Berättelsen om Mors lilla Olle 8

Glöm inte kaninerna! Och inte grisen Kalle heller...

OCH SÅ KANINERNA, de vita, de gråa, de bruna, ja det fanns kaniner som var både svarta och vita och gråa och vita också, de parade sig vilt och brokigt och betydde mycket för familjernas försörjning. Det stod en rad med fyra fem burar på ben borta vid hallonlandet, i dem bodde kaninerna över vintern, och så höll man sig med betesburar som såg ut som hustak av nät, de flyttades runt på sommaren. Man såg på gräset när det var dags att flytta de där betesburarna, då var det alldeles gult och prickat med kaninkulor och inte ett maskrosblad fanns det kvar. Alla som hade kaniner hade också gräsmattor fulla av gula rektanglar efter betesburarna. Kaninkött var billig mat i krigstider och man behövde aldrig klippa gräset så de här djuren gjorde dubbel nytta och lite näring åt gräset fanns det väl i kulorna också, varför man till och med kan tala om tredubbel nytta.

På hösten var det slakt, kaninhuvudet mot huggkubben och lilla handyxan, med eggen skinande blankslipad dagen till ära. Det fanns gubbar som for runt och slaktade kaninerna åt dem som inte kunde själva eller var för blödiga, några kronor och ett par supar var allt de ville ha för det blodiga arbetet, bödlar och slaktare har aldrig varit dyra att leja. Det var otäckt att se, tyckte Olle, men han kunde ändå inte låta bli att kika genom dörrspringan då grannen Evert Sjöström lät yxan falla. Sedan flådde Evert kroppen, det gick nästan lika fort som att hugga av huvudet, kaninen sprattlade fortfarande – det var bara muskelryckningar sade Sixten som hade tagit realeexamen och visste så mycket. Ett snitt med slaktarkniven men bara genom pälsen så att den lilla rosa kroppen förblev oskadad, och allra sist det frasande ljudet av senor när Evert drog av skinnet med starka blodiga nypor.

Här har Anna något att göra mössa och muff av, sade han och höll upp skinnet. Fast muff har hon väl redan, det har ju alla käringar, hi hi.

Håll han tyst med sina fräckheter och skött sitt, snäste Anna.

Sedan tog Anna ur inälvorna och kokade kaninskroven som därpå lades i stora glasburkar i matkällaren och såg ut som människofostren på Zoologiska museet, fast fostren förvarades i sprit och inte i gelé som kaninerna. Arne spikade upp skinnen på bräder för att de skulle torka men mössor eller muffar blev det aldrig, fast kanske sydde farmor Hilda en och annan kaninskinnskrage eller besats på någon damkappa som bars av en professorska eller doktorinna eller överstinna i Uppsala. Ingen av dem kunde ju veta att det som funnits innanför skinnet gav två generationer Andersson söndagsstuvning och någon skillnad gjorde det väl inte heller.    

Intill kaninburkarna i matkällaren stod det andra glasburkar fyllda med ägg som konserverats i vattenglas, en annan typisk kristidskonserv. Äggen kom från Blom som bodde ute på landet och hade en fru som var kusin med Anna på mödernet. Blom själv var en lång och kraftig karl som arbetade i skogen. Han talade en hel del om döden när Sixten och Olle kom med bussen för att hämta ägg, kanske slumpade det sig bara så eller kanske talade han alltid en hel del om döden så som vissa människor tror sig kunna besvärja framtida olyckor genom att ofta tala om dem.

Jag vill inte bli begravd i någon jävla kista, sade han. Tänk att bli inspikad i en trälåda som man inte kan komma ut ur, hur man än bänder och bultar och skriker på hjälp. Det har hänt att folk blivit levande begravda, det har jag läst i Levande Livet. Och även om man är riktigt död – och det är väl de flesta i alla fall – så börjar man snart ruttna och maskarna kommer och äter upp en bit för bit, fy fan vad äckligt! Nej jag ska brännas, helst på bål som de gör i Indien, då kan man springa därifrån om man inte är riktigt död och det börjar brännas i aschlet, och är man död så blir det en snygg liten hög med aska att strö ut i hallonlandet, aska är bra för hallonen. Hönsen pickar aska också, den innehåller mycket näring för både djur och växter, då kommer man i alla fall till någon nytta, och blommorna på kyrkogården behöver ta mig fan inte så mycket gödsel som de får, det är min åsikt och mening.

När han hörde detta fylldes Olle av djupa och återkommande funderingar. Farmor Hilda hade stoppats ner i en kista i en grav, Familjegraven. Han försökte göra sig en bild av hur hon såg ut nu när hon hade legat i jorden ett tag och maskarna börjat äta på henne. Varifrån kom förresten de där maskarna? De var ju inga vanliga daggmaskar, enligt vad han förstod såg de mer ut som fluglarverna i gödselhögen, vita och lite fetblanka i skinnet. Hur tog de sig in i kistan, genom dess tjocka väggar av hård ek? För inte var det väl så att maskarna fanns inuti oss redan från födseln, kanske som ägg som bara väntade på att vi skulle dö och läggas i jorden så att de äntligen kunde kläckas och sätta igång att äta upp oss – nej så kunde det väl ändå inte vara. Och var på de döda började maskarna äta, i ansiktet, i munnen, i ögonen eller kanske i öronen? Anna påstod att tvestjärtar kunde krypa in i öronen på en och lägga ägg som blev till maskar och långsamt åt upp ens hjärna, därför skulle man aldrig ligga och sova i gräset, det var mycket farligt. Rätt ofta såg Olle framför sig hur farmor låg där i Familjegraven med massor av vita maskar som kröp in och ut ur ögonhålorna och bubblade i den gapande munnen som Kungsörnens makaroner i en kastrull, det var sannerligen ingen skön syn, rena Mardrömmen.

Nej, Blom hade nog rätt, tänkte han. Man borde elda upp de döda som man eldade vissna löv om hösten, fast det påstods att det luktade vedervärdigt då människofläsket stektes, att huden sprack i hettan när de döda exploderade inåt (hur det nu gick till) och att de stundom satte sig upp några ögonblick just innan lågorna förtärde dem, som om de ville springa sin väg när det redan var för sent att återvända till de levandes skara. Kanske vore det allra bästa att konservera de döda i stora glasburkar, tänkte Olle. Vilka vackra kyrkogårdar det skulle bli med alla dessa glaskistor på rad och alla dessa döda som flöt omkring i sprit eller vattenglas eller kanske vilade tryggt i mjuk gelé som kaninerna. Man kunde ha belysning också, i olika färger som neonskyltarna utanför biograferna, massor av döda i glaskistor som badade i regnbågar av ljus, ett riktigt Las Vegas för de döda (men om Las Vegas visste han inget på den tiden men hade han gjort det så skulle han nog ha gjort jämförelsen).

Grannen Evert Sjöström som slaktade kaninerna hade inga egna kaniner men en gris. I ett villaområde som Pettersberg fick man under kriget ha en så kallad hushållsgris under förutsättning att fläsket användes för eget bruk. Evert Sjöström hade byggt ett litet grishus borta mot skogen, där störde det ingen fisförnäm granne, och han hade en ny gris varje år så länge kriget varade. Allihopa hette Kalle, med tillägget den förste, den andre, den tredje och så vidare, det var en sorts successionsordning. Det bör ha blivit fem stycken sammanlagt om Kalle I införskaffades år 1940, något som det visserligen inte finns skriftliga belägg för men som ändå får anses vara en rimlig arbetshypotes som Olle långt senare skrev i en gymnasieuppsats som just handlade om krigstidens hushållsgrisar och renderade honom ett stort A.

Gemensamt för alla Sjöströms Kallar var att de älskade att umgås med folk och att de i likhet med sin ägare gärna drack Pilsner Klass II från Bayerska Bryggeriet. En gång i veckan kom Herr Johansson körande i bryggeriets gengasdrivna mörkgröna Chevroletlastbil med fotsteg på sidorna och ett hundratal skramlande öl- och drickabackar på flaket. Han behövde inte använda signalhornet, alla hörde på flaskskramlet när bryggarbilen var på väg. Farfar Emanuel köpte mycket svagdricka till vardagsbruk medanhan tyckte så mycket om och brukade inhandla i Saluhallen. Och surströmmingen förstås, när det var tid för den, det var en annan delikatess i deras liv.

       Evert Sjöström var grovarbetare och hade varit till sjöss i sin ungdom, det kunde man se på hans många tatueringar: ankare, hjärtan, sjöjungfrur och en tremastad bark som hette Albertina. Mest hade han dock gått på sandskutorna i Mälaren, därför sjöng han gärna ”Vi var blott åtta man som lossa sand, ibland, på Södermälarstrand…”

        Han var kort och krumbent och oerhört stark, han snusade och tuggade tobak och drack oräkneliga pilsner. För att fru Sjöström inte skulle kunna hålla räkning på dem gömde han de bruna flaskorna i vedtravarna, där låg de både skyddat och svalt, och sedan tog han med sig någon av sina Kallar och ett antal pilsnerflaskor nedstoppade i blåbyxorna på en vinglig promenad genom samhället där han stolt förevisade hur Kalle och han själv vid behov kunde halsa medhavd pilsner. Längsta promenaden gick förresten till idrottsplatsen i Broby, där någon av hans Kallar slet sig fri och blandade sig i den pågående fotbollsmatchen mellan Almtuna IF och Broby BK en söndagseftermiddag. Det var inte långt ifrån att grisjäveln gjorde mål på Almtuna, sade Sjöström, för målvakten blev så rädd att han sprang sin väg när Kalle kom sättande. Det behövdes två hela fotbollslag för att fånga in grisen men hem kom vi på något vis och då fick Kalle en hel pilsner alldeles själv och somnade, så törstig och trött var han.

Sjöström är en riktig buse, sade Anna som tyckte synd om fru Sjöström och fick belägg för sitt påstående när Sixten berättade att Evert hade uppvaktat sin Karolina på Mors dag med kaffebrickan i ena handen och pitten i den andra och frågat vilket hon ville ha först.

Om inte Evert varit så hade Anna aldrig fått kaninerna slaktade, tänk på det, genmälte Karolina som inte tyckte att grannarna hade något med vare sig Everts drickande eller parets sexualliv att skaffa och allra minst Anna som hade Sixten.

Men att först föda upp de stackars grisarna på pilsner som flaskbarn och sedan slakta dem, det är grymt. Och att komma hem från torget varenda lördag full som ett svin, stackars Karolina som fått en sådan karl, det säger jag, sade då Anna som gärna ville ha sista ordet i varje meningsutbyte.

Ja, det är en del som är fina i kanten fast de borde ha vett att hålla tyst, när de har både dårar och tattare i släkten och en karl som super så att han måste krypa uppför trappan när han ska in, fräste Karolina och tog ett hotfullt steg framåt för att visa att hon inte räddes några grannkäringar.

         Håll sig hon till sitt och tig, det finns nog de som har sämre påbrå än jag, fräste Anna tillbaka. Tvi vale för sådana grannar som ni, det säger jag bara, avslutade hon, spottade i marken och vände på klacken.