I tortyrkammaren
MEN SIXTEN SADE INTE UPP SIG och Olle som började få förkänningar av puberteten försökte föreställa sig hur det såg ut då nye verkmästaren Hagström kramade tjock grädde ur pitten. Själv hade Olle ännu inte fått ut annat än lite blåaktig skummjölk men den tjocknade kanske med tiden, hoppades han.
Du går för mycket ensam, säger Anna ofta till honom. Det är inte bra för dig, du borde ta hem skolkamrater och leka med. Min lillebror Gustav var som du, han gick alltid ensam, därför blev han grubblande och konstig ibland.
Och så hamnade han på Ulleråker bland de andra dårarna, tänker Olle och ser framför sig Richard Berghs porträtt av Gustaf Fröding sittande i sjukhussängen med stirrande blick bland kringströdda dikter. På kyrkogården i Uppsala finns hans grav, ”en fackla på en soptunna” som man skämtsamt brukar beskriva den, och varje dag året om, sommar som vinter, ligger det en ny röd ros på graven, det lär vara en mystisk dam i svart som lägger dit rosorna. Det är mycket romantiskt att bli älskad efter sin död fast man var tokig i livet, frågan är ju bara om Fröding själv har någon glädje av uppvaktningen där nere i mullen.
I morgon stannar jag hos Ulf efter skolan, säger Olle. Vi har skrivning i geografi nästa onsdag, vi ska plugga tillsammans.
Ulf är Olles bänkkamrat och ende förtrogne i klassen. Han är son till en professor och en särling liksom Olle. Dock har han en syster som är ett par år äldre. Han och systern grälar jämt om allt möjligt, Elsa slår i dörrarna och är allmänt tonårsaktig, dock finns inte begreppet ännu i det svenska språket.
En backfisch, säger den prövade modern som är från Tyskland och bryter starkt.
Därför luktar det ofta surkål i villan och Tante Elfride visar sig aldrig utan spetsförkläde trots att hon har hemhjälp fyra timmar om dagen. Så fort hemhjälpen har gått inspekterar hon husets alla vinklar och vrår, nosar efter damm i hörnen och drar med fingertopparna över de blänkande mörka möblerna. På morgonen hälsar hon hemhjälpen med en upprörd föreläsning på svensk-tyska om vikten av att damma auch de översta Hüllen in die Bibliothek, varpå hon sjunker ner i en skinnfåtölj i salongen och pustar Warum? Warum?
Det händer att Olle blir bjuden på middag. Det är inte alls som middagarna där hemma utan mycket fint och formellt: servetterna på bröstet, uppläggningssfat och terriner som går runt bordet med knödel, soppa, varmrätt och efterrätt, och professorn som kommenterar ledaren i Svenska Dagbladet, Tante Elfride som nickar och säger: Ja so ist es, tag mer av Suppen om du will, Olle, och syster Elsa som har glasögon och är allmänt ful och gör grimaser åt Ulf då ingen vuxen ser, sedan: Tack så mycket för maten, Tante Elfride, och en djup bugning och professorn som försvinner in i sitt pipröksluktande arbetsrum igen medan Tante Elfride dukar av och Ulf passar på att nypa Elsa i armen då hon är på väg genom serveringsgången lastad med tallrikar och hon skriker Låt bli din otäcka unge! och Ulf och Olle skrattar i smyg innan de slinker in i Ulfs rum som är tabu för Elsa.
Ulfs stora intresse är förutom frimärken gamla strafformer och tortyrens historia, han blir säkert professor i straffrätt. Han har redan börjat arbeta på sitt första vetenskapliga projekt, en encyklopedi över pinliga förhörsmetoder, ordalier och olika former av dödsstraff allt från de gamla sumererna till Nazi-Tyskland.
När jag var liten brukade jag tortera gräshoppor och humlor, berättar Olle för honom. Slet benen av dem, eldade upp dem på bål, halshögg dem med glasskärvor och begravde dem levande i sandhögen. Om man stryper en geting med en sytråd faller huvudet av men getingen springer omkring ändå som en halshuggen höna, men flyga kan den inte.
Han visar Ulf den numera mycket tummade och skrynkliga bilden från tuggummipaketet med sjömannen som pryglas vid stormasten och han berättar om gubben Grönberg och hans uppsvullna ansikte och tjocka blåsvarta tunga. Han berättar om danske Svends bortbrända bröstvårta och beskriver Helge Hammers vanställda naglar – Ulf har aldrig sett en död människa eller träffat någon som blivit torterad, men han har en morbror som varit SS-officer och sitter i fängelse i Tyskland. Det är inte alla som har en bödel i släkten fast Ulfs mamma säger att Onkel Ernst är en wunderbar Mensch som aldrig har gjort en fluga för när.
Tillsammans fyller Ulf och Olle anteckningsböcker med lösbladssystem och register med grymma fakta som de hämtar ur Nordisk Familjeboks gamla och nya upplagor. I husets bibliotek får de botanisera bara de ställer tillbaka volymerna på sina platser och ser till att bokryggarna linjerar med hyllkanten, Ordnung, mina barn, förmanar Tante Elfride. När husets historiska källor är uttömda flyttar de unga forskarna till Stadsbiblioteket och signum Oe, där finns mera att läsa om Torquemada, inkvisition och häxprocesser.
Efter en termins eftermiddagsstudier har de två presterat en handskriven uppslagsbok från A som i ”Anus, införande av spetsad påle i… Se Pålning” till Ö som i ”Öron, avskärande av, vanligt straff i Europa under medeltiden, se vidare Stympningsstraff”. Där emellan kommer uppslagsord som blodörn, blåslampa, cigarettortyr, elektriska stolen, galgar, garrottering, gatlopp, stegel och hjul, sträckbänkar, tumskruvar och allehanda andra metoder och redskap som människan hittat på för att plåga och ta död på sina medmänniskor.
I en del av böckerna fanns det bilder också, gamla träsnitt och kopparstick som visade grymheterna i detalj, och med dem som förlagor inredde Ulf och Olle en egen tortyrkammare i källaren i Pettersberg, i ett fönsterlöst rum som varit potatisförråd under kriget och där pojkarna i lugn och ro kunde bygga och pröva ut de hemmagjorda redskapen. När tortyrkammaren stod färdig innehöll den både sträckbänk och prygelpåle med halsjärn, spansk stövel och skruvstycke, en slägga att krossa benpipor med och naturligtvis den behändiga transformatorn med sex, tolv och tjugofyra volt utgångar för elektrisk tortyr. Över dörren till det hemliga rummet satte Olle upp en skylt med texten ”I som här inträden, låten hoppet fara” och ett kraftigt hänglås som stängde alla obehöriga ute.
Några andra klasskamrater övertalades att vara försökskaniner, och Anna som inte hade en aning om vad som försiggick i Pettersbergs första och enda tortyrkammare gladdes åt att Olle den våren fick besök av så många kamrater och bjöd dem alla på varm choklad och nybakta bullar. Tåligast var Erik, son till en missionär, grovt byggd och med en ryggtavla som inte reagerade nämnvärt för slagen med nässlor, törngrenar eller ens den niosvansade katten som Olle tillverkat av en bit gardinstång och omsorgsfullt knutad klädlina. Erik var som Trofast i Kristens resa, dömd att utstå de hemskaste marter. En gång fick han ligga kvar fastbunden på sträckbänken, det var då Anna oförhappandes kom ner i källaren och hela sällskapet måste skynda ut och slå igen dörren till tortyrkammaren för att hon inte skulle upptäcka vad som pågick där inne.
Pojkar, chokladen står och kallnar, ni måste komma upp nu, sa hon.
Ja tant, tack, svarade Ulf och Lars och Göran och följde med Olle och hans mamma uppför källartrappan medan Erik tyst kämpade för att komma loss från repen som fjättrade händer och fötter och stramade av de järnvikter som hängts dit för sträckningens skull.
Jag trodde ni var fem, sa Anna som hade dukat i finrummet med broderad duk och fem Blå Eld-koppar med rykande choklad och russinbullar på silverfat.
Nej vi är bara vi, försäkrade den i smyg fnissande skaran, och medan man drack chokladen och åt bullar lyssnade alla spänt efter jämmer eller klagorop från delinkventen i källaren. Men Erik gnällde inte i onödan och Olle smugglade med sig ett par bullar till tröst då de återvände ner till tortyrkammaren och befriade honom.
Det var taskigt av er att smita så där, sa Erik och gned sina rödsvullna händer och fötter mellan bulltuggorna. Bullarna är goda men jag skulle gärna ha druckit choklad också.
Tortyrkammaren användes av och till under det kommande läsåret men Erik hade fått nog av experimenten och blev dessutom illa sjuk i polio. Det var inte så lätt att hitta en lika tålig ersättare och de flesta som bjöds in på en omgång avböjde återbesök. En pojke som hette Sven började till och med gråta då piskslagen ven över hans bara skinkor och hotade med att tala om vad som hänt ifall han inte slapp vidare bestraffning. Ulf och Olle kunde bara villfara hans uppmaning och i en bok på Stadsbiblioteket fann Olle någon månad senare texten till ett brev skrivet av Gustav III till Landshöfdingarne Then 27 Augusti 1772: ”Altså är Wår nådiga wilja och befallning till Eder, thet i händelse någre pinorum, ther pinlige förhör kunde anställas, skulle finnas i thet Eder i nådet anförtrodde Län, I tå genast besörjen om theres förstörande och utur stånd sättande”.
Olle tog det konungsliga brevet som en personlig uppmaning att riva även det sentida pinorummet i Pettersberg och dessutom behövde Sixten stegen som fungerat som sträckbänk då han skulle beskära äppelträden en solig februaridag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar