 |
| Kid Ory |
Tragedi
OLLE
SPELADE FLITIGT på den gamla resegrammofonen med kaktusstift för att inte störa
grannarna i KFUK-huset. Han sade inget till Anna och Sixten om presenten, han
hade inte heller berättat för dem om besöket hos morbröderna. Sven-Olof
Sandberg och Yngve Stoor var inga av Olles favoriter, de hörde hemma i en annan
tid, i den tid då Änkans son Kjell spelade Gamla
Nordsjön med Harry Brandelius varje söndagsmorgon, i Olles egen redan så
avlägsna barndomstid. Under vintern hade han upptäckt jazzen hos en av
medlemmarna i Artis Amici, det var en pojke som hette Jan och hade en
jazzspisande kusin i Sundbyberg, och nu då Olle tjänade egna pengar köpte han
sina första 78-varvsskivor à fem kronor styck med King Oliver, Jelly Roll
Morton och Kid Ory på märkena Parlophone, Decca och Gazell.
I Stockholm och dess norra förorter fanns det numera
dixiesnubbar som klädde sig som Olle i duffelrock och svarta manchesterbyxor
och slogs med skinnknuttar, men det visste han inte så mycket om, för vid den
här tiden var avståndet mellan Uppsala och Stockholm längre än den timme det
tog att åka med tåget. Men han hade hört
berättas att svenska skoljazzband paraderade i Bromma som Eureka Brass Band och
de andra jazzbanden brukade paradera i New Orleans, och ljudet av synkoperade
kornetter, klarinetter och tromboner skulle med tiden spridas också till
Uppsalas studentrum och nationsdanser, fast då var Olle redan på väg
därifrån.
När jag dör vill jag ha en riktig jazzbegravning,
sade Olle till Gunilla. Inga tårar, inga sorgemässor, bara glad musik och dans
på gatorna, ”Oh, didn’t he ramble”. Det borde ju alla önska, särskilt de som
tror på Gud och himlen och ett liv efter detta, ju förr man kommer dit desto
bättre. Som den här låten med Kid Ory, den heter Savoy Blues. Lyssna vad det svänger. Det är Kid Ory själv som
spelar trombone, han är otrolig. Spelstilen kallas ”tailgate” därför att
trombonisten behövde svängrum på orkestervagnen och fick sitta längst bak där
han kunde spela glissandon utan att instrumentet stötte till någon av de andra
musikerna.
Gunilla lyssnade till föreläsningen och log lite då
Olle markerade rytmen med fötterna. Han klappade med handen på sängöverkastet
för att hon skulle sätta sig bredvid honom och spisa Kid Ory, kanske ville han
att de skulle smekas och kyssas också, det fanns ju en sexuell laddning i den
heta svarta musiken som alldeles saknades i Livet
i Finnskogarna. Men hon blev stående mitt i rummet och tycktes mest vänta
på att skivan skulle ta slut, det var uppenbarligen något viktigt hon ville
säga. Sommaren led mot sitt slut, till hösten skulle han börja tredje ring,
året var 1952, han var sjutton år.
Vad är det? frågade Olle och stoppade tillbaka
skivan i sitt fodral. Är det något fel?
Jag tror att vi inte ska ses mera, sade Gunilla. Jag
har träffat en annan man, jag tror jag är kär i honom.
Är det den där amerikanen?
Ja det är ”den där amerikanen”. Han heter Bill
förresten. Bill Waterford. Han är kärnfysiker vid Columbia-universitetet. Han
är inbjuden av professor Svedberg själv.
Olle knöt nävarna och reste sig upp, långsamt, han
kände hur knäna darrade. Han fällde ner locket till grammofonen med en liten
smäll.
Så det gick som jag befarade i alla fall, sade han
sammanbitet. Du var ute med honom på kvällarna när du sa att du jobbade över,
det var därför du inte kunde vara med mig. Du ljög för mig.
Nej det gjorde jag inte, vi arbetade över, det är
sant, sade Gunilla. Sedan sade hon: Jag tycker om dig Olle, det gör jag
fortfarande, men jag älskar dig inte längre. Det känns som om vi är färdiga med
varandra, som om vi inte har något mer att ge varandra. Jag vet inte varför det
blivit så men så är det ändå. Vi håller kanske på att växa ifrån varandra.
Hennes kalla konstateranden, hennes kyliga lugn
gjorde honom utom sig. Han ville kasta sig över henne och slå henne, banka
förstånd i henne med knytnävarna, få henne att inse att hon drabbats av en
stundens förvillelse, att hon var hans för alltid på samma sätt som han var
hennes för alltid. Men han hade sett nog av den sortens meningslösa misshandel
under sin barndom, och han hade lovat sig själv att aldrig slå en kvinna så som
Sixten slagit Anna.
I stället börjar han gråta, tyst och hjälplöst.
Gunilla står kvar mitt i rummet, kanske lika hjälplös som han. Då han går förbi
henne ut i köket stirrar han ner i golvet som en tuktad hundvalp. Han hoppas
att hon skall sträcka ut en hand och röra vid honom, att hon skall säga att
alltsammans bara var ett dumt påhitt, men hennes ögon är kalla och absolut
uttryckslösa. Detta är ingen grym lek som hon hittat på för att pröva hans
kärlek, detta är allvar, detta är början till slutet.
Det är ännu tidig kväll, blåvingarna kommer inte
förrän om någon timme, Olle och Gunilla är alldeles ensamma i lägenheten. De
skulle ha god tid att diskutera med varandra, ”reda ut problemen” som det
heter, men djupa känslor bör nog inte diskuteras eller nagelfaras – bara detta
att man börjar prata om dem brukar vara ett ofelbart sätt att ta död på vad som
eventuellt kan finnas kvar av kärleken. Det är som med konsten eller med
poesin, de snusförnuftiga uttolkarnas analys gör den varken vackrare eller
bättre. Den sanna kärleken kan inte vändas ut och in som en rock och granskas i
varje söm, den kan inte heller lappas och lagas. Antingen lever den sitt eget
hemliga liv i all evighet eller också dör den av brist på näring och får våra
hjärtan att skrumpna som gamla vinteräpplen i en klädkorg på vinden, något mitt
emellan finns inte. Den sanna kärleken är alltid sann, kanske är den det enda
sanna i hela vår förvirrade och falska värld.
Olle är på väg mot ytterdörren och skulle väl ha
gått sin väg tyst och stilla om inte Gunilla mumlat att hon var ledsen för det
som hänt men att det inte var något hon kunde göra åt saken, hon kände att det
var definitivt slut mellan dem. Då hon sade det snodde han runt, hans gråa
tattarögon sköt blixtar genom tårarna, han både såg ut och lät som sin mor då
han skrek åt henne:
Ta du din jävla amerikan och dra åt helvete med er bägge
två! Jag skiter i dig och hela det här
förbannade livet. Du kommer aldrig att få se mig mer, det kan jag lova dig.
Adjö Gunilla, och tänk på vad du gjort!
En futtig vedergällning, ett slag i luften, men det
var han allt han mäktade med i det ögonblicket. Sedan rusade han nerför
trapporna, kastade sig upp på cykeln och cyklade med dödsförakt mot Stora
Torget, trampade på som en galning mellan bilar och bussar och fotgängare,
hörde inte rösterna som ropade efter honom att se sig för, som kallade honom
pojkjävel och buse. Han kom oskadd fram till Islandsbron, samma plats där han
en gång för många år sedan funderat på att dränka sig därför att han var så ung
och där han stött ihop med Oden den allseende som skänkt honom nytt livsmod på
Konditori Fågelsången.
Men den här dagen fanns där ingen Jan Bodén som
kunde ge honom tröst, och ingen annan heller som tog någon notis om den unge
mannen i grå overall som stod vid broräcket med sin cykel och stirrade ner i
vattnet. Det var inte mycket vatten i Fyrisån så här på sensommaren och fallet
låg nästan torrt, tillproppat av sjögräs och ris och en massa skräp som fastnat
i riset. Här skulle det bli svårt att dränka sig, djupet vid bron var högst en
meter och vattnet var grönbrunt och nästan stillastående, skummigt vid
åkanterna som hästpiss.
Efter en stund trampade Olle vidare längs Nedre
Slottsgatan mot Carolinabacken, förbi Enskilda läroverket där han en gång
börjat skolan, och den här gången måste han leda cykeln nästan hela vägen
uppför backen, så matt och kraftlös kände han sig. Han satte sig att vila på en
av stenbänkarna vid Gunnar Wennerbergs staty, och hade han lyssnat noga skulle
han kanske ha hört Glunten klaga: ”Ja, jag vill dö, Bäddas i snö, Glömma hur
bittert jag lider”. Men vad angick Gluntens olycka vår Olle, och vad för tröst
kunde han finna i Magisterns svar: ”Käraste du, Inte ännu! Än komma gyllene
tider”? Då han tittade upp mötte han skaldens tomma blick under den duvlortiga
pannan och just då hade Olle väldigt svårt att föreställa sig kommande gyllene
tider.
I stället för att cykla hem åker han till den gamla
lekplatsen där han en gång för mycket länge sedan mött sin stora kärlek på en
kommunal gungställning och tillsammans med henne gjort svindlande luftfärder
som de älskande paren på Chagalls tavlor. Men denna avskedets dag hänger de tre
gungorna tomma, rör sig lite i vinden, gnisslar lågt av medkänsla.
Olle ställer
sig på mittgungan, järnringarna jämrar sig under tyngden då han tar fart med
hela kroppen, hela den grova träställningen gungar och knakar. När han fått upp
farten sätter han sig ner och hoppar just som gungan nått sitt översta läge,
ögonblicket innan den är på väg att slå runt, det är en lek med döden, och han
flyger tungt som en skadskjuten fågel och faller handlöst på alla fyra i det
grova gruset. Smärtan får hans ögon att tåras, för bråkdelen av en sekund är
världen röd. Långsamt kommer han till medvetande igen, reser sig upp och
borstar händer och knän rena från grus och jord. Båda handflatorna är blodiga
och prickiga av grus, det svider på knäna också, och då han tittar närmare
efter ser han att overallknäna är uppslitna och att blodet sipprar under det
gråa tyget.
Fan också, tänker han. Nu är den här overallen åt
helvete och han har bara en till att byta med. Han kommer att få betala för
overallen, kostnaden dras av på lönen, för hur skall han kunna få
Grossistbolaget att tro att han slagit upp bägge knäna på jobbet? I
grönsakslagret halkar man inte på bananskal såvida man inte snott en banan och
ätit upp den på arbetstid, något som inte är förbjudet men heller inte
sanktionerat uppifrån.
Men det är som om den brännande svedan i händer och
knän ger honom ny styrka, i vart fall får den honom att glömma Gunillas svek
åtminstone för stunden. Nu gäller det för honom att ta sig osedd upp till sitt
kök och tvätta av jord och blod och packa ihop overallen utan att Anna märker
det – i stunder av djup förtvivlan kan sådana vardagliga små sysslor vara oss
till mer hjälp i det som numera kallas sorgearbetet än all världens ömkan,
tröst och ojojoj.
Efter
arbetets slut började Olle dröja sig kvar i stan och sitta på fiket tillsammans
med Åke och andra chaufförer som körde ut varor och gods. Han trädde in i en ny
värld till vilken den grå overallen fungerade som inträdesbiljett:
Hej, jobbar
du också på Grossistbolaget?
Hej, ja på samma ställe som Åke.
Hur gammal är du
då? Sjutton.
Så då får du inte köra.
Nej.
Olle kände sig som Alfred Jarry,
pre-dadaisten som skrev Kung Ubu och
drev omkring i Paris’ bohemvärld iklädd overall med en stor revolver och en
skiftnyckel i fickan, duktig på att laga cyklar påstods det.
Det var lätt för Olle att smälta in i den här
miljön, där man småpratade om dagens vedermödor, fel på lastbilarna och andra
vardagliga ting. Han hörde berättas om Korken och Ström som försökt köra om
varandra på Riksettan mellan Uppsala och Knivsta med sina Chevroletlastbilar,
men bilarna gick exakt lika fort och tävlingen såg ut att bli oavgjord. För att
knipa en extra poäng öppnade Korken dörren och körde stående medan han pissade
på Ströms lastbil. Så den gången fick Ström så han teg och var nära att köra av
vägen rakt in i en kohage i närheten av Alsike.
Apropå pissa, sade en av gubbarna och torkade sig om
munnen efter att ha lagt in en prilla. Har ni hört om herrarna som stod vid
pissrännan och filosoferade? Varför strilar det inte när du pissar, frågade den
ene. Därför att jag låter det rinna längs benet, sa den andre. Men blir inte
det obehagligt? frågade den förste. Bara om det är ens eget ben, sa den
andre.
Hela kaféet ekade av skrattsalvorna, medan de leende
servitriserna kom med påfyllning i vita porslinskannor och nybredda
ansjovissmörgåsar med hårdkokt skivat ägg på rågsiktkaka. Då och då fick någon
av dem en uppskattande klapp i stjärten, det var som ute på landet hos morfar
Karl och morbröderna och Emma, varmt, vänligt och enkelt.
Men det var inte bara för den okonstlade samvaron på
fiket som Olle blev kvar i stan efter arbetet. Vid sjutiden, då nästan alla
kafégäster försvunnit var och en till sitt, cyklade Olle hemåt men inte längre
än till Engelska parken, där Owe Thörnqvist snart skulle dansa rumba och
plantera en kaktus på marken. Intill parken låg Fysikum, i Fysikum arbetade
Gunilla och de amerikanska gästforskarna som bjudits dit av professor The
Svedberg, nobelpristagaren. Olle visste vilka fönster han skulle titta upp mot,
innanför något av dem fanns den falska flickan och hennes nye älskare.
Han
kunde vänta i timmar i skydd av träden, på samma sätt som Anna och Olle en gång
då han var mycket liten väntat en hel kväll utanför restaurang Flustret där
Sixten och tyskan Erika festade om tillsammans med sina arbetskamrater, kanske
var det någon som skulle sluta på Bruket eller någon som fyllde år. Mor och son
hade suttit på en bänk i skydd av buskarna och spanat mot restaurangen med
utebord och vitmålad musikpaviljong, stirrat mot alla ljusen, lyssnat till
rösterna och musiken inifrån matsalen. Olle frös i sensommarkvällen, Anna tog
av sig sin kofta och svepte in honom, Vi kan inte gå än, stackars lilla pojke,
vi måste se om de är här… Varför måste de det, frågade sig Olle nu, för till
slut hade det ju ändå blivit så att de tog en buss hem utan att ha sett en
skymt av vare sig Sixten eller den påstådda älskarinnan.
Var det Annas groteska svartsjuka som gått i arv
till honom, undrade han där han stod bakom en trädstam och spanade upp mot de
upplysta fönstren. Vad förväntade han sig att få se, Gunilla som kysste Bill
Waterford, än sen? Vad kunde han göra åt det?
Han stirrade på sårskorporna på sina handflator och kände hur ärren på
knäna stramade då han böjde på benen. Det gjorde lite ont, var det smärta han
ville känna, njöt han i hemlighet av att bli knuffad åt sidan av en annan man?
Mors lilla Olle, mors lilla Sacher-Masoch.
Och ändå stod han kvar vid
trädstammen och stirrade upp mot den mörka byggnaden där ljusen i rummen
släcktes ett efter ett utan att någon tycktes lämna byggnaden. Uppe vid slottet
slog Gunillaklockan nio. Var det en slump att klockan bar samma namn som den
kvinna han älskade, var det en slump att den klämtade för honom nu i denna
sorgens timma?
En enda gång ertappade han dem, det var en kväll
någon vecka senare, knappt hade han hunnit gömma sig bakom en av de gamla
kastanjerna i parken förrän de kom ut tillsammans, hand i hand, Gunilla och
Bill Waterford. Det var strax efter åtta, det var ännu inte mörkt ute,
blåskymning. I dörren såg han dem någorlunda tydligt, Gunilla i ljusblå
klänning med gul kofta, amerikanen i ljusa sommarbyxor och gråblå blazer, en
lång karl med kort brunt hår och tunna läppar, kanske lite lik Cary Grant på
håll. Han såg ut att vara minst trettio år, vad skulle Gunilla med en så gammal
karl till? Var äldre män bättre älskare?
Kanske hade han pengar, pengar kunde
ju förvrida huvudet på kvinnor, visst hade Gunilla drömt om att bli rik och
resa ut i världen precis som Olle själv. Olle hade berättat för henne om sin
onkel i Amerika, där fanns någon de kunde besöka ute i världen när de blivit
rika, nu blev det inte de båda som for men tillsammans med Bill Waterford
skulle i alla fall Gunilla komma till Amerika.
Olle önskade att han haft en revolver som Alfred
Jarry, då skulle han ha kunnat skjuta dem båda. Möta den där Bill Waterford i
en strid man mot man vågade han inte, han var ingen slagskämpe och amerikaner
lärde sig ju att både boxas och brottas i skolan, det hade han läst i Det
Bästa. Kanske var Bill Waterford marinsoldat också, de kunde knäcka ens nacke
med ett enda slag, det hade också stått i Det Bästa.
Gunilla och Bill fortsatte hand i hand genom
Engelska parken i riktning mot stan, de skulle väl ut och äta middag
tillsammans. Om Olle vågat sig fram skulle de ha sett honom, vad som hänt då
kan ingen säga, kanske något förfärligt, så det var väl lika bra att han stod
kvar och tryckte bakom trädstammen tills de försvunnit bortåt Carolina
Rediviva.
Då Olle klev fram ur skuggorna med sin cykel kom en liten man
promenerande på parkgången med en tax, Gösta Knutson hette han och taxen hette
Sofi, hela landet kände ju till Pelle Svanslös numera, men åt Olles svartsjuka
kunde inte magister Knutsson göra det minsta.
God afton, sade han bara med sin knarriga radioröst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar