Berättelsen om Mors lilla Olle 5

Olle har börjat i ettan

Hårda tider - men choklad fanns det

SIXTEN MOBILISERADES och hamnade som kommissarie i artilleriet i norra Uppland. På mässen spelade han dragspel, det tyckte kaptenen om, och en stamanställd sergeant som hette Bertil spelade fiol. Det var som i gamla tider, man tog sig en jäkel ibland till Avestaforsens brus och ingen tänkte så mycket på kriget som utkämpades så långt  från den fridfulla granskogen vid Marma skjutfält. När Sixten kom hem på permission bar han vit päls och krimmelmössa med vasakärvar som ett tecken på sin officiella ställning.
     Det var de kallaste vintrarna i mannaminne, koksen var ransonerad, man skulle ha frusit värre om det inte hade varit för morfar Karl och morbröderna Oscar och Gustav. De hade åtskilliga tunnland skog på sitt torpställe, och långa vinterkvällar hjälptes Anna, Arne och Olle åt att stapla ved som knirkade och knäppte i kölden när enmeterslängderna travades på varandra till manshöga murar vid tomtgränsen i Pettersberg. Oscar körde dit lassen med traktor, än fanns det lite fotogen att avvara åt bönderna, resan tog dryga tre timmar i vardera riktningen men en halvliter brännvin höll honom varm inombords.
    Anderssons har det bra, sade Lindgrens som bodde grannar och inte hade några bonnjävlar i släkten som försåg dem med bränsle till pannan. Kanske passade de också på att stjäla några famnar i skydd av mörkret, för gatubelysning fanns det inte i Pettersberg och alla fönster hade numera tjärpappsgardiner i ramar som sattes på plats innan lyset tändes. Det var så mörkt om kvällarna att fjärdingsman Larsson knappt hittade mellan husen när han gick runt och tog upp skatten och delade ut ransoneringskort, och ännu svårare måste det ha varit för tyskarna att orientera sig om de nu skulle ha kommit på idén att flyga över Pettersberg, vilket de aldrig gjorde och tur var väl det.  
     Nej, någon nöd led inte Anderssons och deras tillvaro hade sina ljuspunkter trots snö, köld, mörkläggning och världskrig. En av dem var farmor Hildas kusin Jenny som bodde i Stockholm och arbetade på chokladfabriken Svea. När hon kom på besök till julen medförde hon nävstora bitar mörk och ljus blockchoklad som hon stulit på Svea och som hon nu presentade släkt och vänner. Hon var en riktig ängel i denna dystra tid när allt var ransonerat och suget efter sötsaker stundom fick stillas med stensötans beska hjärtrot. Bäst var den mörka chokladen, tyckte Olle. Den var torr och bitter, och Anna hyvlade tunna skivor som smälte i munnen och strax fick en att längta efter en skiva till. När Olle väl hade kommit underfund med var den åtråvärda chokladen gömdes hände det att han själv försåg sig med en bit i smyg, men han fick vara kvick och tyst och vaxpapperet prasslade förfärligt när han hörde mors steg i källartrappan och han måste skynda sig att veckla ihop det i skafferiet.

Olle började skolan samma höst som Montgomery inledde offensiven mot ökenräven Rommel vid El-Alamein. Valet stod mellan folkskolan som Arne hade gått i och den småskola som professorsbarnen skickades till och i vilken de förbereddes för högre studier, därför kallades den förberedande. Terminsavgiften var hela fyrtio kronor i denna kindergarten som låg i stan, medan folkskolan var gratis och låg ett stycke ut på landet. Ska han studera och inte bli en fattig arbetare så är det bäst att han börjar i förberedande på Enskilda läroverket, sade Anna. Jag vill inte att han ska sluta som springpojke som Arne stackarn och frysa händer och fötter av sig, det är för bedrövligt hur röd och skorvig han ser ut i ansiktet när han kommer hem.
    Men hur fan ska vi ha råd? sade Sixten. Fyrti kronor i terminen kostar det. Det blir åtti kronor på ett år, bara för att lära sig läsa.
    Jag tar strykning och städning, jag är van att slita, svarade Anna.
    Hon är så högfärdig att det är synd och skam, sade farmor Hilda. Och Sixten är så snäll så han bara jamar med. Varför duger det inte med vanlig folkskola åt den där ungen?
    Men Sixten hade själv fått gå i realskolan, det var inte heller gratis, och språk hade han fått lära sig, både tyska och lite engelska. Att han ändå blev arbetare berodde på att han bara tog realexamen, en mössa med grå kulle i stället för den vita studentmössan, och började spela dragspel i stället för att fortsätta på gymnasiet. En arbetarpojke som tog studenten var inte längre en arbetarpojke utan en kandidat för vilken hela världen låg öppen, medan en arbetarpojke som bara hade gått i folkskola förblev en arbetarpojke – och riktigt vad en sådan pojke var när han hade tagit realexamen, det kunde Anna inte säga. En sådan som Sixten kanske, en som stod med ena foten i proletärernas led och med den andra på bildningens tröskel och därmed inte hörde hemma nånstans.

Anna lade nu grunden till Olles vuxna liv genom att skura, damma och tvätta åt fint folk som bodde i de flotta villorna på Kåbo. Med Olle sittandes på pakethållaren cyklade hon de tre kilometrarna till stan, det var mest utför, vände tillbaka uppför Carolinabacken mot Kåbo där strykningen eller städningen väntade hos någon professorska eller överstinna och hämtade Olle igen utanför skolan på eftermiddagen, det var mycket uppför. Och Olle klamrade sig fast vid sin mor som en apunge där han satt på pakethållaren och ständigt förmanades att hålla benen utsträckta och fötterna borta från det farliga bakhjulet och ekrarna, för fastnade han i dem så skulle de båda ramla omkull och få cykeln över sig och kanske hamna på sjukhuset med brutna armar och ben, sådant hade man läst om tidningen.

Sommaren 1943 landsteg de allierade på Sicilien. Sixten fick allt längre permissioner, nu var det inte längre så stor risk för en tysk eller rysk invasion av Sverige. Men avspärrningen kändes fortfarande, det luktade vedbrand och gengas på gatorna, allt var ransonerat, till och med lädret till skosulorna. Men på Götgatan där Anderssons hade bott förut hade gubben Hallin kvar sitt skomakeri, även om han druckit sig halvblind på rödsprit silad i limpa och av den orsaken var så darrig att han knappt förmådde halvsula ett par grovpjäxor längre. Till honom cyklade Sixten med en kvarting brännvin innanför rocken och kom hem halvfull men glad, med ett helt paket prima sulläder som han bytt mot flaskan. En stor strut pligg hade han också med sig och en brun påse sullim i kristaller, det var tillverkat av hästhovar och koklövar påstods det, och nog luktade det både hästhovar och koklövar då det stod och kokade på spisen i flera timmar för att få rätt konsistens. Många kvällar därefter satt Sixten i köket och sulade skor åt hela familjen, tjocka varma sulor, både pliggade och randsydda med becktråd som han hade lärt sig i ungdomsåren av just skomakare Hallin. Klackjärn och tåjärn skruvade han också dit, det blev riktiga steppskor värdiga en Fred Astaire, och Anna förfasade sig över de fula repor som järnen gjorde i korkmattan.
      Men på sommaren gick Olle barfota och fick skinn så tjockt att inte ens gruset på grusgångarna kändes vidare värst. Han önskade att han hade bott i ett fjärran land med ständig sommar så att han alltid kunnat gå barfota, då skulle det ha varit en enkel match att promenera på glödande kol som fakirerna gjorde i Indien. Apropå fakirer så hade han redan lärt sig ett fakirtrick – hur man får en vasskolv att växa upp ur jorden i den häpna publikens åsyn. Allt som behövdes var en bit stuprör nedstucket i marken och delvis dolt av en grästuva med ett hål i. När Olle hällde på vatten ur trädgårdskannan började vasskolven ”växa upp” tack vare termosflaskkorken som Olle stuckit vassröret i, och både Sixten och Anna applåderade tricket som förevisades av en åttaåring med gul turban på huvudet.
     Hålla på med såna tokigheter när man är åtta år, muttrade farfar som betraktade föreställningen genom ett öppet fönster och inte hade mycket till övers för taskspeleri i någon form. När jag var åtta år fick jag lära mig arbeta, då fanns det inte tid för sådana där dumheter.
      Håll han sin stora trut och låt pojken leka medan han är liten, fräste Anna tillbaka, och Sixten sade att det nog fanns en enkel förklaring både till reptricket och de flesta andra konster i den här världen också bara man kom på den.