Det stora kalaset
FÖR ATT AVLEDA tankarna lägger Olle läxboken åt sidan och börjar skriva en inbjudningslista till Det stora kalaset på Vinden.
Det är nämligen så att han har börjat använda husets vind som tillflyktsort i stället för källaren. Uppe på vinden är det varmare och det luktar inte fukt och cementgolv utan sågspån, trä och gammalt damm. Han har själv städat upp i bråten och möblerat med farfars och farmors gamla möbler inklusive korgstolen som löjtnanten vilade sig i medan han väntade på ambulansen. Nu är den ett renskurat högsäte med blå dyna bakom det mörkbetsade matsalsbordet i björk med iläggsskiva, samma bord som han brukade gömma sig under när han var liten och Sixten pucklade på Anna med knytnävarna. Men nu ligger han inte under det och gnäller som en rädd hundvalp med händerna för öronen för att slippa höra skriken och skällsorden och dunsarna är Anna far i golvet, nu håller han själv på att bli stor och sitter bakom bordet som en upphöjd person med makt.
Han befinner sig så högt upp i huset som han kan komma, resten av världen ligger minst åtta meter under honom, och öppnar han plåtluckan intill skorstenen ser han inget annat än himlen. För att komma upp på vinden måste han använda en stege och drar han upp den genom luckan är han oåtkomlig. För att vara riktigt säker ställer han en gammal kista över luckan i vindsgolvet, den förhindrar effektivt varje försök till intrång.
En gång skall han ta upp en flicka hit och knulla med henne i viksängen som Arne brukade sova i, fast den knarrar förskräckligt så kanske är det bättre att lägga flickan på de tre ottomankuddarna som blev husvilla då Sixten och Anna köpte ny bäddsoffa och som nu ligger uppradade som en turkisk divan på det grova plankgolvet i väntan på en rund och vit flickstjärt. Frågan är bara hur han skall lyckas smuggla upp flickan på vinden utan att Anna märker något, och tysta måste de vara, annars hör hyresgästen nedanför vad de har för sig.
Men så är det ju också problemet var han skall hitta en villig flicka nu då han går i gossläroverk och flickorna han kände från tiden i förberedande antingen går kvar i Enskilda läroverket eller har flyttat till Flickskolan. Han var smått förälskad i Margareta med flätorna, inte för flätorna utan för hennes mörka ögons skull, men henne har han inte sett på minst ett år, det är tunnsått med flickor nu för tiden då man verkligen behöver dem.
Nu handlar det dock om något helt annat än flickor, nämligen om ett kalas som Olle har planerat sedan lång tid tillbaka. Eftersom gästerna har lång väg att fara måste inbjudningarna gå ut i mycket god tid, minst en månad i förväg, och ändå kan han inte vara säker på att alla kommer. Han skriver:
Härmed inbjudes Ni att komma till mitt Stora kalas på Vinden tisdagen den 22 april 1947. Vi kommer att servera de yppersta viner och Era favoriträtter vilka de än äro samt Maxwell House amerikanska kaffe. Hjärtligt välkomna!
Eder Olle.
Olle tuggar på blyertspennan och skriver namnet på den första inbjudna gästen: Mandrake. Han finns i Allers som Olle får köpa i Sälls affär, tidningen kommer på tisdagarna, det är en riktig högtidsdag, Allersdagen. I Allers finns det byggmodeller av tyska riddarborgar och Eiffeltornet i papper, en samlarserie med världens alla bilar, de tecknade serierna Nalle och Lisa, Herr Kalsons fataliteter och Willy på nya äventyr – men framför allt Mandrake som gör hypnotiska gester, som ser ut exakt som Olle vill se ut då han blir vuxen och som älskar den gudomligt vackra prinsessan Narda. Om Mandrake kommer är kalaset räddat och säkert tar han med sig Lothar och Narda, kanske kommer de svävande i Mandrakes magiska rökringar. Olle kan förresten också göra rökringar då han puffar på hemgjorda cigaretter av torkat asplöv inlindat i dasspapper, det blir mycket rök och hosta, men magin behärskar han ännu inte.
Du är allt bra lik Jean P. Taylor, sade Sixten en gång då Olle hade klistrat en hemgjord svart lösmustasch på överläppen för att se ut som Mandrake. Olle har alltid tyckt att Mandrake och Jean P. Taylor är lika varandra, och att Sixten såg likheten gjorde honom stolt och glad.
Nu skriver han Jean P. Taylors namn på gästlistan, han måste resa från kyrkogården i Nice och han får absolut inte glömma revolvern och guldfrancsen. Han är lika mystisk som Mandrake, han existerar egentligen bara på några gamla fotografier och i Sixtens minne, men då Olle tittar på de gulnade fotografierna ser han sig själv om tio femton år och han känner redan revolverns tyngd i rockfickan.
Kanske borde han bjuda morfar Karl också så att han får återse sin bror Johan, han som emigrerade till Amerika tillsammans med Uncle August och som enligt vad Anna berättat övergav mormonernas tro och okristna leverne och bytte efternamn till Hult, John Hult, det låter som namnet på en cowboyhjälte. En tid bodde han i Salt Lake City, det är allt Anna vet, men Olle tror sig veta att han hamnade i krakel på en bar och stack ihjäl en karl med sin stora kniv. Därefter flydde han till Nevada och blev en riktig cowboy som jobbade på en ranch som hette Circle K Ranch, den hade tiotusen kor som strövade fritt i öknen, och John Hult var förman och hängde boskapstjuvar som red omkring där ute i öknen och ställde till sattyg. Han hade tjock svart slokmustasch, två Coltrevolvrar och en prickig häst, åtta timmar i sträck satt han i sadeln, sedan vilade han och åt stekt fläsk med bönor och drack kaffe vid lägerelden. Ibland sjöng han svenska visor för de andra cowboyerna, kanske den om Barndomshemmet eller Farsan kom hem och fuller var han. Amerikanerna förstod inte ett ord men de gillade melodierna och John Hults stora skratt, som fick den svarta hängmustaschen att hoppa och svänga som svansen på hans prickiga häst.
Likaså Errol Flynn. Ingen var stiligare än Errol Flynn, Jean P. Taylor och Mandrake fick ursäkta, men Errol Flynn tog priset. Robin Hood, Kapten Blod, Slaghöken, De dog med stövlarna på, det var filmer som Olle hade sett på matiné och han älskade Errol Flynn. Han gillade Olivia de Havilland också, var man så tjusig som Errol Flynn kunde man naturligtvis få vilka vackra kvinnor som helst. Mycket berodde på mustaschen, det var Olle övertygad om, det fanns magi i de där skäggstråna på överläppen, varför hade annars alla filmhjältar som var värda att kallas filmhjältar mustasch? Då Olle slet av sig lösmustaschen senaste gången gjorde det ont i skinnet därför att det hade börjat växa fjun på hans överläpp, det tycktes som om han skulle kunna få en riktig tangorabatt som Errol Flynn och det kändes väldigt bra.
Olle plitade dit två namn till, Sherlock Holmes och doktor Watson, adress 221 B Baker Street, London, England, och han kunde redan se dem packa sina reskoffertar och stiga upp i droskan som skulle föra dem till dockorna och det väntande fartyget genom den täta drypande dimman som alltid vilade över London. När Sherlock Holmes fick brevet från Olle i sin långa smala hand sade han: Det kan vara någon beskäftig egenkär stolle som har skrivit detta, lika väl som det kan vara en fråga om liv och död. Ett stort kalas kan dölja hemligheter som måste undersökas närmare. Låt oss genast packa, min käre vän. S/S Britannia seglar mot Sverige om exakt fyra timmar.
Phileas Fogg var också självskriven i sällskapet, denne gentleman som i högsta grad tycktes äga det som fysionomisterna kalla ”hvila i handling”, en egenskap gemensam för alla dem som handla mera än göra väsen af sig, och utan tvivel var denne man en själsfrände till Olle. Liksom Olle var han aldrig fjäskande och alltid färdig, sparsam på sina steg och sina rörelser. Han tog aldrig ett steg för mycket, gick alltid kortaste vägen, slösade icke en blick i taket, tillät sig icke en öfverflödig gest, och man hade aldrig sett honom upprörd eller förlägen. En sådan person var även Olle – eller rättare sagt, en sådan person ville han bli, självbehärskad som Phileas Fogg, skarpsynt som Sherlock Holmes, vild som John Hult, tjusig som Errol Flynn, elegant som Jean P. Taylor och en illusionernas mästare som Mandrake.
Vid den femtiosjunde sekunden öppnades salongsdörrarna och pendeln hade ännu icke knäppt den sextionde sekunden då Phileas Fogg visade sig – icke åtföljd av en vildt jublande folkhop som i Jules Vernes bok men väl af mrs Aouda, en gång rajans av Bundelkund änka, numera mrs Fogg.
Här är vi Olle, sade Phileas Fogg med sin lugna, trygga stämma.
Punktligheten själv som alltid, sir, sade Olle. Smakar det måhända herrskapet med ett glas Invalid Port?
Det gammaldags eleganta paret nickade och slog sig ner vid det stora, överdådigt dukade bordet, medan Olle serverade portvinet på en silverbricka och i smyg betraktade den sköna mrs Fogg som en gång räddats från likbålet av Passepartout, före detta akrobat och före detta brandkårssergeant. Det var just ett sådant likbål hönsfarmare Blom ville bli bränd på, och Olle erinrade sig Jules Vernes ord: ”Mrs Aouda, rajans av Bundelkund änka, var en förtjusande kvinna i detta ords hela europeiska betydelse, väl värd de strapatser som resan jorden rundt hade kostat den excentriske gentlemannen Phileas Fogg.”
Snart är alla inbjudna på plats, en brokig samling levande, döda och odödliga, anförvanter och gestalter ur andra världar, de dricker Sandeman’s Invalid Port som Arne bad Sixten köpa ut på sin motbok en gång, det var medan han uppvaktade Ulla, nu har han en annan fästmö och egen motbok men det är visst hemligt, och kvar finns den tomma flaskan som är bottenlös när Olle bjuder laget runt. Där är Errol Flynn klädd som Slaghöken och med Olivia de Havilland vid sin sida, en sådan man! en sådan kvinna! Bredvid dem sitter Sherlock Holmes i Basil Rathbones gestalt och doktor Watson gestaltad av Nigel Bruce, de eviga ungkarlarna. Errol Flynn känner Basil Rathbone från otaliga filmer där de har fäktats mot varandra, de har mycket att tala om, och när John Hult anländer ropar han ”Yippieaee yippieayey” precis som Lisbeth Bodin sjunger i slagdängan Down in the Heart of Texas, fast John Hult kommer inte från Texas utan från Nevada.
Olle har sett ett enda fotografi av Johan Pettersson alias John Hult, det togs innan avresan till Amerika, och bröderna August och Johan står på var sida om morfar Karl, alla tre är uppklädda och allvarliga och gulbruna i ansiktena av papperets bromsalter. Nu ser han John Hult svänga cowboyhatten som är grå av ökendamm, och de tunga mexikanska silversporrarna klirrar mot vindens grova golvplankor. Errol Flynn blir överlycklig då han upptäcker en äkta amerikansk boskapsdrivare i sällskapet och byter ögonblickligen kostym från Slaghökens piratdress till Sjunde kavalleriets mörkblå uniform från De dog med stövlarna på, det går lika fort som då Mandrake trollar. John Hult berättar om sina äventyr i Salt Lake City medan han ännu var mormon och hur han bröt med både kyrkan och sin bror August och blev en fri man med ett nytt namn, och Phileas Fogg berättar om hur överste Proctor, Passepartout och han själv kämpade mot ett band siouxindianer som överföll Union Pacific-tåget utanför Fort Kearny, och Errol Flynn vet förstås allt om general George Armstrong Custers sista strid vid Little Bighorn den 25 juni 1876, han som dog med stövlarna på, det är ju en av hans största roller.
Jean P. Taylor sitter tyst vid bordet medan de andra pratar, försjunken i egna tankar. Han ser på Olle med sina vänliga grågröna ögon och säger: Din far Sixten har rätt, vi är allt lika varandra du och jag. När jag ser dig ser jag mig själv som pojke, det var i Norrland långt från London och Nice. Jag drömde om ett liv bortom höskylarna och granskogen, och trots att jag numera jagas av Svarta Handen som en fredlös är jag glad att jag bröt upp. Jag tror faktiskt att det var mr Phileas Fogg här som inspirerade mig att lämna fattigdomen i Sverige och fara till Savile Row i London och bli skräddare.
Jag bodde på Savile Row i huset nummer sju, säger Phileas Fogg. Var bodde ni, mr Taylor?
I nummer 21 hade jag min ateljé, det stora bruna huset på vänster sida, alldeles vid Burlington Gardens, säger Jean P. Taylor.
Jag vill bli författare, inte skräddare, säger Olle.
Huvudsaken är att du blir dig själv, säger Jean P. Taylor och Phileas Fogg nickar instämmande.
Jag har anlag för att bli en mycket duktig dagdrivare, kommenterar Sherlock Holmes. Och även en rätt så vaken och pigg sorts människa. Jag tänker ofta på ett par rader av gamle Goethe: ”Schade dass die Natur nur einen Mensch aus dir schaf, denn zum wurdigen Mann war und zum Schelmen der Stoff”.
Olle har fortfarande svårt för tyska och Sherlock Holmes översätter: Naturen skapade tyvärr endast en människa av dig trots att materialet hade räckt både till en värdig människa och till en skälm. Tänk på det, Olle.
Mandrake småler, han svänger med sin käpp och trollar fram både Lothar och prinsessan Narda. Han berättar att de kommer direkt från Molnstaden och att det var bra att kalaset arrangerades på en tisdag som ju är den ordinarie Allersdagen. Han får en applåd för konststycket, men John Hult är inte imponerad och mumlar något om hokus pokus och taskspeleri.
”Wir sind gewohnt dass die Menschen verhöhnen was sie nicht verstehen”, säger Sherlock Holmes syrligt. Och översätter snabbt: Vi är vana vid att människan hånar det hon ej förstår. Samt tillägger: Goethe hade alltid något passande att säga oss.
Måste han tala tyska hela tiden? undrar Jean P. Taylor. Jag trodde att Sherlock Holmes löste problem och talade engelska, inte att han citerade Goethe på tyska jämt och samt. Tyska fick jag nog av under kriget.
Nu skålar vi för damerna i stället för att prata filosofi, säger Errol Flynn. Utan kvinnor är livet inte värt att leva, det är min högst privata filosofi.
Alla skrattar. Olivia de Havilland, prinsessan Narda och mrs Fogg slår ljuvt ner blicken medan männen utbringar deras skål. Till Olle säger Errol Flynn: Jag minns den första och jag minns den sista, men de som kom där emellan har jag svårt att hålla isär. Sedan jag var i din ålder eller kanske lite äldre har jag gått och lagt mig minst tolvtusen nätter, och det är inte ofta jag somnat ensam, ska du veta. Hur många kvinnor det blivit vet inte jag, jag är faktiskt ingen räknemaskin.
Din bror Karl är död, säger Olle till John Hult. Han dog förra året, jag saknar honom.
Jag vet det, vi har träffats, jag är ju också död. Min andre bror August lever ännu, han är High Priest i mormonkyrkan och överstepräster blir gamla. Men om August och jag kommer att träffas en gång, det återstår förstås att se. Förresten spelar det ingen större roll för vi två har nog inte mycket att säga varandra. Mormoner är ett släkte för sig, Joe Smith sanna mina ord.
Jag var död en gång, säger Sherlock Holmes. Då gick halva London omkring med sorgband. Men sedan blev jag levande igen. Mig kvittade det lika, det är de levande som sörjer och inte de döda.
Det höll alla med om, särskilt som han talade engelska nu och inte tyska. Kalaset fortsatte, och som Conan Doyle skriver: Det blev en glad måltid. Sherlock Holmes var en ypperlig konversatör när han så ville – och den här kvällen ville han verkligen. Han föreföll befinna sig i ett tillstånd av nervös upphetsning och tog upp en mängd ämnen i snabb följd – mirakelspel, medeltida fajans, Stradivariusvioliner, ceylonbuddhismen och framtidens krigsfartyg – och behandlade vart och ett som om han studerat det som specialist.
Mandrake trollade till allas häpnad och förtjusning, och Errol Flynn fick en ny vän i John Hult och båda drack för mycket. Sällskapet skålade för Drottningens England, varpå Sherlock Holmes högtidligen lovade Jean P. Taylor att för alltid ta kål på Svarta Handen som givetvis var en organisation styrd av den onde professor Moriarty, hans gamle dödsfiende. Prinsessan Narda, Olivia de Havilland och mrs Fogg fann ut att de alla tre älskade terosor, poesi och hundvalpar, och innan sällskapet bröt upp sjöng man unisont Drink to me only with thine eyes till ackompanjemang av Sherlock Holmes violin, en äkta Stradivarius för tillfället framtrollad av Mandrake.
 |
| Phileas Fogg |
 |
| Mandrake trollar |
 |
| John Hult |
 |
| Errol Flynn |
 |
| Jean P. Taylor |
 |
| Sherlock Holmes |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar