Berättelsen om Mors lilla Olle 21

Förförd av en dam i negligé

SAMMA VINTER började en figur som Olle döpte till Herr Fjång komma på allt tätare besök. Det var en påstridig herre som viskade fula ord i hans öron till och med i drömmen, och det hände ofta att Olle vaknade med torrt fras på magen och litet halvtorrt klibb i pyjamasbyxorna. Titt som tätt rusade tankarna iväg till feminina fröjder som han visserligen hade grundläggande teoretiska kunskaper om men som han aldrig hade prövat i praktiken.
    Där var ju Lillemor förstås, murare Perssons adopterade dotter, fet, blond och ett par år äldre än Olle, men nu för tiden nickade de bara åt varandra de få gånger de sågs. När Olle var sex år och Lillemor åtta lekte de i hennes lekstuga, oftast doktor eftersom Lillemor var mycket intresserad av att i detalj utforska skillnaden mellan pojkar och flickor. Därför brukade hon klä av honom naken och noggrant undersöka hans manliga företräden innan hon visade upp sina egna. Hon pillade bort kalsongludden som fastnat i förhudsstruten och det var skönt, sedan pillade han med fingret i springan på henne och fick en försmak av allt det som Herr Fjång numera lockade med. Vad Lillemor hade för sig nu för tiden visste inte Olle, hon kom och gick, kanske arbetade hon i stan. Men några år senare ryktades det att hon hade blivit hora och tjänade pengar på att suga av rekryter bakom pissoaren vid Svandammen.
     Herr Fjång hade emellertid en prima överraskning i beredskap åt Olle. Hon var studentska och hette Åsa och hyrde övervåningen i huset. Hon var blond och lagom fyllig, med stor bred mun och tjocka läppar. Sixten flirtade nog med henne, i varje fall pratade han gärna med henne medan Anna höll ett svartsjukt öga på de båda bakom köksgardinen och gav Sixten en och annan gliring efteråt. Åsa var deras första kvinnliga hyresgäst och hon skulle också bli den sista. Olle hade ett gott förhållande till henne, han tyckte att hon var söt, och så var hon prästdotter från Värmland, därför hade Anna kunnat godta henne som hyresgäst. Dessutom hade hon en fästman, en tvåmeterskarl som var lärare i Sigtuna och kom på besök per motorcykel. Motorcykeln var en Norton 500-kubikare som Sixten beundrade mycket, och på vintrarna klädde sig fästmannen i en gul flygaroverall med elektrisk uppvärmning som Sixten beundrade minst lika mycket. Då han såg motorcykeln och fästmannen i den gula overallen fick Sixten något drömmande i sin ljusblåa blick och Olle förstod att han sörjde både sin ungdom och sin ungdoms Harley-Davidson, men Anna menade att han bara var avundsjuk på fästmannen som hade en gryta blont lammkött att komma till.
    Det hände att Åsa hjälpte Olle med läxorna, mest med tyskan som han hade svårt för. Prepositioner, verbböjningar, genus och kasus, det var så mycket man måste hålla ordning på för att tala tyska. Vid några tillfällen tog Åsa emot sin adept klädd endast i ljusblå negligé för hon sov länge på morgnarna, och vid de tillfällena anade Olle vad en ung kvinnokropp kunde erbjuda den som hade en 500-kubikare och gul overall med elektrisk uppvärmning. Men det blev bara tittat i smyg ända tills den dag Olle fick feber efter calmettevaccineringen på låret och blev sängliggande. Han låg nedbäddad i bäddsoffan i rummet innanför köket medan Anna oroade sig över det vätskande och variga ympstället.
     Tänk om du har tuberkulos, sade hon. Tänk om farfar smittade ner dig med sitt hostande och spottande, det skulle vara rent förskräckligt, stackars pojke.
    Somliga reagerar på det sättet, lugnade Åsa henne. Det brukar bli bra efter några dagar.

    Åsa var bjuden på kaffe vid köksbordet av Anna som behövde någon att dela sin oro med.

    Om fröken Alhed säger det så, sade Anna. Fröken har ju studerat, en annan har bara vanlig folkskola. När vi var små fick vi arbeta och slita, det var inte att tänka på att få gå i bättre skola för oss barn. Och så en far som min som bara söp och gjorde dumma affärer. Men fröken är ju prästdotter och då är det annorlunda.

    Jag tycker att fru Andersson är duktig, sade Åsa. Här är alltid så fint och rent och välstädat. Och Olle har fina betyg, det är bara tyskan och matematiken som han har svårt för.

    Jag är så tacksam för Olle, sade Anna. Jag tackar Gud för att han finns. Jag vill att han ska bli präst.

    Vill Olle bli präst då? undrade Åsa och sneglade mot dörren in till rummet där Olle låg och lyssnade och tänkte på Arne, som hade en blond fästmö som hette Ulla och som han nog brukade knulla, i varje fall var det ett bra fästmönamn att rimma på.

    Hans far är ju hedning, han tar intryck av det, stackars Olle, sade Anna och vred sina händer. Att jag skulle få en sådan make som inte tror på Gud. Han bara skäller på prästerna och kallar dem svartrockar och det är knappt att jag får höra högmässan på radio. Då sitter han här vid köksbordet och trallar som en gammal buse. Komminister Björnberg kommer aldrig hit mera, Sixten var full när han kom och kastade ut honom. Det var förskräckligt, vilken skam, jag grät.

    Det blev tyst i köket, det enda man hörde var en våryr talgoxe som gick an i björken fast det bara var i februari och mycket snö fortfarande.

    Nej, nu måste jag ut och piska mattorna innan det blir mörkt, sade Anna och reste sig. De blir så rena och fina i snön, särskilt Wiltonmattan. Men fröken får gärna stanna och prata lite med Olle, han ligger där så ensam och feber har han också fast inte så mycket i dag.

    Tack för kaffet, fru Andersson, sade Åsa. Det smakade gott.

    När Anna hade gått och man hörde mattpiskaren svänga och smälla mot Wiltonmattan som låg utbredd över snön kom Åsa in till Olle. Hon satte sig på sängkanten, rund och god och med stora himmelsblå ögon. Hon lade en hand på hans panna, handen var också rund och god och doftade svagt av parfym, den fick Olle att glömma alla tankar på Arnes Ulla.

    Lite varm är du, det känns, sade Åsa. Hur är det med dig?

    Det är bättre, sade Olle.

    Får jag se på vaccineringen, sade Åsa.

    Innan Olle hann svara vek hon undan täcket och överlakanet. Olle hade pyjamas med långa byxor, den var randig i bleka färger, blekbrunt och blekblått. Åsa knäppte upp byxknappen och drog ner byxorna så att kön och lår blottades. Hennes fingrar nuddade vid den halvstyva pitten, men hon låtsades inte om det utan rev bort plåsterlappen och betraktade den vätskande kratern, stor som en tjugofemöring ungefär och med skorviga bruna kanter.

     Det är snart bra, sade hon. Det börjar torka nu. Ska jag sätta på ett nytt plåster?

     Ja om du vill, sade Olle andlöst och skämdes förfärligt över sin erigerade penis.

     Nej, det gamla kan nog sitta ett tag till, sade Åsa och fuktade sina tjocka läppar med tungspetsen medan hon satte tillbaka plåsterlappen.

    I nästa ögonblick slöts hennes hand om Olles kön. Mjukt och varsamt drog hon ner förhuden så att ollonet blottades. Utanför hördes Annas idoga och taktfasta slag med mattpiskaren mot mattan.

    Ser man på, sade Åsa. Den är riktigt stor och fin redan.

    Olle sade ingenting, han låg med slutna ögon och hörde sitt eget hjärta slå i takt med mattpiskaren. Alltsammans var som en dröm, alldeles för underbart för att vara verklighet. Mer än en gång hade han fantiserat om Åsa då han runkat, om allt det han anat men aldrig fått se ordentligt eller vågat röra vid under den ljusblå negligén. Nu satt hon här på sängkanten och kramade hans pitt med sin mjuka hand, det kunde inte vara sant.

    Du får gärna ta mig på brösten om du vill, sade Åsa och böjde sig fram så att han skulle kunna komma åt bättre.

    Brösten var stora och tunga, de kändes heta genom blustyget och spetsbehån. Olle rörde vid ett av dem, mycket försiktigt som om han var rädd att göra Åsa illa. Sedan hjälpte hon honom att sluta handen över den hårda toppen, suckade, smålog och böjde sig ännu längre fram över honom. Hennes läppar ersatte fingertopparna, en våt mun som glupskt slukade hela ollonet och tycktes vilja svälja det. Det var en makalös känsla, som att smälta, lösas upp, bli till varm gelé. Och tungspetsen, vad gjorde den? Den kittlade som tusen små insekter, den kravlade runt och framkallade sensationer som vida överträffade dem han upplevt via transformatorns sexvoltsuttag.

     Slagen från mattpiskaren hade tystnat. Men inte förrän de hörde ytterdörren öppnas och Annas högljudda suckar över allt slit som förföljde henne genom livet återvände Olle och Åsa till verkligheten. Olles hand lämnade sin plats med ett ryck, Åsas heta mun smackade som en kork då den dras ur en flaska och hon skyndade sig att dra upp lakan och täcke. När Anna släpade in Wiltonmattan i rummet intill stod Åsa bredbent och höftbred intill bäddsoffan, lika upphetsat röd i ansiktet som Olle.

     Vad har ni för er då? frågade Anna.

     Tränar Olle i tyska, sade Åsa snabbt. Olle, hur böjer du ”jag vill”?

     Ich will, du willst, er will, rabblade Olle.

     Det är bra, sade Åsa. Glöm inte ”sie will”, tillade hon med en menande blinkning, och sedan: Men nu måste jag gå, jag har en föreläsning klockan ett.

     Det är bäst att fröken Alhed skyndar sig på då, sade Anna kort.

     Sedan Åsa gått upp till sig stirrade Anna en lång stund på Olle. Han tyckte att hon såg rakt igenom täcke och lakan, och det gjorde hon nog också. Hon var svår att lura när det gällde kvinnor, Sixtens snedsprång hade gjort henne uppmärksammare än de flesta på allt som luktade det minsta underliv. 

     Tänka sig, prästdotter och allt, sade hon till sig själv medan hon rullade ut trasmattorna på köksgolvet. Ett luder, det är vad hon är. Kan inte ens låta en liten sjuk pojke vara i fred. Och en sådan ska vara prästdotter.

     Olle låtsades sova. Han somnade faktiskt också, en stund senare då februariskymningen sänkte sig över Pettersberg, och när han vaknade var det alldeles mörkt ute och pyjamasbyxorna klibbade vid magen efter en synnerligen behaglig dröm. Anna såg då och då på honom men sade ingenting. Hennes lille Olle var på väg bort från henne, det var inte länge sedan han legat i den svarta barnvagnen, åren går så fort, nu höll han på att bli vuxen och låg och tänkte på syndiga dumheter, det märkte hon nog, undrar vad de hade för sig där inne medan hon piskade mattorna, de behövde en ny matta i sovrummet också, den gamla var så ful och sliten, men en kristallkrona hade hon fått, med sextio prismor av böhmisk kristall, å vad Sixten hade skällt om den, fast nu var det Olle, stackars lille Olle som gick i läroverket och hade så svårt med tyskan och matematiken, han skulle haft det där tyska ludret Erika till mor så hade han nog kunnat tyska, och så den där fina prästdottern som var karltokig och tänkte förföra lille Olle som hade feber och kanske början till tuberkulos, hon hade nog sett hur det där flickaset kastade lystna blickar på pojkstackarn, fick hon inte nog av den där långa drasuten på motorcykeln som kom varenda helg, och sådana skulle kallas fint folk, hon hade nog hört hur de gick an ibland där uppe, nej nu fick det vara slut med tysklektionerna en trappa upp, skulle de läsa fick fröken Alhed vackert komma ner så att hon kunde hålla ett öga på det där stycket och någon ny kvinnlig hyresgäst var det inte tal om, tacka vet jag ordentliga pojkar som kandidat Herner, han som studerade till advokat och satt och läste hela nätterna, hur orkade han, och alltid så trevlig och artig, och aldrig damsällskap.
     Det dröjde ett par dagar innan Olle såg Åsa igen när han kom hem med bussen från läroverket och hon var på väg till bussen för att åka till universitetet. Hon hejade på honom som hon brukade, frågade hur det stod till med honom nu, om han var frisk, jo det var han, och han väntade på fortsättningen men det blev ingen fortsättning, bara ett hej då. Han tänkte på hennes bröst med de styva topparna och på hennes mun som hade gjort det ofattbara, och på vägen hem undrade han om han hade gjort något fel eftersom Åsa inte viskat något, till exempel Vi ses snart uppe hos mig eller Kom upp när du vill så ska vi fortsätta med tysklektionerna. Han såg framför sig hur de satt alldeles nakna sida vid sida och hur han rabblade ich will, du willst, er sie es will, wir wollen, ihr wollt, sie wollen, medan hennes tjocka läppar kröp som sniglar runt hans styva pitt…
     Men så blev det inte, aldrig blev det som man drömde och önskade och hoppades. För bara några dagar senare fick han veta att Åsa skulle flytta till Stockholm med sin Nils, läraren med 500-kubikaren, de skulle förlova sig och hade fått överta ett kontrakt på en lägenhet på Gärdet. Hon skulle givetvis betala hyra för mars fast hon inte bodde kvar, det var inte mer än rätt när nu allt hade gått så fort.