens en dosa snus av, sade Sixten ofta. Och Anna höll med: Dalfolk är ju kända för att vara skojare, och pingstvänner är de värsta av alla, tänk bara på Linnea.
Olle kallade Linnea för moster men hon var inte hans moster. På något sätt tillhörde hon dock Egilsbosläkten, för hon hade kolsvart tagelhår uppsatt i två flätade kringlor, påfallande höga kindknotor och nästan svarta ögon. Hos henne hade tattarblodet slagit igenom, inte tu tal om den saken, och mustasch hade hon också, ett säkert tecken på liderlighet hos kvinnor. Hon var pingstpredikant och missionerade i norra Uppland och Gästrikland. När det gällde Lewi Petrus och pingströrelsen var Sixten och Anna överens för ovanlighetens skull – det enda som intresserade pingstvännerna var att samla på sig jordelivets skatter, och ju fler själar de vann desto rikare blev deras kyrka. Ändå hände det att Anna gick till Pingstkyrkan när Linnea predikade och en gång tog hon med Olle, besöket gjorde ett djupt och bestående intryck på honom. När han såg och hörde församlingen tala i tungor och ropa ”Herren Jesus vare lovad!” började han undra hur det stod till med människorna, som med samma övertygelse skrek ”Heil Hitler!” i radion och ”Halleluja!” i Pingstkyrkan. Redan i tidig ålder bestämde han sig för att göra ingetdera och han har heller aldrig haft anledning att ångra detta tidiga beslut.
Då Olle gick och handlade fick han en lapp i portmonnän, erforderliga  ransoneringskuponger och pengar. Skulle han köpa mjölk hade han en gulemaljerad hink med sig och O-kuponger: en kupong gällde för inköp av tre och en halv liter mjölk med en prisnedsättning med tio öre per liter, så man fick hålla ögonen på herr Säll så att han inte tog hela kupongen för de två liter som hinken rymde. På väg till affären tänkte Olle på Sixten som haft en Harley-Davidson motorcykel då han var ung. Den gick så mjukt och stadigt, berättade Sixten, att han kunde åka med en öppen gräddkanna i ena handen och manövrera motorcykeln med den andra utan spilla en droppe. Skulle man köpa smör eller grädde nu för tiden måste man ha M-kuponger. För en helkupong med två nummer fick man 250 gram matfett eller en och en halv liter grädde, vissa kuponger gällde endast för margarin, det kunde vara knepigt att hålla reda på allt, särskilt som man hade att göra med en handelsman som var både dalmas och pingstvän. Men så var det i krigstider och Olle spillde inte heller en droppe då han bar hem den emaljerade mjölkhinken som dock hade tättslutande lock med grön kant.
I Sälls speceriaffär fanns det två dörrar. Den högra gick till mjölkbutiken, där var det kakelgolv och alltid svalt. I cementkaret stod mjölkflaskorna metallgråa och immiga, bakom glasdisken med smör och margarin stod fru Säll med långa ärmmuddar av grå vaxduk och skopade upp kundernas ransoner medan hon pratade på dalmål, ibland var det svårt att förstå vad hon sade. Den vänstra dörren ledde in till speceriavdelningen som hade mörkbruna hyllor från golv till tak och luktade kaffesurrogat, såpa och kryddor. På väggarna satt det emaljerade skyltar, Cloetta, Ögon-Cacao, Persil och Tomte-Skur stod det bland annat. Här fanns också den mestadels ganska tomma köttdisken, oftast var det fett fläsk på hyllorna och stångkorv, pölsa och ringar av falukorv, och så naturligtvis ett par silltunnor.
För att Olle var snäll och gick och handlade åt Anna så att hon slapp träffa skvallerkäringarna fick han fem öre extra att köpa något gott för. Fem öre räckte till en Mjölk-Choko, en Niggerkola som smakade lakrits eller en Dixikola som var ljus och segare än allt annat. En gång köpte han ett nytt och märkligt tuggummi för sin femöring, det var alldeles platt och skärt och låg i ett cellofanomslag så att man kunde se samlarbilden som följde med. I tuggummipakteten fanns det bilder av krigsflygplan och stridsvagnar, men Olle valde en bild som visade hur en sjöman pryglades blodig på ryggen med den niosvansade katten vid stormasten på ett skepp, den sparade han länge och den skulle komma att få en viss betydelse i hans liv.
Farfar och farmor handlade också hos Sälls. Farmor gick oftast själv på tjocka svullna ben, blåröda av åderbråck, det tog lång tid för henne att traska fram och tillbaka och därför skötte Arne handlingen så ofta han kunde. De handlade på bok, en svart bok i vilken herr Säll noterade dagens inköp med sin anilinpenna som inte gick att sudda. En gång var fjortonde dag åkte handelsmannen runt i samhället på sin varucykel och inkasserade skulderna. I en sådan svart bok fanns det inget utrymme för femöreskolor eller skära tuggummin med färggranna framställningar av det hårda livet på sjön, och farfar Emanuel kontrollerade noggrant summorna innan han betalade. Farfar var en hejare på huvudräkning, kanske därför att han spelat så mycket priffe i sina dagar, särskilt under åren på sanatoriet där patienterna inte kunde göra mycket annat än hosta och spela kort.








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar