Pyramus och Thisbe
Pyramus et Thisbe, iuvenum pulcherrimus alter, altera, quas Oriens
habuit, praelata puellis…
Olle är tillbaka i gymnasiet och läser
latinsk kärlekslyrik. Under några sensommarveckor har han vuxit till en ung man
– syns det inte på honom? Så barnsliga och omogna klasskamraterna verkar, vad
vet de om kärlek, hur många av pojkarna kan som han identifiera sig med
Pyramus, med Tristan, med Romeo, och förstå deras bitterljuva trånad till
Thisbe, Isolde och Julia? Han skulle kunna berätta så mycket för dem, kanske
citera de vackraste raderna ur sina egna dikter: Som vaknad ur en dröm jag vandrar vid din sida; din ande återspeglar
ljuset, den kastar ej skugga; ej mörker, ej natt kan kring din varelse dväljas…
Men
skulle någon av dem verkligen förstå?
Anna gör det inte även om hon har förlåtit
honom och fortsätter att komma med mjölkchoklad och smörgåsar på en bricka
varje morgon klockan sju. Sixten skulle kanske förstå, för det är väl som Anna
säger, det erotiska har Olle fått efter honom. Oden skulle nog också förstå,
han som inte har glömt hur det är att vara ung, han har redan hälsat Olle
välkommen till ett nytt läsår då de möttes i en av korridorerna. Men han sade
inget om Citronil och kanelbulle på Konditori Fågelsången och Olle sade heller
inget om att han nyss tagit steget från pojke till man. Men han gissade att det
allseende ögat kunde läsa det i hans egna ögon, i hans hållning och i hans sätt
att säga: Goddag magistern, trevligt att ses igen. Hur har sommaren varit?
Äntligen har Olle presenterat sin kärlek
för Anna och Sixten, det gick bättre än han och Gunilla hade vågat hoppas och
blev en ganska formell tillställning ungefär som på den tiden då Arne kom hem
med sina sjuksköterskor, kaffe och kakor vid pelarbordet men ingen kakaolikör.
Ni är ju så unga båda två, tänk på vad ni
gör, förmanade Anna. Först och främst måste ni tänka på skolan, särskilt Olle
som ska ta studenten. Pussar och kramar får man vänta med tills man tagit
studenten. En bättre pojke än Olle kan ingen flicka få, alltid så snäll och
glad och duktig.
Inte alltid snäll och glad och duktig,
tänker Olle. Inte när du spyr galla över Gunilla och mig i din svartsjuka, då
önskar jag att du vore död, och jag vet att det inte är snällt av en son att
önska livet ur sin egen mor. Just nu hycklar du, nu vill du visa vilken god mor
du är, och jag borde vara tacksam att du håller tand för tunga. Men lika fullt
gör det ont i mig då jag ser ditt falska leende, nästan lika ont som när du
spottar på vår kärlek och kallar Gunilla slyna och luder.
Några
gånger efter den officiella presentationen har Gunilla och Olle älskat i köket
uppepå, tysta som möss, och naturligtvis var hyresgästen inte hemma, hade han
varit det skulle de inte ha vågat. Deras kärleksmöten måste ske i största
hemlighet, de är husvilla och påpassade, quoque
magis tegitur, tectus magis aestuat
ignis, elden, ju mera fördold, dess hetare glöder i lönndom… Publius
Ovidius Naso visste också vad kärlek är.
Ofta går de på bio och ser sin egen
passion spelas upp i svartvita melodramer. Efter det stora kriget och allt
dödande finns det åter tid för kärlek på filmduken, de ser Under Paris himmel, Bittert ris och Maria Candelaria. I mörkret under duffeln kramar Gunilla sin
älskades mandom medan Olle smeker insidorna av sin älskades lår. På sista raden
en vardagskväll är det sällan fullt, där kan åtrån stillas på tusen sätt, på
duken älskar Serge Reggiani med Anouk Aimée, Raf Vallone med Silvana Mangano,
Pedro Armendariz med Dolores del Rio, det är Olle och Gunilla i docentens
sovrum med fönstret på glänt ut mot sommarnatten, vilken vacker scen det kunde
ha blivit i regi av Cocteau, Cayatte eller Duvivier.
En annan gång är Gunilla en huldra, de har
gömt sig i Olles skog, det är alldeles mörkt ute, för kallt och vått på marken
för att ligga och älska. Hennes rygg pressas så hårt mot tallstammen att hon
nästan uppgår i den, hon har lyft kjolen så att han kan tränga in i henne, det
är obekvämt och ruggigt, det droppar höstfukt från tallgrenarna, ibland faller
några fjolårskottar rakt i huvudet på dem och de måste skratta åt sin hemlösa,
obekväma oktoberkärlek.
Till Ulla-Britt vill de inte gå, de ses alltmera
sällan, vänskapen har fått sig en törn och nu skulle det aldrig falla
Ulla-Britt in att gå timslånga promenader bara för att låta Olle och Gunilla
släcka sina lustar i hennes säng. De går ofta förbi doktorsvillan och ser
ljuset i källarfönstret, men värmen därinne tillhör inte längre dem. De är
hemlösa som livnär sig på kärlek och kyssar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar