Berättelsen om Mors lilla Olle 17

Första-klassare

Vad gamla foton kan och inte kan berätta

NU TITTAR OLLE i fotoalbumet igen. En gång hade han vit sjömanskostym med kortbyxor och satt på en av grindstolparna med luggen noggrant kammad och jylfen oknäppt, i varje fall en knapp hade han glömt. Bredvid står Anna i randig klänning och Sixten har fotograferat med 13 x 18 cm-kameran på glasplåt. När Olle var mindre tog Sixten mindre fotografier på vanlig rullfilm med Zeiss-Ikon-kameran vid garagenedfarten som slutade i en smal källardörr, för någon bil blev det ju aldrig och heller inget bilkörkort för Sixten. 
    Anna och Olle igen, på ett annat foto, solen skiner, bruna kortbyxor nu och sjömansmössa, skolfoton med skärmmössa och rutig slipover under kavajen, skolmössa måste man ha på den tiden, av svart sammet med blank skärm och märke med lagerkvistar, ännu en utgift som Anna tvättade och skurade och strök ihop. 
Bilderna säger inte mycket, alla personer har fotograferingsminer och står uppsträckta och stela, det finns inget bakom ögonen som stirrar rakt in i kameran annat än blir det bra så här och inte heller leendena går på djupet, allt stannar i emulsionens yttersta skikt. Olle saknar lukterna, det måste vara sommar eftersom ingen har några ytterplagg, men den enda lukten kommer från de gamla bruna albumsidorna. Gammalt papper, gulnade fotohörn, en del av hörnen har ramlat bort och bilderna med sina tunna vita kanter klamrar sig ängsligt fast vid papperet  – är detta alla bevarade dokument från en pojkes barndom?
    Och Arne, var blev han av? Han visar sina nya skidor, han lagar en cykelslang, han står högst uppe på Hällen som en tonårig bergsbestigare – snö luktar, våta yllevantar luktar, solution luktar, mossa luktar. Arne var nio år äldre, tänk på det, han var farfars och farmors ögonsten, tänk på det, det finns inga bilder alls av bröderna tillsammans. De levde var för sig, i samma hus men i parallella världar.
    Då och då tangerade deras världar varandra och någon gång fick Olle följa med storebror till hans värld ungefär som när klassen gjorde studiebesök på mejeriet eller Nymans Verkstäder. Som den där våren då Arne sköt lekgäddor i en bäck med sitt luftgevär och Olle fångade upp dem med brädstumpar längre ner i bäcken när fiskarna kom flytande med bukarna i vädret. Sedan kom rättaren på Brukets bondgård och körde iväg dem, fiske med skjutvapen var inte tillåtet, Ge er i väg, ungjävlar, och kom inte tillbaka för då ska ni få stryk så att ni inte kan sitta på flera veckor! 

    En sommar seglade bröderna på brädflottar i lergroparna tillsammans med Arnes kamrater som inte var många men samtliga mycket äldre än Olle. Flottarna stakades runt med krakstörar, ibland utkämpades regelrätta sjöslag där flottarna rammade varandra och besättningarna föll överbord i det grågrumliga lite mer än meterdjupa vattnet. Det var oansvarigt att ta med en liten pojke som Olle på sådana äventyr, sade Anna. Titta så lerig och blöt han var, tänk om han drunknat, man kan drunkna i ett badkar hade hon läst, så det behövs inte mycket vatten för att döden ska se sin chans.  

    En vinter fick Olle överta Arnes tunga liggkälke som det slog gnistor om då man åkte nerför backen, samma backe som Grönbergs bodde i, den sandades ibland, det var därför det stod långa gnistkvastar efter medarna, och liggkälken var snabbare än någon av de andra pojkarnas dyra köptasbobar med sina smala medar och rattar. De åkte helst på sena eftermiddagen, när det hade blivit mörkt så att man såg ljusen från bilarna på vägen där backen mynnade. De som var på väg upp efter ett åk fungerade som utkikar, de skrek och gastade till kamraterna uppe på krönet som satt eller låg startberedda. Värre var det för dem som redan hade hunnit i väg och fått upp farten, för dem gällde det att vräka ner boben i diket eller chansa på att de skulle hinna före den annalkande bilen. Det skapade extra spänning åt kälkåkandet, hela backen genljöd av varningsrop och skratt och ljudet från stålmedar som skar genom nysnön eller fräste mot gråisen.    

    En höst följde Olle med Arne ut i skogen när Arne skulle skjuta en ekorre med luftgeväret. Det sade dump på stigen då ekorren ramlade ner ur granen alldeles död. Diabolokulan hade träffat mitt i ena ögat, det var ett bra luftgevär från Clas Ohlson, Insjön, och det blödde inte mycket.

    Skinnet kan man göra en mössa av, sade Arne. En sådan där som pälsjägarna har i amerikanska filmer.

Han flådde ekorren och spikade upp den brungrå pälsen med svans och allt på en bräda. Bredvid satt katten Mulle och åt ekorre, det smakade lika bra som råtta. Detta om Mulle.

Några gånger gjorde Olle och Arne sällskap på bio. Om Arne var med och såg Snövit och de sju dvärgarna vet endast han själv, det var väl inte troligt, men Kapten Blod med Errol Flynn och Nordvästpassagen med Spencer Tracy såg de tillsammans. I den sistnämnda fanns det jägare med pälsmössor men mössorna var nog av bäverskinn och inte av ekorre. Gå på matiné kunde Olle göra ensam, men kvällsföreställningarna på Fågel Blå krävde målsmans sällskap och då var det bra att ha en nio år äldre bror och ännu bättre att känna biografvaktmästare Lundin som släppte in bröderna gratis. Lundin bar en vinröd rock med guldgaloner och vinröd skärmmössa och hade oinskränkt makt i foajé och salong. Förr i tiden spelade han fiol med 

Sixten på dansbanorna, därför tummade han på reglerna för Sixtens båda söner och det fanns alltid några lediga stolar han kunde sätta dem i sedan ljuset släckts i salongen.

    Hälsa till far, sade han och lotsade bröderna till ett par osålda platser med sin ficklampa. Spelar han fortfarande?

     Nej, han har sålt dragspelet, sade Arne.

    Jag rör inte fiolen mer heller, sade Lundin. Men musiken finns kvar, säg det till Sixten. Musiken finns alltid där, fast man inte spelar längre.

Förr i tiden fanns det trallare, berättade Sixten. De spelade med munnen när ingen spelman fanns till hands och folk ville dansa, tutade och smackade och lät som en hel orkester. De stampade takten med ena foten och trallade polskor och hambo och schottis. I Norrland gjorde de det i alla fall, jag kommer ihåg en gubbe i Ramsele som var över åttio år och fortfarande kunde tralla, fast han inga tänder hade kvar och var nästan blind. Så här lät det.

    Och Sixten trallade Valbo-Polska efter Erik Borg i Rasbo, och det lät nästan som om han spelade dragspel med munnen. Fingrarna rörde sig i luften över knapparna på dragspelet som han sålt, Gud vet varför, så visst fanns musiken kvar, det hade biografvaktmästare Lundin alldeles rätt i.

   Vid sin husknut stod Lindgren och pissade. I lagom ögonhöjd hängde termometern, den kunde han läsa av medan han tömde blåsan, man kan inte påstå annat än att människorna som bodde i Pettersberg var uppfinningsrika och visste att utnyttja tiden.

    Han kunde väl stå vid en annan knut så att man slapp se honom jämt och ständigt, suckade Anna som skakade sängkläderna genom fönstret samtidigt som hon lyssnade till högmässan från Skara domkyrka i Telefunken-radion.