Bara Gunilla
MED
TIDEN DROG SIG Ulla-Britt tillbaka. Ofta satt hon i fladdermusfåtöljen vid
stringlampan och läste Fick-Journalen medan Olle och Gunilla kom varandra allt
närmare på hennes säng. Ibland tog hon till och med en ensam promenad för att
de skulle få smekas i fred, hon var en snäll person och hon beklagade sig inte.
Men senast klockan tio måste de två gästerna ge sig av, det var alltid svårt
för Olle och Gunilla att ta avsked och godnattkyssen utanför var lång, het och
utmanande. Det kunde gå flera dagar innan de hade möjlighet att träffas igen,
en tid av späkning då kropp och själ måste livnära sig på minnen. I sin
ensamhet började Olle skriva dikter som frammanade Gunillas bild, inspirerad av
de engelska romantikerna som fanns på Stadsbiblioteket och som måste ha känt
samma passion som han själv, hur skulle de annars ha kunnat skriva en så
smärtsamt vacker poesi?
Det var som om de gamla bruna
biblioteksbanden bara hade stått och väntat på Olle Andersson, bortglömda i
Lindegrens och Ekelöfs tid, och nu viskade de till honom: Vi är dina vänner,
inom våra pärmar ryms dikter av sådan skönhet att det smärtar i ditt bröst när
du läser dem, ty vi är som du och du är som vi, drömmare, svärmare, fjärilar
som bränner sina vingar mot ljuslågan. Och Olle läste. Lord Byrons bedrifter
fick Errol Flynns hjältemod att blekna, Percy Bysshe Shelley var Sherlock
Holmes’ överman i allt, i jämförelse med John Keats var Phileas Fogg en gaggig
gubbe och Mandrake förvandlades till en lätt löjlig trollkarl på dekis som inte
hade något att sätta emot ordens magi hos William Wordsworth och Samuel Taylor
Coleridge.
Olle tog till och med vägen över kyrkogården för att drömma en stund
vid Gustaf Frödings grav, inte därför att han skrivit om Erk och Maja, nej
Olles Fröding var först och främst den store tolkaren av Byron och Shelley.
Kunde det finnas något skönare än Hymn till den själiska skönheten, dikten som
börjar med ”En okänd andekrafts fördolda ham är mitt ibland oss, trolsk och
aningsrik…” Sådana strofer ville Olle skriva till sin trolska, aningsrika
Gunilla.
Han gjorde det också. Han filade på
versfötter och rim, prövade oden och sonetter, förkastade, började om och skrev
en rad med reservoarpennan av fabrikat Mont Blanc som han fått i
födelsedagspresent, läste raden hundra gånger och rev sedan sönder bladet. För
hur beskriver man den första stora kärleken, ännu ren som nyfallen snö, eterisk
som den blåa himlen och likväl pulserande av åtrå som xylemet i träden om
våren?
Mestadels fick han vara ostörd i sin
diktarlya, föräldrarnas steg i trappan hördes i tillräckligt god tid för att
han skulle hinna stuva undan sina poetiska alster som låg utbredda på sängen.
Ännu hade han inte vågat presentera Gunilla för Sixten och Anna, deras kärlek
var alldeles för ny och bräcklig för att tåla en konfrontation med vardagens
atlanter och karyatider. Någon gång funderade han på att smuggla upp henne till
sitt diktarkök, men både trappan och sängen knarrade och därtill hade han
hyresgästen vägg i vägg, det var en tystlåten ung man som läste nationalekonomi
genom glasögon tjocka som flaskbottnar, över sommaren arbetade han på
länsstyrelsen, annars skulle han inte ha bott kvar. Olle hade inte växlat många
ord med honom trots att bara en dörr skiljde dem åt, han hörde honom borsta
tänderna redan klockan sex på morgonen, ibland pruttade han försynt i
wc-stolen, sedan försvann han in på sitt rum igen, där kokade han te i en
elektrisk kastrull och åt limpskivor med Raketost som tuggades ljudlöst. Varje
lördag åkte han bort, hem till far och mor i Västerås visste Anna som hade
frågat, på söndagskvällarna kom han tillbaka med sista bussen från stan,
borstade tänderna, gurglade sig och pissade och gick och lade sig.
Kandidat Herrlin var en person som nästan
inte existerade annat än som en rad små
försynta ljud från en toalett, vilket gjorde honom till en idealisk
hyresgäst för Annas del. Men i Olles privatliv var han ändå en störande faktor,
ett hinder för hemliga kärleksmöten med Gunilla. Många år senare såg Olle hans
bild i Dagens Nyheter, då var han nyutnämnd statssekreterare i
finansdepartementet under Gunnar Sträng.
Den där Gunilla som du alltid ränner med,
vad är det för sorts flicka? frågade Anna.
Hon är lång och grann att se på, svarade
Sixten i Olles ställe.
Men av någon bättre sort är hon väl inte,
sade Anna. I det där nya området bor det mycket slödder har jag hört.
Huvudsaken är väl att hon och Olle tycker
om varandra, sade Sixten.
Bara de inte ställer till några dumheter,
sade Anna. Olle som är så snäll och lättlurad och går på gymnasiet där det
finns så många fina flickor, adliga till och med...
Olle lyssnade förstrött, försjunken i en
diktstrof. Han brydde sig inte om vad Anna tyckte, hon var ju kroniskt
svartsjuk på allt och alla, och var hon inte svartsjuk så var hon avundsjuk.
Vad spelade det för roll att Gunillas far söp för jämnan och misskötte sitt
arbete där emellan, det gjorde väl inte hans dotter till en sämre sorts som
Anna sade. Terje lallade omkring bland sina barn som en pajas, liten och
hjulbent och rödnäst, han var aldrig elak och hans fru Svea tryckte honom mot
sin stora barm som om han varit en sjätte telning fast han var alla
telningarnas far, så hade Olle aldrig sett Sixten och Anna göra.
Var snäll mot Gunilla, sade han till Olle
första gången de träffades. Hon är min ögonsten, vår förstfödda, inget ont får
hända henne.
Pappa är en olycklig människa, sade
Gunilla. Han kan så mycket, han är utbildad instrumentmakare, men han får
aldrig visa vad han kan därför att ingen tror på honom som han super och då
super han ännu mera. Alla säger att den där Terje som bara super han kan
ingenting och så går det runt i cirkel. Om han inte hade mamma som alltid trott
på honom fast han super så skulle han nog ta livet av sig, det är synd om mamma
som bara har barn omkring sig. Därför har jag blivit fort vuxen, mamma och jag
är mera som systrar än som mor och dotter, det kanske hjälper henne lite,
hoppas jag i alla fall.
Å denna stilla förtvivlan igen, tänkte
Olle. Henry David Thoreau, vad skall vi göra för att undgå den, hur skall vi
kunna ge våra liv en mening?
Gunilla hade ett förslag.
I morgon kväll sitter jag barnvakt, då kan
du hålla mig sällskap och läsa dikter om du vill. Barnen brukar sova och jag
har redan frågat docenten om du får komma, det får du gärna, sa han.
Det var första gången Olle och Gunilla
kunde vara alldeles ensamma med varandra om man bortser från Ulla-Britts promenader,
och i stället för med blommor eller choklad kom han till kärleksmötet med en
nyskriven dikt. Den började:
Du är mina drömmars brud
Skön
som liljan uti lund.
Du är vårens alla ljud
Som möta mig i aftonstund.
Du skall vara för mig kär
Allt intill världens ände,
Du
skall evigt vara där
Som kärlekens låga du tände.
Det var en dikt värd många kyssar, många
smekningar, och Gunilla sade att en dag skulle hon ge sig helt åt honom. Hon
kände ju hur gärna han ville och hon ville själv lika mycket, men det skulle
vara som en högtid för dem båda och hon hade redan planerat ceremonierna i
detalj.
Det ska ske i skymningen, sade hon och
smekte Olles hand. Då koltrasten har börjat sjunga och ljuset är blått, när det
är varken dag eller natt och man ännu bara kan ana de första stjärnorna. Tyck
inte att det låter löjligt eller billigt romantiskt som i en
veckotidningsnovell, det är så som jag alltid har drömt om första gången. Då
ska du bli min man och jag ska bli din kvinna, mjukt och stilla ska vi uppgå i
varandra, som skymningen uppgår i mörkret.
Tanken på deras slutgiltiga förening
fyllde Olle med en glädje utan gräns, han kände sig frälst, förlossad,
pånyttfödd. Efter Gunillas stora löfte brände han alla murknande broar till
sitt föregående liv och med dem minnena av Åsa, fiaskot Margareta Skoglund, den
hånglande Gertrud och i bokstavlig mening Arnes gamla nummer av Kavalkad, som
förvandlades till grå aska i vedspisen.
Herre, förlåt mig mina synder, jag visste ju
inte vad kärlek var. Jag begick misstaget att förväxla Kärleken med Fru Lusta
och Herr Fjång, nu skall jag göra bot för alla år av vidrig självbefläckelse
och alla syndfulla tankar som förgiftat mitt hjärta.
Den
underbara kvällen kom bara några veckor senare då docentfamiljen hade farit
bort med barnen och Olle och Gunilla hade en hel villa alldeles för sig själva.
Husets bibliotek var fullt av böcker på svenska, engelska, tyska och franska,
och nästan alla handlade om vävnader och celler, epitel, bindväv, brosk, blod
och lymfa, neuroner och intercellularsubstans och liknande som man blev docent
och sedermera professor av att läsa och forska i. I trädgården flöjtade
koltrasten och genom det halvöppna sovrumsfönstret drog en sensommarbris som
svalkade de älskandes heta kroppar.
Gunilla kom till sin Olle, naken med
knoppande tonårsbröst och blonda fjun på venusberget, Olle stod darrande med
lemmen rest, blod och lymfa, Gunilla lade sig på sängen, särade benen och
styrde honom varligt in i sin kropp. I trädgården pulserade xylem och floem
genom kärlsträngarna, i Olles kropp viskade generationerna, Anders Pettersson
Redlig och Svea Pålsdotter, Lars Johan Mattsson och Karin Eriksdotter, alla de
som flöt omkring i hans blod och pockade på en fortsättning. Vi vill inte dö
med Olle och Arne Andersson, vi vill leva vidare, spruta på medan du är ung!
Två gånger lyssnade han till dem, efteråt
fanns det ljusröda fläckar på docentens lakan och koltrasten sjöng långt in på
natten. Det började redan ljusna när Olle skyndade hem till slut som en Hermes
på bevingade fötter. Han mötte ett tidningsbud bland husen i andra skogen och
ville berätta för den ensamme mannen hur lycklig han var, men tidningsbudet
försvann in i port A med en snabb blick över axeln som om han var rädd att bli
antastad. Lika tyst som den tyste hyresgästen kandidat Herrlin smög Olle upp
till sitt kök, sedan låg han länge och lyssnade till sin lyckliga kropp, den
doftade kvinna, hans egen kvinna, fullkomlig kvinna, skapad hel.
Han springer till den där Gunilla som en
kåt hankatt, sade Anna för sig själv då hon nästa kväll såg Olle dra iväg på
långa ben till det lånade kärlekslägret. Han brås förstås på sin far, erotisk
och tokig på fruntimmer. Någon präst blir han väl aldrig som han håller på, men
student ska han bli om jag så måste sätta sele på honom.
Ska Gunilla ta studenten? frågade Anna.
Nej, hon ska bli sekreterare, skriva
maskin och stenografera och så.
Ja, det är ju inte alla som har läshuvud
som du, Olle.
Det var elakt sagt och elakt menat, Anna
kunde klippa till då man minst väntade det, det var en konst som hon utvecklat
under decennier av äktenskaplig gerillakrigföring. Olle reste sig från bordet
och såg stint på sin mor.
Varför säger du så? ville han veta.
Å, jag har nog hört vad de där är för ena,
sade Anna. Karln bara super och gör ungar medan mamman får försöka klara hemmet
bäst hon kan, stackars kvinna. Det sociala är visst där titt som tätt. Det är
ett riktigt patrask du har hamnat hos, och jäntan är väl inte en bit bättre som
du ser ut när du har varit med henne.
Håll käften! skrek Olle. Gunilla har ett
år kvar i realskolan, över sommaren är hon barnflicka hos en docentfamilj, att
vara barnflicka är inte sämre än att skura som du har gjort, och hon duger åt
docenten. Hon är scoutledare också, i KFUK, nästa vecka åker hon på jamboree i
Motala.
Hon
förvrider huvudet på dig, det är vad hon gör. Du är som förbytt sen du träffade
henne och du ser ut som en sillmjölke, glåmig och dan. Jag hoppas att den där
slynan aldrig kommer tillbaka från Motala.
Olle kunde inte behärska sin vrede längre.
Han tryckte upp Anna mot skafferidörren och skrek åt henne att hålla tyst med
sina elakheter. Anna skrek tillbaka och kallade Gunilla ett luder, då slog Olle
till. Anna skrek igen, att han fick slå ihjäl henne om han ville, att han var
som sin far, att hennes liv var ett helvete med en sådan make och en sådan son,
att hon stannat kvar hos Sixten bara för Olles skull och det här var tacken.
I
det ögonblicket kunde Olle ha dödat henne men i stället rusade han ut, ut i
skogen, sprang över fotbollsplanen till sin barndoms ännu orörda stigar och
gläntor, gråtande av vrede och förtvivlan. Han stirrade på granstammarna och
hoppades att Gunilla skulle stå bakom någon av dem och viska hans namn som i
drömmen, men detta var ingen dröm, inte ens en mardröm som skulle försvinna då
han vaknade. Detta var livet, det grymma och hjärtlösa, det stod med sänkta
horn bakom ett rostigt taggtrådsstängsel som kvigorna i Kohagen, och enda
sättet att komma undan var kanske att göra som gubben Grönberg hade gjort – att
klä sig i bästa gåbortskostymen, lägga ett rep över en björkgren och ta farväl
av jämmerdalen en gång för alla.
Det började skymma, han måste ha suttit i
skogen i timmar, klockan sju hade han och Gunilla stämt möte vid vägen bakom
Sälls affär, docenten var tillbaka, de hade ingenstans att ta vägen där de
kunde vara ensamma och ingen säng att älska i. Olle hör steg på stigen och
skramlet av ett par plåthinkar. Innan han hinner gömma sig kommer Sixten gående
på väg till Kohagen för att samla skit till trädgården, nu för tiden rinner ju
all människodynga bort genom tjocka cementrör till ingen nytta alls och
jordgubbarna behöver gödsel.
Olle, säger Sixten då han får syn på sin
son, sitter du här? Du kom inte till kvällsmaten, Anna sa att du nog hade rymt
hemifrån. Var hon elak mot dig, bry dig inte om det, hon är jämt så jävla
svartsjuk. Kom med mig nu och hjälp mig att skyffla komockor så gör vi sällskap
hem sen. Och du kan väl bjuda hem den där flickan så att man får träffa henne,
sen blir det kanske mindre liv på Anna.
De fyller hinkarna med torra koblaffor,
Olle bär hem kopparhinken som kunde ha blivit en ståtlig riddarhjälm om han
fått lov att såga ut en ögonspringa. Nu har hinken förblivit hink och lika bra
är väl det, riddarna är ju ändå borta för alltid ur Olles liv. Far och son
skiljs vid grindhålet, Gunilla väntar klockan sju, Olle ser Anna stå i
köksfönstret och betrakta dem, hennes blickar borrar hål i glaset och sticker
honom som knivspetsar. Sixten klappar Olle på kinden med sin stora mjuka hand,
en gest av samförstånd, jag står på din sida, och vemod, tänk att du har blivit
så stor, det var inte så länge sen vi sov ihop och du ville ha den här kopparhinken
till riddarhjälm, nu är du en riktig riddare som uppvaktar sitt hjärtas dam.
Kom inte för sent hem, säger han. Och
hälsa till din Gunilla.
Under resten av kvällen gick Olle och
Gunilla hand i hand på grusvägarna i Pettersberg, det var redan höst i luften
och kyligt, och han berättade om uppträdet med Anna och ibland stockade sig
orden i halsen på honom, då stannade de och kysstes. Gunilla förstod hur han
kände, hon försökte också förstå hur Anna kände, det var svårt, kanske skulle
det bli bättre om hon fick träffa hans föräldrar och visa att hon var honom
värdig, men hon var rädd för Annas förgiftade pilar.
Jag vill inte vara mors lilla Olle längre,
snyftade han. Jag vill vara bara Olle, din Olle.
Om jag inte är hemma senast tio blir pappa
arg, sade Gunilla. Om han inte är så full att han somnat förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar