Flydd är musiken
JAG
ÄR MED BARN.
De fyra enkla orden är som Kristi spikar,
de naglar Olle vid golvet, de träffar honom som blixten som Gud underlät att
skicka ner mot den trotsige lille pojken med koppartråden. Men nu är hämndens
timma slagen, nu skall den upproriske ynglingen kväsas, syndastraffet kommer
sent men Gud förlåter aldrig hädare och horkarlar, hans minne är evigt.
Jag gick till apoteket, säger Gunilla. I
dag fick jag svar. Provet är positivt.
Han är sexton, hon nyss femton fyllda.
Ända sedan 1920-talet har Hinke Bergegren, Elise Ottesen-Jensen och många andra
informerat arbetarklassen om bruket av preventivmedel, men varken Olle eller
Gunilla har lyssnat till sina lärares mumlande sexualundervisning, de har
älskat som romantikerna påbjuder, för älskandets egen skull, utan en tanke på
så triviala fakta som att samlag kan leda till barn. Så gjorde Sixten och Anna,
så gjorde säkert också Terje och Svea en
gång, vad som har hänt är vad som kommer att hända, ty intet nytt sker under solen,
vådaskotten är fler än man kan tro.
Tredje månaden.
Så har sommarens kärleksmöten burit frukt
denna bistra och gråkalla höst, och de två älskande ser hjälplöst på varandra.
Vad skall vi göra? Vad skall Terje och Svea säga? Och Anna och Sixten? Hur
skall det bli med skolan för den blivande modern och den blivande fadern?
Relegering förstås, man får inte dra vanära över samhällets institutioner genom
ett sedeslöst leverne, glöm inte att detta är 1950-talet då elever som
tjuvröker eller förtär alkohol eller knullar bestraffas hårt och skoningslöst
om man upptäcker dem. Ty utan kristna normer faller systemet sönder och samman,
det slutar med kommunism och anarki, folkhemmet är fullt av Lagerbergare med
pekpinnar – och ännu svänger kapten Holm sin svidande repstump.
Till sist, efter ändlösa diskussioner
under långa promenader, inser de att de måste berätta. Snart kommer ugnen att
bli för trång för den jäsande bullen, då hjälper inga utlagda klänningar eller
resårskärp längre, då kommer skammen att uppenbaras för alla. Telefonerna
börjar gå varma mellan skolor och föräldrar, mellan föräldrar och föräldrar,
för första gången talar mödrar och fäder med varandra. Skandalen växer som ett
atombombens svampmoln, förgiftande allt i sin väg, och i dess centrum brinner
Olle och Gunilla med sitt ofödda kärleksbarn.
I sin vanmakt söker Olle upp Oden den
allvise som bjuder på kaffe på Konditori Fågelsången en isig
novembereftermiddag. Denna gång är det Olle som talar och magister Bodén som
lyssnar, puffande på sin krokiga pipa.
Jag får prata med din klassföreståndare,
säger han när Olle har talat färdigt. Vi får diskutera saken oss emellan, sedan
blir det kollegiet som får avgöra vad som ska ske. Tyvärr är utsikterna för att
du ska få gå kvar i läroverket ganska små och detsamma gäller nog för Gunilla,
det här är en allvarlig historia. Att ni ska få behålla barnet är så vitt jag
förstår också helt otänkbart med hänsyn till er ringa ålder. Jag känner en
duktig psykolog som ni ska få tala med, i sådana här fall är det alltid den
psykologiska expertisen som har sista ordet. Vad säger dina föräldrar?
Min mor bara gråter och grälar om
vartannat, sade Olle. Min far säger inte så mycket, det brukar han inte göra.
Jag har förstört mitt liv, säger mamma, och hennes med. Men jag kan inte hjälpa
att jag älskar Gunilla, och ibland har vi pratat om att gå i döden tillsammans,
som Pyramus och Thisbe eller Romeo och Julia, vi skulle inte vara de första.
Bry dig inte om gamla tragedier, sade
Oden. Ingen kommer att skriva några dikter eller dramer om Olle och Gunilla,
det blir inte ens en notis i tidningen, bara två dödsannonser och skolflaggorna
på halv stång.
Vi kan väl ta hand om ungen, säger Terje.
Vi har redan så många själva att en till inte skulle göra någon skillnad. Barn
eller barnbarn, det kan väl vara detsamma, eller hur Svea?
Men vem lyssnar till Terjes fyllsnack?
Psykologen gör sin utvärdering, han är en
vänlig person som rekommenderar abort: ni är för unga för att ta ansvaret för
ett barn, och moderns sociala situation är inte den bästa. Dagarna försvinner i
höstdimmorna som i en fransk film, solen förmår aldrig bryta igenom de blygråa
molnen, tills vidare får båda gå kvar i sina skolor. Men det är en oviss väntan
som sätter spår, papperskvarnarna maler långsamt som alltid, nu är Olle och
Gunilla två personakter i gråbruna mappar på rektorernas och
myndighetsmänniskornas skrivbord, när de kysser varandra är det genom en
springa i väggen, nej Olle, vi kan inte ses i kväll, jag har en massa läxor att
göra, nej Gunilla, det går inte, vad säger din rektor? vi har bättre chanser om
vi klarar proven, pappa är full igen och sitter och gråter, jag har inte talat
med mamma på två dagar, vi säger inget till varandra, vi bara stirrar in i väggarna,
det finns ju inte mer att göra, vi kan bara vänta, mår du bra? ibland gör det
ont i magen, jag längtar efter dig, jag älskar dig, vart skall vi ta vägen? vi
måste träffas snart, jag blir nog utesluten ur scouterna också men det bryr jag
mig inte om.
GUNILLA!
OLLE!
En
kväll kort därefter kommer barnet, lika oväntat som det blivit till. Det
överrumplar Gunilla på ett konditori dit hon och Olle har gått för att få prata
med varandra utan föräldrarnas lyssnande öron och frågande blickar, det förvrider
hennes ansikte i smärta, hon blir grönblek och är nära att svimma vid bordet.
En servitris skyndar fram med ett glas vatten och frågar om hon skall kalla på
ambulans men Gunilla skakar på huvudet. Till Olle viskar hon: Vi måste till
sjukhuset, det är något fel, men jag vill inte åka ambulans.
De har gjort av med sina sista pengar på
kaffe och kaka, de har bara några kronor kvar till Fyrans spårvagn som rasslar
omkring i stan som en ljusblå relikt från sekelskiftet med obekväma ribbänkar
och slitna läderstroppar i taket. De borde ha kallat på ambulans, det inser de
då de sitter på spårvagnen men då är det för sent. Värkarna avtar och kommer
tillbaka, vid Svandammen mår Gunilla så dåligt att de måste stiga av. Hon kräks
över staketet och de slumrande änderna snattrar lågt.
När de äntligen kommer fram till
akutintaget rinner det blod längs Gunillas ben, hon går dubbelvikt av smärta
och Olle måste stödja henne, vad har de ställt till med? Läkaren ser orolig ut
och samtidigt undrande, det är ju inte stort mer än ett par barnungar som söker
hjälp för ett pågående missfall. Han är gammal nog att förfasa sig över
utvecklingen i det moderna samhället, barnkvinnor som Gunilla har ingen plats i
Välfärdslandet. Har du inte hört talas om kondom? säger han till Olle. Ni är ju
minderåriga för tusan. Begriper du inte vad du har ställt till med?
Om Sixten hade varit där skulle han ha
smockat till mannen i den vita rocken, tänker Olle, men själv är han för trött
och orolig för att orka protestera. I stället mumlar han något om psykologer
och inlämnad abortansökan. Han fortsätter att må illa fast det inte är han som
rullas bort på båren, han kastar en sista blick efter Gunilla som försvinner
bakom de grågröna svängdörrarna och rusar sedan därifrån innan han börjar
kräkas. Det känns som den gången farmor låg för döden, säkert blir det svarta
klackmärken på linoleummattan nu också, det ger han fan i.
För en kort stund blir han Sixten, Sixten
som hatar översittarna i prästsvart, militärgrått och läkarvitt, dessa
mänsklighetens tidsstudiemän som vill bestämma allt – när vi skall avlas,
döpas, gå i skolan, göra lumpen, gifta oss, skaffa egna barn, arbeta, hur länge
vi skall hållas friska, när vi inte är produktiva längre och när vi kan anses
färdiga för graven. Här är tidrapporterna för Olle Andersson, 16, och Gunilla
Bergström, 15, så här får det inte se ut, ge dem en ordentlig näsknäpp och se
till att de rättar in sig i ledet. Det är min kropp och mitt liv, brukar Sixten
säga. Ingen annan jävel har med min kropp och mitt liv att skaffa.
Vandringen
hem till Pettersberg är lång och ödslig, ensam och mörk. Det regnar av och
till, Olle fäller upp huvan på sin duffel och kör händerna i fickorna. Han
oroar sig för Gunilla, han oroar sig för framtiden, inte för skolan utan för
deras gemensamma framtid, deras kärlek. Kan den någonsin bli som förut,
villkorslös och brinnande? Har du inte hört talas om kondom, ni är ju för tusan
minderåriga!
Olle är själv ett misstagsbarn men han
blev född – till vad? undrar han nu. Hans och Gunillas barn var dödsdömt i
samma ögonblick som det blev till, kanske visste det det, vem vet vilka hemliga
kunskaper ett foster besitter? Kanske var det anledningen till att barnet fann
för gott att dö innan samhället stack sina hårda metallsonder i dess kropp. Han
borde känna lättnad nu då fostret självt har gjort sitt val, men han sörjer
redan det barn han aldrig har sett och aldrig kommer att få se, kanske en ny
Olle, kanske en ny Gunilla.
Han tänker på de små hoprullade embryona i
glasburkarna på Zoologiska museet, andra ofödda misstagsbarn med gälar och
svansar som grodyngel. Man skulle aldrig ha blivit född, brukar Anna sucka i
stunder av självömkan. Kanske är det bättre att konserveras i sprit och ställas
ut på museum, då blir man i alla fall till någon nytta.
Det lyser i huset vid Bergvägen, klockan
är över midnatt, naturligtvis sitter Sixten och Anna uppe och väntar på honom,
vad har ungdomarna nu ställt till med? jag visste att det skulle gå så här.
Tack gode Gud för att du kommer hem, säger
Anna. Genomblöt är du också, du kan dra på dig lunginflammation i sådant här
väder. Vi vet, de ringde från sjukhuset till Gunillas stackars föräldrar och de
ringde till oss, men ingen visste vart du hade tagit vägen. Vi tänkte ringa
till polisen, det var lika bra att det gick som det gick.
Olle hörde knappt hälften av vad Anna
sade.
Sa de något om Gunilla? frågar han. Hur
det är med henne…
Hon mår visst bra nu, svarar Sixten. Du
kunde väl ha ringt hem till oss. Vi har varit så oroliga.
Jag är så trött, jag orkar inte prata
mera, säger Olle. I morgon tänker jag stanna hemma från skolan. Väck mig inte
om jag så sover hela dagen.
Både Sixten och Anna nickar och sedan
kramar de om honom, det händer inte ofta, det ger honom lite styrka.
På
natten drömmer han, en lång och förvirrad dröm fylld av människor från förr och
nu, men ännu många år senare minns han den där drömmen i nästan alla knivskarpa
och blodiga detaljer.
Olle är
påfågelsögat i asken med glaslock, Inachis
io, spetsad på en nål, stel och orkeslös till en början efter år av
dödsstillhet. Men så får vingarna kraft igen och han sliter sig loss från
knappnålen och flyger ut genom glaset i den plötsliga sommaren, över ängen som
blommar av prästkragar, blåklockor, smörblommor och doftande klöver. Den
rostiga taggtråden runt Kohagen är borta och Jean-Jacques Rousseau är i färd
med att rycka upp de sista halvruttna stolparna. Runt omkring honom står
människor, förvirrade och ängsliga, bestörta och vredgade, så får man inte
göra, kalla på polis!
Men konstapel Gustavsson bryr sig inte om
ropen och vet förresten inte heller vem Jean-Jacques Rousseau är. Han jagar
fulla bonddrängar med sin blanka sabel medan andra drängar och pigor dansar
hambo till Sixtens dragspel och biografvaktmästare Svenssons fiol, och Anna
står trollbunden och ung framför charmören i vita byxor och mörkblå seglarkavaj
med guldmärke i mössan.
Det går en väg genom Kohagen, ett par
hjulspår bara som nästan försvinner i det höga gräset. På vägen kommer en
fyrhjulsvagn dragen av två granna hästar, det är ett flyttlass på väg från
Egilsbo, och morfar Karl kör med stora svarta hatten på huvudet och
mustascherna uppvridna som på gamla fotografier. På lasset sitter Oscar och
Gustav, de är småpojkar ännu, och om flytten har Anna berättat, men i drömmen
är hon redan bergtagen av dragspelaren i kaptensmössa med guldankare och vit
mösskulle, hon ser ingen annan.
I skogskanten dyker en annan vagn upp, den
är på väg mot dansbanan och dras av en svart märr som heter Beda. Se upp, här
kommer Tok-Anders med sina utstående ögon och kuken rest, och vagnen är full av
nakna fotomodeller från Paris, det är Nana, Ophelia, Marie och Jeannette, hela
gänget från Kavalkad.
Olle flyger vidare, varm och lycklig i
solen. Han landar för ett ögonblick på Grönbergs kubb som vickar av och an
medan han pratar med farfar Emanuel. Grönberg skrattar och har ingen tanke på
att hänga sig i björken vid spränggropen, inte ännu, och farfar har ingen tanke
på att hans vänstra ben en gång skall sågas av. Farmor Hilda står också där,
utan kräfta i magen, klädd i hemsydd sjömansklänning med svettlappar och en
rakbrättad stråhatt som på fotografiet som togs när Jean P. Taylor hälsade på.
En sådan vacker fjäril, säger hon då Olle
fladdrar förbi. Undrar vad en sådan heter.
Inachis io, upplyser folkskollärare
Hörling som ser ut som en tattare och har en motorcykel med sidvagn.
Lite längre bort cyklar en naken karl runt
runt och ringer hela tiden på ringklockan på styret, det måste vara Karl August
från idiothemmet, tänk att han har lärt sig att cykla på äldre dagar. Vid en
björk står Lindgren och pissar, han avläser temperaturen och konstaterar att
det är tjugotre grader i skuggan, ovanligt varmt för att vara i november säger
han till sig själv.
I skuggan under Träleken som flyttat hit
efter tusen år ser Olle en flicka ligga naken, hon vrider sig i plågor och
ropar något som han inte förstår, vem har väl hört om en fjäril som förstår
människornas språk? Mellan hennes ben sprattlar en blodig och slemmig klump,
den har löjligt korta armar och ben och ett alldeles för stort huvud. Den
försöker kravla bort men kommer ingenstans, och flickan som är Gunilla
fortsätter att ropa utan att få svar.
Bredvid henne står en man i vit rock, han
liknar en elak tomte och han har en spade i handen. I gräset finns en nygrävd
liten grop, och nu höjer mannen i den vita rocken spaden och slår efter det
ofullgångna fostret. Olle kan inte se mera, hans fasettögon grumlas av tårar
och han fladdrar därifrån så fort vingarna bär. Han flyger rätt in i Odens
stora och gapande tomm ögonhåla, den är lika röd som en kvällssol, och
någonstans mycket långt borta kommer poeten John Keats åkande på en olivgrön
Harley-Davidson, från styret hänger en mjölkkanna och han spiller inte ut en
droppe.
Var det en syn? Var det en vaken dröm?
Flydd är musiken. Sover, vakar jag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar