En gång drömde jag att jag var en fjäril. Jag flög glad omkring och tänkte inte på något annat än att vara en fjäril. Då vaknade jag med ens, och det stod klart för mig att jag var Chuang Chou. Men nu vet jag inte om jag är Chuang Chou som drömde att jag var en fjäril, eller om jag i själva verket är en fjäril som drömmer att den är Chuang Chou.
CHUANG CHOU
Nya tider och en aktstudie
NÄR DET ELEKTRISKA LJUSET lyste upp stugorna i stället för vaxljus och fotogenlampor försvann tomtar och troll och allt annat som dvaldes i deras grannskap, det hade nog fru Karlsson rätt i. I eken vid Egilsbo hängde sig trälarna kvar som barken vid trädet, men bara ett barns känsliga öra kunde höra deras klagan nu, så försvagade var de av brist på lyssnare. För det är ju så att det man inte tror på längre det finner för gott att försvinna, så var det med asagudarna, trollen och Svarta Damen, så var det med Kung och Drottning Löjtnantshjärta, med Cobra och med alla de andra gestalterna som följde Olle genom barndomen som fantasins skuggor. I deras ställe kom puberteten med bulnande finnar och en obestämbar oro som växte långsamt men obönhörligt i takt med fjunen på överläppen och hårstråna i skrevet. Olles röst djupnade, i sångprovet blev han befriad utan att han behövde äta skolkrita som en del andra gjorde för att slippa Glad såsom fågeln i morgonstunden och Fjäriln vingad.
Tänk att du inte kan sjunga längre, suckade Anna. Du som hade en så vacker sångröst och sjöng Mors lilla Olle hos farbror Sven i Barnens brevlåda så att hela Sverige kunde höra dig, minns du det? Då var du bara fem år och farbror Sven sa att du var både rar och duktig. Snart är du stor, men glöm aldrig din stackars mor som har uppoffrat allt för att du ska få ta studenten.
Samma vår grävde man upp vägarna i Pettersberg, för nu var samhället inkorporerat med stan och då måste kloakdikena läggas igen. De blommade redan av tussilago och kabbeleka och de porlade som små bäckar på sina ställen, men det tog stan ingen hänsyn till. Öppna kloaker var ohälsosamt, de hörde en svunnen tid till. Med dikena försvann också tistlarna och med tistlarna försvann fjärilarna, utom de som nöjde sig med vitkål och sallad och borrade fula bruna hål i bladen så att folk inte ville äta dem. Sjöströms bro behövdes inte längre, den som var så stark att en stridsvagn kunde ha rullat över den, det fanns heller inga hästar kvar vid regementet, de hade ersatts av Volvo terrängvagnar, och vedtravarna som gömt pilsnerflaskor försvann för nu var det oljeeldning som gällde. Gölen där Olle en gång hade fångat en simmande snok med fjärilshåven grävdes upp och fick status av BRANDDAMM med rödvit skylt och Gunnebostängsel.
Sixten och Olle rensar kloakbrunnen för allra sista gången innan den ska fyllas igen med sten och grus. Det är egentligen alldeles onödigt, men de gör det ändå som en sorts gest av tacksamhet till detta hål i jorden som tagit emot deras diskvatten och badvatten under så många år men som nu blivit överflödigt och ersatt av kommunalt avlopp. Gråsuggor och tusenfotingar kilar omkring yrvakna och vilsna då Sixten lyfter av det tunga cementlocket och dagsljuset tränger ner i deras mörka värld, vart ska de ta vägen nu, undrar Olle.
Torrdasset i källaren rivs också, med det försvinner den väl insuttna fjölen som slitits och polerats av arschlena av tre generationer Andersson och hyllan för katalogerna från Åhlén & Holm och Clas Ohlson, Insjön. Den snickrade Arne i slöjden för många år sedan och han brände till och med in sina initialer i ena gavelbrädan, så stolt var han över sin dasshylla. Lindgren fortsätter att pissa vid sin husknut, det är vedervärdigt tycker Anna, nu då alla måste ha dyrbart kommunalt vatten och avlopp och vattenklosett från Gustavsbergs porslinsfabrik med sittring av svart bakelit. Men bakeliten är kall och främmande mot skinkorna, inte alls så len och varm som träsitsen på dasset, det är bara fruntimmer som sitter och pissar och sådana kan man inte prata förstånd med, säger Lindgren och skakar sista dropparna ur lemmen, vilka grannar man har, säger Anna.
Olle ser sin barndom rivas upp och läggas igen, han ser också människorna förändras eller försvinna. Rörmokare Karlberg skaffar en Saab 92, den är grön, och varje söndag puttrar hela familjen runt i samhället på en bilpromenad, tvåtaktsröken ligger som ett dis efter dem. Änkan på berget dör och den lilla röda stugan rivs, hennes efterblivne son Kjell spelar inte grammofon längre utan irrar omkring i samhället lika vilsen som gråsuggorna i kloakbrunnen, och skomakaren hon bodde ihop med flyttas till ålderdomshemmet i stan, och redan efter några månader dör han där av bad och omvårdnad.
I kärret intill Bergvägen fälls björkarna som Olle hade lekt Tarzan i eftersom det var så bra svikt i dem, och en läkare med fru från Halland som skorrar och är svår att förstå och tre små barn bygger den första nya villan i Pettersberg på minst femton år, läkare måste ha kommunalt vatten och avlopp där de bor. Cobra, som sällan visat sig efter gubben Grönbergs självmord, ser ett stycke av sin djungel försvinna, men sörjer han den? Ulf har inte blivit uppflyttad trots att han vet allt om tortyrens historia, det är inte den sortens kunskaper som räknas i Högre allmänna läroverket, hela sommaren ska han bo i Tyskland hos moderns släktingar, där försvann han ur Olles liv – men sörjde han honom?
Söderhavshyddan klarade inte en svensk vinter till och luktade mögligt hö, lika bra att elda upp den innan den fina doktorn klagade. För övrigt kunde man knappt läsa texten på skylten längre, ty även filosofernas visa ord suddas ut av tidens tand och vem brydde sig längre om Henry David Thoreau och vad han tänkte och tyckte?
Det hade gått bra för Olle i skolan det här läsåret. Han kom hem med femtio kronor i premium för sina framsteg i teckning, det var nog belöningen för en avancerad aktstudie i pastell av en dam som satt med benen i kors och kliade en rysk vinthund i nacken, sådana bilder var teckningsläraren inte van att se. Förlagan hade Olle hittat instoppad bakom väggen då torrdasset revs, det måste ha varit Arne som gömt det gamla numret av tidningen Kavalkad bakom bräderna. På omslaget stod det att ”Kavalkad – Den nya månadstidningen håller stilen” och visst hade kvinnan stil, både kjol och pälskrage, men hon borde förstås ha varit naken som kvinnan på Olles premierade version.
Varför fick man inte se det man ville se? Det var likadant med bilderna inne i tidningen, de visade inte mer än brösten, resten doldes av slöjor och annat krafs, och novellerna slutade där de borde ha börjat: ”Viskande kryper hon tätt intill honom, och i häftig, glödande passion kysser han henne tills hon ej längre orkar stå emot hans angrepp…” Olle klädde av omslagsflickan allt utom skor och hatt, hämtade ett par snygga bröst från internationella Parismodellen Nana som fanns på bild inne i tidningen och fantiserade ihop ett underliv med svart triangel som byggde på retuscherade glimtar av Ophelia, Marie och Jeanette på sidorna 11, 23 och 28.
Det här är en mycket bra pastell, Olle, sade teckningsläraren som hette Geijer och nog var mera konstnär än teckningslärare. Då han visade upp bilden för klassen var det många som fnissade, nakna kvinnor får allid barn och ungdom av båda könen att fnissa. Pojkar, en sådan bild kallas en aktstudie. Man skulle kunna tro att du gjort den efter, hm, levande modell… eller i varje fall ett fotografi.
Och då fnissade pojkarna ännu mera och någon kastade ett radergummi på den lätt rodnande Olle. Det är ren fantasi utom hunden, svarade han hastigt. Den har jag ritat av ur en gammal bok.
Rita en tjej och en kille som ligger och knullar åt mig, sade en framfusig pojke som hette Björn på rasten efteråt. Du får fem kronor om du gör det, Olle.
Men Olle skakade på huvudet, fem kronor var mycket pengar men han var ingen beställningsmålare – och var skulle han förresten hitta förlagan till en sådan teckning? En gång då han var Cobra hade han fått syn på ett knullande par som låg på åslänten alldeles intill järnvägsbron. Men han vågade sig inte nära och såg därför inte mycket mer än en bar och vit karlrumpa som guppade i gräset ovanpå ett klädbylte som uppenbarligen var en kvinna på rygg. Anblicken var varken romantisk eller upphetsande, kanske hade paret brått, kanske hade lustan överrumplat dem där på den soliga åslänten, kanske var de två ängsliga för att tåget eller rälsbussen till Enköping skulle komma på bron och ge de resande något att titta på och skratta åt.
Förarbetet till damen med hunden gjordes på vinden, Olles sista tillflyktsort i denna oroliga tid av förändringar. Men även vinden hade förlorat sin magi, nu var den bara det enda stället där man kunde få vara i fred med sig själv. Inga gäster kom längre på besök, det stora björkbordet dukades inte längre till fiktiva fester. Genom den öppna takluckan kunde han då och då skymta de nya reaplanen från flygflottiljen, de hette Vampire, hade två stjärtbommar och bullrade så att huset skakade. Olle saknade Mustangerna som kom efter kriget, glänsande amerikanska silverfiskar som kostade en hel miljon kronor stycket, det stod i tidningen, Tänk ett sådant slöseri med pengar, sade Anna, en gång såg Olle åtta miljoner kronor flyga över huset i formation.
Genom golvet kunde han höra hyresgästerna komma och gå och spola i vattenklosetten, ett annat nytt och främmande ljud, de var alla unga män som läste till fil kand, jur kand eller teol kand och aldrig tog de hem dambekanta. Olle saknade Åsa, han drömde ofta om henne, han spillde sin säd till hennes ära liggande på ottomankuddarna som en turkisk pascha och hoppades att Anna inte skulle se de vidriga spåren av självbefläckelse i hans ögon.
Vad håller du på med däruppe på vinden? Du hittar väl inte på några dumheter?
Vad skulle han svara? Att han var lika ensam som Robinson Crusoe på sin ö, att han hatade den nya gröna färgen på huset som hade varit vitt med bruna knutar och vindskivor ända sedan det byggdes, att förändringens vindar blåste massans stilla förtvivlan över honom med styrkan hos en reamotor från DeHavilland och att han förstod Lindgren som fortsatte att pissa vid sin husknut i protest mot den nya tiden. Olle höll på att bli vuxen på riktigt, och han hatade det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar