 |
| Botgöraren |
Äntligen vuxen
NU ÅTERSTOD BARA ett par veckor av sommarlovet och av arbetet hos Grossistbolaget.
På måndagen efter festen i stugan klappade Åke honom på axeln och sade att det
hade varit en jävla rolig tillställning,
fast för hans del hade det blivit dåligt med pippandet, alla tjejerna var ju
upptagna, det hade han inte räknat med.
Jag såg nog att du fick ihop det med
Tuttan och det ordentligt, tillade han med en blinkning. Det hördes ända ut att
hon var riktigt i gasen när ni juckade. Jag har varit ihop med henne själv en
gång, hon är för jävlig på att mjölka, tycker du inte? Och inte ser hon så illa ut i ansiktet
heller, hon är riktigt söt när hon är uppmålad och så. Synd att hon är så tjock
bara, fast på tjocka madrasser ligger man ju mjukare sägs det.
Var bor hon? frågade Olle. Vad jobbar hon
med?
Hon är från Gävle och bor i Sandviken,
sade Åke. Hon har en unge också, en liten flicka, med en sjöman, men han är ju
aldrig hemma så då passar hon på att slå runt med andra karlar. Jag tror hon
jobbar på Konsum. Vill du träffa henne igen får du nog åka upp till Sandviken,
det är inte ofta hon är i Uppsala. Jag tror Kalle, det var han som gav den där
idioten Stickan en blåtira, jag tror Kalle har telefonnumret till Tuttan. Jag
kan fråga honom om du vill.
Nej nej, det behövs inte, sade Olle. Det
är bra som det är.
Men det skulle inte bli så bra efter några
dagar. Det började svida som eld i urinröret då Olle kastade vatten. Först
trodde han det var blåskatarr, det brukade Anna ha och beklaga sig över av och
till, men svedan blev bara värre och värre och långsamt gick det upp för Olle
att han med stor sannolikhet hade blivit smittad. Herregud, tänkte han, inte
det också! och såg framför sig syfilitiska skräcksyner med lemmar som ruttnade
bort som då man fått kallbrand, testiklar uppsvullna till tennisbollar och
ollon fulla med stora vätskande sår som luktade värre än helvetet. Han tvättade
sitt ollon med kallt vatten, han granskade det inför varje toalettbesök och han
sniffade i kalsongerna, men flytningarna blev allt kraftigare och spåren efter
dem allt mer illaluktande.
I bokhyllan hittade han Hemmets Hälsolära och läste om och om
igen beskrivningen på de symtom som karakteriserade könssjukdomen dröppel eller
gonorré som den också kallades. ”Sedan en man under könsakten blivit smittad
och gonokokker hava inträngt i hans urinrör, så kan det dröja en avsevärt lång
tid, 3 – 24 dygn eller längre, innan han märker något. Vanligt är dock, att den
smittade mellan 5 – 10 dagen känner klåda i lemmen, och han kan då frampressa någon
droppe slem. Men redan några timmar senare förvandlas klådan till smärta,
urineringen blir mycket smärtsam och ett klibbigt, obehagligt slem, var,
framkommer ur urinröret… Vi varna uttryckligen för all självbehandling av
dröppeln.”
Åke var den ende han kunde anförtro sig
till.
Vafan ska jag göra? sade Olle. Jag har
fått drypan, det var Tuttan som gav mig den. Det gör så satans ont att jag
knappt kan gå.
Stackars jävel, sade Åke. Jag vet hur det
känns. Du skulle ha kört med kådis, med en sådan där tjej vet man aldrig, men
det är ju för sent nu i alla fall. Du måste gå till polikliniken, det är lag på
det. De har öppet på kvällarna också. Åk dit efter jobbet idag. Ju förr du
kommer dit och får en spruta desto bättre.
Matt
och blek steg Olle in till smittskyddsläkaren och sjuksystern. Han tog fram sin
värkande lem, den såg väldigt liten och skrumpen ut, läkaren kramade om ollonet
med gummiklädda fingrar och nickade åt systern som räckte honom en lång tunn
träpinne med en bomullstuss i ändan.
Ställ er bredbent och försök slappna av,
sade läkaren som var en äldre gråhårig karl med en barsk röst som inte tålde
några motsägelser. Vi måste ta ett prov.
Smärtan då den långa sonden fördes in
genom det inflammerade urinröret var fruktansvärd och Olle bet ihop käkarna och
blundade. Ögonen tårades, han ville skrika högt. Han försökte krypa undan
smärtan genom att dra sig tillbaka men läkaren tillhöll honom att stå alldeles
stilla, annars gjorde det bara ännu mer ont. Efter vad som tycktes en evighet
kände Olle äntligen sonden dras ut, det gjorde nästan lika ont som då den
kördes in, ur ögonvrån uppfattade han den gulslemmiga bomullstussen som
torkades av på ett glas för mikroskopisk analys.
Sitt ner och vänta därute, sade läkaren.
Provet är snart klart.
Jo, visst var det gonorré. Olle fick en
penicillinspruta i skinkan varpå läkaren började ställa frågor. Han förklarade
att enligt Lex veneris var Olle skyldig att berätta var, när och av vem han
smittats, alla smittkällor skall efterforskas och behandlas står det i lagen.
Olle sade att han inte visste mer om Tuttan än att hon hette Mary och bodde i
Sandviken och hade ett barn med en sjöman. Det var inte mycket att gå efter,
tyckte läkaren, men å andra sidan låg ju Sandviken i Gävleborgs län och inte i
Uppsala län så fallet fick väl överlämnas till myndigheterna där för utredning.
Han lät nästan lättad då han sade det, men så låg det också högar med
blanketter på hans bord, man kunde nästan tro att alla män i Uppsala hade någon
könssjukdom.
Tio dagar senare skulle Olle på återbesök
för ny provtagning, då kunde man se om penicillinkuren hade dödat alla
gonokocker. Det var knappt att han kunde cykla hem, så ont gjorde det i
underlivet, han måste stanna gång på gång och hela tiden tryckte blåsan på och
ville få honom att pissa. Straffet för koppartråden, för hädelserna, för hans
okristliga leverne, för alla synder han begått koncentrerades till pitten och
urinröret. Gud visste var det gjorde mest ont, jämförelsen med doktor Josef Mengele
var inte alldeles galen.
Olle lyckades ta sig upp till sitt kök osedd, men
naturligtvis kom Anna upp efter en stund för att höra om han inte ville ha mat
och han sade att han ätit en smörgås på fiket och att han nog höll på att bli
sjuk, kanske var det maginfluensa.
Sedan lindade han, som sin far en gång,
den svidande lemmen i trasor för att inte smutsa ner lakanen och hoppades att
de helvetiska smärtorna skulle vara om än inte överståndna så i alla fall mer
uthärdliga nästa dag. Det var de också och Åke sade att nu var nog det värsta
över och han hade väl inte gett namnet på henne som smittat honom, det var inte
populärt bland flickorna i Uppsala och troligen inte i Sandviken heller. Han
kände en kille som åkt på en redig omgång smörj av ett gäng skinnknuttar sedan
han anmält en tjej som gett honom drypan, sådana där saker måste man vara karl
nog att behålla för sig själv.
Nej, sade Olle. Jag sa att jag inte
visste vad hon hette, att hon var ett fnask som jag träffat på Birger
Jarlsgatan i Stockholm.
Så
kom Olle ganska lindrigt undan trots allt, utom att han gruvade sig för det
obligatoriska återbesöket. Han gruvade sig så mycket att han uteblev, för då
det var dags att komma tillbaka till polikliniken kände han sig helt
återställd, helt smärtfri. Men Lex veneris gav ingen pardon, och en dag låg det
bruna kuvertet där och väntade: Herr Olle Andersson, Bergvägen 10, Pettersberg,
avsändare Könspolikliniken i Uppsala.
Anna rasade och grät om vartannat, större
skam kunde ingen drabbas av, hennes lille Olle var till och med värre än sin
horbock till far. Sixten sade att det nog var bäst att Olle gick dit och blev
undersökt igen, i brevet kallades han till återbesök vid hot om både
polishämtning och vite. Till slut for far och son tillsammans med bussen till
stan och Sixten sade att om de gjorde Olle mycket illa så skulle han slå
läkarjäveln på käften. Läkaren gjorde Olle mycket illa, det var den långa
stickan med bomull i änden igen, det kändes som om den skulle komma ut i
ryggen, men han var frisk nu, det var huvudsaken, och han sade till sin far att
den sortens undersökning nog måste göra ont, även om han hade en känsla av att
läkaren plågade honom lite extra för att han skulle minnas besöket och ta sig i
akt i fortsättningen.
På bussen tillbaka hem återupplevde Olle
den gamla gemenskapen med sin far på ett nytt sätt – nu var han honom jämbördig
på det sexuella området, han hade fått drypan precis som Sixten en gång för
länge sedan fast han fortfarande förnekade det. Han var en man, en riktig
karlakarl, en rucklare, en roué och en ravaillac, allt det som han många gånger
innerst inne önskat att han skulle bli.
Jag är vuxen, tänkte han. Det svider i
pitten, men äntligen är jag vuxen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar