Den stora massan lever ett liv
i stilla förtvivlan.
HENRY DAVID THOREAU
 |
| Sixten vid sin första kristallmottagare |
Sixten, vem var du?
VI LEVDE NÄRA VARANDRA, vi hade ett så gott förhållande som någon far och son kan ha, kanske till och med bättre än de flesta, och ändå känns det som om jag aldrig lärde känna dig helt och hållet. Du levde i en bubbla, avskärmad från världen, jag tror det var för att du var rädd för verkligheten innerst inne, fast du ville visa dig så stark och modig utåt. Människor som gjorde dig illa ville du slå på käften och kanske gjorde du det också någon gång, men så enkelt kunde du inte besegra tillvarons fantomer. För att slippa möta dem gömde du dig som strutsen, ställde dig med häcken i vädret och hoppades att ingen skulle se dig och ge dig en spark därbak.
Ända sedan jag växte ur spjälsängen sov jag vid din sida, mellan dig och Anna, med huvudet vilande i din stora mjuka hand. Ibland låg du så stilla att din arm domnade men du väckte mig inte ändå. Fortfarande minns jag värmen från din stora kropp, den stannade kvar i mig för hela livet, och då jag nu lägger kinden i min egen hand innan jag somnar händer det att all den där värmen kommer tillbaka som en sunnanvind av trygghet. På den tiden var det inte så vanligt att människor rörde vid varandra och det var nog vanligare att ungarna fick en örfil än att en förälder gav dem en klapp på kinden. Så härvidlag var du ett undantag, en man som vågade visa att han älskade sin yngste son.
Du vägde gott och väl hundra kilo, du hade feta lår, en tjock mage och kraftiga axlar, men så hade du ju också varit amatörbrottare i din ungdom. Jag minns särskilt din hårväxt. Dina ben var lurviga som Rönnerdals och du hade en riktig storskog av hår på magen, men i höjd med naveln tog alltsammans oväntat slut, blev till en öde slätt med några glesa buskar runt bröstvårtorna och ett litet skogsparti i vardera armhålan som kunde dofta sött och starkt ibland men aldrig äckligt, tyckte jag.
Ofta stoppade du in Anusolsuppositorier som liknade flygbomber och luktade kakao i ändtarmen för att få bukt med hemorrojderna när de svullnade och kröp ut mellan skinkorna som små vindruvsklasar. Det kändes alltid tryggt att ligga hos dig, jag kände mig i säkert förvar, jag fick dela din bubbla. En gång måste väl Anna ha legat lika nära dig som jag, nu hade jag som skulle vara mors lilla Olle trängt henne ur boet som en gökunge. Men ibland har jag undrat över vem det var jag trängde ut och ur vems säng, om det var dig eller om det var Anna.
Ville du kanske ha det så eller tog ert samliv slut ändå efter Annas operation, det var visst en cysta i livmodern, sådant som kvinnor kan få. Var den där cystan kanske också orsaken till att du sökte dig till andra kvinnor och blev en sådan horbock, som Anna påstod? I det fallet var Anna knappast något sanningsvittne, hon som gnistrade av svartsjuka bara du växlade några ord med en människa av det motsatta könet, ung eller gammal, vacker eller ful, det kvittade. Hon måste ha älskat dig mycket på sitt förvända
sätt, det inser jag nu många år efteråt, men som liten pojke förstod jag det inte. Då var gliringarna, grälen och urladdningarna fruktansvärda orkaner som raserade också min tillvaro för flera dagar framåt.
På lördagskvällarna – inte varje lördag, snarare varannan eller var tredje – badade vi tillsammans i det stora badkaret nere i tvättstugan. Anna fyllde pannmuren ur mässingskranen som verkade alldeles för liten och smal för att kunna släppa ur sig så mycket vatten, minst hundra liter rymde pannmuren. Du eldade med ved, det rykte och ångade och luktade brasa i hela källaren en sådan badkväll. Sedan låg vi där skafföttes i det varma vattnet medan du lärde mig göra små fontäner genom att knäppa händerna strax under vattenytan och klämma till hastigt och på ett särskilt sätt, så att vattnet sprutade upp mellan tumgreppen i fina strålar. Och ibland släppte du långa brakskitar i vattnet och de både luktade och orsakade jättebubblor som fick oss att skratta tills tårarna rann. Det var tur att Anna redan hade gått upp, annars hade hon säkert skickat iväg en bitsk kommentar om busfasoner.
Lördagsbaden var nog de enda stunder vi var tillsammans utan att jag läste högt för dig, för jag kunde ju inte gärna ha en bok med mig i badkaret. Annars förföljde jag dig med min högläsning var du än gick och stod, när du lindade motorer eller målade tavlor, till och med då du grävde upp potatislandet om hösten. Då gick jag efter dig med en Det Bästa eller någon bok som jag hittat eller lånat, och mellan meningarna vände du jorden, ordbruk och jordbruk, det var som i Rousseaus drömda idealvärld och jag var Emile fast jag inte visste om det ännu.
Lyssnade du på mig? Var du också intresserad av myteriet på Bounty? Ville du också höra hur Henry Ford satte Amerika på hjul? Tyckte även du att det var spännande att få ta del av svenska missionärers möten med mongoliska rövarhövdingar? Eller hade du den där osynliga bubblan på huvudet som rymdvarelserna i Blixt Gordon och hörde bara det du ville höra? Fast å andra sidan minns jag tydligt att du uppskattade min högläsning av Strindbergs Hemsöborna medan du lindade den där transformatorn för sex, tolv och tjugofyra volt som jag skulle få så mycken glädje av i framtiden.
Kanske är jag orättvis när jag beskriver dig som en osäker, räddhågsen, halvbildad och stundom ganska brutal människa med smak för snus och mus och brännvin som det heter i en av visorna du brukade sjunga när du tagit dig en fylla. Det fanns ju en annan Sixten också, drömmaren vid dragspelet eller målarstaffliet, med ljusblåa ögon som speglade himlen, med mjuka fingrar som dansade över knappraderna eller förde penseln i säkra drag. Men aldrig vågade du släppa din ande fri – och så blev det som det blev: ännu ett liv i stilla förtvivlan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar