Henry David Thoreau i sammandrag
DET VAR NOG den här sommaren som Henry David Thoreau kom klivande till Olle med sin bok Skogsliv vid Walden, det var Det Bästa som skickat honom i sammandrag. Olle satte omedelbart igång med att undervisa Sixten, bara lite äldre än Jesus då han undervisade lärarna i templet – och Sixten blev liksom dessa uppfylld av häpnad över pojkens förstånd och hans svar.
Den stora massan lever ett liv i stilla förtvivlan, deklarerade Olle Thoreau och utvecklade sin kritik av det moderna industrisamhället med glöden hos en sann agitator. ”Människor går till sitt arbete, fångna i ett missförstånd. Största delen av deras liv plöjs ned i jorden som gödsel. På grund av vad de tror vara ödets egen nödvändiga befallning sysslar de, såsom den gamla boken säger, med att hopsamla skatter, som mal och rost skall förtära samt tjuvar skall bryta loss och stjäla bort. Det är ett liv för dårar, såsom de skall bli varse när de nått dess slut om inte förr.”
Sixten höll med, han som varje morgon gick till Bruket som han hatade mer och mer för varje morgon och kom hem varje kväll mer och mer förbannad. Och Anna ville väl också leva ett annat liv, riktigt hur det skulle se ut visste inte Olle men han gissade att det skulle vara fritt från brännvin, snus och åska.
Varför gjorde då ingen av dem något åt sin situation? Varför grälade och slogs de med varandra i stället för att gå samman och förbättra sina livsvillkor? Alla vuxna tycktes missnöjda med sina liv på ett eller annat sätt, men uppenbarligen var de för svaga, för trötta och kanske framför allt för fega för att ändra någonting. Varför flyttade de inte ut i skogen som Thoreau, levde enkelt och försökte återfinna sig själva så att de blev lyckliga igen?
För Olle hade livet aldrig varit den jämmerdal som prästerna pratade om i radions högmässor, för honom var varje morgon början på en ny dag full av möjligheter och upptäckter, med motgångarna och prövningarna som snabbt övergående skuggor. Om du sjunger på morgonen får du gråta innan kvällen, brukade Anna säga. Olle trodde inte alls på det, därför sjöng han trotsigt en stump varje morgon och höll sedan noggrann räkning på hur många gånger hotet i det gamla talesättet slog in – och det var inte oftare än att det kunde kallas en slump. Eller som Thoreau uttryckte saken: ”Vakna och friska naturer påminner sig dock, att solen gick upp klar.” Efter något funderande kom han fram till en egen tes: Om man inte tror på Gud, himlen och paradiset utan nöjer sig med att leva sitt jordiska liv så helt och fullt som möjligt och utan att snegla vare sig uppåt eller nedåt, då är man en fri människa och att vara fri är att vara lycklig. Eller en värdig människa som Goethe sade. Huvudsaken är att du blir dig själv, sade Jean P. Taylor. Hur många vuxna är sig själva, hur många människor är verkligt fria, hur många kan utan att ljuga kalla sig lyckliga?
Olle fann sitt Walden hemma på tomten, i skuggan av en gran bakom huset, man behövde ju inte flytta ut i storskogen för att kunna leva ett annat och naturligare liv, det hade inte ens Thoreau själv gjort, järnvägen till Fitchburg snuddade vid Walden Pond några hundra famnar söder om hans hus. I stället för en timmerstuga byggde Olle en söderhavshydda åt sig, inspirerad av Kon-Tiki. Större delen av sommaren gick han klädd i enbart ett höftskynke, han fällde unga aspar i skogen och skar knippor av starrgräs i kärren med en gammal skära, ett stilenligt redskap som Sixten hittat i en bod på morfar Karls gård. Han tyckte att det var skönt att gå barfota och sjunka ner till vaderna i den varma gyttjan, och lika skönt var det att ligga på sovmattan och höra vinden viska i hyddans tak och väggar.
Ibland förde vinden med sig lukter från ett stort och varmt hav, och med vinden kom Karl I Pettersson, kungen av Tabar, med sig hade han undersköna bruna flickor med bara bröst och prunkande hibiskusblommor instoppade bakom ena örat, han var en fruntimmerskarl som morfar som kanske var hans far.
Olle hörde inte längre Brukets siren, skolan var lika långt borta som hösten, han reste jorden runt liggande i sin gräshydda och upplevde äventyr som fick Sten Bergmans expeditioner till det inre av Nya Guinea eller Thor Heyerdahls Kon-Tiki-seglats att te sig som söndagsutflykter.
Pojken är tokig, sade fru Lindgren som tyckte att hon liknade Greta Garbo. Gå omkring halvnaken som en neger, bo i hydda som en neger, och eldar gör han också fast det är så torrt.
Men jag lever ett lyckligt liv, tänkte Olle och var tacksam för att Sixten och Anna lät honom göra det. Och som huvudkudde hade han ett kluvet vedträ vars halvrunda ovansida var dekorerad av barkborrar i ett mönster värdigt en tatuerad kanak från Marquesasöarna, sådana kuddar hade man under nacken i Polynesien, och numera sade han inte God dag utan Ia-ora-na som man gjorde i Söderhavet.
DEN STORA MASSAN LEVER ETT LIV I STILLA FÖRTVIVLAN – MEN INTE JAG! textade Olle i mörkgrönt med den slagfasta lacken Syntém på en brädbit som han hängde upp över ingången till sin hydda, där fick fru Lindgren en sak till att förfasa sig över. Sedan satt han därinne och åt en skål hallon med mjölk och socker och förde långa samtal med sig själv om livets yttersta mening.
”Vi lockas att överdriva betydelsen av vad vi uträttar; men jämfört med allt vad vi icke hinner med, är det ingenting att tala om. Hur vaksamma och aktgivande är vi inte, alltid beslutna att inte leva på förtröstan om vi på något sätt kan undvika det; på utkik hela dagen för att på kvällen motvilligt mumla våra böner och förtro oss åt det ovissa. Vi tvingas så att ta allt grundligt och genomallvarligt; vi vördar våra liv och förnekar möjligheten av en förändring. Det måste vara så, säger vi; men det finns så många olika sätt som radier i en cirkel. All förändring är ett under för den eftertänksamme; men det undret äger rum vart ögonblick.”
Det enda Olle önskade sig utöver hyddan var en cykel. En lördagsmorgon stod cykeln där lutad mot hyddans vägg, den var vinröd och hade dynamo, lykta och ringklocka och den hette Mustang. När Olle fick syn på den slet han av sig höftskynket och cyklade runt på gården alldeles naken, varv efter varv runt huset, det var en syn som fick Lindgren att sluta pissa, vända sig om och hötta med näven. Sixten skrattade, han hade köpt cykeln av en reparatör som han kände och därför hade han fått den rätt billigt. Men Anna ropade genom fönstret att Olle måste ta på sig ett par gymnastikbyxor åtminstone, för så där kunde han ju inte cykla omkring och skämma ut sina föräldrar.
De närmaste dagarna tillbringade Olle på cykel och upplevde ett annat slags frihet, friheten att kunna förflytta sig fort och lätt. Avstånden krympte, han cyklade till Sälls affär och tillbaka hem med mjölkhinken hängande på styrstången, det tog ingen tid alls, och han var lika skicklig som Sixten på sin ungdoms Harley-Davidson, inte en droppe spillde han. På nätterna stod cykeln gömd i söderhavshyddan och varje morgon var den lika blank och ny som den dag han fick den.
Han cyklade ner till ån där han brukade bada, nu stod där en lång brunbränd karl med hängmage och hängkuk till knäna i vattnet och tvättade sig på överkroppen. Det var en av idioterna från hemmet, Olle hade träffat honom förut, han hette Karl August.
Ska du bada? frågade Karl August. Det är skönt att bada i dag. Du kan väl simma du, det kan inte jag, därför törs jag inte gå längre ut.
Jag har fått en ny cykel, sade Olle. Så jag ska nog inte bada.
Det var en fin cykel, sade Karl August. Jag kan inte cykla så jag har aldrig haft någon cykel. Men en fin klocka har jag, ska du se?
Karl August klafsade upp ur vattnet lerig om fötterna och långt upp på de smala benen och gick bort till sina blåbyxor i gräset. Ur ena bröstfickan tog han upp en fickrova i silver, den var grå och oputsad, tittade på den som om den varit en ädelsten och fällde försiktigt upp boetten med sina stora grova händer. Han höll fram klockan för att låta Olle beundra den gulnade urtavlan som hade romerska siffror och krusidulliga visare och en liten sekundvisare som stod stilla.
Det är fars klocka, sade han. Far är död, mor också. Men klockan fick jag, kan du säga hur mycket hon är?
Hon är fem snart, sade Olle.
Jag förstår mig inte på henne men hon är vacker att se på, sade Karl August. Inte törs jag vrida upp henne heller för då kan fjädern gå av, det sa far. Men den visar ju tiden i alla fall så det kan vara för min del. Så tillade han: Din cykel är också vacker att se på, tycker jag. Alldeles blank och fin.
Jag fick den i förra veckan, sade Olle. Av pappa och mamma. Som en försenad födelsedagspresent.
Får jag ringa på ringklockan? frågade den nakne Karl August.
Visst får du det, sade Olle.
Karl August satte en stor tumme mot ringklockan och skrattade lyckligt då klockan svarade med en klingande signal. Olle höll emot med styret, och en god stund stod den nakne idioten och bara ringde och ringde och skrattade så att hans ludna mage hoppade och den långa kuken svängde som en klockkläpp mellan benen. Sedan tittade han upp mot den sjunkande solen, nickade för sig själv och sade: Nu ska jag nog gå hem och äta kväll. I dag får vi pannkakor. Det tycker jag är gott om man får jordgubbssylt till och det brukar vi få. Tack för att jag fick ringa på din klocka.
Olle cyklade bort till bron och blev stående vid räcket en stund. Det doftade starkt av kamomill och brudbröd, i vattnet slog småfisk efter vattenlöpare och dagsländor. Han såg Karl August vandra bort mot idiothemmet, en lång krokig karl klädd i blåblus och blåbyxor, grova kängor och med en keps på huvudet. När Karl August nådde vägkröken vände han sig om och vinkade. Olle vinkade tillbaka och ringde några gånger på cykelklockan till avsked, sedan tjöt Brukets siren fem och det var dags att fara hem tills kvällsmaten också för honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar