Möte med en efterfader
DET
ÄR EN VARM SÖNDAG I JUNI. Olle går i solen tillsammans med Anna och Sixten, det
blommar fortfarande vid vägkanterna i Pettersberg, mest tistel och hundkäx, de
är på väg till busstationen som nu är nerlagd och ersatt av en vändplan för de
nya bekväma stadsbussarna. I ena handen bär han en ljusbrun resväska av papp
som seglade till Åland före kriget, så
gammal är den, men den är så sällan använd att den ser nästan ny ut. I
innerfickan på jackan ligger tågbiljetten till Linköping utställd av
Krigsmakten.
Nu är han äntligen på väg bort från Pettersbrg, nu är äntligen ett
år av väntan till ända. Någon gång under det gångna året har han väl funderat
på att fly landet som en gång Jean P. Taylor, men världen utanför Pettersberg
och Uppsala är ännu okänd för honom, och vad nyttar en svensk studentmössa i
Amerika, Afrika eller Australien? I värsta fall får han väl sitta av tiden i
fängelse, en martyr för anarkismens sak, har han tänkt. Men han är för rädd för
att vägra värnplikt och mindre rädd för att göra den.
Låt dem inte hunsa med dig, har Sixten
förmanat. Om du stöter på någon som är jävlig mot dig, skriv till mig så kommer
jag ner med tåget och täpper till käften på honom, sen må han vara kapten eller
överste, jag är inte rädd av mig.
Det ska nog gå bra, svarade Olle, men
alldeles säker på det var han inte.
Nu sitter Olle i bussen, chauffören
startar motorn, karossen rister och dörren stängs med ett pysande. Det är en
klassisk scen: sonen innanför bussfönstret med ett stelt leende klistrat i
ansiktet, mor och far utanför som har svårt att hålla tårarna tillbaka och som
då och då vinkar lite tafatt fast sonen i det här fallet inte skall ut i något
krig utan bara göra sin värnplikt som sjukvårdare vid trängregementet i
Linköping. Än en gång hörs ett pysande då chauffören lägger i växelförväljaren
och så rullar bussen sakta ut från vändplanen på väg till centrum.
Jag tror att det är just då som Mors
lilla Olle upphör att existera, i varje fall upplever Olle själv ögonblicket
så. Han stirrar stint rakt fram genom de stora frontrutorna i bussen, han
vrider inte ens en aning på huvudet och han lyfter inte ens handen för att
vinka farväl till sina föräldrar en sista gång. Han anar deras närvaro i
ögonvrån så som han kommer att ana den då och då under resten av sitt liv, både
medan de är i livet och sedan de har dött. Men nu har han som puppan lämnat
sitt urvuxna torra skal och sittande på bussen breder han ut sina vingar att torka
i solen, ensam med sig själv och med sin framtid. Kanske fyller tanken på det
okända honom med en viss oro, konstigt vore det väl annars, men innerst inne är
han ändå mycket lycklig.
En dag skall jag skriva en liten bok,
tänker han. En bok om hur det var att växa upp som Mors lilla Olle, i en skog
full av blåbär och fantasier och flickor som mor gjorde sitt bästa för att
skrämma bort.
Mitt
emot honom på tåget från Stockholm till Linköping sitter en man som Olle aldrig
har sett förut men som ändå tycks honom mycket bekant, kanske därför att han är
så lik Jean P. Taylor som han borde ha sett ut på äldre dagar, under tyskarnas
ockupation, innan han begravdes på borgerskapets bekostnad på kyrkogården i
Nice. Mannens hår är grått, nästan vitt vid tinningarna, han har en gråsprängd
mustasch som hänger strax nedanför munvinklarna precis som på de gamla
fotografierna där hemma, men de täta ögonbrynen är fortfarande svarta och lätt
diaboliskt krökta som hos Stalin.
Olle och den äldre mannen är ensamma i
kupén. De steg in i den nästan samtidigt och när de gjorde det nickade de
avmätt men artigt åt varandra, ungefär som en bekräftelse på att de var beredda
att tolerera varandras sällskap under resan, och ingen av dem sade något annat
än Goddag. Mannen hängde upp sin ljusgråa sommarrock på kroken intill fönstret,
tog upp en hoprullad Dagens Nyheter ur rockfickan och försvann sedan omedelbart
bakom tidningen.
Efter en stund, då tåget redan passerat
Stuvsta och närmade sig Södertälje, frågade Olle sin medresenär om det gjorde
något att fönstret stod lite öppet. Då sänkte mannen tidningen, skakade leende
på huvudet och återgick till sin läsning. Olle tjuvläste på baksidan av
tidningen, det var en artikel om den ökande exporten av svensk pappersmassa,
sedan tittade han ut genom fönstret och funderade över sin framtid som ryckte
allt närmare med tågets hastighet, kanske med nittio kilometer i timmen eller
så. Han såg inte fram emot tio månaders militärtjänst, han var rädd för den
fysiska träningen och för konfrontationen med översittare i uniform. Skulle han
orka stå emot dem eller skulle han brytas ner och bli den lydige man i ledet
som ju är det yttersta syftet med all militär träning? Han tänkte på
gymnastikläraren kapten Holm och hans repstump, den hade han undgått med hjälp
av förslagenhet och list. Skulle han
kunna använda sig av dessa egenskaper också vid trängen i Linköping?
Plötsligt hör Olle mannen mitt emot mumla
något bakom sin Dagens Nyheter, mest för sig själv men tillräckligt högt för
att Olle skall uppmärksamma det genom dunket från skenskarvarna och fartvinden
som då och då smäller i den brunrandiga gardinen.
Brummelibrum, säger mannen och lägger ner
tidningen på det lilla bordet mellan dem och viker omsorgsfullt ihop den så att
sidorna inte skall fladdra i luftdraget.
Förlåt? säger Olle och möter den vänliga,
gråblåa blicken under de svarta ögonbrynen.
Brummelibrum, upprepar mannen och blinkar
med ena ögat.
Brummelibrum vadå? säger Olle. Jag förstår
inte riktigt.
Är
du inte Mors lilla Olle? säger mannen.
Jo jag har varit det i alla fall, men från
och med idag är jag bara Olle. Olle Andersson. Men hur kan ni veta vem jag är,
vi har väl inte setts förut?
Mannen mitt emot nickar och ler.
Nej vi har inte setts förut, men jag
känner dig ändå bättre än du anar, säger han vänligt. Och jag kan genast tala
om för dig att du inte alls behöver oroa dig för den här resan till Linköping.
Jag kan tala om för dig att du bara kommer att bli kvar vid regementet under
din grundutbildning, den är bara sex veckor lång, och vädret kommer att vara
lika vackert som det är nu. Sedan kommer befälet att inse att det aldrig blir
någon riktig sjukvårdare av dig och att du inte passar bland de så kallade
samvetsömma heller. Du kommer att bli förflyttad till Stockholm och staberna,
där får du en både intressant och lättsam expeditionstjänst på Försvarsstabens
pressavdelning. Ibland behöver du inte ens ha uniform på dig, det är nästan som
ett civilt arbete. Luncherna äter du på en mjölkbar vid Östermalmstorg och
bakom disken på mjölkbaren får du en dag syn på en mörk flicka som ser ut som
Dolores del Rio i filmen Maria Candelaria
och naturligtvis blir du kär i henne, du har ju inte bara utseendet gemensamt
med hennes motspelare Pedro Armendáriz, eller hur?
Det besynnerliga är att den
här flickan också heter Dolores, fortsatte mannen. Innan du är klar med din militärtjänst
kommer ni att vara förlovade och bo tillsammans i Dolores tjänstelägenhet på
Söder, den ligger strax intill Högalidskyrkan om det säger dig något. Du älskar
henne mycket, hon älskar dig mycket också, men av någon anledning glider ni så
småningom ifrån varandra och en dag kommer Dolores att bryta upp från dig på
samma sätt som Gunilla gjorde det. Så är det i livet förstår du, fast du har
svårt att inse det. Du kommer att känna dig övergiven igen, misslyckad och
värdelös, men vänta – en gång skall även du träffa den rätta som det brukar
heta och jag kan avslöja att sagan om Mors lilla Olle får ett mycket lyckligt
slut.
Olle stirrade på sin medresenär som om han
varit ett spöke. Det var han kanske också, men i så fall ett mycket levande och mycket pratsamt spöke. Olle blundade för att förvissa sig om att han inte suttit och
somnat i den sommarvarma tågkupén, men då han åter öppnade ögonen satt mannen
kvar som förut, alltjämt med ett leende på läpparna.
Nu tänker jag inte berätta mera för dig,
sade mannen. Jag har berättat alldeles för mycket redan, för egentligen ville
jag bara lugna dig inför inryckningen. Du satt där och såg så olycklig ut så
jag tyckte att jag borde säga något. Annars kunde jag ha fortsatt att läsa
tidningen, här står till exempel en intressant artikel om en ny pomada från
Amerika som kallas Brylcreem och lär vara mycket populär bland ungdomen. Har du
som är ung använt Brylcreem någon gång?
Nej det har jag verkligen inte, jag tycker
den luktar äckligt. Jag använder mest Watzins Keratin, hårvatten är bättre mot
mjäll än sådana där krämer.
Sedan frågade Olle: Säg mig, vem är du egentligen?
Någon sorts skyddsängel?
Det kan man kanske kalla mig, sade mannen.
Men du tror ju inte på Gud så då tror du väl inte på änglar heller, det vore
ologiskt, och jag vet att du håller på logiken i vått och torrt. Säg i stället
att jag är en förlängning i tiden av dig själv, en efterfader om du så vill,
för på samma sätt som det finns förfäder bör det ju finnas efterfäder, det är
logiskt inte sant? För övrigt tror jag inte att Brylcreem är något för mig
heller fast jag inte vet om den luktar äckligt eller inte. Och mjäll har jag
inte besvärats av sedan de tidiga ungdomsåren, tack och lov.
I samma ögonblick sköt konduktören upp
dörren till kupén och ville se biljetterna. Olle räckte honom sin
inryckningsbiljett, konduktören klippte den och konstaterade att den unge
mannen skulle stiga av i Linköping, vilket knappast var någon nyhet, och sedan
höll den vithårige mannen fram sin biljett för att få den klippt.
Vi är framme i Nyköping om ett par
minuter, sade konduktören till honom.
Tack, svarade mannen och väntade tills
konduktören lämnat dem igen. Då återtog han:
Jag ska stiga av i Nyköping, jag har ett ärende där. Nu dröjer det
säkert ett bra tag tills vi ses igen, Olle, och jag önskar dig mycken glädje i
livet. Behåll tidningen, jag har läst den. En dag kommer du att förstå vem jag är.
Ha det så bra till dess.
Innan Olle hann säga något mera lämnade
mannen hastigt kupén med ytterrocken hängande över armen och hoppade ner på
perrongen på Nyköping C innan tåget stannat helt. Olle reste sig och drog ner
fönstret så långt läderstroppen tillät för att se vart mannen tog vägen, men
trots att det inte var många människor som steg av eller steg på i Nyköping
denna soliga söndagseftermiddag verkade det som om den besynnerlige mannen
försvann i tomma intet i samma ögonblick som han satte foten på tågperrongen,
om han nu överhuvudtaget gjorde det, man vet ju aldrig med skyddsänglar eller
efterfäder. När tåget började rulla igen stirrade Olle ut genom fönstret, fortfarande
omtumlad och osäker på om han drömt alltsammans eller inte. Men tidningen på kupébordet
var i högsta grad verklig och den innehöll faktiskt en kort artikel om
Brylcreem…
Utanför övergick landskapet från
solbelysta fält och enebackar till mörk och tät granskog, och Olle kunde se sin
egen spegelbild skymta förbi i fönsterglaset. För bråkdelen av en sekund tyckte
han sig se den vithårige mannens ansikte också, som en dubbelexponering, och
under denna korta tidrymd flöt deras anletsdrag ihop på ett märkligt sätt – men
det var nog också bara inbillning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar