Den hemska resan till Åland
VÅREN 1939 INKORPORERADES
Böhmen och Mähren med Tyska riket, och på IOGT:s stormöte i Borås föreslog den
danske folkskolläraren Ankjaer att Chamberlain borde väljas till överhuvud för
den internationella godtemplarorden, med Hitler som vice chef och Mussolini som
marskalk, det skulle betyda mycket för bevarandet av världsfreden, trodde han.
I det spanska inbördeskriget räknade man nu till en miljon döda, allt enligt
liberala Upsala Nya Tidning.
I
juni for Sixten, Anna och Olle på sin första lagstadgade semestervecka till
Åland. De tog båten från Norrtälje, S/S Sylfid hette den. På Åland skulle de bo
hos en familj som hyrde ut övervåningen i sin vita villa till turister från
Sverige. De var godtemplare i likhet med folkskollärare Ankjaer och även
baptister, och de hade två pojkar, Pekka och Heino, som var blonda som Putte i
blåbärsskogen och lekte med Olle i sandlådan, det finns det bildbevis på i
fotoalbumet.
Överresan
bjöd på mycket hårt väder, det regnade och stormade fast det var mitt i
sommaren och däckspassagerarna satt insvepta i regnrockar och filtar. För att
hålla värmen drack många av herrarna brännvin och folkkonjak. Sixten hade också
med sig en flaska Eau de Vie och sockerbitar som tilltugg. Han pokulerade med
några andra arbetare som i likhet med honom firade sin första lagstadgade
semestervecka och stod sedan och spydde över relingen medan de blågröna sjöarna
skummade kring skrovet. När han spytt färdigt drack han mer konjak för att få
bort den sura spysmaken i munnen, någon seglare var han inte fast man hade
kunnat tro det som han spelade sjömansvalser ute på dansbanorna iklädd
kaptensmössa med guldankare och lurade fattiga jäntor i fördärvet som han hade
gjort med pigan Anna den där midsommarnatten på Tännholmen.
En
steward tyckte synd om Anna och Olle som satt på däck och huttrade i regnet och
gav dem en hytt utan kostnad. Olle grät och kräktes om vartannat, han trodde
liksom sin mor att S/S Sylfid skulle gå under i stormen, när som helst kunde
vattnet spränga ventilen och dränka dem som råttor i den lilla hytten,
sådant fanns beskrivet i litteraturen.
Anna var bara åtta år när Titanic sjönk men mor Lovisa hade berättat om den
förfärliga förlisningen och nu gnolade Anna på Närmare Gud till Dig för
att göra Honom Däruppe uppmärksam på deras eländiga belägenhet och kanske få
Honom att besvärja vågorna, vem det nu var som hade framkallat dem.
Ser
du inte så sjuk pojkstackarn är, sade hon till Sixten. Vad skulle vi ut på
havet att göra? Vi kunde ha åkt tåget till Stockholm och sett vaktparaden i
stället.
Jag
är sjuk jag med, lallade Sixten. Det är en sådan jävla sjögång att man inte ens
kan spela dragspel. Tur att man har något att dricka, annars skulle man inte ha
något att spy upp. En smörgås skulle smaka gott också eller åtminstone en skiva
korv.
Anna
tyckte att Sixten kunde låta bli att supa så mycket för Olles skull, han skämde
ut pojken och henne med, fast hon var ju van vid att bli utskämd. Men Sixten
slog igen dörren till hytten med en svordom och raglade tillbaka upp på
akterdäck. Där hade några andra karlar hällt upp kaffekask och balanserade
kopparna så gott det gick i sjögången. Sixten var välkommen i deras sällskap,
han hade lätt att göra nya bekantskaper, och en kask satt inte i vägen, skål
och putäll!
Det
var en jävla överresa, det tyckte alla, kristna som fyllerister, men resten av
veckan bjöd på sol och sommarväder. Sixten fyllde på brännvinsförrådet med
smuggelsprit som man kunde köpa till bra pris på torget i Mariehamn, och mellan
suparna spelade han Livet i finnskogarna som han hade lärt av Calle
Jularbo själv på 1920-talet då de båda hade turnerat ihop en sommar. I
sandlådan satt Olle med Pekka och Heino och grävde kanaler som de i smyg fyllde
med sitt kiss. Smala blad från lupiner blev till guppande gondoler som seglade
i kisset med nyckelpigor och andra småkryp som passagerare och en och annan
sjöfarare drunknade i skummet, det var som i verkligheten, i varje fall ute på
havet. Vid det vita trädgårdsbordet drack värdfolket Karléns och Anna kaffe och
tackade Gud för den sköna sommaren, talade om kriget som kanske skulle bryta ut
trots herr Chamberlains tappra försök att avstyra det och bad Vår Herre
förskona dem från den ogudaktiga ryssen. I övervåningen låg Sixten och sov
ruset av sig, det gjorde han mest varje eftermiddag under sin första
lagstadgade semester.
I Mariehamns stadspark
fanns det en svart svan bland alla de vita, en svart svan hade Olle aldrig sett
förut, den var på något vis som en exotisk negerfågel. Det tyckte Sixten också,
så en förmiddag tog han ett fotografi av den märkliga svanen med
Zeiss-Ikon-kameran. Vattnet i dammen var lika grönt och tjockt som vattnet i
Svandammen i Uppsala, där det bara fanns vita svanar. På fotokopian blev
vattnet nästan svart och man kan nätt och jämnt urskilja negersvanen, men den
fanns där ändå. Gå inte för nära, varnade Anna. Svanar är elaka, de bits. I
Uppsala bet en svan nästan snoppen av en liten pojke. Det stod i tidningen, så
förskräckligt var det.
När
en av de vita svanarna började väsa åt den fotograferande Sixten spottade han
en rejäl loska snus på fågeln som då snabbt retirerade. Snusloskan blev
liggande som en svart hätta på svanhuvudet, det rann tobakssaft ner i ena ögat
på fågelkräket som flaxade med vingarna och ideligen doppade huvudet i vattnet
för att bli av med svedan. En och annan åskådare skrattade på finlandssvenska
men Anna skämdes förfärligt över sin snusande buse till äkta man. Under
fotografiet av den svarta svanen har Sixten textat i albumet: ”Svart svan i
Stadsparken, Mariehamn”.
I
lufthamnen inte långt därifrån låg Aerotransports hydroplan SE-ADR
Södermanland. Det var en Junkers Ju-52 byggd på licens vid fabrikerna i
Limhamn, och planet trafikerade linjen Stockholm – Helsingfors med
mellanlandning i Mariehamn. Som mest tog maskinen sexton passagerare. Olle hade
aldrig sett ett så stort flygplan förut och Sixten fotograferade det också, där
det guppade på sina pontoner medan posten lastades ombord. Sally Bauer simmade
över Engelska kanalen på femton timmar och tjugotvå minuter, insmord i fett för
att inte frysa ihjäl. Sixten doppade sig en gång i Ålands hav, det var minst
lika kallt som Engelska kanalen så någon simtur blev det inte. Efter doppet
satt familjen en stund på klipphällarna och Sixten sade något om att därborta i
öster ligger Ryssland, där arbetarna har makten och det inte finns några jävla
kapitalister och tyska tidsstudieingenjörer som suger ut dem. Så skulle det bli
i Sverige en dag också, då skulle hela jävla bruksledningen ställas upp mot en
vägg och skjutas, det ville han se.
Du med dina kommunister, sade Anna. Ha
ihjäl så fina människor som tsaren och hans barn, fy för sånt folk. Herr och
fru Karlén har berättat för mig vilka gräsligheter den där Stalin hittat på.
Tacka vet jag gamla Sverige där vi har en riktig kung.
Tyskjävlarna är rädda
för ryssen, därför blir det inget krig, sade Sixten bestämt. Men riktigt så
rädda som Sixten trodde var inte tyskarna. För redan samma sommar förkunnade
Hitler: Jag skall segra eller dö! och sände sina trupper in i Polen full av positivt
tänkande. Hela min strid för freden förgäves, suckade då en förtvivlad
Chamberlain och det gjorde han förvisso rätt i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar