I
Vad som har varit är
vad som kommer att
vara,
och vad som har hänt
är vad som kommer att
hända:
intet nytt sker under
solen.
Predikaren 1:9
Lite om tillkomsten och släkten
I BÖRJAN AV SEPTEMBER 1934, det var en lördagseftermiddag,
delade Sixten Andersson och hans far Emanuel på en helburk Röda Ulven
surströmming av årets inläggning. Tilltugget utgjordes av fint hackad rödlök,
mandelpotatis som inköpts i Saluhallen och kokats precis så länge att den inte
spruckit i skalen, vilket är en konst i sig, och Wasa Husmans knäckebröd.
Naturligtvis fanns där en bit Svecia-ost också, en sådan som svider skönt i
gommen och luktar gymnastikskor när den är riktigt väl lagrad. De drack Pilsner
Klass II från Bayerska Bryggeriet i Uppsala i bukiga glas på fot och Kron
Brännvin ur spetsglas som rymde sex centiliter.
Om Sixten inte
hade druckit så många pilsner och så många sexor brännvin skulle Olle troligen
inte ha blivit till, i varje fall inte vid detta tillfälle. Så egentligen är
Olle ett vådaskott, en sats sperma avlossad i fyllan och villan – eller om man
så vill det bestående och köttsliga resultatet av en enkel men ändå minnesvärd
surströmmingsskiva i det lilla samhället Pettersberg ett stycke utanför
Uppsala.
Olles bror Arne
är också ett sådant köttsligt misstag, dock är han tillkommen på annan plats
och under andra omständigheter. Då Olle avlades var Arne redan nio år gammal
och den direkta orsaken till att pigan Anna Pettersson gifte sig med
kakelugnsmakaren och dragspelaren Sixten Andersson nio år tidigare, innan Annas
mage blivit för stor för att rymmas i en hyrd brudklänning. De båda träffades
på festplatsen Tännholmen som låg inom cykelavstånd från Uppsala men som även
kunde nås med ångtåg från Östra Station, en behaglig men lite skumpig resa
genom det uppländska landskapet med hagar, åkrar och enbackar. Anna, som till
vardags tjänade piga hos en professorsfamilj på Öfre Slottsgatan och hade cyklat till Tännholmen med sin väninna
Elsa som också tjänade piga fast hos en docentfamilj, tyckte att dragspelaren i
sina vita linnebyxor och sin mörkblå seglarkavaj var den stiligaste karl hon
sett, och så hade han kaptensmössa med vit kulle och ett par korslagda
guldankare som märke.
På natten, när
Sixten och hans kapell (som förutom dragspelet bestod av fiol, gitarr,
kontrabas och trummor) hade spelat färdigt, lade hon upp sig för honom i en
skogsbacke inte långt från dansbanan. Hur det egentligen kom sig talade
föräldrarna aldrig om, vare sig med Arne eller Olle, och pojkarna var
naturligtvis för blyga för att någonsin fråga. Säkert var Anna inte den enda
unga kvinnan som förlorade oskulden bland enbuskarna på Tännholmen. För detta
hände på själva midsommarnatten, och älvorna som dansade över sjön trollband
både flickor och pojkar, pigor och dragspelare, och lockade dem till svår synd.
Elsa blev också bestigen, av en harmynt pojke från trakten som arbetade på
sågverket men hade förstånd att dra ut lemmen i sista stund.
Strax efter
Sixtens utlösning djupt inne i Annas slida började en gök gala i väster.
Fyra milliliter säd, miljoner spermier, rätt vad det är
hittar en av miljonerna fram och det blir en unge. I fallet Sixten och Anna är
dock endast två söner med nio års mellanrum kända, vilket redan har berättats.
Fast senare höll Anna ofta före att hennes horbock till karl säkert hade en
massa andra ungar ute i bygderna där han spelat sitt dragspel och viftat med
sin kuk och sprutat fittorna fulla. Hon sade att hon bittert ångrade den där
midsommaraftonen då hon lät sig förledas till en så svår synd av
dragspelscharmören Sixten, ja den hade rent av förstört hennes liv, sade hon.
Att göken gol i väster kunde sannerligen inte ändra på den saken, vad de gamle
än påstod om gökar och väderstreck.
Men varken Arne eller Olle började med Sixten och Anna.
Riktigt var alltsammans började kan ingen säkert säga, även om antropologerna
numera satsar på att mänsklighetens vagga började gunga någonstans i Afrika
eller trakterna däromkring. För vår del räcker det med kyrkböckerna, det
kosmiska perspektivet lämnar vi därhän, här ska vi inte försöka lösa tillvarons gåtor, denna
berättelse är inte rätta platsen för filosofiska funderingar. Av kyrkböckerna
framgår bland annat följande:
Anders Pettersson
Redlig och Svea Pålsdotter, de var från Tjule i Hälsingland och de fick sju
barn. Ett av dem hette Johan, han var född 1835 och avlade femton barn med sin
Kristina. Fem av dem dog före tio års ålder, det var ju så med torparungar på
den tiden, därför fick man ta till med råge. Hilda var en av dem som överlevde,
yngsta dottern som blev Arnes och Olles farmor. Hon gifte sig med Emanuel,
kakelugnsmakare från Uppsala, de fick en enda son, det var blivande
dragspelaren Sixten.
Emanuels far hette
Herbert, han var bryggeriarbetare och hade en yngre bror som hette Ferdinand.
Denne Ferdinand brändes inne i en smedja i Funbo socken därför att han tagit
några supar för mycket och sov så djupt i den varma kammaren bakom ässjan att
han inte vaknade när en brinnande mus i dödsångest klättrade upp i gardintrasan
som hängde i det lilla sotiga fönstret och satte fyr på hela smedjan. Deras
föräldrar var Bernhard och Märta, före dem fanns en Emanuel till och hans
hustru Josefina som var oäkting från Stockholm men av bättre sort ändå eftersom
hon var avlad under en ek på Kungliga Djurgården enligt vad det påstods i
släkten. Emanuels mor Viktoria var sjuklig och bördig från Enköping, hon födde
tre barn av vilka enda flickan dog vid tre års ålder och själv levde hon blind
i fjorton år fram till sin död, det var sockersjuka. Bernhard var från
Nyköpingstrakten, troligen ett statarbarn, kyrkböckerna brann upp år 1903, så
om honom vet vi inget mer.
Arnes och Olles
morfar hette Karl, han var häst- och horkarl, det sade Anna i alla fall. Att
han var hästkarl finns det fotografiska belägg för, men horumgänget är inte
dokumenterat och bör nog tas med en nypa salt. Troligen hade den stilige Karl
en medfödd förmåga att få omkull kvinnor som kom i hans väg och eftersom det är
allas vår uppgift att uppfylla jorden följde han åtminstone på denna punkt
bibelns bud fast han var långt ifrån troende. Mormor hette Lovisa och var till
skillnad från sin man djupt religiös tills hon dog i kräfta sent på hösten 1935
när Olle var bara ett halvår gammal.
Den syndige
morfar Karl hade två bröder som emigrerade till Amerika, till dem ska vi
återkomma i sinom tid. Mormor Lovisas far hette Lars Johan Mattsson och brukade
släktgården Egilsbo i Västanmyra, den ligger i skogen vid en ek som är så
gammal att det påstås att vikingarna hängde trälar i den som offer till Frö.
Lars Johans hustru var Karin Eriksdotter, berömd i tre socknar för sin
osedvanliga skönhet, uppvaktad av dussintals bondpojkar innan hon till slut
sade ja till Lars Johan som var en lång och reslig karl med rågblont hår och
ögon blå som himlen.
Sixten stånkar och stinker surströmming och Kron Brännvin,
han måste släppa en brakskit för att lätta på baktrycket, det dånar som ett
kanonskott under det slitna sidentäcket som är rött som burgundiskt vin. Nu har
han visst varit på henne, sade Hilda till Emanuel efter saluten.
Farfar och farmor bodde i våningen inunder, ottomanen uppepå
hade kedjebotten och gnisslade förfärligt då Sixten och Anna juckade som värst.
Huset var lyhört,
ett Borohus byggt med stående plank och med sågspånsisolering i väggar och
trossbottnar. Det hade brutet tegeltak – mansard hette det på franska och utan
uttalat d på slutet – och vind och källare. Sixten och Emanuel gick ihop om
bygget år 1933, eget hem skulle det vara, ett riktigt folkhem som Per Albin
sade. Bruket sålde tomtmark i skogen till sina arbetare för femtio öre
kvadratmetern, byggsatsen till huset kostade åtta tusen, två tusen kvadratmeter
tomt räckte gott åt dem, far och son måste låna tolv tusen kronor hos Sparbanken.
Ni är inte kloka
som sätter er i skuld på det viset, sade grannarna i stan, men Bruket
garanterade de skötsamma arbete och gick i borgen. Annas bröder Oscar och
Gustav var med och byggde, de var händiga med såg och hammare och vana att
arbeta grovt. Billigare blev det också att ta dem till hjälp än att leja
hantverkare. På nedre botten med glasveranda bodde farfar och farmor, på
övervåningen med balkong ovanpå glasverandan bodde son och sonhustru, de hade
varsin ingång men det var inget bra arrangemang ändå. När något behövde sägas
räckte det med att öppna farstudörren, fräsa till genom dörrspringan så att det
ekade i den svängda trappan och sedan kvickt smälla igen dörren för att slippa
vidare diskussion. Ibland blev det riktiga uppträden i trappan med
fruntimmersfräs och en och annan spottloska också.
Nu sade farmor
till farfar: Att han inte kan hålla sig från det där tokiga stycket.
Men Emanuel hörde inte, han sov redan djupt med lugna jämna
andetag. Han hade ju också ätit surströmming och druckit Kron Brännvin denna
lördag i början av september 1934. Vädret hade varit ovanligt gott i flera
dagar, man kunde fortfarande sitta i trädgården och äta, fast en kofta fick man
ta på sig fram emot sena eftermiddagen då solen försvann bakom granskogen och
den vassa höstluften gjorde sig påmind. Sixten och Emanuel satt kvar vid bordet
tills det blev mörkt, då hade fruntimren gått in för ett bra tag sedan,
knottriga på armarna i kvällskylan. Men karlarna var varma inombords, frisk
luft och brännvin gör en karl både stark och kåt.
Den vitmålade
trädgårdsmöbeln kom från Våla-Magasinet på Vaksalagatan, den var rejält
snickrad och stadig och stod på gräsmattan framför huset, bord, soffa och två
stolar, intill en fläderbuske och ett stenblock som legat där sedan istiden och
var ett par meter högt och rakt som en mur på den sida som vette in mot gården
och huset. Stenen var ett skydd mot insyn från vägen och Anderssons kallade den
Hällen med stort och högtidligt H. En gång funderade Sixten på att hugga in
namnen på hela släkten i en runslinga som ett minne för evärdliga tider, han
var en man med många idéer som aldrig förverkligades. Det fanns syrener också
och ett par vitstammiga björkar innanför granhäcken som ännu var gles och låg
men som skulle växa sig högre än Hällen innan Olle fyllt tio.
Nu i början av
september hänger björklöven ännu kvar, en del är fortfarande gröna men de
flesta lyser rödgula som små guldpengar som då och då singlar ner på de
kvarlämnade faten med surströmmingsrens och spad. Annars är det mest feta blå
flugor på bordet, hela svärmar, ett oväntat höstkalas för dem. De badar i
spadet och surrar omkring som i fyllan fast det är mörkt ute och de borde sitta
och vintersova i springor och prång. Bortifrån skogen hörs en räv skälla korta
skall, den har ett gryt inte långt från Kohagen, på försommaren såg Arne fyra
ungar leka kull i blåbärsriset, talade han om när han kom hem. Hade han haft
luftgeväret med sig skulle han nog ha försökt skjuta en av dem för skojs skull.
Har man ett luftgevär ska det brukas, brukar han säga när han prickar en och
annan skata eller sparv som Olle begraver i smyg under en sten utan namn.
Sixten somnar
genast nu då pungen är tom. Anna känner den kyliga sädesvätskan rinna ut mellan
skinkorna men hon orkar inte stiga upp och tvätta sig. Hon ligger alldeles
stilla och tittar upp på den bruna taklampan. Den har fyra armar i imiterad
brons och längst ut på var arm sitter en skål av gulbrunt frostat glas med
mörkare brun marmorering. Strömbrytaren på väggen är av svart bakelit, den har
två knappar och omges av en celluloidring som ska skydda tapeten mot feta
fingeravtryck. Man kan tända enbart två lampskålar eller alla fyra, det kallas
kronkoppling. Kronkoppling eller inte, Anna tycker att lampan är ful och ser
billig ut. Hon drömmer om en riktig äkta böhmisk kristallkrona som hon sett i
lampaffären i stan, men hur ska en fattig kakelugnsmakare ha råd att köpa en
sådan, flera hundra kronor kostar den, det är ett par veckolöner minst för en
arbetare. Det är så mycket hon vill ha, Olles mamma. Nu har hon Olle, men det
vet hon förstås inte ännu.
Storebror Arne – storebror blir han i alla fall om så där en
nio månader – sover hos farfar och farmor som vanligt. Det är som om han var
deras pojke och inte Annas och Sixtens förstfödde. Han ligger mellan
gamlingarna i utdragssoffan och drar på sig lungsot och annat elände, tror
Anna. Det finns ju både lungsot och sockersjuka i släkten, det var tack vare
sockret som Emanuels mor Viktoria dog blind, stackars kvinna, och både Emanuel
och hans bror Ferdinand som brändes inne hade lungsot.
Farmor Hilda är
tjock och varm och luktar armsvett, kanske är det värmen från hennes mjuka
kropp som Arne söker sig till, så varm och mjuk är inte Anna som har lågt
blodtryck och kalla händer och fötter. Farmor är hemsömmerska och syr in
svettlappar i klänningarna, på sig själv känner man andra, och även de fina
professorskorna som är hennes kunder svettas under armarna, fast Anna påstår
att om man håller sig ren ordentligt så svettas man inte. Då och då måste
svettlapparna bytas, de blir styva och salta och luktar fränt, och när farmor
sprättar bort de gamla lapparna blir katten som galen. Han heter Mulle och är
svart och vit. Han kan leka med de bortsprättade lapparna i timmar och tuggar
sönder dem med sina små vassa tänder så att hela köksgolvet är fullt av fint
folks svettiga tussar. Då skrattar farmor. Detta om Mulle.
Farfar Emanuel är
smal, benen är riktiga tuppben och ännu har han två. Hans ansikte är hårt och
strängt, han har starr på ena ögat och en kortklippt vit mustasch ovanför den
smala överläppen. Han skrattar sällan. Han har förtidspension för sockersjukans
skull, som ung hade han lungsot och låg på sanatoriet och han hostar
fortfarande gult slem, det är därför Anna säger att Arne drar på sig lungsot då
han sover mellan farfar och farmor. Men enligt överläkaren på sanatoriet har
Emanuel varit smittfri i tjugo år – snuskigt är det i alla fall med allt
hostandet, hävdar Anna som hör det genom golvet mest varje kväll.
Arne ligger som en
krok med huvudet på farmor Hildas arm, en trygg nioåring som drar små belåtna
timmerstockar, omedveten om att han just har fått en lillebror. Farmor stryker
honom kärleksfullt över det mörka luggklippta håret, det är som att ha en ny liten
Sixten sovande hos sig, tycker hon. Så fort åren går, nu är det 1934 och hennes
egen son är trettio år gammal och far till den här pojken. Hon minns så väl när
Sixten föddes, det var samtidigt med att japanerna anföll Port Arthur och hon
hade sytt sin första sjömansklänning, år 1904 skulle vartenda fruntimmer ha en
sjömansklänning, det var knappt hon hann amma pojken för alla beställningar på
sjömansklänningar.
Synd bara att
Sixten inte fick fatt i en bättre kvinna än den där tokiga bondjäntan Anna, hon
kommer aldrig att begripa sig på henne, ett riktigt stycke är hon, hon hade
hellre sett att han gift sig med Lundbergs dotter på Götgatan där de bodde
förut, men Karin Lundberg hittade en sergeant från Gävle i stället och då var
Anna redan på tjocken.
Arne går i folkskola. Det är två kilometer till skolan och
oftast är det farmor som förser honom med matsäck: limpsmörgåsar med prickig
korv och ost på och mjölk i en flaska som det har varit Eau de Vie folkkonjak
i, fast etiketten är bortdiskad för anständighetens skull. Skruvkapsylen med AB
Vin- & Spritcentralens snirkliga märke glänser som guld, på
brännvinsflaskorna har man bara silverkapsyler, konjaken är nummer ett därför
är kapsylen guldfärgad. När Arne går till skolan genom skogen gungar ryggsäcken
och det blir gräddklimpar i mjölken; om han springer kan det till och med bli
smörkulor, så stora ibland att de proppar till flaskhalsen och han får sila
mjölken runt dem eller suga ut dem.
Han har svårt att
stava, särskilt de stumma tecknen i verb som gjorde, hjälpa och ljuga. Han
skriver jorde, jälpa och juga, vilket är precis vad folkskollärarnas
utredningsmän föreslår i sin stavningsreform just detta år. ”Han var ikke
längre ett överjivet sjeni i en kall okk karj värd. Utanför brann sjärnorna med
höstligt jus okk Karlavangnen stod i senit.” Men sådan stavning vill inte hans
fröken Elander veta av, och på kvällarna sitter Arne hos farfar och plitar
bokstaven h framför alla ord som börjar på j: hjuga, hjorde, hjälpa. Han kommer
aldrig att glömma hur det sved i fingrarna efter fröken Elanders linjal som
hjärtlöst bestraffade honom för varje otillständigt h. Den där jävla käringen
borde ha ett kok stryk, sade Sixten när han fick veta det, men därmed nöjde han
sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar