Nå-gubben
NU SKA JAG gå ut och inkassera medlemsavgifter, förkunnade tystade trallaren Sixten. Vill du följa med Olle?
Hand i hand gick far och son genom det söndagsstilla samhället som Nalle Puh och Nasse. Så länge Nasse kunde minnas hade Nalle Puh varit kassör i Egnahemsföreningen, ett uppdrag som höjde hans status, gav honom ansvaret för ett svart kassaskrin, några pärmar med verifikationer och en bankbok med föreningens medel, allt förvarat i den låsta skrivbordshurtsen.
Vi går till Nå-gubben, sade Nalle Puh.
Nå-gubben bodde mitt emot Målare Ströms stora gula hus som låg ett stycke in i en trädgård som var så stor att den liknade en park och bevakades av två skräckinjagande svarta ulmerdoggar som nog var kusiner till Baskervilles hund och sprang lösa innanför staketet och morrade och dreglade då någon kom förbi. Målare Ström var lika kuslig och svart som sina hundar, i varje fall bar han allt som oftast en vidbrättad svart hatt som kunde ha hört hemma i en klassik spökhistoria. Han var dock ingen Anders Zorn utan bara en vanlig plankstrykare, men kanske drömde han om att måla tavlor i stället för husväggar och klädde sig därefter.
Huset som Nå-gubben bodde i var raka motsatsen till Målare Ströms stora villa, det var litet, smalt och högt som ett kyrktorn, ljusgrått med mörkgråa knutar och illa underhållet. Målare Ström borde ha målat om huset åt Nå-gubben, men gubben var rysligt snål, påstods det. Dessutom var han gammal, säkert åttio och kanske till och med nittio, ingen visste så noga, och då bryr man sig nog inte så mycket om husfärgen. Han gick aningen krokigt och hade en tjock röd näsa som mestadels pekade ner mot marken som om han använde näsan för att orientera sig i livet. Olle tyckte i alla fall att det såg ut som om Nå-gubben luktade sig fram i tillvaron och sparade sina pliriga ögon för närmare studier av dess egenheter, han var i det avseendet inte alldeles olik en igelkott.
Nå-gubben kallades Nå-gubben därför att han hade bott i Amerika och luktat på tillvaron där, sedan dess sade han aldrig nej utan nååå, aldrig ja utan jesss. Han hade mycket pengar gömda i madrassen påstod de som trodde sig veta, pengar som han hade tjänat på att gräva guld i Kalifornien. Kanske var det så, i varje fall levde han tillbakadraget, en folkskygg människa som höll sig för sig själv och inte heller ville vara med i Egnahemsföreningen. Nu var det Sixtens uppgift att övertyga honom om fördelarna med att vara medlem, att vädja till gubbens solidaritet med alla de andra villaägarna i Pettersberg och att få den gamle snåljåpen att plocka upp tre tior ur portmonnän till årsavgiften.
God dag, jag kommer från Egnahemsföreningen, sade Sixten när Olle och han hade klivit in i trädgården, där det växte prästkragar och lupiner i enda röra och där Nå-gubben stod med ändan i vädret och näsan i backen och rensade ogräs i ärtlandet.
Gubben hörde nog illa eller kanske ville han inte höra för han reagerade inte alls på hälsningen. Olle såg att han var alldeles hårig i öronen, riktiga tofsar som stack långt ut som slitna penslar. Gubben hade väl pratat med Sixten någon gång förut, kanske visste han också att Sixten var kassör i Egnahemsföreningen, kanske kunde han stänga av sitt hörande när han inte ville lyssna. Det hängde en tunn snordroppe från nässpetsen som egentligen inte var någon spets utan mest liknade en rund och underligt växt potatis, en sådan som de brukade visas foton på i tidningen. Men droppen fick hänga, glittrande i solskenet och exakt så stor som tyngdlagen tillät för att den inte skulle släppa taget och falla till marken.
Jag kommer från Egnahemsföreningen, farbror, upprepade Sixten med lite högre röst och sträckte fram handen.
Nå-gubbens hand var bred och stor som en spade, alldeles för stor för en så liten karl som han, men man fick väl stora händer av att gräva guld i Kalifornien, tänkte Olle. Fast nu var det inte guldstoft under naglarna på honom utan grå uppländsk lerjord och fingertopparna var maskrossvärtade.
Vill farbror gå med i Egnahemsföreningen, frågade Sixten med munnen nästan i örat på Nå-gubben.
Himmel, vad stora öron han hade, tänkte Olle. Breda var de, tjocka och grovporiga som limpskivor. Han såg också att de där elefantöronen inte hade tvättats på mycket länge, så det var väl inte att undra på att gubben hörde illa när alla ljud måste kämpa sig igenom både skit och tofsar.
Nu plirade Nå-gubben mot Sixten med sina ljusblåa ögon, två safirer i skuggan av ett par ögonbryn som framgångsrikt tävlade med örontofsarna i fråga om buskighet.
Nååå, sade han.
Det kostar bara trettio kronor om året, sade Sixten. En gång när det blir tal om kommunalt vatten och avlopp här i samhället kan det vara bra att ha en förening som förhandlar med stan. Och så har vi snöplogningen och sandningen som föreningen lägger ut på anbud så att farbror inte halkar och bryter benen när han är ute och går på vägarna. Vi har årsmöte med kaffe i Kyrksalen, det är ju en bit dit, men farbror kan säkert få skjuts av någon som har bil om det är svårt att gå.
Nååå, sade Nå-gubben. Det tror jag icke.
Nu bytte Sixten taktik.
Farbror har ju varit i Amerika, sade han. Jag har hört att farbror träffade självaste Sitting Bull.
Olle spetsade öronen, Sitting Bull hade han en bok om, med tjusiga illustrationer och gammalstafvning. Han hade läst den många gånger och ritat av en av bilderna, den där Sitting Bull står vid lägerelden omgiven av sina män med fredspipan i handen. Fast Olle hade fuskat vid avritningen och lagt kalkerpapper under och fyllt i konturerna. Då han försökte sudda bort blyertsstrecken i boken hade en del av trycket följt med, bilden var inte längre så fin att titta på, man skall inte fuska, det straffar sig alltid på något vis.
Jesss, sade Nå-gubben. Jag mötte Sitting Bull där över.
Var han lika stilig som på bilderna man sett?
Jesss, sade Nå-gubben. Men en gång vart han riktigt arg, då var han icke vacker att se icke.
Gubben skrattade lite för sig själv och plirade mot Olle, medan han för en sekund återvände till ungdomens Vilda västern.
Det här är min lille pojke, skyndade sig Sixten att säga. Han heter Olle och läser mycket. Vi har en bok om Sitting Bull.
God dag farbror, sade Olle och bockade, för på den tiden bockade pojkar när de hälsade och flickor neg, det här var nämligen mycket länge sedan.
Kom, sade Nå-gubben och började gå mot trappan till sitt gråa hus. Kom ska han få se på något.
Sixten och Olle följde efter. På trappan låg en tändsticksask, Solstickan – Säljes till förmån för barn och gamla, och Nå-gubben tog upp den med sin stora hand. Handen darrade när den hanterade ett så litet ting, så måste den också ha darrat när den höll upp sin första guldklimp, tänkte Olle. Snordroppen hängde kvar, det gick sjögång i den men den släppte inte taget.
Har du sett en så stor bugg, sade Nå-gubben och höll fram tändsticksasken med lådan utdragen för att visa Olle.
Lådan var fodrad med en tillplattad bomullstuss och på bomullen vilade en stor och död skalbagge med brunglänsande skal, svagt räfflat längs med täckvingarna. De taggiga benen var utsträckta med bomullsfibrerna inflätade i de små gripklorna. Olle såg genast att det var en potatisbagge och därtill ett ovanligt stort och vackert exemplar.
Det är nog ingen tordyvel, sade Nå-gubben.
Nej, det är en potatisbagge, sade Olle. Potatisbagge, upprepade han för säkerhets skull.
Potato bug, sade Nå-gubben eftersinnande. Jesss, en Potato bug är det.
Han kan mycket om insekter och fjärilar, sade Sixten påpassligt. Han samlar på fjärilar.
Vill du ha buggen? frågade Nå-gubben.
Olle stod med asken i handen och såg från potatisbaggen till sin far.
Ja tack, sade han och bockade igen.
Först trodde jag det var en ekoxe, sade Nå-gubben och strök äntligen bort snordroppen som hade hängt under potatisnäsan och speglat världen under flera minuter.
De är ännu större, sade Olle. Jag har bara sett en enda ekoxe här, det var förra sommaren, de är sällsynta i Uppland. Men i Skåne finns det många.
Han samlar på fjärilar, upplyste Sixten en andra gång.
En Potato bug, upprepade Nå-gubben och nickade eftersinnande.
You speak English very well, sade Sixten då och lät precis som Uno Sondelius som vid den här tiden ledde en radiokurs i engelska för nybörjare som hette ”Stop! Learn English”. Sedan tillade han förklarande: Olle och jag läser engelska i radio. How are you?
En ny glasklar snordroppe växte till sig under Nå-gubbens näsa. Olle följde intresserat dess utveckling från en glittrande prick till en allt voluminösare vätskesamling, som tycktes rulla i läge under näsan när den blivit stor nog och sedan blev hängande där som en daggdroppe.
Nå-gubben verkade inte alls imponerad av Sixtens engelska, han sade ingenting mera utan plirade bara från Olle till Sixten som om audiensen var slut för hans vidkommande. Sixten gjorde ett sista försök.
Skall inte farbror gå med i Egnahemsföreningen i alla fall?
Nååå, sa Nå-gubben.
Tack för skalbaggen, sa Olle.
Tack för pratstunden, sa Sixten. Good-bye.
Nå-gubben nickade bara, droppen gungade till men hängde kvar på sin plats.
Det var det sista Olle såg av Nå-gubben. När Nå-gubben dog något år senare utan att ha blivit medlem i Pettersbergs Egnahemsförening lämnade potatisbaggen sitt jordiska fängelse i tändsticksasken och försvann spårlöst, kvar låg bara bomullstussen som den hade vilat på. Kanske upplöstes den i atomer, kanske tog den Nå-gubbens själ med sig till Mother Lode i Kalifornien, borta var den i alla fall, precis som gubben själv. Det var mycket förbryllande – och potatisbaggens försvinnande förblev en av de olösta gåtorna i Olles liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar