Synpunkter på Olle
MAGISTER
JAN BODÉN, kallad Oden, stoppar sin torsdagspipa med Riks Shag och säger: Det
var naturligtvis mot skolans regler att inte ge Olle en hemanmärkning för
skolk. Men då han stod där på Islandsbron och stirrade ner i strömvirvlarna såg
han så ensam och vilsen ut att jag förstod att det hänt honom något allvarligt.
Så här efteråt kan man ju skratta åt alltsammans och jag vill inte påstå att
jag räddade honom från att begå självmord, nej så kritisk var inte situationen,
en kanelbulle och en Citronil på Konditori Fågelsången räckte för att ge honom
livslusten tillbaka den gången.
Själv höll jag en monolog lika mycket för min
egen skull som för Olles, för just vid den tiden hade min fru och jag
separerat, anledningen behöver jag inte gå in på här, och även jag kände mig
rätt vilsen och ensam. Jag behövde någon att tala med, någon som så att säga
befann sig på samma våglängd som jag själv, en lyssnare helt enkelt, om det var
en skolpojke eller en vuxen person gjorde detsamma. Jag tror att vi båda mådde
lite bättre efter det där konditoribesöket, i varje fall insåg jag att det
fanns andra än min hustru som behövde mig, att jag inte var alldeles värdelös
som människa.
Men efter vårt samtal ville jag inte tränga mig på Olle vidare,
det kunde kanske misstolkas, och jag såg också tydligt hur han utvecklades och
växte i sig själv. I den åldern växer man språngvis, ibland vill man förbättra
hela världen, ibland hatar man sin kropp, ibland tror man att man skall ge upp
andan i morgon, ni vet själva. Nu då Olle har börjat i gymnasiet ser jag honom
inte längre så ofta, men vi möts ju vid cykelställen ibland. Den Olle jag ser
idag är en ung man på väg att hitta sin egen identitet och stark nog att våga
vara sig själv. Geijer är lika imponerad som alltid av hans teckningstalang,
och min kollega Wendelstam som har honom i modersmålet brukar säga att det är
få i klassen som kan argumentera för sina åsikter som Olle när de har
diskussionstimmar. Det är nog tur att Wendelstam är liberal, för enligt vad jag
förstår har Olle så röda åsikter att de gamla gubbarna här på läroverket skulle
få slag om de hörde honom. Nåja, en gång funderade jag själv på att gå ut som
frivillig i Spanien, för nog skulle jag väl kunna skjuta en och annan fascist
fast jag är enögd, tänkte jag.
Margareta Skoglund serverar på Café
Skeppet, hon tänker: Idag kom det en budpojke till mig med en bukett
krysantemer från ”En okänd beundrare” som det stod på kortet. Jag undrar så vem
den okände beundraren kan vara, inte är det Hasse i alla fall, honom känner jag
ju lika bra som han känner mig, vi har varit tillsammans i snart ett år nu. Kan
det vara någon av gästerna här, nej, de är mest gamla fyllgubbar som Stam-Ärtan
och Plåtis och sådana skickar inga blommor. Sak samma förresten, blommorna
gjorde mig glad, men jag törs nog inte visa dem för Hasse för då blir han väl
svartsjuk och tror att jag har ihop det med någon annan. Jag säger att jag
köpte dem själv. Jag har faktiskt inte fått blommor av någon sedan Rune uppvaktade
mig, det var rosor minns jag, men krysantemer är också vackra. Vi hade det bra
tillsammans, det tog mig flera år att komma över sorgen efter Rune, aldrig
trodde jag att jag skulle kunna älska någon annan efter Rune, men så kom Hasse
och han var så vild och glad, med honom var varje dag som en fest. Vi har det
bra ihop, han vill gifta sig med mig men jag är ju fem år äldre och jag kan
inte glömma Rune som dog i lunginflammation, så det får vänta.
Lustigt
förresten, då jag tänker på det så liknade den där springpojken från
blomsteraffären min Rune då han var ung. Rune var också mörk och hade ljusgråa
ögon, blyg var han med, aldrig galen som Hasse, om jag vågat så skulle jag ha
gett pojken en puss på kinden för att jag blev så glad för blommorna men sådant
kan man ju inte göra, då skulle han väl ha trott att jag ville förföra honom, i
hans ålder är det lätt att missuppfatta en kvinnas smekning (oj vad det lät
högtidligt). Så jag gav honom en krona i stället och jag hoppas att han blev
glad för den.
Lustigt var det också att samma pojke kom in på Skeppet
tillsammans med sin far en söndag för inte så länge sedan. Först kände jag inte
igen honom, men sedan låtsades jag inte känna igen honom för då skulle han nog
ha blivit väldigt generad, det blir man ju lätt i hans ålder.
Gertrud tycker att hennes fest var lyckad
fast Gustav den femte dog på morgonen efter och pappa Sven kom instolpande med
sorgebudet som en kurir från hovet och citerade Karlfeldt, hon säger:
Det finns
många snygga pojkar i klassen och en del av dem är riktigt trevliga också när
man väl har lärt känna dem. Jag gillar Olle för att han ser ut som Errol Flynn
lite grand, en gång samlade man ju på filmisar och läste Tina-klubben i Allers.
Men han är väldigt blyg och så tycker han nog att Kerstin är mycket sötare än
jag och det är hon väl också, det är bara det att Kerstin gillar blonda killar
och har gått på bio med Krister ett par gånger redan. Han är lik Alf Kjellin,
säger hon, och hon avgudar Alf Kjellin. Sådant är larvigt tycker jag, och förresten
är Errol Flynn mycket sexigare än Alf Kjellin om man nu skall jämföra.
Och jag
tycker om att kyssas, det känns skönt i hela kroppen, och det är kul att bli
kysst av flera pojkar på en gång, Olle och Erik och Lasse till exempel, de
smakar och luktar olika och så blir man varm och god efteråt. Olle är väldigt
artig och väluppfostrad, han verkar ha kontroll över sina känslor, kanske är
det för att han är så blyg och allvarlig, ibland vet man inte vad han
egentligen tänker innerst inne. Vad är han rädd för, att han skall bli kär, det
är väl bara naturligt? Jag skulle vilja säga att han är en drömmare som lever i
en annan värld eller kanske en som lever i drömmen, att han är rädd för att
visa känslor därför att han inte vet vart känslorna skall dra iväg med honom,
om de är verkliga eller inte. Ibland när vi kysser varandra känner jag att han
håller på att vakna, men så försvinner han in i sig själv igen och då reser han
sig och går ut till de andra pojkarna och pratar skola och politik som vilken
annan tråkmåns som helst.
Arne vill också säga något, han är
tjugofyra år nu, snart ingenjör och snart förlovad med en blond sjuksköterska,
snart flyttar han ut från köket uppepå:
Det märks att Olle håller på att bli
vuxen och har flickor omkring sig. Det är svårt för vår mor att acceptera, hon
ser honom fortfarande som en liten pojke, det var lättare för mig men också
svårare, jag har ju aldrig varit hennes ögonsten som Olle och jag har aldrig
fått samma stöd som han. Det var tur att farfar och farmor bodde i samma hus så
att jag kunde gå till dem, hos dem kände jag mig mer hemma än en trappa upp.
Vad jag inte gillar just nu är att Olle rotar i min garderob och lånar tröjor
och skjortor för att stila för flickorna i klassen, allt jag äger har jag köpt
för egna pengar som jag själv tjänat ihop.
När jag var femton jobbade jag som
springpojke i stan, sedan läste jag på NKI för att kunna bli ingenjör medan jag
slet på Bruket hela dagarna. Olle har inte ens behövt ta ett sommarjobb, det är
orättvist, han behöver komma ut i världen och känna på hur det är att arbeta
för sitt uppehälle och inte få allting gratis. Har de råd att hålla honom i
läroverket så borde de ha råd att köpa lite snygga kläder åt honom också.
Vilket jävla liv det var om de där svarta manchesterbyxorna som han fick tjata
sig till, fyrtio kronor tror jag att de kostade. De får ju för sjutton
barnbidrag för honom.
Och så har han använt min pepitarutiga blazer fast den är
två nummer för stor för honom. Han svettas under armarna, nu måste den
kemtvättas, skall jag betala kemtvätten? Snor pengar gör han nog också, jag
hade fem kronor i en ficka i den där blazern och de finns förstås inte kvar.
Säger jag något om det blir det ett helsikes liv på Anna, det skall bli fan så
skönt att flytta till något eget, för sedan farfar och farmor dog har det inte
varit sig likt därhemma.
Köket uppepå, en tvättmaskin och Kirlian-fotografier
KÖKET
UPPEPÅ hade vedspis med elektrisk kokplatta, diskbänk med skiva av vita
kakelplattor, linoleummatta och skafferi, en långbänk under fönstret och en
smal garderob som gick längs nästan hela huset. I garderoben hängde
vinterkläder som luktade malkulor och så farfars gångkläder, stormhatten och
plommonstopet, femtioårskäppen och knäppkängorna, till och med benprotesen från
Vanföreanstalten i Stockholm – köksgarderoben var husets egen livrustkammare i
vilken man samlade släktens reliker till ingen nytta alls.
Turistsängen med kedjebotten som knarrade
så erbarmligt att man vaknade så fort man vände sig i den hade flyttats ner
från vinden och stod bukig som en
sjömanskoj i före detta matalkoven, numera sovalkoven. Nu sover Olle i den och
drömmer ibland om de sju haven.
I skåp och lådor samlar han minnen från
barndomen: de första plastbilarna som luktar sötmandel ännu och kostade två
kronor stycket i Codelius leksaksaffär, högar av teckningar, du store vad
dåliga en del av dem är, släng dem! utkast till äventyrsberättelser om piraten
kapten Craig och detektivhistorier med Winston Baker som var hans egen Sherlock
Holmes, uppkallad efter Winston Churchill och Baker Street, ett detaljerat
förslag till inredning av tortyrkammare daterat 20 februari 1947,
transformatorn som Sixten byggde, Cobras gamla märke klippt i filt och den fina
träpistolen som Arne hjälpte honom med, några fjärilslådor som är gråa av damm
och tändsticksasken som en gång rymde den numera spårlöst försvunna
potatisbaggen. Olle är en samlare som sin far, han kan ännu inte släppa taget
om barndomen fast han går på gymnasiet, det borde glädja hans mor som inte vill
låta honom växa upp.
Varje morgon kommer Anna uppför trappan
med tunga steg, hon bär på en bricka med mjölkchoklad och limpsmörgåsar med
ost, varsågod Olle, dags att vakna och åka till skolan, har du sovit gott?
Då hade hon själv varit uppe sedan halv
sex och kokat gröt och lagat matsäck åt Sixten. När Olle har gett sig av är hon
ensam i huset. Ekonomin har blivit bättre och hon slipper vara städkäring åt
andra utom då hon skall köpa sig en ny vårkappa eller nya vinterbottiner så att
hon inte ser ut som en fattig arbetarkäring då hon åker till stan. Till sådan
lyx finns inte råd, de pengarna får hon själv gno ihop. Hon fyller sin dag i
hemmet med städning, tvätt, strykning, strumpstoppning, matlagning, bakning,
blomsterpyssel och trädgårdsarbete på sommaren och snöskottning på vintern.
Karlarna tar ju aldrig ett handtag och rent och snyggt vill hon ha det både
inne och ute. Hon är som Kungens lilla piga fast sällan på ett strålande humör.
Man måste alltid vara hel och ren inunder,
det har Anna inpräntat hos sina söner. För tänk om man blir överkörd av en bil
och måste läggas in på sjukhuset, då får man inte komma trasig och smutsig så
att man får skämmas. Hjälp mig att sträcka lakanen nu, Olle.
Att sträcka lakan ingår i den månatliga
tvättritualen liksom att dra mangeln, det är två moment som hon inte klarar
ensam. Allt det andra sköter hon själv: eldningen av pannmuren, blötläggningen
i det stora cementkaret, kokningen och skrubbandet mot tvättbrädan,
upphängningen av den rena tvätten på en labyrint av klädstreck mellan granarna
på baksidan av huset. Men på vintern kunde det vara knepigt att få tvätten
torr, det hände att lakanen var frusna och stela som lutfisk då Anna bar in
dem, och på sommaren måste hon hinna få in tvätten innan något av åskvädren
kom, hinna klä sig fint och undfly hotet från ovan med bussen till stan. Många
gånger var det just den uthängda tvätten som sinkade henne så att hon fick
sitta i källaren och vara rädd under en timme eller två i stället för att gå på
Tempo där man knappt hörde åskknallarna och inte såg blixtarna heller för allt
glitter.
Någon gång vid krigsslutet hade Sixten
köpt en tvättmaskin av en kringresande entreprenör och på avbetalning eftersom
maskinen kostade flera hundra kronor, men så var den också byggd av eklaggar
från Småland och garanterat vattentät om man såg till att trät inte torkade ut
och gistnade. Apparaten vevades för hand med ett stort orangelackerat hjul som
via en kuggväxel roterade en vertikal propeller av trä fram och tillbaka, ett
reverserande system, sade entreprenören. Sixten tyckte att detta var en tjusig
teknisk landvinning som borde vara varje husmors dröm. Men det var tungt att
veva maskinen och efter en tid letade han fram en lämplig elektrisk motor med
remskiva och si, nu gick tvättmaskinen för egen maskin.
Anna skulle ha varit överlycklig över den
arbetsbesparande nymodigheten om den inte hade slitit så hårt på lakanen, det
blev hål och fransiga kanter, kanske var det lakanen som var för tunnslitna
eller Sixtens motor som gick för fort eller var för stark. Och rädd var hon för
maskinen, vatten och elektricitet var ju som regn och åska, tänk om hon skulle
få en elektrisk stöt. Därför återgick hon till tvättbrädan som slet på fingertopparna
men sparade dyrbart sänglinne, och Sixten tyckte att hon var otacksam som inte
begrep sig på elektriciteten och uppfinningarna.
Nu står den reverserande tvättmaskinen
uttorkad och gisten i källaren, och klockan ett varje dag kommer Sixten hem för
att äta middag. Anna vet aldrig om han skall vara arg eller glad eller mitt
emellan, det beror på ackord och tidsstudiemän. Klockan fyra kommer hennes
Olle, han är alltid glad, kvällsmat äter de halv sex, då får Anna höra om
Svenssons snuskiga käring som rullar köttbullar på sin feta mage, om lektor
Hervelius som talar latin flytande, Sixten berättar senaste historien: Vet du
varför prinsessan Sibylla inte kan ha fönstren öppna på Haga sedan hon blev
utan karl? jag fick i alla fall B på matteprovet, nej, i går blev en pojke
påkörd av Fyrans spårvagn, vad säger du, klarade han sig med livet?, Sixten
igen: Jo därför att talgoxarna sitter utanför och ropar tji-pitt, tji-pitt, det
händer mycket utanför Pettersberg och så det där hemska kriget i Korea eller
vad det nu heter, jag undrar om Arne skall förlova sig med den där sköterskan
innan han tar sin examen, i går kom Sjöström hem i bil igen full som ett as,
det är för gräsligt, allt är så dyrt nu för tiden och Olle måste ha en ny
jacka, elräkningen skall betalas också, jag får väl börja skura igen fast jag
har så ont i lederna, ja det är för jävligt som världen ser ut, den som vore
död ändå...
Efter kvällsmaten går Olle upp till sitt
kök och pluggar botanik. Det handlar om dikotyledoner som är ett fint ord för
alldeles vanliga växter undantagandes palmer, liljor, orkidéer och gräs som
kallas monokotyledoner därför att de har enhjärtbladiga groddplantor i motsats
till dikotyledonerna som har tvåbladiga groddar. Han smakar på orden, de är
vackra som poesi, xylem, floem, kambium och fellogen. Han tänker på
Kirlianfotografierna i Nyheter från
Sovjetunionen, på de vibrerande aurorna kring lönnblad och begoniablommor,
om vi kunde uppfinna mikrofoner känsliga nog att lyssna till kambium om våren
så skulle vi höra xylemets och floemets musik i kärlsträngarna, den borde låta
som harpor och flöjter, tänker han.
Men världen är döv för naturens
hemlighetsfulla röster och vi hör inte heller skriken från blommorna som bryts
eller träden som huggs ner, vi kan bara ana deras smärta i besynnerliga bilder
från sovjetiska laboratorier. Allting lever, allt som lever känner, kanske
också gruset som vi trampar och stenen som vi kastar, glädje och sorg. I
böckerna finns kunskaperna men det är vi själva som måste infoga dem i det
stora sammanhanget, tillvarons pussel blir aldrig färdiglagt. Det fattas
ständigt en bit någonstans, och i varje svart hål döljer sig ett nytt
mysterium. Först då vi inser detta kan vi ana oss till varför hängda trälar
gnäller ännu efter tusen år och varför döda potatisbaggar plötsligt försvinner
ur tändsticksaskar, först då – men nu vet jag inte om jag är Chuang Chou som
drömde att jag var en fjäril eller om jag i själva verket är en fjäril som
drömmer att den är Chuang Chou.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar