Berättelsen om Mors lilla Olle 2

Olle - nyligen utkommen

Bruksliv

JAG TROR JAG ÄR MED BARN, sade Anna till Sixten då han kom hem från Bruket på middagsrast.

    Klockan ett tjöt Brukets siren, den hördes långväga kring, då var det dags för fruarna att duka fram varm mat till sina karlar. Sixten cyklade på en svart Hermes med extra bred sadel för hemorrojdernas skull, det tog honom en kvart att cykla hem på grund av Stora backen som han måste gå en bit uppför och tio minuter att cykla tillbaka för då var det utför hela vägen. Klockan fem i två tjöt sirenen igen, en sista varning till dem som bodde nära och kanske dröjde sig kvar vid middagsbordet, klockan två måste arbetarna vara på plats. Den som stämplade in för sent fick avdrag på lönen, det sved, och skötte man sig inte kunde man bli av med både arbete och hus om Bruket sade upp sin borgen.
    Likadant var det på morgonen: fem i sju, sju, nio, fem i halv tio, halv tio ljöd brukssirenen. Mellan nio och halv tio var det frukost, medhavda smörgåsar och kaffe i termos, en och annan bodde så nära att han hann fara hem men de flesta åt frukost i matsalen. Och så klockan fem, då var arbetsdagen slut om man inte jobbade skift förstås men det gjorde aldrig Sixten, det gjorde bara de som passade ugnarna där man brände keramiken som Sixten och de andra i Målarsalen hade dekorerat och glaserat. På lördagarna var det samma tider som gällde, fast då slutade de flesta klockan ett och sirenen höll helg till måndagsmorgonen. I Pettersberg behövde man inga klockor, där var det Brukets siren som höll reda på tiden åt alla och envar och ständigt påminde invånarna om vem som betalade gröten på bordet.
    Den där jävla Grünbach, sade nu Sixten mellan tuggorna. Förbannade jävla tyskjävel. Jag ska ta och nita den fan så han inte kan gå på en vecka. Nu ska han ta ner ackordet för oss, tio öre mindre i timmen blir det. Jävla tysksvin, de skulle skjutas allihop. Och sedan: Vad säger du, har du blivit på tjocken igen?
    Anna nickade. Det var nio år sedan sist. Sixten såg på henne medan han tuggade det stekta fläsket serverat med paltbröd och vitsås. Han både älskade och hatade henne. Om hon inte hade blivit på smällen den där midsommarnatten vid Tännholmen skulle han aldrig ha gift sig med henne, den saken var klar, men han tog sitt ansvar, det fanns alldeles för många så kallade obemärkta på den tiden, och inte ville man att skvallret skulle gå heller: Är det sant som de säger att du har en unge ute på stan med någon tjinona? Anna var ju söt förstås, en riktig tattarjänta med sitt svarta hår och sina höga kindknotor, men så förbannat tjatig och elak. Ibland rök de ihop så att hårtestarna flög för hon var svartsjuk också och tålde inte att han såg åt någon annan i kjol, och ibland retade hon upp honom så att han måste ge henne ett rejält kok stryk. Han hade lust att klå upp henne nu också för att hon var på tjocken, bulta på henne rejält med knytnävarna, men han nöjde sig med att slå näven i bordet.
    Hur fan ska vi ha råd med en unge till? röt han så att det hördes ner till farfar och farmor som tittade upp i kökstaket för att höra bättre. När tyskjäveln stjäl tio öre i timmen av oss hederliga svenska arbetare. Tala om det för mig, ditt jävla bonnas!

Hur förhåller det sig egentligen med familjelyckan i det genomsnittliga svenska arbetarhemmet? Den frågan ställde makarna Gunnar och Alva Myrdal i boken Kris i befolkningsfrågan. Vilken roll spelar grälet om hushållspengarna? Vad tycker och tänker kvinnorna? Hur pass avsevärda intresseslitningar förorsakas av könsumgänget? Hur trivs barnen?
    Om Gunnar och Alva frågat Sixten och Anna hade de fått veta att tyska bruksingenjörer som Grünbach bidrar till slitningarna genom att ta ner ackordet med tio öre i timmen för hederliga svenska arbetare, att kvinnorna kan drömma om äkta böhmiska kristallkronor efter samlaget, att könsumgänget ofta står i relation till konsumtionen av Kron Brännvin på helgerna och att Arne trivs alldeles utmärkt i utdragssoffan mellan Emanuel och Hilda.

Sixten stack sitt spjut

i Anna in och ut,

efter nio månars slut

kom en liten Olle ut,

stora fötter, liten kuk,

fy fan vad han såg ut!  

Är det något särskilt med misstagsbarn? Ser man på dem att de inte är planerade, uppträder de på ett annat sätt än barn som blivit till därför att deras föräldrar ägnat sig åt ett så att säga målinriktat knullande i den äkta sängen och inte endast gett efter för sina djuriska lustar i första bästa skogsbacke? Någon gång under uppväxten får misstagsungarna säkert höra av sina föräldrar att de egentligen är ovälkomna, men uppenbarligen inte tillräckligt ovälkomna för abort eller bortadoption. Slarvbarn brukar man kalla dem, det låter rart på något sätt, ungefär som om ungen kommit till därför att pappa glömt att knäppa jylfen eller därför att mor underlåtit att lappa ett hål i sina underbyxor. Slarvbarnen är många i konungariket Sverige, särskilt inom arbetarklassen, även om det här decenniets barnkullar är små jämfört med vad som ska komma. När slarvbarnet Olle föddes hade han segerhuva.
    Då han nu är utkommen får vi väl ta hand om honom, sade Sixten när han kom till sjukhuset och såg den nyfödde för första gången. Han är ju fin, stor och lång och frisk. Och sedan: Nu vill den där jävla tysken ta ner ackordet med fem öre till, de är ta mig fan inte kloka på det där stället. Man borde spränga hela jävelskapet i luften. 
    Anna hade fött ännu en son, stor och lång och frisk, det hade Arne också varit. Men den här var ännu större och han skulle bli hennes, inte farfars och farmors som Arne. Han hade tagit många timmar på sig att komma ut, förlossningen hade varit plågsam, hon hade blivit sydd, den här pojken tänkte hon inte släppa ifrån sig. Aldrig. Inte till någon.
     Vi döper honom till Olle, sade hon och tänkte förstås på Mors lilla Olle med solsken i blick.
      Olle Sixten då, sade Sixten och såg från pojken till buketten med röda rosor som stod intill sängen och som hade kostat honom ett par timmars arbete nu när ackordet var sänkt med tio öre i timmen och troligen skulle sänkas med fem öre till.
     Jo, Olle Sixten, det gick Anna med på och tack för de dyra blommorna.

Det var i maj 1935. Nästan på dagen hundra år tidigare föddes Johan, son till Anders Petter Andersson Redlig och Svea Pålsdotter i Tjule socken i Hälsingland. Johan dog i lungsot vid fyrtiofem års ålder. Han hade varit duktig på att snida och tälja, han snickrade stolar som höll att sitta på ännu i våra dagar och han haltade från det han var femton för då högg han sig i benet med en handyxa, det var visst några senor som aldrig ville växa ihop igen. I övrigt var hans liv rätt händelselöst bortsett från att han avlade femton barn med sin Kristina.

När Anna och hennes lille Olle hade kommit hem till Pettersberg tog Sixten fram sin gamla ateljékamera av fabrikat Nyblins, ett minne från den tid då han hade gått i lära hos fru Persson som drev en fotoateljé på Svartbäcksgatan i Uppsala. På detta det första fotografiet av vår huvudperson ligger Olle stor och glad och alldeles naken på ett vitt lakan som Sixten har draperat mycket konstfärdigt. Sixten var ju inte så lite konstnär, en man som kunde måla kakel och oljetavlor och fotografera porträtt på glasplåtar i format 13 x 18 centimeter. Olle måste ha legat mycket stilla då hans far förevigade honom, för fotot är skarpt trots att det tagits i enbart infallande fönsterljus, att så är fallet ser man på de mjuka dagrarna. Det finns till och med en färglagd kopia av bilden. Sixten har målat hudtoner med akvarellfärg spädd med tvålvatten och lagt blått i lakansvecken, ytterligare ett bevis på hans konstnärliga begåvning.
    Samma år som Olle föddes revs Syskrinet och Sju helvetes gluggar, två legendariska hus vid Fyrisån, men innan dess var självaste kung Gustav V i stan och firade att domkyrkan fyllde femhundra år. Farmor Hilda hade extra mycket att sy inför jubileet, det skulle sys nytt och ändras och bytas svettlappar i professorskornas klänningar för det var en varm sommar och ingen ville ju skämma ut sig inför Hans Majestät med stora mörka fläckar i ärmhålorna.
    Sixten gav blanka fan i kungabesöket, han var en hederlig arbetare och varje hederlig arbetare hatade av socialistisk tradition kungligheter, kyrka och krigsmakt. Ännu var han inte kommunist men det skulle han bli under det kommande kriget, sedan Hitler brutit pakten med Stalin och Grünbach hotat att sänka ackordet ytterligare. Fast ännu var det några år dit. Först var det dags för Mussolinis civiliseringskrig i Abessinien och inbördeskriget i Spanien, och under tiden gick Anna ut med Olle i den stora svarta barnvagnen som en gång köpts till Arne och därefter stått och samlat damm på vinden i väntan på ungen som ingen trodde skulle komma, allra minst hon själv. 
    Hon är stolt över Olle, som nu har sin namnes rosor på kinden och mycket solsken i sina blå ögon. Brevbärarens fru Lotta håller med om att det är ett vackert och välskapt barn, men fru Haglind på Bruksvägen som har sex egna tycker att det är väl inget märkvärdigt med just den här ungen. Han ser väl ut som alla andra friska ungar, varken sämre eller bättre, menar hon. Och andra grannfruar viskar att nu har de fått en tattarunge till där borta i villan på Bergvägen, de ynglar av sig som råttor, men det gör ju sånt löst folk, det är allom bekant. För nog är de tattare, åtminstone Anna, så mörk som hon är. Hon kommer ju från Tierpshållet också, från djupa skogen i Västanmyra där det är allmänt känt att tattare, tavringar och annat pack brukar hållas. Tänk att hederliga svenska arbetare ska behöva ha sådana som grannar, hur ska det gå för gamla Sverige?
    Och Anderssons är från Luthagen, jag vet en som bodde granne med dem på Götgatan. Där var ett rysligt supande och kortspelande sade hon, så det är väl samma sorts byke på farssidan också. Det finns en folkskollärare i Rasbo som ska vara släkt med dem, om det är på Emanuels sida eller Hildas vet jag inte. Han ser då ut som en riktig tattare. Fast det är en stilig karl, folkskollärare Hörling, med svart mustasch och motorcykel med sidovagn. Jag tror inte att Hörlings är en tattarsläkt, för vem har väl hört talas om tattare som är folkskollärare? Det är ju som att ha en neger till präst. 
     Men fisförnäma är de, Anderssons, fast de bara är vanliga arbetare som vi andra. Titta bara på Anna där hon drar omkring med den där ungen som vore han vackrast i hela världen. Hon borde vara hemma och sköta huset i stället, men det är förstås tattarblodet som drar i benen på henne.