Trälekens sång
SAMMA SOMMAR cyklade Sixten, Anna och Olle till Egilsbo, det var en varm söndagsmorgon utan ett moln på himlen, och på pakethållarna hade de väskor med smörgåsar och ett par termosflaskor, en med kaffe och en med mjölkchoklad. I väderleksrapporten hade man lovat vackert väder för flera dagar framåt och det var inte varmt nog för värmeåskväder, annars skulle Anna aldrig ha gett sig ut på en sådan långtur. Efter Gamla Uppsala vek de in på småvägar för att slippa biltrafiken, och när de närmade sig Västanmyra blev vägarna ännu smalare, och då och då stannade Anna och berättade för Olle om sin barndoms landmärken.
Här är Pisstallen, vid den höll fororna som kom från stan och de som var på väg dit. Där tog gubbarna en sup och kissade tillsammans innan det bar av igen. De var snuskiga på den tiden och använde fula ord, men de visste väl inte bättre.
Här är stenen där jag brukade sitta som liten flicka och vänta på att far skulle komma med skjutsen och då fick jag åka med sista biten hem, det var så roligt. Allra roligast var det på vintern då han kom i släden, oj vad det gick fort när Blacken drog.
Här är gläntan där jag mötte den stora älgtjuren som nog inte var någon riktig älg, för först stod han där tätt inpå och fnös och jag sa: Snälla älgen, döda mig inte, jag är bara en liten flicka som inget ont har gjort, och då förvandlades älgen till en stor enbuske, det är nog den som står där, tänk att den kvar ännu. Jag minns det som igår, det var i skymningen, enbusken har inte vuxit så värst mycket sedan dess ser jag, den var stor redan då.
Och Sixten berättade vad som hänt honom i skymningen en gång då han var liten, det var på gården vid Götgatan, då kom Svarta Damen i sorgflor och allt. Ljudlöst rörde hon sig och försvann in i grannhuset, och nästa morgon fick han höra att fru Nordin som brukade ge honom karameller var död.
Det är mycket man inte kan förklara fast man har sett det själv, sade han eftersinnande och Anna nickade och sade att det stämde nog, åtminstone förr i tiden.
Cykelturen till Egilsbo var som en resa tillbaka i tiden för både Anna och Sixten. De tycktes återfinna sig själva i barndomen, var och en på sitt håll fast mest var det förstås Annas barndom nu, och minnena gjorde dem mjuka och vänliga både mot sig själva och mot varandra. Det här är mina föräldrar på riktigt, tänkte Olle, sådana de var en gång innan vuxenlivet och dess stilla förtvivlan förstelnade dem. Han gladdes med dem, han som själv höll på att samla minnen som proviant för framtiden.
Nu stod de på tunet under eken som han hade hört så mycket berättas om men aldrig sett. Dess grenar var nästan lika tjocka som tallstammarna i skogsbrynet, en av dem hade underliga ärr i barken som efter grova rep som skavt, det var nog från den grenen man hade hängt trälarna för att blidka guden Frö. En lätt vind drog genom den väldiga kronan som surrade av bin och flugor, och Olle hörde alldeles tydligt något som lät som klagande viskningar, men varken Sixten eller Anna tycktes göra det.
Du ska inte vara rädd, Olle, sade Anna. Idag finns här inga spöken, bara herr och fru Karlsson som köpte Egilsbo av min far. God dag fru Karlsson, jag är Anna om fru Karlsson kommer ihåg, Karls Anna. Och Sixten här är min make och det här är Olle, vi har cyklat hela vägen från Pettersberg i Uppsala så att jag fick visa Olle var jag bodde som liten. Får vi se oss omkring en stund, vi ska inte besvära.
Det blev kaffe i salen där ingenting hade ändrats på fyrtio år, till och med ett par av de gamla skänkskåpen stod kvar, sade Anna, och nu var de värda mycket pengar. På ett av skåpen fanns det några ljusblå slingor och årtalet 1723 målat i vitt. Tänk en sådan far hon haft som låtit allt detta gamla och värdefulla gå sig ur händerna och dött fattig som en torpare.
Men det har inte alltid varit lätt att bo här ska Anna veta, säger fru Karlsson som är blind på ena ögat, det är alldeles gråvitt och mjölkigt och stirrar rakt fram, medan det andra ögat rullar runt hela tiden som för att hinna se för två. De första åren, säger hon, var rent hemska med allt oknytt som väsnades ute på backen och till och med härinne ibland.
Herr Karlsson stryker sin orakade haka så att det raspar om den vita skäggstubben och sörplar kaffe från fatet. Mellan de glesa gula framtänderna håller han en sockerbit, handen darrar, gräddkaffet stannar nätt och jämnt kvar på fatet.
Nej, säger han sakta och ställer ner fatet på vaxduken, det var något med tomten som Annas far pratade om. De hade visst flyttat timmerboden därute när de byggde till logen, men det skulle de aldrig ha gjort för tomten hade visst sitt hem under ena hörnstenen, så det blev ett herrans liv på honom.
Herr Karlsson skrockar och häller upp mer kaffe på fatet. Sixten frågar hur man kom till rätta med saken. Herr Karlsson pekar ut genom fönstret, vars glas har runnit sedan 1700-talet och skiftar i grönt som om det har sugit åt sig och konserverat ljuset av ett par hundra somrar. När Olle vrider en aning på huvudet rör sig hela världen där utanför som om den också var flytande, tittar man länge vet man snart varken upp eller ner, varken då eller nu.
Ser han stenhällen där borta, säger herr Karlsson. De fick lägga tillbaka den på sin gamla plats, det var den gamla hörnstenen, under den bodde de, tomtarna, sedan höll de sig lugna. Det är i alla fall vad man berättade för oss.
Såg tant och farbror tomtarna? frågar Olle.
Fru Karlssons enda seende öga snurrar ett halvt varv från fönstret till pojken som sitter där med ett dåligt diskat saftglas, halvfullt med hemkokt hallonsaft som är grumlig och lite jäst.
Jo nog gjorde jag väl det, säger hon hemlighetsfullt. Men det var länge sedan nu. När det elektriska kom försvann de allesammans, det var som om de inte tålde det elektriska, inte vet jag.
Sixten nickar och Olle nickar också, de har ju båda läst i Elektriciteten och uppfinningarna och vet att elektriciteten har de märkligaste egenskaper.
Jag kommer ihåg den där stenen, säger Anna. Vi fick aldrig leka på den för far och mor därför att då kunde vi störa tomtarna, sa de. Men en gång satte sig min lillebror Gustav på stenen och kom in storgråtande och sa att någon hade slagit honom på kinden, hårt så att den var röd, det såg vi alla fast ingen mänska var därute. Då sa kära mor: Stackars lille pojke, att tomten kan vara så elak mot ett litet oskyldigt barn, och Gustav fick en bit toppsocker att suga på och då blev han glad igen.
Olle tackar artigt för saft och bullar och ber att få gå ut. Han går raka vägen till Träleken, ställer sig under den och lyssnar efter de mystiska ljuden som han hörde innan de gick in. Stammen är tjock, det behövs minst tre stora karlar för att famna om den, tusen år är eken säkert, och hängde man trälar i den måste den ha varit flera hundra år gammal redan på den tiden. Han rör vid barken, den känns varm och mjuk trots att den ser hård och grov ut som elefanthud, svartmyror kilar upp och ner, en del bär på bitar av grässtrån, andra på döda insekter större än de själva. Längre upp har en tjock gren fallit ner någon gång i forntiden, kvar finns bara ett svart hål omgivet av svullna barkkanter, det är som ett uråldrigt ärr.
Först hör han bara bina och de andra flygfäna som surrar i trädkronan, men plötsligt blandas sången från deras vingar med klagande viskningar, mycket svaga men fullt tydliga, det låter som kvävda rop från en annan tid, filtrerade genom årtusenden. Någonstans i lövverket hörs också ett knarrande ljud, det kan vara ett par grenar som gnids mot varandra men det kan lika väl vara ljudet av en grov repsnara som skaver i barken.
Olle stirrar upp mot den gröna trädkronan, han väntar sig att få se en människa hänga där ovanför som gubben Grönberg hängde i björken, men där finns ingen. Han stirrar mot det svarta ärret, det liknar en tom ögonhåla. Han håller för öronen med båda händerna för att stänga ljudet ute, men det hjälper inte, viskningarna tränger ändå in i hans huvud och han känner en besynnerlig iskyla som börjar i benen och sakta sprider sig uppåt genom kroppen.
Just som han tänker springa därifrån ser han Sixten och Anna komma ut på förstubron med fru Karlsson. Förtrollningen bryts, han kan ta händerna från öronen, iskylan försvinner och allt är som förut, idel sommar, insektssurr och solsken.
Olle berättar inget om vad han upplevt, det förblir en hemlighet som han lägger längst ner på bottnen i minnenas skattkista. Under färden tillbaka till Pettersberg har han god tid att fundera över tillvarons mysterier. Är det bara barnen som ännu har förmågan att ta emot de hemliga budskapen från andra tider och andra världar, allt det som de flesta vuxna avfärdar som skrock och vidskepelse? undrar han.
När Sixten var pojke såg han Svarta Damen bringa dödsbud till en granne, när Anna var liten mötte hon en stor älgtjur som förvandlades till en enbuske. Nu var de vuxna och trodde inte längre på vad de själva hade sett, åtminstone påstod de det, men minnena hade de ändå bevarat. För all del, Anna trodde fortfarande på Gud och det gjorde ju många andra vuxna människor också, men Sixten gjorde det inte, han trodde på elektriciteten och uppfinningarna och på Sovjetunionen.
Hur Olle än trampar på sin vinröda Mustang och funderar så blir han inte ett dyft klokare. Det finns ingen rimlig förklaring till vad han upplevde då han under några ögonblick stod som förstenad under Träleken, det enda han med säkerhet vet är att han verkligen hörde ljuden och viskningarna och att han aldrig kommer att glömma dem. Det är som med potatisbaggen han fick av Nå-gubben – ena dagen fanns den där i sin ask, nästa dag var asken tom. Eller som med Åsa som så skamlöst förförde honom för att kort därefter försvinna till Stockholm när Olle inget högre önskade än att bli förförd igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar