Löjtnant i diket
UNGEFÄR VID DEN HÄR tiden, det var i alla fall på sommaren, genade en beriden löjtnant från infanteriregementet I 8 över Evert Sjöströms tomt, vilket han naturligtvis inte hade minsta rättighet att göra. Han kom ridande genom skogen, nådde fram till skjulet där gris-Kallarna hade utfodrats med skulor och pilsner under krigsåren och fortsatte sedan helt fräckt över den grusade gårdsplanen och vidare över träbron som överbryggade kloakdiket. Träbron var gammal och murken, den bar Evert Sjöström och hans hustru Karolina och den bar också Evert Sjöström och hans cykel med en back pilsner på pakethållaren, men den bar inte en löjtnant till häst, och kloakdiket var djupt nedsprängt, minst en och en halv meter.
Hästen gick rakt igenom de ruttna plankorna och hamnade halvvägs nere i diket, men den lyckades själv ta sig upp på vägen igen och satte sedan av mot regementsstallarna på Polacksbacken med slängande stigbyglar och vild blick. Enligt uppgift kom det vettskrämda djuret skenande in på stallbacken en knapp timme senare, och hur hästen kunde hitta hem var en gåta, men så kan det vara med djur. Det viktiga var dock att den hade klarat sig alldeles oskadd så när som på några skrapsår på buken.
Värre var det med löjtnanten som blev liggande på botten av diket med minst ena benet brutet och även i övrigt illa tilltygad av de vassa stenkanterna, för att nu inte tala om hur han stank i kloakbadet. På något sätt lyckades dock även löjtnanten kravla sig upp ur diket, någon av grannfruarna hörde hans rop på
hjälp, och efter en stund stod Anna, Lotta och Lindbergs Tyra som gärna framhöll att hon var lik Greta Garbo och halade och drog för att hjälpa honom upp sista biten.
Olle var också med och skickades av sin mor att hämta korgstolen som stod på verandan så att karlstackarn kunde få sätta sig bekvämt i väntan på ambulans. Brevbärarens Lotta hade telefon, hon ringde medan löjtnanten satt mitt på Bergvägen i farfar Emanuels gamla korgstol och ojade sig över sitt brutna högra ben, det var av vid fotleden trodde han men det var omöjligt att se eftersom han bar mörkbruna ridstövlar. De församlade kvinnorna försökte trösta honom samtidigt som de höll sig för näsorna i smyg och försynt undrade hur löjtnanten hade kommit på den galna idén att rida över Sjöströms tomt och Sjöströms bro. Men något svar på frågan fick de inte, löjtnanten stirrade bara rakt fram och grimaserade av smärta.
Jag är så orolig för hästen, sade Anna. Tänk om den har brutit något också, arma djur.
Det var inget fel på hästkraken, sade Tyra garbolikt. Inte som den skenade.
Har ni meddelat regementet? viskade den kloakstinkande löjtnanten mellan grimaserna.
Jovisst, sade Lotta som kommit tillbaka med en gammal handduk så att löjtnanten kunde torka lite skit ur ansiktet. Jag har ringt efter både ambulans och militär.
Så kom det sig att Evert Sjöström fick en alldeles ny träbro över kloakdiket, byggd av en pluton ingenjörstrupper och stark nog att bära en stridsvagn, även om det inte fanns något pansarregemente i stan. Den hade till och med räcken på bägge sidor så att Evert inte längre riskerade att trilla ner i kloakdiket när han kom hemraglande på lördagseftermiddagarna, men det var en onödig finess, tyckte han, för han tog alltid sikte på vedtraven och höll därmed rak kurs mitt på bron, han hade ju seglat och visste hur viktigt det var med sjömärken.
Anna måste skura korgstolen flera gånger för att få bort all kloaklukten, och historien om den dumdristige löjtnanten som fått sitt välförtjänta straff gladde Sixten alldeles särskilt eftersom han hatade militärer lika mycket som han hatade tidsstudieingenjörer, präster och kungligheter. Han sörjde operasångerskan Grace Moore när KLM-planet störtade på Kastrup detta år men inte prins Gustaf Adolf, vilken enligt greve Folke Bernadotte ”var en scout i ordets djupaste mening”. Enligt Sixten var scoutrörelsen inget annat än en anglosaxisk gren av Hitler-Jugend. Det tyckte nog judarna också eftersom Sternligan mördade greven året därpå, och Sixten hurrade då kommunisterna tog över makten i Tjeckoslovakien med ryssarnas hjälp. Kanske var det därför han aldrig blev verkmästare vid Bruket.
Jag slickar inga tyskrövar, sade han till Anna. Och fortsatte: Nu tar de en stor brakskit som den där Hagström till verkmästare, en som fjäskar och bockar så fort disponenten visar sig. Hagström är inte värd så mycket som ett använt dasspapper, han är en jävla stor skit hela han. Vet du vad han berättade? Jo att han runkade härom dagen och att det var fint som tjock grädde, karljäveln är ju för fan femtio år fyllda. Jag säger upp mig, man kan inte jobba ihop med sådana där rövslickande idioter som runkar kuk ända upp i femtioårsåldern, fy för satan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar