Berättelsen om Mors lilla Olle 3

Gick ett grymt öde till mötes

Hur det egentligen ligger till och en döende mor

MEDAN GRANNFRUARNA SKVALLRAR kan det vara på sin plats med några historiska kommentarer kring gården Egilsbo i Västanmyra, vilka även kan förklara allt detta käringtjat om tattarblod.  Stället ligger i numera utgallrade skogen intill den stora åsen, en lång och låg faluröd byggnad, gediget timrad redan på 1600-talet och med tillbyggd förstukvist som är ett par hundra år yngre men så vackert utsirad med vita snickerier att den med tiden har blivit ett med huset. I vinkel står ladugården, vitputsad nedtill och med hög loge ovanpå, och det finns även ett stall och några andra men mindre så kallade åbyggnader på tunet.

      Från detta tune kunde en gång storbonden Egil se ut över sjöar och sund, det var närapå i tidernas begynnelse innan granskogen kom vandrande från Sibirien och reste gröna murar runt folk och gårdar så att människorna sällan såg varandra och misstänksamheten mot främlingar växte i takt med granstammarna. Vid pingsttiden, då sveakungen i Uppsala påbjöd ledung, samlade Egil sitt manskap, utrustat med sköld och svärd, spjut och järnhatt, tog farväl av kvinnor, barn och trälar och seglade ner längs Fyris och ut mot Östersjön. På andra sidan havet låg Gårdarike, porten till Österlandets skatter, ”de for dristigt fjärran efter guld till Gårdarike och Särkland” som det står ristat på runstenarna. Då Egils skepp återvände följande sommar var det lastat med allehanda dyrbarheter och även med några mörkögda, svarthåriga och förskrämda unga kvinnor som männen förlustat sig med under hemfärden, karlar har ju alltid bara en sak i huvudet som Anna brukar säga. Och det de har idag det hade de säkert också fordom, kan vi tillägga.

     På Egilsbo och andra gårdar tjänade dessa främmande kvinnor därefter som trälinnor, förfarna i konsten att väva, skickliga i att göra getost och fårost, sämre med kor och koprodukter, liderliga som skökor i sänghalmen när sådana tjänster påkallades och det var ganska ofta kan man tro, fast det inte skrivs mycket om just den saken i de historiska skrifterna. Säden från blonda och rödhåriga vikingasöner blandades med safterna hos dessa avariska, kasariska och bulgariska kvinnor, det föddes nya trälar som växte upp fjärran från de vida slätterna och de höga bergen, i ljusa ekskogar, vid glittrande sjöar, vid tjärnar svarta som deras främmande ögon. Det grova tagelhåret, de sneda slaviska ögonen och de höga kindknotorna var horungarnas stigma, med tiden började man kalla dem tattare. Många av dem ljusnade genom generationerna, det var som att hälla på grädde i kaffekoppen: först alldeles svart, sedan blondare och blondare, men aldrig lika vitt som själva grädden, för i botten låg ändå kaffet som gav exotisk färg och främmande smak. Hos varje tattare fanns det lite av kaffet kvar, hur blå ögonen än kunde vara. Och stundom kom ursprunget tillbaka med full styrka, kröp ur skinnet som en orm vid ömsningen, det blev en svart huggorm som ringlade bland de uppländska tallbarren och skrämde hederligt folk från vettet.
    Akta dig för tattarungar, de stjäl och slåss och lurar kläderna av dig! Fast kvinnorna deras är granna, det måste medges, och den som en gång lägrat en tattarjänta vill aldrig ha annan hyska. Så pratades det i drängstugorna även bland dem som själva aldrig hade vågat provsmaka utan blott vidarebefordrade hörsägen, och i drömmarna kom de svarthåriga skönheterna till dem och mjölkade dem tomma som häxornas harar.

Med åren försvann vikingalederna djupt ner i åkermarken, kvar blev endast slingrande diken kantade av kaveldun och kabbeleka, inte ens en barkbåt kunde längre hitta vägen ut till havet. Egilsbo låg hukande vid granskogskanten, ett hemman bland många andra, bara den stora eken med sin trälklagan i grenarna minde om det som en gång varit. Trollen hade flyttat in i granskogen för flera generationer sedan, men de envisa gårdstomtarna bodde kvar och kunde alltjämt ställa till förtret för Mattssönerna som nu huserade på Egilsbo.
    Matts Eriksson, Erik Mattsson, Matts Eriksson, den ena generationen efter den andra. Någon gång bytte man: mormors far hette Lars Johan, och hans vackra Karin Eriksdotter var nog tattare på mödernet så svart som hon var, till och med mustasch hade hon, ett allbekant tecken på liderlighet hos kvinnor. Lars Johan doppade en gång i tattargrytan och ville bara ha mer och mer, det var som drängarna sagt. Lars och Karin fick fem flickor, mörka och högkindade, några av dem dog som brukligt vid späd ålder, och så enda pojken Tok-Anders med sina utstående stirrande fiskögon och en tova hästtagel på huvudet. Han jagade kjoltyg från den dag kuken hade lyft på mössan, helst i giggen som drogs av den kolsvarta märren Beda, med den for han runt i bygden och bjöd ut sina avelstjänster. Tjohej, se upp för Tok-Anders, han har alltid stången rest, vill du ha en puss, Greta? Ska vi gå upp på Perssons loge och vänslas en stund? Du har bröst som vitaste marmoren, Stina, får jag snutta på dem en stund?  Har du sett en sådan ruling förut, röd och blå, länge kan den stå!
    Men Tok-Anders var mest munväder och de flesta skrattade åt honom och menade att det nog var trollen där borta i skogen som hade gjort honom till en sådan tok. Sorgligt var det emellertid med Josefin, som också var klen i huvudet och en dag följde med Tok-Anders in i gläntan bortom Lillvreten. Josefin var oskuld och Tok-Anders spräckte henne så illa att blodet sipprade i tre dagar efteråt. När mor Signe såg allt blod förstod hon vad som hänt. Men Josefin ville inte tala om vem det var som hade tagit hennes mödom, inte förrän fader Albert randat henne rejält med livremmen på skinkor och lår. Nåväl, sedan Josefin hulkande erkänt att missdådaren var Tok-Anders for Albert iväg med schäsen till Egilsbo och jagade kvinnoskändaren in i skogen. Vid en mossig gran hann han upp honom och skar resolut tasken av Tok-Anders med sin slidkniv. Albert hade snöpt många grisar, han visste hur man gjorde. Men han måste ha knutit till dåligt med balsnöret, ty när en dräng på Egilsbo hittade snöpingen var han halvdöd och blek som ett lik, det var knappt han andades. Lars Johan spände prompt Beda för vagnen och körde sonen de två milen till Uppsala och dess Akademiska sjukhus, där man som genom ett under lyckades rädda livet på den olycklige.
     Tok-Anders lämnade sjukhuset som en skugga, tyst, darrbent och punglös. Han blev folkskygg, man såg honom aldrig mera i giggen bakom Beda utan mest strök han omkring i skogen, utan mänskligt sällskap, och han ville varken veta av sina föräldrar eller systrar längre. Han var ännu inte fyllda tjugo då man en dag hittade honom död inte långt från gläntan där han förgått sig mot Josefin. Han var inte bara död utan alldeles platt som ett fruntimmer mellan benen. Hans långa stolthet var avskuren vid roten och han hade uppenbarligen gjort det själv med morakniven som blänkte i solen och därmed lockade Dräng-Kalle in bland buskarna för att se vad det var som låg där i sensommargräset och glittrade så grant. I

Många ögon följer Anna på hennes promenad längs grusvägarna i det lilla samhället, väl dolda bakom gardiner eller i fönster med skvallerspeglar. En och annan stannar upp på väg från vedboden och hukar intill en buske eller kikar osedd bakom boddörren. Bilarna är få och de som eventuellt kommer förbi tutar inte längre då de ska uppmärksamma en fotgängare på sin närvaro, för numera gäller den tysta trafiken inom stads och köpings tätbebyggda område. Sverige har blivit ett folkhem som planerar för den nya tiden. Jätte! sade självaste kungen käckt då han invigde Slussen i Stockholm, det kunde man läsa i Upsala Nya Tidning som är liberal men accepteras också i ett arbetarhem eftersom dess konkurrent Tidningen Uppsala (eller Nollan som den brukar kallas på grund av bristen på innehåll) representerar något ännu värre, nämligen Högern!
    Då och då stannar Anna för att jollra med sin Olle som ligger väl omstoppad under det vita täcket som mormor Lovisa virkade till Arne för nio år sedan och som har legat i linneskåpet och börjat gulna i kanterna i väntan på nästa barn som ingen trodde skulle komma men som kom ändå på grund av ett surströmmingskalas med Kron Brännvin och Pilsner Klass II. Anna tänker att hon måste ta bussen ut till mor och visa upp Olle för henne, en buss går på morgonen och en tillbaka på eftermiddagen, kanske måste man betala extra för barnvagnen men ändå. Kära mor Lovisa har ännu inte sett pojken och Sixten vill inte åka med ut till bonnjävlarna som han kallar dem när han är på det humöret. Lika bra är det, för sist han var där satt han bara och söp med pappa Karl och bröderna, och stackars lillebror Gustav blev så full att han kräktes ute på verandan, de måste bädda ner honom och tvätta av honom det värsta, både mor Lovisa och Anna grät när de såg honom i ett så eländigt tillstånd. Men karlarna skrattade bara och menade att lillpojken måste lära sig att tåla starkt, han var ju ändå snart tretti.  
    Kära mor Lovisa som är för god för denna världen och har fått en likadan buse till karl som Anna själv har blivit klen på sistone, det är något fel på hennes mage och hon orkar inte åka någonstans längre. Tänk om det är kräftan, tänker dottern, och för några ögonblick suddar tårar ut den ljusa bilden av Olle i barnvagnen.

Bara några månader senare, i oktober när hela världen står grå och avklädd, får Anna brevkortet från bror Oscar. Mor har lagts in på Akademiska, hon har kräfta i magen, skriver han med sin prydliga skolpojkshandstil. När Anna tar bussen till Uppsala samma dag åker hon ensam och sitter i fem timmar hos sin nyopererade mor som aldrig vaknar ur eternarkosen och därför inte kan ta farväl av sin vakande dotter. Oscar och Gustav är inte där, inte heller pappa Karl, de skyller på att korna och gården måste skötas men Anna vet bättre – de har aldrig någonsin älskat kära mor Lovisa. Anna gråter i sin ensamhet med den döende modern som hon övergav för Sixten och som aldrig fick se hennes lilla solstråle Olle.