Berättelsen om Mors lilla Olle 33

Ulla-Britt och Gunilla

SKA DU UT MED de där jäntorna nu igen, sade Anna på torsdagskvällen. Du är som far din, du ska ha ett helt harem eller vad det heter, annars är du inte nöjd.

     Först gungade de en stund men det kändes inte lika bra som förra gången, därför smög de snart iväg till Ulla-Britts källarrum i doktorsvillan, det hade egen ingång genom garaget och ett litet fönster uppe vid taket, utanför fönstret växte en mur av lupiner och innanför hängde en vit spetsgardin. Ulla-Britt kokade tevatten i en kastrull med doppvärmare, hon hade bakat bullar åt doktorns, riktiga kanelbullar med riktigt smör, nu bjöd hon på det bästa hon hade, hon var en snäll och vänfast flicka. Men hon insåg redan denna andra kväll att inga kanelbullar i världen skulle kunna få Olle att välja henne framför Gunilla – eller också var det menat så från början om det nu alls var menat. Ibland blir ju allt alldeles annorlunda, kärleken går sina egna vägar som en luffare, försök stoppa den den som kan.

     En annan kväll promenerade de i skogen alla tre, på stigarna som Olle kände utan och innan, varje rot, varje sten, varje enbuske, det var som cykelturen till Egilsbo med Sixten och Anna, fast nu var det Olle som berättade om sin barndom. De gick till Kohagen och tittade på kvigorna, de var kvar och hade inte blivit en minut äldre fast det säkert hade gått ett år sedan han såg dem senast, och kvar var också den rostiga taggtråden som Olle tryckte ner så att flickorna kunde kliva över utan att riva sönder kjolarna. Han såg en skymt av Gunillas smidiga lår, det var som i drömmen men om drömmen hade han inte berättat, den angick inte Ulla-Britt, och Gunilla hade ju själv varit med så hon borde veta.

     Här är björken där gubben Grönberg hängde sig, det måste ha varit hemskt för dig att se honom, nej det var inte så farligt, jag gick inte så nära, här är blåbärsstället som ambulansmannen stannade vid, kom så plockar vi blåbär, det finns massor av dem nu också och stora är de. Gunilla hittade smultron, de trädde bär på grässtrån för första gången på många år, smultron och blåbär omväxlande, det blev vackra halsband. Och här är gläntan där jag brukade ligga och titta upp på molnen och skriva dikter, skriver du dikter, Olle? ja ibland, dem måste vi få läsa, kanske, någon gång. Det var till Gunilla han talade, det märkte nog Ulla-Britt, men ännu var de vi, vi tre, och flickan från Norrland hade en del att berätta om sin uppväxt.

     Äldsta dottern är jag, tre bröder är gamlare och gift, fyra är småttingar ännu, två systrar och så tvillingpojkarna. Sköta småbarn kan jag, he har jag gjort sen jag var åtta, ibland gick jag inte i skolan på en hel månad om mor var sjuk, hon är från Hammerdal förresten. Mjölka kan jag också, vi har åtta kor, en för varje barn blir det. Hästen kan jag köra, han heter Valle och är arton år, men inte i skogen, he gör far. Efter skolan for jag till Sundsvall, he var förra hösten, där fick jag plats i en familj men de var elak mot mig och snål. En flicka jag kände hemifrån skrev att hon fått plats i Uppsala, där var bra. Kerstin hette hon, hon såg doktorns annons i tidningen och ringde för mig, doktorn och fru Ellen är snäll och ungarna med. Jag har en eftermiddag och kvällarna ledig för det mesta om de inte ska iväg någonstans. Jag får hundra kronor i månaden och fritt vivre och husrum, he är mycket sämre i Norrland tycker jag.

     Gunilla hade ett år kvar i Praktiska realskolan där man studerade sömnad, matlagning, maskinskrivning och stenografi om man var flicka. Hon åkte med en tidigare buss än Olle och tillbaka med en senare, därför hade de aldrig setts förut fast de bodde så nära varandra. Den här sommaren var hon barnflicka hos en docentfamilj, det var så Ulla-Britt och hon hade träffats, då de var ute och gick med småbarnen. 
    Gunillas far var alkoholist och vaktmästare, modern hade dåligt hjärta och fem barn, då fanns inte råd att låta äldsta dottern gå och slå dank hela sommaren och inte heller att låta henne fortsätta i gymnasium när hon var stor nog att tjäna sitt uppehälle fast hon själv gärna hade velat. Så var det för många familjer där borta i skogen, sa hon. Barnbidragen var nog bra men de räckte inte långt. Men hon tänkte gå kvällskurser för att bli en riktig sekreterare och det tyckte docenten också att hon skulle göra, hon kunde till och med få bo gratis hos dem i villan mot att hon såg efter barnen, det hade de sagt men ännu var inget bestämt.

     Då Olle hörde om Ulla-Britt och Gunilla kände han sig privilegierad som fick gå i läroverket, det var många som ville studera vidare men inte kunde för pengarnas skull, allt var en fråga om jämlikhet och rättvisa som Rousseau hade sagt redan för ett par hundra år sedan. På ett par hundra år hinner mycket förändras, vi får ångmaskiner, elektricitet, bilar, flygmaskiner och en massa andra uppfinningar, folk klär sig annorlunda, man dansar foxtrot i stället för menuett, världen står aldrig stilla, men miljoner dör i krig precis som förr och friheten, jämlikheten och rättvisan sitter lika trångt som de alltid har gjort – även i det svenska folkhemmet där allt skulle vara så rättvist.

      Men he är bättre i Uppsala än i Norrland, påstod Ulla-Britt.

      Först kysste Olle dem båda, i tur och ordning för att Ulla-Britt inte skulle känna sig utanför, och det var i hennes källarrum och på hennes säng med hemvävt överkast som de satt. Ulla-Britts kyssar smakade hemvävt och nybakta bullar, tyckte Olle, varmt och tryggt och snällt, men då han kysste Gunilla öppnades himlen och han kände sig som en fjäril på en sommaräng, tyngdlös och berusad av kärlekens alla dofter och smaker. Han skämdes för bulan i byxorna men flickorna låtsades inte om den, egentligen var ju alla tre oskulder ännu så länge och deras kyssande mest en svärmisk lek, inte alls som den gången Åsa hade kysst Olle på själva pitten.

     Varför ropade ni på mig? frågade Olle. Jag blev så generad och både farsan och morsan hörde er.

     Flickorna skrattade.

     Därför att vi ville träffa dig så klart, sade Gunilla och flätade fingrar med Olle. Ulla-Britt berättade om dig och sa att du var snygg, mörk och lång, och jag blev förstås nyfiken. Visst var det väl bra att vi ropade på dig, tycker du inte?

     Jo, annars hade vi nog aldrig träffats, underförstått annars hade jag nog aldrig träffat dig Gunilla och då hade mitt liv varit mycket fattigare. Ulla-Britt och jag hade nog bara fortsatt att heja på varandra när vi råkade mötas och inget mera skulle ha kommit ut av det.

     Du ser inte svensk ut, tyckte Ulla-Britt. Är du alldeles svensk?

     Nej, jag tror inte det, sade Olle. Jag tror att det finns tattarblod i mig, de som är från Västanmyra är mörka. I skolan kallade de mig Taikon och sa att jag hade negerläppar, men jag är varken zigenare eller neger. Och vad hälsingarna på pappas sida är för ena vet jag inte heller, men de har tjocka läppar och är också mörka.

     I min by fanns he en pojke som liknade dig, sade Ulla-Britt. Han fick heta tattare också, de andra pojkarna var alltid elak mot honom, Jan hette han, Tattar-Janne kallades han. En dag viftade Jan med en stor slidkniv och sa att nu skulle han visa dem vad tattare går för. Sedan den dagen fick han vara i fred och nu bor hans visst i Gävle och har en sådan där tjusig Volvo PV444 som de gör reklam för på bio.

     De fortsatte att berätta om sig själva och om andra människor de hade känt och sett och hört talas om, där emellan kysstes de en stund och rätt vad det var började de skratta åt sig själva och åt varandra för att de plötsligt tyckte att alltsammans var löjligt.

     Ni skulle ha sett Sjöström när han hjälpte oss att måla om huset, sade Olle. Pappa törs ju inte klättra på stegar och Sjöström har varit till sjöss, åtminstone är han tatuerad som en riktig sjöman. Till och med där bak, ja det är sant. När han stod högst uppe på stegen, det är nästan tio meter upp till taknocken, så ropade han så att det hördes över halva Pettersberg: Nu ska kärringarna få något att titta på! och knäppte ner byxorna och visade först framsidan och sedan baken, och jag såg själv att han hade en sjöjungfru tatuerad på vardera skinkan. Det var vedervärdigt, tyckte mamma, men pappa och jag skrattade så att vi låg dubbla.

     He bor mycket konstigt folk här i Pettersberg, he säger doktorinnan med, sade Ulla-Britt. Vem är förresten den där fånen som går förbi ibland och ser ut som om han inte vet vart han ska ta vägen, en liten karl som går med små steg som en höna. Jag tror han spelar munspel också.

     Kjell heter han, sade Olle. Han är sinnesslö och son till Änkan på berget som är död nu. Huset är rivet, det fattar han visst inte, han går bara omkring. Alla andra hus är kvar och det här och några till är nybyggda, han begriper det inte. När han var pojke spelade han Gamla Nordsjön med Harry Brandelius hundra gånger i rad varenda söndag, nu har han ingen grammofon heller och därför spelar han munspel i stället.

     Han glor så konstigt på en då man möter honom, sade både Ulla-Britt och Gunilla.

     Det är nog för att ni också är nya, sade Olle. Så är det här i Pettersberg, alla känner alla och dem man inte känner förblir främlingar tills man har sett dem så många gånger att man tycker att man känner dem.

     Nu känner du oss i alla fall, sade flickorna.