En sann kristen och Oden
SKOLAN VAR INTE HELLER sig riktigt lik, och det berodde inte bara på att Ulf hade fått sitta kvar och måste gå om en klass och att Olles nya bänkkamrat var en plugghäst som hette Örjan och skulle bli präst. Några av lärarna var så gamla att de i sin ungdom hade haft Sixten som elev, han kom ihåg dem som unga män, för Olle var de struttiga gubbar med mjäll på kragen, väst med klockkedja och skor som knarrade hotfullt då de marscherade fram och tillbaka i klassrummet under skrivningarna. Ibland slog någon av dem sönder pekpinnen mot katederkanten för att få tyst i klassen, och några hade hårda nypor även om de slutat utdela hurrilar. Att vrida om ett öra gjorde också verkan, och gymnastikläraren kapten Holm var alltjämt beväpnad med en repstump som stundom träffade baken på en trög gymnast.
Olle klarade sig från den sortens bestraffningar genom att maska i smyg, och Sixten hade lovat att han personligen skulle nita den där nazistjäveln till gymnastiklärare om han gav sig på Olle, där fanns en trygghet för den som hatade allt vad gymnastik hette.
Nu gick trotjänarna i pension en efter en men inte kapten Holm, han var odödlig som Bertil Uggla som ledde morgongymnastiken i radio, och klassföreståndaren Lagerberg som undervisade i svenska och kristendom blev sjuk och en morgon hängde flaggan på halv stång och rektorn meddelade högtidligt och med darr på stämman att adjunkten Frans Lagerberg hade gått bort.
Olle sörjde honom inte. Ända sedan uppropet i första klass hade han tyckt illa om Frans Lagerberg. Han var en religiös och hymlande akademiker som inte klarat av att bli vare sig lektor eller präst, och med tiden förstod Olle att Lagerberg kände sig misslyckad och kompenserade sin stilla förtvivlan genom att fjäska för professorssönerna och alldeles särskilt för biskopens ohängde Eskil, samtidigt som han gärna gjorde sig lustig över dem som var söner till borgare och arbetare, en sämre sorts söner i hans ögon.
Jaha, sade Frans Lagerberg vid uppropet. Nu ska vi se vad herrarna är för ena. Adam Abler, din far känner jag personligen, han är ju professor i grekiska, en framstående kulturpersonlighet, sitt ner, Adam, tack. Och så har vi Per Allansson, vad gör din far?
Han är docent i matematik, sade Per Allansson.
Jaså jaha. Då är du också ett matematikgeni, förstår jag, tack och sitt ner. Näste man är Olle Andersson, du var mig en lång räkel, vad är din far för något?
Han är kakelugnsmakare, sade Olle.
Lagerberg log sitt överlägsna leende som ville han säga att här, mina herrar, har vi den första katten bland klassens hermeliner – men sådana får man tyvärr stå ut med nu för tiden.
Kakelugnsmakare är inte fy skam, sade han. Om vi inte haft sådana skulle många framstående tänkare ha frusit och farit illa i sina studerkammare. Men Olle tänker förstås bli något annat än kakelugnsmakare eftersom han börjat läroverket.
Jag skall bli författare, sade Olle.
Aha, en proletärförfattare som Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg kanske, sade Lagerberg med en röst som dröp av ironi. De åtnjuter ju stor popularitet i de breda folklagren och ges en plats till och med i den offentliga debatten nu när allt har blivit så demokratiskt i vårt kära fosterland. Ja, då får vi väl se till att Olle lär sig skriva korrekt svenska så att han kommer någon vart i livet. Sitt ner, Olle. Näste man behöver ingen presentation, han är ju yngste son till biskopen, välkommen till vårt läroverk, Eskil!
Frans Lagerberg och Olle lyckades hålla en sorts väpnad neutralitet genom åren. Olle hade lätt för att lära sig psalmverser utantill, vilket renderade honom åtminstone ett godkänt i kristendom, och han fick för det mesta bra betyg på sina uppsatser, det måste han hålla Lagerberg räkning för. Nu var Lagerberg död i en hjärtattack, kanske kom han till himlen och den gode Gud han talade så varmt om, fast han i grunden var en så uppblåst och elak person.
Det är sorgligt att inte alla elever deltar i morgonbönen därför att deras skolväg är längre än tre kilometer och de sålunda har laglig rätt till befrielse, sade han en gång. Vi människor behöver alla en stunds eftertanke och närhet till Gud innan arbetsdagen börjar. Men jag hoppas innerligt att även ni som är befriade från morgonbönen ber er aftonbön och inte glömmer att tacka Gud för ännu en skoldag – varför stirrade han på Olle då han sade det? Förstod han kanske att kakelugnsmakarens son var en hedning som lärde sig psalmverserna blott och bart som en tungans bekännelse och för att slippa Lagerbergs pikar eller sin mors jeremiader över hans okristlighet?
Det kunde förresten vara intressant att få veta hur många av herrarna som går i kyrkan regelbundet, fortsatte Lagerberg. Ni som gör det, var så goda och räck upp en hand.
Eskil var först, han var väl så illa tvungen, sedan viftade några till. Men de flesta satt orörliga och stirrade generade ner på sina bänklock liksom Olle, en skock syndare som försökte gömma sig för Guds ansikte eller åtminstone för hans ställföreträdares.
Frans Lagerberg nickade tungt.
Tyvärr, sade han salvelsefullt, håller sekulariseringen på att utbreda sig i vårt land och det är socialismens fel. I stället för till vår frälsare Jesus Kristus söker sig människorna nu till Marx och Lenin och Stalin. I stället för att läsa Den heliga skrift läser man Das Kapital och hänger sig åt dryckenskap, tobaksrökning och andra lika vidriga laster. Men det säger jag eder, låt ingen bedra sig själv med den tanken att Gud i sin stora kärlek och barmhärtighet skall frälsa även dem som föraktar Hans nåd. Ty endast i Korsets ljus kan man se hur förskräcklig synden är. Betänk detta noga, mina herrar.
Några veckor efter Lagerbergs frånfälle kom magister Bodén, Jan Bodén, han var inte adjunkt ännu och hade bara ett öga, därför döptes han till Oden av något kvickhuvud, kanske var det Lars, han kunde vara rolig ibland.
Jag blev av med ögat när jag var i er ålder, berättade Bodén redan den första lektionen. En kamrat hade en slangbella, det var naturligtvis inte meningen att han skulle träffa. Nu har jag ett emaljöga men det irriterar ibland och då måste jag ta ut det en stund. Så här.
Oden förde handen till höger öga, grävde lite och höll upp porslinsögat mellan tummen och pekfingret som ett fågelägg, medan den röda ögonhålan gapade tom. Sedan lade han protesen på katedern vänd mot klassen och förklarade att han på så vis kunde hålla ett öga på alla busar också då han skrev på svarta tavlan och vände ryggen mot dem. Hela klassen skrattade, men det var ett skratt som fastnade i halsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar