Cobras hemska upptäckt
I DEN ANDRA VÄRLDEN går Fantomens vän Cobra genom snårskogen. Han är klädd i rött, röda tomtebyxor, en röd jumper som han tiggt sig till av Anna, på bröstet har han sitt märke, det är en gul cirkel och mitt i den en svart kobraorm med sneda gula ögon. På huvudet bär han en mjuk motorcykelhuva, kanske ett minne från Sixtens tid som Harley-Davidson-ägare, och ögonen täcks av en svart maskeradmask som Arne köpt en gång på Buttericks i Stockholm. I det breda bältet hänger en svartmålad träpistol av browningmodell, den har Arne hjälpt honom att såga ut och tälja till, den blev väldigt lyckad och naturtrogen och avfyras med speciella smackljud som bara Cobra kan frambringa.
En liten blond flicka, hon är kanske sex sju år, kommer gående på vägen. Cobra känner inte igen henne, det måste vara någon från stan som är i Pettersberg och hälsar på. Just som flickan passerar busksnåren utstöter den maskerade ett tarzanvrål och sticker fram huvudet. Det är nära att flickan ramlar omkull av skräck, på ena sidan vägen står granskogen mörk, på den andra vrålar Cobra bland de täta sälgbuskarna, hon skriker gällt och springer sedan därifrån så fort benen förmår bära henne. Cobra skrattar belåtet, han har nyss fått beviset på att han är precis så skräckinjagande som han vill vara. Han känner sig riktigt elak och nynnar på Lyckans land, den sjöng han i småskolan när han var liten och dum, nu är han Cobra, skogens skräck.
Han korsar vägen som nu ligger tom och öde och försvinner in i granskogen med en vag idé om att fortsätta ända bort till ån. På andra sidan ån ligger Ströms åkrar, på dem växer det foderbetor som smakar som kålrötter och Cobra har alltid gillat kålrötter.
Han följer välkända stigar mot Kohagen. I den betar Brukets kor, det gäller att lokalisera dem innan man klättrar över den rostiga taggtråden för en del av Brukets kvigor är folkilskna och farliga att möta till och med för en fantom. Ibland tvingas man ta omvägar när de står tätt ihop som en råmande mur på stigen genom hagen. Många kvällar har Olle gått hit tillsammans med Sixten, Olle bär spaden, Sixten två hinkar. Den ena är en bukig gammal kopparhink som skulle kunna bli en ståtlig riddarhjälm om man fick såga upp en ögonspringa och hål för näsa och mun. Men det är Gödselhinken, den får man inte göra riddarhjälm av, i den hämtar Sixten komockor som han rör ut i vatten och gödslar hallon och rabarber med. Jordgubbarna ska ha folkskit, då växer de bäst, och minst en gång i veckan tömmer Sixten skithinken som står under dassfjölen i källaren, blandar med jord och mull från komposten under fläderbusken, tillsätter vatten och gräver vallgravar runt jordgubbsplantorna som han fyller med sörjan. Många somrar är skördarna enorma, Anderssons säljer till stans finaste restauranger vars gäster mumsar i sig de stora goda bären som blivit så stora och goda tack vare Anderssons skit, men det vet de inget om och kanske är det tur att de är okunniga om den saken.
Cobra stannar upp vid taggtråden och ser att hela koflocken betar längst upp i hagen. Det betyder att han inte kan ta den vanliga vägen utan att riskera liv och lem. Men vänta, kanske kan hans skräckinjagande utstyrsel skrämma dessa Nordens gnuer också. Han drar sin Browning och skjuter några skott rakt in
bland djuren. Bruna och svartvita huvuden med långa vassa horn sänks hotfullt, en av kvigorna tar några löjliga skutt, en annan blänger och råmar osäkert. Det är allt som händer. Men kulorna från pistolen förmår inte tränga igenom djurens pansar och det vore vansinne av Cobra att försöka forcera detta bestialiska hinder.
Han bestämmer sig för att göra en kringgående rörelse och följa taggtrådsstängslet ner mot kärrmarkerna för att ta sig över hagen den vägen. Ilskna fäflugor, djungelns gissel, svärmar runt honom då han kliver över taggtråden. Han fastnar med de röda åtsittande tomtebyxorna, det blir en rispa på insidan av låret. Man kan få blodförgiftning av rostig taggtråd, får man blodförgiftning så dör man, det säger Anna. Hon hade en släkting som fick blodförgiftning och dog, flickan var bara åtta år och hade det vackraste hår man kunde tänka sig, men hennes far var en slarver som höll sig med andra kvinnor och kanske var det därför Gud straffade familjen genom att kalla hem den lilla flickan med det vackra håret. För säkerhets skull slickar Cobra på fingertoppen och tvättar såret med sin saliv. Det svider lite men lite sveda är inte detsamma som blodförgiftning.
Kärrgräset är mjukt men strävt, det kippar under fötterna då han missar en tuva och stiger fel. Det gör inget, han är inte rädd för blodiglar. Från kärret ser han inte längre de vilda bufflarna och de ser inte honom. Snart är han framme vid stängslet på andra sidan hagen, han klättrar över det och passerar en av spränggroparna. Vattnet i groparna är mörkbrunt som gammalt piss eller som gödselvattnet Sixten blandar till åt jordgubbarna. En del påstår att de där groparna är bottenlösa och att det bor väldiga ålar i dem, därför är de farliga att bada i. Nu glittrar solen i det mörka vattnet och allt Cobra ser är myriader av mygglarver som hänger i ytspänningen och blanka skräddare som springer på vattnet värre än Jesus.
Men då han tittar upp igen får han syn på något mystiskt. I en av björkarna som växer på andra sidan gropen hänger det något svart och dinglar. Det är snårigt och skuggigt där borta och omöjligt att avgöra vad det kan vara på så här långt håll. Cobras nyfikenhet är väckt. Han smyger runt spränggropen på de släta hällarna. Berget stiger hela tiden, på bortsidan är det minst tre meter ner till vattnet, en nästan lodrät vägg med spåren efter borrhålen som ljusare vertikala fåror i den gråa graniten.
Först ser han flugorna, hela svärmar, sedan upptäcker han människan som hänger i ett rep från en av de tjocka björkgrenarna.
Människan är svartklädd, svarta byxor, svart kavaj, svarta skor. Skorna blänker i solen, de ser alldeles nyputsade ut, lika blanka som spyflugorna som surrar runt den hängde. Cobra knyter krampaktigt nävarna, det är knappt att han törs titta högre upp än till mannens axlar. Till sist tvingar han sig att höja blicken mot halsen och ansiktet, och då han ser det onaturligt vita repet som skär in i halsskinnet och de blåsvarta svullnaderna runt snaran börjar han må illa. Han kniper ihop ögonen och kisar för att slippa se för mycket på en gång.
Ansiktet är blekt, gråvitt och uppsvullet. Cobra kan inte möta den dödes blick för huvudet hänger framåtböjt, förmodligen stirrar ögonen ner i det bruna kärrvattnet. Han kan inte se munnen heller men han anar att den är öppen och att det är tungan som sticker ut som en tjock mörk klump under den smala spetsiga näsan.
Något hos den döde verkar välbekant, Olle har sett den här mannen förut, många gånger, medan han levde. Det måste vara någon som bor i Pettersberg men just då kan han inte minnas ett enda ansikte i hela världen. Om han gick närmare kanske, men det vågar inte Olle och det vågar inte Cobra heller. I stället vänder sig båda två om, samtidigt och mycket långsamt som om de är rädda att en hastig rörelse kunde väcka den döde, sedan börjar de springa tätt tillsammans som en person, bort därifrån, hem till Olle. De river sig på taggtråden igen, men ingen av dem tar någon notis om den stingande smärtan i ljumsktrakten.
Olle sliter av sig Cobramasken medan han springer och fantasihjälten upplöses i den heta sommarluften, från och med det ögonblicket är det bara Olle som flyr bort från skräcksynen. Tårarna rinner och han flämtar så att han knappt kan få fram ett ord då han rusar in på tomten i Pettersberg och fram till Anna som håller på att hänga tvätt.
Mamma mamma! ropar han och kastar sig mot henne. Kom, jag har sett något hemskt i skogen!
Men Olle, vad är det? Som du ser ut pojke.
Det hänger… en död… en död karl… vid en av … spränggroparna… i Kohagen. Han har hängt sig i… en björk.
Det blev stor uppståndelse förstås när Anna väl förstod. Någon telefon hade de inte, så Anna måste cykla med Olle på pakethållaren till Sälls affär och be handelsmannen ringa till polisen i Uppsala. Naturligtvis var brevbärarens Lotta där, den värsta skvallerkäringen i hela samhället, och Anna vände demonstrativt ryggen åt henne medan herr Säll ringde. Olle stod liten och rädd i ett hörn, fortfarande klädd i sina röda Cobrakläder men utan masken, motorcykelhuvan och pistolen.
De sa att ni skulle vänta här tills de kommer, sade herr Säll och såg vänligt på Olle genom glasögonen. Vill pojken kanske ha en kola?
Olle nickade och svalde. Medan han tuggade på en Alp-Olles hallonkola diskuterade de vuxna med varandra och försökte gissa vem det var som hade hängt sig i spränggropen mitt i den sköna sommaren. Lotta trodde att det var Grönberg i backen för honom hade man inte sett på ett tag, och fru Grönberg hade sagt till Lottas man när han kom med posten att hon inte visste vart hennes karl hade tagit vägen och att hon skulle efterlysa honom ifall han inte kom hem snart. Då Olle hörde namnet Grönberg nickade han och stirrade upp mot de vuxnas frågande ansikten. Det var Grönberg. Olle hade bara sett en skymt av ansiktet, men nu var han säker på att det var Grönberg.
Var han svartklädd som du säger Olle, då var det Grönberg, sade herr Säll. Grönberg gick alltid svartklädd som vore han på väg till en bjudning. Smakar kolan gott? Vill du ha en till kanske?
Olle nickade igen och bockade då han fick ännu en Alp-Olle-kola. Han slapp följa med de båda poliskonstaplarna från Uppsala hela vägen, han gick bara med dem fram till Kohagen och taggtrådsstängslet. Konstapel Gustavsson klappade honom på axeln och sade att nu hittade de själva och att han var en duktig pojke som sprungit hem till mor och berättat och att Anna var rådig som genast cyklat till affären och ringt polisen.
Innan de gick in skogen kom det en ambulans också, samma Volvo som en gång hämtat farfar, och två brandmän i vita rockar bar en bår längs stigen, men det var ingen av dem som hämtat farfar. En av brandsoldaterna stannade till vid ett blåbärsställe och tog några bär i förbifarten och sade att han inte hade sett så stora blåbär sedan han var en pojke som Olle ungefär och varit på koloni i Knivsta. Konstapel Gustavsson vände sig om och hostade till då han hörde brandmannen prata om blåbär.
Kom nu Eriksson, sade han myndigt. Det här är ingen utflykt. Till Anna sade han: Ta hand om pojken nu, om han drömmer mardrömmar eller så.
Tack snälla konstapeln, sade Anna med flickröst och neg nästan. Han är så duktig min lille Olle, han blir nog präst eller professor som han läser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar