Köket uppepå, en tvättmaskin och Kirlian-fotografier
KÖKET UPPEPÅ hade vedspis med elektrisk kokplatta, diskbänk med skiva av vita kakelplattor, linoleummatta och skafferi, en långbänk under fönstret och en smal garderob som gick längs nästan hela huset. I garderoben hängde vinterkläder som luktade malkulor och så farfars gångkläder, stormhatten och plommonstopet, femtioårskäppen och knäppkängorna, till och med benprotesen från Vanföreanstalten i Stockholm – köksgarderoben var husets egen livrustkammare i vilken man samlade släktens reliker till ingen nytta alls.
Turistsängen med kedjebotten som knarrade så erbarmligt att man vaknade så fort man vände sig i den hade flyttats ner från vinden och stod bukig som en sjömanskoj i före detta matalkoven, numera sovalkoven. Nu sover Olle i den och drömmer ibland om de sju haven.
I skåp och lådor samlar han minnen från barndomen: de första plastbilarna som luktar sötmandel ännu och kostade två kronor stycket i Codelius leksaksaffär, högar av teckningar, du store vad dåliga en del av dem är, släng dem! utkast till äventyrsberättelser om piraten kapten Craig och detektivhistorier med Winston Baker som var hans egen Sherlock Holmes, uppkallad efter Winston Churchill och Baker Street, ett detaljerat förslag till inredning av tortyrkammare daterat 20 februari 1947, transformatorn som Sixten byggde, Cobras gamla märke klippt i svart och gul filt och den fina träpistolen som Arne hjälpte honom med, några fjärilslådor som är gråa av damm och tändsticksasken som en gång rymde den numera spårlöst försvunna potatisbaggen. Olle är en samlare som sin far, han kan ännu inte släppa taget om barndomen fast han går på gymnasiet, det borde glädja hans mor som inte vill låta honom växa upp.
Varje morgon kommer Anna uppför trappan med tunga steg, hon bär på en bricka med mjölkchoklad och limpsmörgåsar med ost, varsågod Olle, dags att vakna och åka till skolan, har du sovit gott?
Då hade hon själv varit uppe sedan halv sex och kokat gröt och lagat matsäck åt Sixten. När Olle har gett sig av är hon ensam i huset. Ekonomin har blivit bättre och hon slipper vara städkäring åt andra utom då hon skall köpa sig en ny vårkappa eller nya vinterbottiner så att hon inte ser ut som en fattig arbetarkäring då hon åker till stan. Till sådan lyx finns inte råd, de pengarna får hon själv gno ihop. Hon fyller sin dag i hemmet med städning, tvätt, strykning, strumpstoppning, matlagning, bakning, blomsterpyssel och trädgårdsarbete på sommaren och snöskottning på vintern. Karlarna tar ju aldrig ett handtag och rent och snyggt vill hon ha det både inne och ute. Hon är som Kungens lilla piga fast sällan på ett strålande humör.
Man måste alltid vara hel och ren inunder, det har Anna inpräntat hos sina söner. För tänk om man blir överkörd av en bil och måste läggas in på sjukhuset, då får man inte komma trasig och smutsig så att man får skämmas. Hjälp mig att sträcka lakanen nu, Olle.
Att sträcka lakan ingår i den månatliga tvättritualen liksom att dra mangeln, det är två moment som hon inte klarar ensam. Allt det andra sköter hon själv: eldningen av pannmuren, blötläggningen i det stora cementkaret, kokningen och skrubbandet mot tvättbrädan, upphängningen av den rena tvätten på en labyrint av klädstreck mellan granarna på baksidan av huset. Men på vintern kunde det vara knepigt att få tvätten torr, det hände att lakanen var frusna och stela som lutfisk då Anna bar in dem, och på sommaren måste hon hinna få in tvätten innan något av åskvädren kom, hinna klä sig fint och undfly hotet från ovan med bussen till stan. Många gånger var det just den uthängda tvätten som sinkade henne så att hon fick sitta i källaren och vara rädd under en timme eller två i stället för att gå på Tempo där man knappt hörde åskknallarna och inte såg blixtarna heller för allt glitter i diskar och på hyllor.
Någon gång vid krigsslutet hade Sixten köpt en tvättmaskin av en kringresande entreprenör och på avbetalning eftersom maskinen kostade flera hundra kronor, men så var den också byggd av eklaggar från Småland och garanterat vattentät om man såg till att trät inte torkade ut och gistnade. Apparaten vevades för hand med ett stort orangelackerat hjul som via en kuggväxel roterade en vertikal propeller av trä fram och tillbaka, ett reverserande system, sade entreprenören. Sixten tyckte att detta var en tjusig teknisk landvinning som borde vara varje husmors dröm. Men det var tungt att veva maskinen och efter en tid letade han fram en lämplig elektrisk motor med remskiva och si, nu gick tvättmaskinen för egen maskin.
Anna skulle ha varit överlycklig över den arbetsbesparande nymodigheten om den inte hade slitit så hårt på lakanen, det blev hål och fransiga kanter, kanske var det lakanen som var för tunnslitna eller Sixtens motor som gick för fort eller var för stark. Och rädd var hon för maskinen, vatten och elektricitet var ju som regn och åska, tänk om hon skulle få en elektrisk stöt. Därför återgick hon till tvättbrädan som slet på fingertopparna men sparade dyrbart sänglinne, och Sixten tyckte att hon var otacksam som inte begrep sig på elektriciteten och uppfinningarna.
Nu står den reverserande tvättmaskinen uttorkad och gisten i källaren, och klockan ett varje dag kommer Sixten hem för att äta middag. Anna vet aldrig om han skall vara arg eller glad eller mitt emellan, det beror på ackord och tidsstudiemän. Klockan fyra kommer hennes Olle, han är alltid glad, kvällsmat äter de halv sex, då får Anna höra om Svenssons snuskiga käring som rullar köttbullar på sin feta mage, om lektor Hervelius som talar latin flytande...
Sixten berättar senaste historien från målarsalen: Vet du varför prinsessan Sibylla inte kan ha fönstren öppna på Haga sedan hon blev utan karl?
Jag fick i alla fall B på matteprovet...
Nej, i går blev en pojke påkörd av Fyrans spårvagn, vad säger du, klarade han sig med livet?
Sixten igen: Jo därför att talgoxarna sitter utanför och ropar tji-pitt, tji-pitt...
Det händer mycket utanför Pettersberg och så det där hemska kriget i Korea eller vad det nu heter, jag undrar om Arne skall förlova sig med den där sköterskan innan han tar sin examen...
Igår kom Sjöström hem i bil igen full som ett as.
Det är för gräsligt, allt är så dyrt nu för tiden och Olle måste ha en ny jacka, elräkningen skall betalas också, jag får väl börja skura igen fast jag har så ont i lederna, ja det är för hemskt som världen ser ut, den som vore död ändå...
Efter kvällsmaten går Olle upp till sitt kök och pluggar botanik. Det handlar om dikotyledoner som är ett fint ord för alldeles vanliga växter undantagandes palmer, liljor, orkidéer och gräs som kallas monokotyledoner därför att de har enhjärtbladiga groddplantor i motsats till dikotyledonerna som har tvåbladiga groddar. Han smakar på orden, de är vackra som poesi, xylem, floem, kambium och fellogen. Han tänker på Kirlianfotografierna i Nyheter från Sovjetunionen, på de vibrerande aurorna kring lönnblad och begoniablommor, om vi kunde uppfinna mikrofoner känsliga nog att lyssna till kambium om våren så skulle vi höra xylemets och floemets musik i kärlsträngarna, den borde låta som harpor och flöjter, tänker han.
Men världen är döv för naturens hemlighetsfulla röster och vi hör inte heller skriken från blommorna som bryts eller träden som huggs ner, vi kan bara ana deras smärta i besynnerliga bilder från sovjetiska laboratorier. Allting lever, allt som lever känner, kanske också gruset som vi trampar och stenen som vi kastar, glädje och sorg. I böckerna finns kunskaperna men det är vi själva som måste infoga dem i det stora sammanhanget, tillvarons pussel blir aldrig färdiglagt. Det fattas ständigt en bit någonstans, och i varje svart hål döljer sig ett nytt mysterium. Först då vi inser detta kan vi ana oss till varför hängda trälar gnäller ännu efter tusen år och varför döda potatisbaggar plötsligt försvinner ur tändsticksaskar, först då – men nu vet jag inte om jag är Chuang Chou som drömde att jag var en fjäril eller om jag i själva verket är en fjäril som drömmer att den är Chuang Chou.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar