V
Brummelibrum, vem lufsar där?
Buskarna knaka, en hund visst det är.
Lurvig är pälsen men Olle blir glad:
”Å en kamrat, det var bra, se god dag!”
ALICE TEGNÉR
Scouter och kondomer
OLLE
HAR FÅTT sitt första sommarjobb, på grönsaksavdelningen hos Grossistbolaget i
stan. Han är lagerarbetare i grå overall, han börjar klockan sju på morgnarna
som andra arbetare och han packar salladshuvuden, tomater och gurkor i lådor
som körs ut till Grossistbolagets kunder. Ibland åker han med i lastbilen som
så kallad matsäck, han rör sig hemvant i speceriaffärernas varulager, han är
artig och en god representant för företaget:
Goddag, här är grönsakerna från Grossistbolaget,
bäst vi kollar av notan så att ni ser att allt är med. Tyvärr är purjolöken
slut för tillfället, men vi har restnoterat den. Vi räknar med att kunna
leverera purjolök på torsdag.
Hoppas att gurkorna är bättre den här gången, för de
ni kom med förra veckan var så dåliga att vi fick kasta flera stycken. Dåliga
grönsaker vill vi inte ha, då förlorar vi kunder.
Det var tråkigt, vi försöker kontrollera allt som
går ut. Men tyvärr kan det gå lite för fort ibland då det är mycket som ska
packas. Och gurkorna har varit ojämna i kvalitén på sistone. De kommer från
Skåne och det har visst regnat mycket där, det kan vara en förklaring.
Jag har redan ringt till kontoret och reklamerat.
Fem gurkor var det som vi måste slänga.
Då hoppas jag att det ordnar sig. De här grönsakerna
har jag packat själv i morse så kvalitén på dem kan jag garantera.
Men här är ett blomkålshuvud med svarta fläckar, det
vill jag inte ha.
Det var tråkigt, då stryker vi ett blomkålshuvud på
följesedeln. Jag såg faktiskt inte de där fläckarna för de sitter under bladen.
Då får ni titta efter lite noggrannare i
fortsättningen, unge man.
Jag ber om ursäkt för blomkålshuvudet. Men alla de
andra grönsakerna ser väldigt fina ut eller hur? Titta bara på rädisorna, se så
fräsch blasten är, vi fick dem igår kväll.
Jo de verkar prima.
Det är en vuxen tid i grå overall tillsammans med
vuxna som behandlar honom som en vuxen. Förmannen är från Pettersberg, kanske
är det därför Olle fått jobbet, arbetsplatsen i källaren delar han med gubbarna
From och Tjernberg som varit i firman i flera decennier och en rödhårig pojke
från Vendel, Åke heter han och är några år äldre än Olle, han pratar mest om
brännvin och flickor.
Gunilla har också sommarjobb, på Fysikaliska
institutionen vid Engelska parken där hon skriver maskin och stenograferar. Det
är många gästforskare från utlandet som utnyttjar faciliteterna under sommaren
då den ordinarie personalen har ledigt, hon är duktig på både engelska och
tyska, kanske en blivande privatsekreterare. Hon har fått eget rum på stan
också, hos scouterna i KFUK, hon bor hyresfritt mot att hon städar efter
kvällsmötena.
Efter arbetet cyklar Olle till henne i sin grå
lageroverall som luktar kål och purjolök. Gunilla slutar fyra på eftermiddagen
och är redan hemma, de äter äpplen som han tagit med sig från lagret och de
älskar med varandra som Adam och Eva – men med den viktiga skillnaden att Adam
nu använder kondom som Eva köper på apoteket åt honom. Själv är Olle för blyg
för att handla gummi över disk, men det finns en vit Durexautomat på väggen
utanför apoteket i samma kvarter som scoutlokalen, dit vågade han smyga en
kväll med fem enkronor i fickan. Kondomer är dyra, därför tvättar Gunilla dem
efter användning, hänger upp dem på tork i köket och pudrar dem omsorgsfullt
med talk innan hon rullar upp dem och lägger dem i små halvgenomskinliga
pergamynkuvert som hon tagit hem från Fysikum.
Men före halv sju måste de ha älskat färdigt och
före halv sju måste de nytvättade kondomerna tas ner från torkstrecket för då
kommer blåvingarna som blandar saft och skär upp bullar i köket och inte har en
aning om vilka djuriska lustar som blivit tillfredsställda i patrullchefens rum
timmarna före. Olle sitter kvar på sängen och ser sin Gunilla förvandlas från
en naken Eva till en militäriskt mörkblå scoutledare med bälte och snoddar, och
ibland smeker han hennes stjärt genom bomullstrosorna under den plisserade
kjolen innan hon skyndar ut till sin kvittrande patrull av småflickor. Det får
lustan att pirra på nytt i dem båda och Gunilla ger honom en lekfull klatsch på
ollonet med fingertopparna.
Om barnet som inte ville bli till talar de inte
alls, innerst inne känner nog bägge att det som skedde ändå var det bästa som
kunde ske. Även deras skolor har förlåtit dem, möjligen tog läroverkets rektor
och kollegium varning av gymnasisten Alice som relegerades då hon blev med
barn, med en lärare till på köpet viskades det, och som några dagar därefter
kastade sig framför norrgående snälltåget till Östersund och fick skyfflas upp
i småbitar från rälsen. Den misstänkte fadern, en yngre man som undervisade i
kemi och fysik, försvann från stan i samband med begravningen, så den gången
talade nog ryktet sanning. I dödsannonsen stod det att ”vår älskade Alice
hastigt lämnat oss i blomman av sin ungdom” och läroverket flaggade på halv
stång – det var precis som Jan Bodén sagt till Olle på Konditori Fågelsången då
han gick i självmordstankar. Ännu har ingen skrivit något drama om Alice och
hennes sorgliga öde – och skillingtryckens tid är förbi för länge sedan.
Men någonstans inom dem gnager en känsla av delad
skuld. Ibland ser de i smyg på varandra med ett besynnerligt främlingsskap i
blicken, ibland är det som båda hade kondom också på händer och läppar när de
kysser och smeker varandra, för några ögonblick kommer de inte varandra lika
nära som förut. Men det är som när ett moln skymmer solen, strax är allt som
förut igen och åter kan de hänge sig åt sina kroppars glädje.
Efteråt rullar Olle av gummit och sköljer det under
kökskranen – så många små Ollar, så många små Gunillor, så många små scouter
som rinner ner genom den gamla emaljerade silen, tänker han ibland och då
kommer frågorna tillbaka: Vem var han eller hon som aldrig blev till något? Hur
skulle han eller hon ha sett ut? Mörk, ljus, blåögd, som Olle, som Gunilla, en
pojke, en flicka? Han minns åter fostren i glasburkarna på Zoologiska museet,
om deras barn ändå hade hamnat i en sådan så kunde de ha gått dit på söndagarna
och tittat på burken ungefär som man går till kyrkogården där man inte ser
något alls av de döda men ändå ägnar dem så många vackra tankar.
Vi kan inte ses i morgon, säger Gunilla en kväll och
slätar till kjolen. Det kommer ett par amerikanska fysiker till institutionen
och jag har lovat att visa dem runt i stan. Kanske bjuder de på middag och då
blir det nog sent.
Olle betraktar henne, ser hur hon vuxit till kvinna,
yrkeskvinna, effektiv, förekommande, professionell. Han är nog lite svartsjuk
också, han är rädd för att förlora sin Stora Kärlek till en gästande amerikansk
fysiker som bjuder på flott dollarmiddag på Gillet eller Flustret. Han börjar
förstå hur Anna kände det när han själv gjorde sig fri, för övrigt en process
som är långt ifrån avslutad fast han inbillar sig det och fastän Anna allt
oftare söker tröst i Skriftens ord om att barnen skall överge både fader och
moder. Men Olle har övergett henne för tidigt, det är alltid för tidigt, allt
som har med Olle att göra kommer alltid att vara för tidigt för Anna.
Jaha, säger han nu till Gunilla. Det var ju bra att
jag fick veta det i förväg. Annars brukar du inte säga något utan bara lägga en
lapp åt mig. Hoppas att ni får det trevligt då.
Du behöver väl inte låta så sur för det, det ingår i
jobbet.
Han nickar och tänker på en strof han skrivit: ”En
fnurra på tråden, ett litet gräl, och avgrunder skilja genast själ från själ…”
Då han läste upp de raderna för Gunilla en gång för något år sedan tyckte hon
att det var bra formulerat.
Jag är inte alls sur, säger han nu.
Mer blir inte sagt för nu rasar blåvingarna in, kastar
sig över sin patrullchef som en flock tjattrande sparvar, fyller köket och
tamburen och tvingar Olle att retirera mot dörren, följd av deras undrande och
misstänksamma blickar. Vem är det där, vad gör han här, här skall inte finnas
några killar, detta är flickornas eget hus, KFUK, inte KFUM. Gunilla, du tänker
väl inte överge oss?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar