Massor av sjuksköterskor och vita möss
IBLAND KOM ARNE hem med flickor. De såg allesammans likadana ut, tyckte Olle, blonda och bleka som sparrisstjälkar där de satt uppsträckta i finrumssoffan vid pelarbordet vars blanka skiva speglade kristallkronan. Arne hämtade dem på sjuksköterskehemmet, och Sixten och Anna mönstrade dem uppifrån och ner, utifrån och in, var det här kanske den blivande sonhustrun som skulle föda deras första barnbarn? Föräldrarna gjorde sig till och visade upp sina soligaste sidor och ibland bjöd Sixten på kakaolikör till kaffet, så märkvärdigt var det. Olle försökte klä av flickorna med blicken men fann inget upphetsande hos dem, de var som Margareta Skoglund, alldeles vanliga och alldagliga. Det största felet med dem – förutom att de var Arnes flickor – var dock att de var blivande sjuksystrar som lärde sig ge vaccinationssprutor och ta blodprov och plåga folk på tusen andra sätt.
Som riktigt liten hade Olle haft en förträngning i ändtarmen, en polyp hette det, och han kunde få sitta i timmar på pottan innan han lyckades övervinna smärtan och göra det som skulle göras. Det var som när Sixtens hemorrojder svullnade och började blöda, det gjorde gruvligt ont att skita. Till slut blev det sjukhuset och operation, av den mindes Olle inget annat än att en sjuksköterska som liknade Arnes flammor kvävde honom med en narkosmask som luktade äckligt och sött varpå en liten ilsken tomtegubbe rände en glödande järnstång in i stjärten på honom tills han brann upp. Det var som att spetsas på en påle av furst Vlad, se Pålning som det stod i Olles och Ulfs tortyrlexikon, fursten som tog en så fruktansvärd hämnd på de homosexuella turkar som våldtagit honom. Olle visste hur det kändes.
Nästa sjuksköterska, då var han tio år gammal, påpekade att han hade ovanligt långa ögonfransar innan hon kom med samma sorts mask och sade till honom att räkna till tjugo. Hur långt han räknade kom han inte ihåg, men tomtegubben var där igen, den här gången för att ta polyper bakom näsan, ett förvridet skråpukansikte och en luden hand som höll en tång som både glödde och dröp av blod. Efteråt spydde Olle i flera timmar, till och med på bussen hem, och Anna satt med näsduken under hakan på honom och berättade för medpassagerarna att hennes lille Olle hade opererats för polyper bakom näsan och varit så duktig. Det var smärtsamt och blodigt och munnen smakade plåt, han kom ihåg alltsammans så fort han luktade i eterburken som han stoppade fjärilar i – det var säkert äckligt för dem också, men de dog åtminstone och slapp att vakna mera.
Nej, sjuksköterskor var som en sorts bödelsdrängar, grymma och kalla och med falskt inställsamma leenden. Olle kunde inte begripa hur Arne var skapt som ville ha en sådan kvinna i sängen, när som helst kunde han ju få en spruta i baken av dem eller något ännu värre, och inte hade de mycket till bröst heller.
Efter bjudningen, när Arne och flickan gått, sade Sixten till Anna att det där var ju en rar och söt flicka och Anna sade till Sixten att nog kunde väl Arne hitta någon bättre, han som snart skulle bli ingenjör och allt. Olle hoppades för sin del att Arne skulle slå sig ihop med någon av de där sjuksköterskorna för gott och snart flytta hemifrån så att han kunde få överta köket uppepå och äntligen få ett eget rum.
Sedan började Anna blöda igen i underlivet, det hade hon gjort lite av och till på sistone, men den här gången slutade det inte och hon måste in till Akademiska sjukhuset, som Olle betraktade den sista anhalten på resan genom livet. Anna grät då hon tog farväl av Olle och sade att han inte skulle vara rädd för nu skulle professorn själv operera henne, men Olle mindes hur det hade gått för farmor som också hade opererats av en professor och han lovade sig själv att aldrig mera stiga in i ett dödsrum, om det så var hans egen mor som låg i det. Inte ens Sixten skulle kunna släpa in honom dit fast han var stark och hade brottats i sin ungdom.
Samma dag som Anna lades in kom en hemsyster. Kanske hette hon Stina eller något liknande som hemsystrar brukade heta, och hon försökte utan framgång tvinga Olle att äta havregrynsgröt på morgnarna som Sixten och Arne gjorde. För att slippa morgonmötet med Stina smet Olle iväg till skolan utan att äta något alls, det var kämpiga dagar tills Sixten talade förstånd med hemsystern. Men Olle bad aldrig om ursäkt för att han kallat henne en jävla satkärring, och smörgåsarna som han fick med sig till skolan smakade hemsyster. En del lyckades han byta bort med klasskamraterna som hade morsor som inte låg på sjukhuset och snart skulle dö sedan någon professor hade sprättat upp dem. Lars gillade inte vändstekt kallt ägg men det gjorde Olle, du får mitt ägg om jag får dina båda limpmackor med prickig korv, det gjordes många bytesaffärer på frukostrasterna i skolan. Men Douglas kunde aldrig byta bort sina knäckebrödsmackor med Slottssenap och strösocker som pålägg, sådana kulinariska konstigheter var det ingen annan som uppskattade än han själv.
Douglas hade för övrigt inte bara en alldeles egen smak när det gällde smörgåsar, han höll sig också med ett hundratal vita möss i källaren till moderns villa på Kåbo. Familjen hade flyttat till Uppsala från Stockholm, den bestod av fem pojkar med Douglas som yngste man och en mor som var tjockare än någon annan kvinna Olle hade sett och som undervisade i pianospel. Hon hade kolsvart hår och såg ut som en zigenarkärring, men alla hennes pojkar var linluggar efter en avliden och blond far. Hon klädde sig helst i knallröda sammetsklänningar och målade naglarna i samma färg, och då hon satt på pianostolen försvann den helt under hennes enorma bakdel så att man bara såg fyra tunna pelare som tycktes växa ut ur själva skinkorna. Villan var alltid fylld av sönderhackade småfalska Für Elise och Liebestraum som hennes elever försökte locka ur pianot, för det mesta med dålig framgång, och kanske var det därför som Douglas helst hölls i källaren bland sina vita möss, för dit ner nådde inte den hackiga pianomusiken.
Olle tillbringade åtskilliga timmar i hans sällskap, två pojkar som satt på varsin pinnstol medan mössen klättrade omkring på dem, lät sig klappas, parade sig, pissade och lämnade små torra visitkort där de fann lämpligt. Det var en besynnerlig känsla att låta sig bestigas av möss på det sättet, tyckte Olle, att känna deras små vassa fötter mot huden och i huvudet och att kittlas av de tunna nervösa morrhåren som ingående inspekterade ens mun, näsa och ögon.
Du får gärna ta hem några möss om du vill, sade Douglas som var en vänlig ung man. Fast det får du kanske inte för din morsa.
Jag vet inte, sade Olle. Hon ligger på sjukhus just nu. Hon är rädd för möss också, så det är nog inte så lämpligt.
Efter några månader berättade Douglas att nu kunde han inte ge bort några möss mera för alla hans möss var döda. På morgonen då han gick ner i källaren för att se till dem märkte han att det var alldeles tyst, det varken krafsade, kilade eller pep, och då han öppnade dörren till musrummet var hela golvet täckt av en vit matta av idel döda vita möss.
Det såg ut som om det hade snöat därinne, sade han. Kanske var det en sjukdom som drabbat dem, för ingen var blodig eller så, de bara låg där döda med bukarna i vädret och de små klorna kampaktigt krökta.
Jag eldade upp dem alla i värmepannan, skyfflade in dem, det var hemskt, jag orkade inte räkna dem men det var över ett hundra, det är jag säker på.
Ska du skaffa nya? undrade Olle och såg att Douglas hade tårar i ögonen då han berättade om morgonens hemska upplevelse.
Nej jag ska aldrig ha några djur mera, sade Douglas. Jag vill inte att de som jag älskar ska dö ifrån mig. Det var likadant med farsan, jag älskade honom också och han dog. Därför är det så bra att inte morsan skaffat oss en ny farsa som sedan bara dör från en han också. Det är bättre att inte ha någon när han ändå snart ska dö.
Olle trodde att han förstod hur Douglas menade, men efter den stora musdöden talade de inte så ofta med varandra längre och Douglas började spela handboll i KFUM-laget, det var inget för Olle.
Anna överlevde operationen och blev kvitt ännu en cysta. Några söndagar måste Olle följa med till sjukhussalen där det låg sju andra kvinnor som var lika bleka som hans mor, och de log mot honom med ögon matta av smärta medan Anna kvittrade som en vårfågel och förkunnade att nu får jag besök av maken och min yngste son Olle som går på läroverket, så roligt. Och de andra kvinnorna instämde och låtsades bläddra i veckotidningar medan de tjuvlyssnade.
Sedan grät Anna en skvätt därför att hon hade återsett sin lekkamrat Elsa från Västanmyra på sjukhuset, men bara någon timme hade de fått vara tillsammans, sedan blev Elsa också opererad i underlivet men det var kräftan och nu var Elsa död.
Jag var sex år, berättade Anna för Sixten och Olle, och Elsa ville att vi skulle gå och plocka smultron. Jag blev så glad, tog fram en kaffekopp ur porslinsskåpet och så bar det iväg och smultron hittade vi. Men det värsta var att mitt långfinger började göra mycket ont och det var alldeles rött och svullet och hade fastnat i örat på kaffekoppen. Slå sönder koppen, sa Elsa, och det gjorde jag men örat gick inte sönder, det satt kvar på fingret, och Elsa sa att nu får du gå med detta på fingret i hela ditt liv. Då blev jag arg och grät och sprang hem till mor. Ja, kära mor tog fram ett handfat och en tvål och då gled det otäcka kaffekoppsörat bort som genom ett trollslag. Minns du hur glad du blev, sa Elsa till mig innan hon opererades och dog, och minns du att vi grävde ner det där örat i sågspånet i vedboden så att vi aldrig mera skulle få se det. Nu är Elsa borta, det är väl konstigt, först sitter vi hos varandra och berättar och sedan ligger hon död nere i bårhuset och jag får aldrig se henne igen. Om vi inte möts i himlen förstås, för Elsa var alltid så snäll fast hon fick en elak karl som slog henne.
Det dröjer nog ett tag innan du träffar Elsa igen, sade Sixten filosofiskt.
Nu då Anna hade berättat om Elsa kunde Olle berätta att han ville ha ett par långbyxor av svart manchester, det måste man ha då man började gymnasiet. På den tiden var det nämligen byxorna som mera än någonting annat markerade en pojkes inträde i vuxenvärlden. I småskolan gick pojkar i kortbyxor och knästrumpor, till hösten blev det gråbruna långstrumpor och livstycke, på vintern tjocka skidbyxor med spännen nertill så att man kunde stoppa dem innanför raggsockorna, då stannade snön kvar på sockkanterna och frös till ärtstora iskristaller som var omöjliga att borsta bort. I realskolan ersattes skidbyxorna av golfbyxor och rutiga knästrumpor och samma iskristaller sög sig fast som vinteriglar vid de nervikta raggsockorna. I gymnasiet måste man ha långbyxor, helst av smalspårig manchester i mörkblått eller svart, pjäxor på vintern, då boade vinteriglarna i byxslagen. En del av dem smälte i bussvärmen, men på vägen hem från busstationen frös de igen och fick sällskap av nya, överallt fanns det byxpölar och raggsockor med våta skaft som luktade get.
Inte ska du väl ha svarta långbyxor, sade Anna från sjukhussängen. Nu när Elsa är död och allt.
Jo, sade Olle som väl inte förstod vad hans långbyxor hade med Elsas död att göra men inte heller bad om en förklaring. Och så önskar jag mig en vit polotröja och en pepitarutig blazer som Arne har.
De är så dyra, sade Anna. Fast om du hade läst fram så skulle du ju ha fått en mörk kostym förstås och de är ännu dyrare.
Olle ska inte gå och läsa hos någon jävla svartrock, deklarerade Sixten så att hela sjukhussalen hörde och mer än en Hemmets Veckotidning föll ner på sjukhusfiltarna.
Jag tror inte på Gud, sade Olle inte fullt så högt och då grät Anna en skvätt igen och sade att hon inte ville ligga där och skämmas för man och barn, så det var lika bra att de gick meddetsamma och lämnade henne ensam att dö som Elsa. Och rumskamraterna vred på huvudena och såg medlidsamt åt hennes håll.
När får du komma hem? sade Sixten.
I nästa vecka, sade Anna.
Det var bra, då skulle de snart slippa hemsyster Stina, tänkte Olle.
På vägen hem drack Sixten en pilsner på Café Skeppet och det var Margareta Skoglund som serverade. Hon kände inte igen Olle eller också låtsades hon inte göra det, men då och då sneglade hon åt hans håll och varje gång hon sneglade tittade Olle hastigt ner i glaset med Apotekarnes Pommac och blev het om öronen.
På kaféet satt också en av stans mer beryktade busar, Stam-Ärtan kallad, men så här tidigt på söndagen var han ännu nykter och Sixten kände honom. En gång, berättade Sixten, hade Stam-Ärtan spöat upp tre poliser innan han blev finkad och en annan gång, medan han gjorde värnplikten och stod vakt utanför regementet, ställde han ifrån sig geväret i vaktkuren, hängde hjälmen på bajonetten och skrev en lapp: ”Stam-Ärtan har gått ner till stan och fikat”. Han var en man i Sixtens smak.
Tack för pilsnern, sade Sixten till Margareta Skoglund och lade en krona i dricks på bordet.
Margareta Skoglund torkade av bordet och log rart mot Olle som skyndade sig att tömma sin Pommac. Sedan reste han sig hastigt och följde efter sin far till dörren.
Det är en trevlig kvinna den där servitrisen, sade Sixten när de kommit ut på gatan och styrde stegen mot Slottsbacken. Ett rejält fruntimmer. Jag ska fråga vad hon heter nästa gång jag tar en pilsner.
Olle var nära att avslöja sina kunskaper i ämnet Margareta Skoglund men i sista stund höll han tand för tunga. Det var ju tur att Sixten inte besökte Café Skeppet så ofta, tänkte han, och han ville absolut inte vara med när Sixten fick veta vem hon egentligen var – ludret som Hasse tog bakifrån medan hon talade i telefon.
Denna söndag spelade Frälsningsarmén på scenen i Slottsbacken. Då Sixten och Olle kom förbi stod en jättelik karl som påminde om Stam-Ärtan i talarstolen och berättade något för den församlade allmänheten. Han var kraftig och rågblond och hade ett lustigt stubbhår och han talade skånska.
I ett par års tid försökte jag få till stånd en match mot världsmästaren Max Schmeling, berättade mannen. Jag jagade honom faktiskt över hela Amerika men han var visst rädd för mig så det blev aldrig något världsmästarmöte.
Vet du vem det där är? sade Sixten till Olle. Jo, det är en av världens bästa fribrottare, Johan Richthoff. När jag var ung såg jag honom brottas flera gånger, vilka flygande maror han kunde ta! På sin tid var han lika stor som Harry Persson fast han var boxare förstås. Efter olympiska spelen, jag tror det var 1932, tre år innan du föddes, for han till Amerika för att tjäna pengar på catch-as-catch-can som fribrottning heter där. Nu reser han runt och predikar som moster Linnea, nåja, var och en blir väl salig på sin tro, men han var i ala fall en jävel till brottare i sin ungdom.
De lyssnade en stund till den gamle brottaren som brottats med alla utom sin Gud och Max Schmeling, och Olle hade sällan sett sin far så andaktsfull, han lade till och med en krona i bössan som en kvinnlig frälsningssoldat höll fram. Men då Johan Richthoff övergick från halv-nelson och höftkast till att tala om Jesus och himmelriket gick far och son hem till Syster Stina som hade kokat en riktigt god ängasoppa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar