IV
Notitiam
primosque gradus vicinia fecit,
tempore
crevit amor…
PUBLIUS OVIDIUS NASO
Gungande flickor
I
EN ANNAN DRÖM eller i en annan verklighet hör Olle sitt namn ropas av två
flickröster växelvis, inte så högt men tillräckligt högt för att han skall höra
dem där han sitter vid köksfönstret nere hos Sixten och Anna. Fönstret står
öppet mot sommarkvällen och släpper inte bara in rösterna utan också en och
annan mygga. Sixten läser Nyheter från
Sovjetunionen, i tidningen står det att de tappra kinesiska styrkorna
effektivt har stoppat den amerikanska aggressionen i Korea. När myggorna landar
på Sixtens håriga underarmar slår han ihjäl dem som om de var sydkoreaner eller
amerikaner.
Olle! Olle! hörs flickrösterna.
De kommer från fotbollsplanen som stan har
anlagt för att sysselsätta Pettersbergs ungdomar som inte finns, för nästan
alla unga är vuxna nu som Arne, kvar är bara en handfull senkomna som Olle och
doktorns småungar som knappt klarar gungorna själva. Men stan planerar för
framtiden, en gång skall det byggas sexvåningshus i spränggropen där Grönberg
hängde sig, en gång skall Kohagen rymma ett centrum med Konsum, apotek och
post. När Olle var mindre var fotbollsplanen
en äng utan fotbollsmål och gungor, på ängen spelade han brännboll ibland, det
blev små lag för barnen var få på den tiden också. Men Olle var populär
eftersom han fått ärva ett tungt slagträ av Arne och tack vare det kunde han
slå tennisbollen så långt in i skogen att motståndarna fick leta länge bland
mossa och blåbärsris innan de hittade den. Ibland hann Olle springa två varv
runt planen på sina långa ben.
Olle! Olle!
Det är visst några flickor som vill träffa
dig, säger Sixten. Bäst att du går dit och hör vad de vill.
Olle vet vilka flickorna är, åtminstone
vet han vem Ulla-Britt är. Sedan i våras är hon barnflicka hos doktorn med nya
villan i kärret, liten och rund och nog jämngammal med Olle. Han har sett henne
promenera omkring med en unge i barnvagn och två andra som kan gå själva. Hon
har börjat heja på Olle då han cyklar förbi på sin vinröda Mustang, och en gång
frågade hon vad han hette så att han måste bromsa.
Ulla-Britt heter jag, sade
hon och det hördes att hon var från Norrland.
Jag heter Olle, sade han och
sedan cyklade han vidare varm i ansiktet, det var ju både genant och smickrande
att bli tilltalad av en flicka som man inte kände.
Några gånger sedan dess har han sett
Ulla-Britt gå förbi på vägen tillsammans med en annan flicka som är längre än
hon och har kortklippt blont hår. Men granhäcken och Hällen skymmer, Olle har
därför aldrig sett den långa flickan på nära håll, bara skymtat henne genom
köksfönstret på andra våningen. Han vet alltså inte om hon är söt eller inte,
han vet inte vad hon heter, men nu sitter hon tillsammans med Ulla-Britt på
gungorna vid fotbollsplanen och ropar Olle! Olle!
Var inte ute för sent med de där jäntorna,
säger Anna som är i finrummet och pysslar med sina pelargoner. Hon knipsar av
vissna blomställningar och gamla blad, det luktar pelargon i hela huset.
Olle svarar inte och går med dröjande och
ganska osäkra steg ner till fotbollsplanen. I ryggen känner han Annas blick,
osynliga trådar som vill hålla honom kvar, lämna mig inte, överge inte din mor
som försakat allt för dig. Det pirrar i honom av förväntan inför mötet,
samtidigt är han lite rädd ungefär som den gången han gick med blommor till
Margareta Skoglund – vad skall komma ut av detta? Han är osäker om vilken roll
han bör spela, om han skall vara den världsvane, självsäkre gymnasisten, Hej,
vad vill ni då? eller bara Olle som är som Chuang Chou, osäker om det mesta i
tillvaron, ibland till och med om sin egen existens, fast han i likhet med sin
far sällan visar det utåt.
Där sitter flickorna på varsin gunga,
klädda i ljusa sommarklänningar och med breda svarta resårskärp om midjorna.
Olle ställer sig framför dem och stirrar på den andra flickan som om hon var
den första flicka han någonsin sett.
Så du kom i alla fall, säger Ulla-Britt
och skrattar. Det här är Gunilla, hon är min bästa väninna.
Den framsträckta handen känns sval,
blicken i de mycket blåa ögonen kan Olle inte tyda, men då han säger Hej, jag
heter Olle händer det underliga saker inom honom – hjärtat hoppar över ett par
slag och dittills okända organ i hans kropp stämmer upp en jublande festkantat
med pukor och trumpeter, det kallas kärlek vid första ögonkastet och är ett av
livets stora mysterier, vanligare än potatisbaggars plötsliga försvinnande ur
tändsticksaskar men ändå jämförbart.
Att han inte mött Gunilla förut hade sin
naturliga förklaring. Hon bodde i det nya området borta i Andra skogen bakom
Sälls affär, det åkte man bara förbi med bussen. Det var stan som hade börjat
flytta ut och bygga hyreskaserner i tallskogen så att den nya tidens barn
skulle slippa växa upp på mörka bakgårdar och bara ha trottoarer att leka på.
Där bodde människor som pettersbergarna inte visste något om, främlingar lika
främmande som de gråvita trevåningshusen, trappuppgångar med A B C D över
portarna, sopnedkast och asfalterade lekplatser med sandlådor mellan
tallstammarna. Där stod ingen och pissade vid knuten, hade någon gjort det
skulle man ha ringt efter polisen, där kryllade det av småbarn och mammor i grossess,
där fanns ingen plats för söderhavshyddor med tänkespråk av Henry David
Thoreau, och de som bodde i Andra skogen lät inte sina liv styras av
brukssirenen, ty de här papporna arbetade i stan och lydde andra herrar och
andra stämpelklockor.
De tre gungar medan de pratar, på så sätt
undviks pinsamma pauser, alltid kan man ta fart eller sitta och gräva med
tåspetsarna i gruset då orden tryter. Olle sitter på mittgungan så som det
anstår en hedersgäst, till vänster om sig har han Ulla-Britt, till höger
Gunilla. De kan se honom från var sitt håll medan han måste vrida på huvudet då
han skall säga något till någon av dem, oftast blir det åt höger. De tävlar om
vem som kan gunga högst. Den kraftiga träställningen skälver och knakar, det
gnisslar i ringfästena så att det hörs ända upp till det numera ärtgröna huset,
ett metalliskt skärande ljud som tränger in genom det öppna fönstret och går
rakt in i Annas hjärta.
De tycks ha roligt ihop, säger Sixten men
får inget svar.
Skrattande och andfådda bromsar de
gungorna. Olle sneglar på Gunillas slanka bruna ben, kanske sneglar hon på
honom också då han säger något till Ulla-Britt, det blir mest småprat och
förstulna blickar i sommarskymningen, för alla tre är blyga och väluppfostrade
och noga med att följa etiketten. När de snurrar upp sina gungor nuddar Olles
långa ben vid Gunillas långa ben, sedan sitter de och snurrar på var sin
karusell och Olle ser två leende flickansikten virvla förbi som lyckliga houris
i Muhammeds himmel.
Kan ni hoppa också? undrar han.
Det är klart att vi kan hoppa.
Himmel och jord byter plats igen, nästan
samtidigt flyger de tre ut mot fotbollsplanen. Olle kommer längst men Gunilla
landar tätt intill honom, halkar med den ena vita sandalen och är nära att falla.
Olle fångar upp henne, det går en elektrisk stöt genom kroppen på honom vid den
snabba beröringen, en smal midja, en bar arm, en hand som kramar hårt om hans,
en blick ur mycket blåa ögon, det är minnen som han gömmer djupt i sitt hjärta.
När de skiljs åt är klockan tio men de har redan kommit överens om att träffas
igen, på torsdag, klockan åtta, vid gungorna, om det inte regnar. Då kan vi
berätta fortsättningen på sagan.
När Olle genar genom kärret ropar Anna:
Olle, det är dags att komma hem nu! Sedan stänger hon köksfönstret hårt och
demonstrativt, och Olle hoppas att flickorna inte hörde.
På
natten drömde Olle att han gick i skogen. Men det var inte hans skog utan en
tät och okänd trollskog med tjocka grönmossiga granstammar och renlav som sviktade
under fötterna. Skogen var fylld av hemlighetsfulla ljud, pipanden, knirkanden
från grenar som skavde mot varandra, fladdrande vingslag, och då och då ett
porlande skratt och en flickröst som ropade Olle! Olle! Han stannade, lyssnade,
gled med blicken från träd till träd utan att se annat än stammar och hängande
grangrenar gråa av skägglav. Men rösten kom närmare och plötsligt anade han en
rörelse i den gröna skymningen, en vit hand, blont hår, två mycket blåa ögon
som betraktade honom genom grangardinerna. Han tog ett språng över tuvorna och
där stod Gunilla, en huldra med pageklippt hår, till hälften dold bakom en
tjock stam så att han bara kunde skymta delar av hennes nakna kropp, ett
knoppande bröst, en smal vit höft.
Olle! Olle! viskade hon.
Han sträckte ut handen mot henne, hon
försvann med ett skratt som fick skogen att sjunga. På nytt försökte han finna
henne, han ville ropa hennes namn men inte ett ljud kom över hans läppar och
kurragömmaleken fortsatte tills han sjönk ner i mossan och flämtande andades in
dofterna av kåda och lingonris och fuktig jord.
Olle! Olle! viskade hon, tätt intill honom
nu, och då han vred på huvudet satt hon på huk intill honom och smekte honom
lätt över läpparna med sin långa svala hand.
Drömmer jag eller är jag vaken, sade Olle
högt i sömnen.
Och då stod plötsligt Anna där, klädd i
beigea sommarkappan och beigea hatten, med beigea handväskan i ena handen och
beigea paraplyet i den andra – ty för Anna som aldrig haft något till övers för
prål är beige en färg med klass.
Skynda dig Olle, sade hon med förtvivlan i
rösten. Det blir snart åska, vi måste hinna med bussen till stan, kom nu! Hon
höll ut handen med väskan för att han skulle komma till henne, men Olle låg
kvar i mossan och lyssnade till Gunillas viskande röst, och blixtarna ljungade,
regnet vräkte ner och Anna uppslukades av ett rasande blåsvart åskmoln,
försvann med ett skrik i all sin beigehet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar