Annas stora dag
DEN 4 MAJ 1954 tar Olle Andersson studenten. Då hade kriget i Indokina pågått i
över sju år och bara några dagar senare föll Dien Bien Phu, ”den vite mannens
Stalingrad” som Jolo kallade det. Koreakriget var slut, man har uppskattat det
totala antalet döda till fem miljoner. Josef Stalin var död, nu hette den ryske
regeringschefen Malenkov. Winston Churchill som var så gammal att han borde ha
varit död var åter premiärminister i Storbritannien. Gunilla hade flyttat till
New York med Bill Waterford och skulle föda honom en dotter innan äktenskapet
upplöstes några år senare och hon gav sig av till Kalifornien och gifte sig med
en ingenjör av armenisk börd med vilken hon fick en dotter till.
Efter Stalins död har Olle övergett
kommunismen och i stället börjat predika anarkismens läror. Anarkismen var den
sanna socialismen utan ledare, lagar och individuellt förtryck, var och en tar
ansvar för sina gärningar och alla arbetar frivilligt och oegennyttigt för det
gemensamma bästa. Redan före ryska revolutionen deklarerade anarkisterna att
decentraliseringen i små självstyrande samhällen hörde framtiden till och inte
centraliseringen som kommunisterna hävdade, men deras teorier avfärdades som
utopier eftersom de inte gav den enskilde någon makt över andra och
kommunisterna fann därför det säkrast att avrätta alla anarkister de hittade.
För att kunna bygga detta nya och sant
socialistiska samhälle måste vi skapa en ny typ av människa, en som gjort sig
fri från alla unkna traditioner, en sådan människa som Olle tror sig vara eller
vill bli. Därför är han ateist, därför tänker han vägra göra värnplikt. Därför vägrar
han också att befatta sig med den svenska historien som han finner full av
maktgalna kungar, därför underkänns han i tentamensuppgiften som behandlar
stormaktstiden. Som tur är får han högsta betyg i svenska med en uppsats om
Strindberg (en man i hans smak) och Hemsöborna (som han läste högt för Sixten
för många år sedan), det räddar honom från att kuggas.
Aldrig kommer han att glömma avskedet till
lärarna som stod uppställda på rad i kollegierummet, lika högtidliga och
uppsträckta i sina svarta kostymer som de bruna rektorsporträtten i guldramar
bakom dem, en samling mestadels äldre herrar som försökt förmedla sina
gammaldags ideal till ännu en upprorisk studentkull i vilken Olle Andersson var
den mest upproriske. Historielärarens hand är iskall vid avskedet, kanske är
det självaste Frans Lagerberg som stigit upp ur graven för att bistå sin
kollega.
Det gick ju i alla fall, herr Andersson,
trots att ni blev underkänd i svensk historia, säger han syrligt.
Olle nickar bara, idag biter inte de här
stofilernas sarkasmer på honom. Han har klarat sig fram till studenten trots
att han höll på att bli far och trots att han fick drypan, han är en
vinnare.
Fortfarande är han genomröd i själen, men
när han stiger ut på trappan till Högre Allmänna Läroverket har han mörk
kostym, vit skjorta och slips som alla andra studenter. Han vill inte göra Anna
generad, för på många sätt är ju den här dagen också hennes stora dag. Hon
väntar på gården tillsammans med Arne och Sixten som håller ett plakat, vackert
textat och dekorerat, ”Olle 4.5.54” står det mellan blomstergirlangerna. Anna
gråter och torkar tårarna med en spetsnäsduk, hennes dröm har gått i
uppfyllelse, det bekräftas av den vita mössan på Olles huvud.
Skolgården genljuder av hurrarop för dem
som lyckats, de som misslyckats smiter ut bakvägen. En av dem är Ulf, han
rycker på axlarna då han och Olle möts och säger ett lågt ”Grattis” innan han
skyndar vidare. I en korridor stöter Olle också på Jan Bodén.
Ett gott råd bara, säger han hastigt och
trycker Olles hand. Vad du än gör i livet, tro på dig själv, stå för dina
åsikter och ge inte upp.
Det är ord som bär, ord som är som vingar
eller som ballongerna som slår i majvinden från flaket på Grossistbolagets
lastbil, där grönsakslådorna och råttknippet bytts ut mot grönskande
ungbjörkar, och From har dagen till ära både rakat sig och klätt sig i mörk
finkostym med prickig fluga. Hela stan är fylld av studenter och
studentekipage, T-fordar, öppna dollargrin, en och annan hästskjuts, traktorer
och lastbilar, det är ett karnevalståg
som drar fram längs Drottninggatan.
Olle är den ende som åker till Pettersberg
tillsammans med ett par flickor från Ring III, han är den förste arbetarpojken
i samhället som erövrat den vita mössan. From tutar små fanfarer med
signalhornet längs vägen, Anna strålar av lycka och kramar sin pojke, Sixten
har tårar i ögonen och önskar att han haft kvar sitt dragspel. Arne och hans familj åker efter i sin första
egna bil, en ljusgrön Renault Frégate, de har en liten son och en dotter på
väg, snart skall de bygga ett eget hus efter egna ritningar i kärret där Cobra
skrämde vettet ur en liten flicka för många år sedan. När den lövade lastbilen
rullar fram längs grusvägarna kommer pettersbergarna ut på sina trappor för att
betrakta spektaklet.
Jaså, han tog studenten i alla fall, den
där odågan till pojke.
Nu är väl Anna sprickfärdig.
Vad är det för flickor han har med sig?
Den där andra som han gick och drog med jämt och ständigt fick visst tag i en
miljonär från Amerika, så kan det gå.
Flickorna som åkte med honom, de hette Eva
och Agneta, tillhörde hans beundrarinnor från föreningen Artis Amici, han hade
en del sådana särskilt sedan han vunnit årets lyriktävling och fått några
dikter publicerade i föreningens årsskrift. De passade bra som söta
kuttersmycken under paraden, och eftersom de var av ”bättre sort” som Anna
uttryckte det, den ena dotter till en civilingenjör och den andra till en
docent, skulle Anna ha kunnat gifta bort Olle med båda två om det inte hade
stått i strid med Guds och kyrkans bud. Men Olle hyste inga djupare känslor för
någon av dem, han hade inte ens kysst någon av dem, och förresten var hans
känsloliv fortfarande ramponerat och kaotiskt.
Den vinnande dikten hette ”Till myggen som
förtar de älskandes glädje” och hade kommit till under post-Gunilla-perioden,
kanske fanns det en verklighetsbakgrund, vem vet? Här är i alla fall dikten som
inbringade ett första pris på hela femtio kronor i Artis Amicis stora
lyrikpristävling och placerade Eva och Agneta på lastbilsflaket tillsammans med
poeten Olle:
Radhusen av aftonsol som rullar fram längs
idyllen
Skogsidyllen ängsidyllen
Idyllen med de kvistfria skorna
Du
sparkar av dig den
Kanske väntar du på att molnduken ska
täcka dina hettande lår
Du dricker kyssar ur en kristallkaraff
Och
ser tusen små vita runor slingra sagor runt himlavalvet
Det är det ingen som tror
Vägen grånar fyller femti firar fest
spricker pang
Där dog en men andra föds, de är ett
dugligt släkte
Sommarsläkte skogssläkte
Bilarna hänger som kottar i träna
Nu stannar svalans flykt, vinden har
slocknat
Och ingen vrider upp solen till i morgon bitti
Molnen har slutat äta varann
Blivit civiliserade kulturpersonligheter
Med vita skjortbröst under fracken
Men myggen förtar de älskandes glädje
Dikten ansågs så bra att den gick vidare
till en annan tävling och så småningom hamnade den i huvudstaden hos All Världens Berättare, ett litterärt
magasin utgivet av Bonniers förlag på Sveavägen. Olle fick fara till Stockholm
och träffa redaktören som skrev en uppmuntrande presentation av den unge
skalden och föranstaltade om ett honorar på sjuttiofem kronor, att tjäna hela
125 kronor på en enda dikt var inte så illa för en nittonåring vid seklets
mitt.
Varken Anna eller Sixten uppskattade väl
dikten efter förtjänst, men festplatsen Tännholmen var känd som ett riktigt
mygghål, sade Sixten och mindes kanske sin ungdom och midsommarnatten med Anna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar