 |
| Islandsfallet i Uppsala |
Margareta Skoglund
VID MIDDAGSBORDET berättar Sixten om Hasse som har börjat arbeta på Bruket, han är son till en handelsresande i skor som Sixten kände i unga år. Handelsresanden är död men hans fru lever och sonen har ihop det med ett luder i Uppsala som han tar bakifrån medan hon talar i telefon, det har Hasse själv berättat. Ludret heter Margareta Skoglund och får aldrig nog med karl, änka lär hon vara, precis som Hasses egen mor. Sådana människor det finns, ska du säga som haft så många, säger Anna, berätta inte om sådana där dumheter när pojken hör det, äh det gör väl inget, går du till henne så tar jag ut skilsmässa, vem fan har sagt att jag ska gå till henne, det är ju den där Hasse som hålls med henne, åh ni kan nog dela på henne som du delade på den där snuskiga Lisa med din buksvåger Larsson, jag fick höra det på omvägar, sluta gapa nu kärring, jag har i alla fall inte lagt upp mig för andra karlar, tyst med dig säger jag, kandidaten är hemma och kan höra. Olle, ge mig lite mer potatis.
I flera dagar smakar Olle på namnet Margareta Skoglund och drömmer fram en kvinna som förenar det bästa hos Åsa med det bästa hos Nana och alla de andra Parismodellerna i tidningen Kavalkad. Han gör till och med en teckning av henne men kasserar den omedelbart, den är inte värd ens en krona, ingen konstnär förmår göra Margareta Skoglund rättvisa, det är Olle övertygad om. Han bläddrar i telefonkatalogen.
Vem ska du ringa till? undrar Anna.
Ingen särskild.
Jo, hon finns i verkligheten, Skoglund, Margareta, Fru, Sätergatan 15. För tio kronor som Olle stulit ur Annas portmonnä inhandlar han en bukett krysantemer i Dahlgrens blomsteraffär och textar ”Från en okänd beundrare” på kortet som är dekorerat med både rosor och fåglar. Han hade velat vara mera rakt på sak och till exempel skrivit ”Jag vill knulla med Er” alternativt ”Jag vill ta Er bakifrån” – men tänk om expediten tjuvläste på kortet, det är en äldre dam som ler vänligt mot den unge mannen medan hon slår in blommorna. Olle är ändå röd i ansiktet då han lämnar affären och han cyklar en omväg eftersom han skolkat från skolan och måste hålla sig undan de stora gatorna där det finns risk att han möter någon av lärarna.
På grund av omvägen tar det honom en kvart att cykla till Sätergatan och ytterligare fem minuter att bestämma sig för att öppna porten till det ganska nybyggda hyreshuset. M SKOGLUND bor på tredje våningen, det är sex halvtrappor och sexton steg mellan varje våning, men klockan är bara elva på örmiddagen och ingen människa syns till, han har missat både historian och dubbellektionen i geografi för M Skoglund, yrke hora.
Så står det inte på skylten ovanför brevinkastet men det är vad det borde stå, tycker Olle. Med ett pekfinger som darrar ringer han på och lyssnar efter ljudet av höga klackar mot ett blänkande parkettgolv. I stället hör han vad som mest låter som ett par alldeles vanliga hasande tofflor, men på väg mot dörren är de. Dörren öppnas och där står hon, en liten blond kvinna klädd i vit blus och svart kjol som en servitris och inte särskilt vacker eller åtråvärd på något sätt. Håret är kortklippt, ögonen grågröna, läpparna smala och omålade. Olle stirrar på henne och Margareta Skoglund stirrar tillbaka från Olle till blombuketten som han håller framsträckt med en lätt darrande hand.
Blommor till fru Skoglund, säger Olle snabbt och sluddrigt och känner hur rodnaden stiger ända upp till hårfästet.
Jaha, säger Margareta Skoglund. Från vem då?
Det vet jag inte, jag kommer från Dahlgrens Blommor.
Vänta så ska du få en slant.
Det behövs inte, tack.
Här är en krona, var så god och tack ska du ha.
Olle bockar och skyndar nerför trapporna, tre gånger sexton steg gör fyrtioåtta, tänk att fyrtioåtta trappsteg kan vara så många då man är på väg upp till en drömkvinna och så få då man inser att man har kastat bort tio kronor på en illusion – eller nio i alla fall om man skall vara noga, för han fick ju en krona tillbaka. Men det var inte alls så det skulle vara, horor som den där Hasses Margareta Skoglund brukar ta betalt för att man får ta dem bakifrån medan de talar i telefon, de har inte för vana att ge bort sina inknullade pengar.
Läroverksmössan med den blåa randen ligger fastklämd på pakethållaren och hånskrattar åt honom med sin blanka skärm. Han trycker ner mössan på huvudet för att slippa se den och cyklar in mot centrum i en privat dimridå lika tät som röken från militärens övningsgranater den gången han hamnade mitt i ett låtsaskrig i Stadsskogen och höll på att cykla mot en tall. Han är så förvirrad att han nästan cyklar rakt på Fyrans spårvagn när den kommer plingande i det farliga hörnet vid Bäverns gränd. Det är den enda av Uppsalas spårvagnar som fortfarande går genom stan, upp till regementet.
På Islandsbron drar han upp cykeln på trottoaren, tittar ner i det bruna skummande vattnet och önskar att han vore död eller åtminstone fem år äldre. Några bassar från regementet passerar, de är fem år äldre och säkert lyckliga för det. Kanske vet de var Lillemor finns, flickan som lekte doktor med Olle, kanske gömmer hon sig bakom pissoaren vid Svandammen och kanske är hon villig att ge honom tröst för gammal vänskaps skull och en krona. Bassarna tar dock ingen notis om Olle, de går in på Café Skeppet för att dricka pilsner.
Då Olle vänder sig om står Oden där och betraktar honom med sitt enda seende öga. Olle känner sig som den amerikanske soldaten som mötte ryssen på bron över Elbe och inte visste vad han skulle säga. Till slut säger han vad som förväntas av honom, God dag magistern, men hans röst är så svag att ljudet från vattenfallet nästan dränker den.
Du har inte varit i skolan i dag Olle, säger Jan Bodén och ser bekymrad ut. Vad gör du här?
Olle vet inte vad han skall svara. Han kan ju inte gärna berätta vad han haft för sig eller säga att han stått och funderat på att hoppa i ån om han inte blev fem år äldre inom de närmaste minuterna.
Har det hänt något? frågar Oden. Kom med så får vi pratas vid.
Han tar med sig Olle till Konditori Fågelsången, det ligger mitt emot Svandammen, och den enda fågelsång man hör där är ändernas snattrande blandat med måsskrik men namnet är vackert ändå. Oden bjuder Olle på en Citronil med kanelbulle, själv dricker han kaffe och puffar på sin krokiga pipa, han röker Riks Shag och fingrarna är gula av nikotin. Han säger att det är svårt att vara ung ibland, själv är han nyss trettio fyllda och inte det minsta arg på Olle, han vill bara veta om det har hänt honom något som han kanske kan hjälpa honom att reda ut. Olle svarar enstavigt på hans frågor, han är fortfarande överrumplad, skall det bli en anmärkning för skolk och gnäll där hemma över hur otacksam han är mot sin stackars mor?
Oden frågar om han har det besvärligt hemma, nej det har han väl inte, om han är sjuk, nej det är han väl inte, om han tycker att det är tråkigt i skolan, nej det tycker han väl inte, vad är det då, inget särskilt, så då är det bara att du är ung och lite vilsen i tillvaron som man brukar vara i din ålder, ja så är det nog.
Det är bra, säger Oden. Jag kommer ihåg hur det kunde vara, det gör inte alla vuxna och det är synd, speciellt när de är lärare, tycker jag. Därför säger vi inget om det här till någon, jag suddar i närvaroboken, det får bli vår lilla hemlighet. Och vill du någon gång berätta något för mig så vet du att jag alltid är beredd att lyssna. Ofta räcker det ju med att man har någon som lyssnar när man har det besvärligt. Adjö med dig nu Olle, i morgon kommer du till skolan, lova mig det.
Det gör Olle. Han tar i hand och tackar och bockar också, och Oden klappar honom kamratligt på axeln.
När Olle cyklar hem orkar han trampa halvvägs uppför Carolinabacken innan han måste hoppa av cykeln, han känner sig nästan lika stark i benen som Svängis Johansson som vinner Slottsrundan varje år. En cykel med Torpedonav och tre växlar vore något att ha, det har Arne numera, hans cykel är en ljusblå Crescent med blanka aluminiumskärmar som han själv har tjänat ihop.
Nerför den här backen skall Olle springa en sista april om fem år med den vita studentmössan på huvudet, och medan han springer skall han med tacksamhet tänka på Oden den allvise som blev hans vän på Konditori Fågelsången och hjälpte honom att cykla uppför halva Carolinabacken därför att han inte hade glömt hur det är att vara ung.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar