Mary kallad Tuttan
VARJE LÖRDAG KÖR From och Olle sopor till tippen som ligger på andra sidan stan. Det
är mycket som måste kasseras, grönsaker och frukt ruttnar fort, det kommer nya
leveranser på måndagsmorgonen, och bland soporna på lastkajen hålls de största
råttor Olle har sett. När From och Olle fyller Volvons flak med avfall rusar
råttorna runt i halvdunklet mellan lådorna och hela grönsaksavdelningen
mobiliseras för att slå ihjäl dem med skyfflar och kvastskaft, det blir en
blodig och festlig avslutning på arbetsveckan där jägarna utstöter triumfrop
för varje krossad råttskalle. Sedan åker dagens jaktbyte till soptippen
tillsammans med rutten sallad, rutten blomkål och ruttna gurkor. Man kunde tro
att det inte skulle finnas några råttor kvar efter en sådan slakt, men följande
lördag är de lika många, som om de gick igen eller återföddes, och det blir
åter en halvtimmas blodigt råttkrig innan lastbilen kan släppas iväg.
För att
reta käringarna på Fyristorg hänger From en lördag ett knippe döda råttor i ett
snöre efter lastbilen och kör extra sakta förbi torgstånden så att madamerna
och de fina fruarna hinner se spektaklet, det blir ett pekande och skrikande.
Men då de är framme vid tippen finns bara några skinnslamsor kvar i snörändan,
resten av råttorna ligger utportionerade på Uppsalas gator, i så små bitar att
inte ens en katt kan ha någon glädje av dem.
Efter besöket på tippen körde From till
KFUK med Olle så att han kunde hämta sina tillhörigheter – en del kläder och
grammofonen och skivorna – och fortsatte till Pettersberg så att han kunde bära
upp dem till sig. Anna undrade förstås vad som stod på, men Olle sade bara att
han fått hjälp att köra hem en del grejor från stan.
Olle behövde inte berätta något för Sixten
och Anna, de hade redan förstått att nu var det slut mellan Olle och Gunilla, i
grunden tyckte nog båda att det var bra. Man skulle inte binda sig vid en annan
människa i så unga år, så mycket av livet blev olevt om man gjorde det, se bara
på dem själva, vad allt hade de inte gått miste om i världen därför att Sixten
gjort Anna på smällen den där midsommarnatten. Olle hade ett arbetsamt läsår
framför sig, hans betyg i tyska och matematik var minst sagt klena, han måste
plugga hårt om han skulle klara den vita mössan och då var det inte bra med
flickor som sög musten ur honom enligt Anna.
Olle vägrade också att diskutera det som
hänt med sina föräldrar, han var djupt olycklig fortfarande, men
självmordstankarna hade sjunkit till botten i Fyrisåns slemmiga grönbruna
vatten och han hade slutat stå på vakt i Engelska parken, det tjänade ju ändå
inget till. Vad han än gjorde skulle han aldrig få Gunilla tillbaka, han hade
insett till slut att hon var för alltid förlorad, nu gällde det att gå vidare och
det var inte så lätt som det lät när varje steg gjorde ont som gick han barfota
på en glödbädd.
Gubbarna
på Grossistbolaget märkte också att Olle inte var sitt vanliga och glada jag,
därför lät From honom köra lastbilen ibland ute på småvägarna på landet, en
nyttig träning, och Åke bjöd med honom på en fest i en stuga utanför stan. Han
utlovade både sprit och villiga flickor, det kunde inte Olle motstå, han
behövde känna att han var en åtråvärd ung man igen och inte en stackars
försmådd älskare som brädats av en halvgammal amerikansk gästforskare.
Åke hade inte överdrivit, det blev en fest
med både supa och knulla. Olle kände det som om han tog ett jättehopp rakt ner
till proletariatets bottenskikt, där den dåliga smaken och vulgariteten fick
blomma ut i full frihet. I stället för att spisa traditionell jazz eller bebop
dansade man utmanande tryckare till schlagers som Adress Rosenhill, Tennessee
Waltz, Två solröda segel, Egon och den fruktansvärda Flottarkärlek med Snoddas, den kunde man inte annat än spy åt.
Och flickorna man dansade med var slappa
och blekvita i hullet och stank av Tempo-parfym, de hade djupa urringningar med
spetsbehåar under eller klänningar med smala axelband så att man såg de
svettiga hårtofsarna under armarna, de målade sig med knallrött läppstift och
de vaggade som ankor i sina pumps med sylvassa klackar. När de öppnade munnen
luktade de Bill och John Silver cigaretter blandat med hembränt som serverades
i groggar med Pommac och Loranga för att kamouflera finkelsmaken.
De flesta av flickorna var betydligt äldre
än Olle, mellan tjugo och trettio, och de flesta av dem hade stadigt sällskap
med en pojke som var med på festen och höll sin tjej under sträng bevakning.
Det reducerade Olles urval mycket kraftigt och han manövrerade försiktigt,
särskilt efter det att en av festdeltagarna klippt till en alltför närgången
rival så att rivalen fick världens blåtira och fann för gott att drypa av innan
festen var slut. För att slippa konfrontationer satt Olle mest i ett hörn med
ett halvfullt grogglas i handen. En flicka som hette Lena bjöd upp honom därför
att hon var förbannad på sin pojkvän, sedan kom pojkvännen tillbaka och tog
henne med in i ett av smårummen där det fanns sängar. Olle såg inte till dem
mer på hela kvällen.
Så småningom hamnade han i en soffa
tillsammans med en ung man som hette Sven och var bilmekaniker och en fyllig
blondin i svart sidenklänning som kallades Tuttan och tydligen tillhörde de
fria och lovliga flickorna. Sven var så full att han såg ut att kunna somna
vilken sekund som helst, Tuttan var också full men inte värre än att hon kunde
lägga en hand i skrevet på Olle och fråga om han hade lust att gå med henne in
i ett av smårummen.
Du ser så
lessen ut, sade hon. Har du tråkigt eller är det något som är fel?
Olle skakade på huvudet och log.
Nej då, sade han. Jag får lite ont i
huvudet av alla groggarna bara, det är nog inget annat. Jag är inte van vid att
dricka så här mycket.
Vad fint du pratar, sade Tuttan och putade
med sina knallröda läppar. Du är ingen vanlig arbetarpojke, va?
Jodå, sade Olle. Jag är från Pettersberg,
min farsa jobbar på Bruket. Och själv jobbar jag på Grossistbolaget med Åke,
det är han som bjudit med mig på den här skivan.
Vem fan är Åke? undrade Tuttan. Skit samma
förresten. Jag heter Mary men kallas Tuttan. Vad heter du?
Olle, sade Olle.
Sedan blev inte så mycket mera pratat dem
emellan. Tuttan sade att hon struntade i hur han pratade, hon kände att han
hade en rejäl sak mellan benen, den ville hon smaka, på det sättet skulle nog
huvudvärken gå över också, det brukade den göra på karlar. Hon drog honom med
sig in i ett av rummen, det lystes upp av en golvlampa med mässingsfot och en
röd skärm som någon slängt ett par kalsonger över och glömt att ta på sig när
han knullat klart. Det snurrade runt i huvudet på Olle då han och Tuttan
ramlade ner på den smala turistsängen och började kyssas blött och slabbigt.
Egentligen ville han inte ha henne, egentligen hade han tänkt leva i celibat
efter skilsmässan från Gunilla, men den frodiga heta Tuttan lät honom krama
sina frodiga tunga bröst medan hon knäppte upp hans byxor och sedan tog hon
hans bultande kuk mellan sina knallröda läppar. Det var som med Åsa, lika
otroligt, och han hade svårt att hålla sig.
Ånej du, nu ska du in och göra nytta för
dig, viskade Tuttan hest då hon kände de första ryckningarna i hans lem.
Hon red honom, med den frasande
sidenklänningen uppdragen över midjan och båda brösten hängande utanför,
dinglande ovanför hans ansikte som ett par meloner. Snart var hon plaskvåt,
Olle kramade hårt om melonerna, hon ropade Hårdare! Hårdare! och det kändes som
om hon skulle slita kuk och pung av honom med sitt väldiga roterande aschel.
Olle stötte hårt uppåt och lät henne få allt han hade, det fick henne att
skrika högt av lycka, skrik som bara delvis dämpades av Valpen i fönstret med sina vov-vov! vov-vov! från radiogrammofonen
och fyllskratten från de andra gästerna.
Tuttan rullade av honom, alldeles svettig,
Olle begravde sitt ansikte mellan de stora brösten, någon kom in i rummet och
sade att det var som fan, ligga och knulla med öppen dörr, och Tuttan bad den
objudne dra åt helvete och dörren sköts igen och så, utan att han märkte det
själv, fanns han därinne i henne igen, pumpande, pumpande, medan rösterna från
förr ropade åt honom att släppa alla hämningar och spruta på, här fanns kanske
deras chans att få leva vidare ännu en generation.
Du får inte tycka illa vara, Olle, men det är faktiskt vår uppgift att
säkerställa släktets fortlevnad. Vi är inte så nogräknade, hittar vi bara en
livmodermun är vi nöjda, huvudsaken är att vi kan ta oss in och att någon av
oss hittar fram till ägget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar