Flickorna i första ring, Glenn Miller och Gustav V
I FÖRSTA RING latinlinjen kom nya lärare, de var lektorer klädda i mörka kostymer, och de behandlade sina elever som vuxna och vred aldrig om några öron. Olle hade fått sina svarta manchesterbyxor och sin vita polotröja, och ibland lånade han Arnes pepitarutiga blazer till skolan, det gällde att se snygg ut, för nu fanns det flickor i klassen också, dussinet jämnt. Det var bara en pojke som fortfarande gick i golfbyxor, men han hette Jonas och var son till en professor och hade fluga också, med andra ord en riktig plugghäst som ingen brydde sig vidare om.
Flickorna hade namn som Ann-Margret, Karin, Birgitta och Viveca, och sötast var Kerstin som hade långt och rakt mörkt hår och Gertrud med de stora brösten som var adlig och flirtade med alla pojkar utom Jonas med golfbyxorna. Det tog tid innan Olle vågade närma sig någon av flickorna, han var blyg, och finnarna som bubblade i ansiktet och klämdes ut på morgnarna så att innehållet smackade mot spegelglaset gjorde inte umgänget lättare. Efter någon månad raserades emellertid den osynliga, svagt parfymdoftande muren mellan herr- och damsida, och Olle gick på sina första partyn med saftbål, grammofondans, smygrökning och kanske en stunds hångel då tillfälle gavs.
Först ut var den levnadsglada Gertrud, hon var sprallig som man sade på den tiden, en riktig Fröken Sprakfåle. Hon bodde på en herrgård, dit for Olle och andra utvalda klasskamrater med tåget. I flygeln som uppläts till festerna fanns det många mörka rum, och en gång låg Gertrud med blusen halvt uppknäppt på en gustaviansk soffa tillsammans med Olle och två andra pojkar som turades om att kyssa henne och röra vid hennes stora mjuka bröst genom behån som hade hårda metalltrådskanter. Men det var inte alls som med Åsa, snarare ett meningslöst tidsfördriv som kallades ”petting” och var importerat från Amerika, en ungherrarnas kollektiva hyllning till värdinnan och hennes kvinnlighet.
Många rökte också, mest var det pojkarna, och glöden från cigaretterna lyste som eldflugor i en brunstig sydländsk natt. Det var Bill, Boy, Hudson och kanske Florida som Olle brukade knycka av Sixten. Fönsterna stod öppna mot den kalla oktoberkvällen för att vädra ut den förbjudna röken och Gertruds bröstvårtor styvnade i kylan under de trevande pojkhänderna.
Från rummet intill hördes hasandet av fötter till Moonlight Serenade och Mood Indigo på radiogrammofonen, fnissande flickröster och målbrottspojkar som diskuterade latinets märkliga ändelser och Koreakriget med stort allvar. När Olle hade kysst sig mätt och fått bukt med bulan i manchesterbyxorna gick han ut till de andra, otillfredsställd, småvåt i kalsongerna och lite yr av cigaretterna men full av diskussionslusta.
Europa kämpar mot den största och farligaste epidemi som någonsin förekommit och som hotar att förstöra vår kultur, sade Portugals utrikesminister Da Mata då han undertecknade Atlantpakten, bålverket mot den röda faran som även adjunkten Lagerberg hade varnat för på sin tid. Sixten var däremot helt övertygad om att framtiden tillhörde Marx, Lenin och Stalin, han såg sig kanske som folkkommissarie och ledare för de lokala utrensningarna av disponenter, ingenjörer, verkmästare och präster. För att markera sin politiska hemvist prenumererade han numera på Nyheter från Sovjetunionen, ett glättat veckoblad fyllt av kolchoser, traktorfabriker och femårsplaner. I tidningen fanns också Kirlianfotografier av aurorna kring blad och blommor som Olle studerade med större intresse än Andrej Gromykos långa tal i FN eftersom dessa märkliga bilder tycktes bekräfta att allt i naturen var besjälat, en tes som han själv länge hade hävdat i enlighet med sin panteistiska livsåskådning.
Men visst hade Molotov och Gromyko rätt då de fördömde den amerikanska aggressionen i Korea, och som en medveten provokation tillverkade Olle en halmdocka i naturlig storlek av Sydkoreas korrumperade president Syngman Rhee och hängde upp den i en tall på tomten. Den dinglade i månskenet iklädd rock och hatt, ansiktet var vitt med sneda ögon, på bröstet hängde en namnskylt för säkerhets skull. Anna sade att den där dockan skrämde slag på henne varje morgon hon gick ut i trädgården, men Sixten applåderade initiativet och grannarna sade till Anna att de tänkte ringa till polisen om inte hennes tokiga pojke tog ner dockan omedelbart. Inför ett sådant hot fann även Sixten för gott att ge med sig, medveten om att demonstrationen ändå haft en viss effekt.
Vi får se vad de säger när det är Grunbach och de andra tyskjävlarna och utsugarna som dinglar så där, sade han. Då är det bäst att de passar sig.
Klockan 22 tog Sixten in radiosändningarna på svenska från Moskva på samma svarta Telefunken som Hitler, Churchill och Per Albin Hansson hade delat under kriget. Nu var det svenske kommunistledaren Hilding Hagbergs dotter som talade till Sixten och Olle sedan klockorna i Vassilijkatedralen på Röda torget slagit tolv midnatt. Vad hette hon, Olga kanske, det borde hon i alla fall ha hetat med den rösten som var en osannolik blandning av stalinism och sensualism, av fröken Ur och Barbro Svinhufvud. Anna förfasade sig över de okristna bolsjevikerna som en gång familjen Karlén vid trädgårdsbordet på Åland, men Sixten sade att politik det begrep hon sig inte på och därför gjorde hon bäst i att hålla tyst.
Snart skulle revolutionen komma, förkunnade han, och då skulle kungahus, prästerskap och kapitalister i största allmänhet krossas av arbetarna som de hade förtryckt i alla tider, då skulle det hänga storgubbar och svartrockar och rövslickare i varenda jävla tall i skogen. Och Olle höll med, imperialismen måste bekämpas med alla medel, Sverige behövde en Mao Tse Tung som gjorde rent hus med allt gammalt.
Som du pratar kan man tro att du är kommunist, sade pojkarna på Gertruds fest.
Vi måste skapa en ny och bättre värld, predikade Olle. En värld där jämlikhet råder. Har ni läst Rousseaus Om uppkomsten av olikheten mellan människorna – ”Det är slut med er om ni glömmer, att frukterna tillhör alla, men jorden ingen”. Kalla det kommunism om ni vill, jag kallar det jämlikhet och rättvisa, Egalité et Liberté. Franska revolutionen misslyckades men Lenin och Mao lyckades, det är därför som amerikanerna med alla medel nu försöker stoppa de förtryckta folkens kamp, det är därför som de tappra människorna i det lilla Korea förblöder. Vad vi ser är bara en upprepning av inbördeskriget i Spanien där fascisterna krossade den folkvalda regeringen med utländsk hjälp.
Det där får du hålla föredrag om på svenskan, sade någon. Nu ska vi ha roligt och dansa. On the Sunny Side of the Street med Ludde, den är hot. Lyssna bara.
Gertruds föräldrar var mycket äldre än föräldrar brukade vara, hon var ett misstagsbarn i än högre grad än Olle, om nu adeln begick samma slags misstag som vanliga arbetare. De lät ungdomarna vara i fred och därför kunde festen hålla på senare än andra skolfester. Inte heller gick det att ta sig till stan från herrgården klockan elva en lördagskväll i oktober, därför stod sängarna bäddade i smårummen och mamma Brita såg till att manliga och kvinnliga nattgäster hölls åtskilda under natten. Gertrud var rufsig i håret och dolde kyssmärkena på halsen med en sidenscarf, och efter halv tolv var det slut också med hennes galanta utsvävningar i stilmöblerna.
Jag hoppas att ni haft det roligt i kväll och att ni inte rökt, sade mamma Brita. Men nästa gång får ni allt dansa till lite stillsammare musik än den där hemska negerjazzen som ni ungdomar alltid ska spela numera. Det skräller i hela huset av allt trummandet. Tänk så vackert det är med wienervals och tango.
Nästa morgon, klockan tio eller så, kom pappa Sven in i köket där ring I latinlinjen höll på att vakna till te och smörgås. Han var lång och smal och hade örnnäsa, han var inte bara godsägare utan också ryttmästare. Han såg mycket allvarlig ut, var det någon som burit sig illa åt under natten och kanske spillt aska på arvegodset? Alla såg tysta och uppsträckta på honom där han stod i dörren och mönstrade kretsen av gymnasister som om de hade varit ett gäng nyinryckta beväringar som ännu inte lärt sig knäppa uniformsrockarna på reglementsenligt sätt.
Mina unga vänner, sade han högtidligt, vår gamle monark konung Gustav den femte har avlidit klockan åtta och trettiofem denna morgon.
Det blev dödstyst kring frukostbordet. Flickor och pojkar sneglade på varandra, någon svalde hårt. Med ens lägrade sig sorgen passande tung i herrgårdsköket.
Vid två tillfällen, återtog pappa Sven, hade jag äran att få tala med majestätet personligen i egenskap av chef för vårt lokala hemvärn, det är stunder som nu framstår i ett förklarat ljus. Jag erinrar mig i denna sorgens timme några ord av vår store skald Erik Axel Karlfeldt, och jag är övertygad om att ni alla instämmer i dem: ”Ett blommande rike har mist sin herre och far”. Han gjorde en konstpaus för att alla skulle hinna ta orden till sina hjärtan och fortsatte: Nu anbefaller jag en tyst minut till majestätets minne.
När Olle kom hem till Pettersberg hängde flaggorna på halv stång. Om Sixten hade haft en flaggstång skulle han säkert ha hissat hammaren och skäran i topp som en protest mot detta fjäskande för en död kung, han kom ihåg både Bondetåget och permittenttrafiken. Anna beklagade sig förstås men mest ville hon veta hur fint det var på herrgården hos adeln som öppnat sina dörrar för arbetarsonen Olle. Han gav henne en halvhjärtad beskrivning av bruna släktporträtt, silverserviser, ostindiskt porslin och förgyllda stilmöbler som man inte kunde sitta bekvämt i och avslutade med ett citat av Rousseau som han lärt sig utantill därför att det så väl stämde överens med hans egen inställning: ”Det finns många ohederliga människor bland borgarna, det medger jag. Men om en adelsman kan man alltid hålla tjugo mot ett på att han härstammar från en skurk”.
Strax därpå kom Lindgren ut, ställde sig vid sin husknut, pissade och avläste temperaturen den 29 oktober 1950, det var sex grader i skuggan och gamle kungen var död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar