lördag 5 september 2015

Berättelsen om Mors lilla Olle 28









Massor av sjuksköterskor och vita möss

IBLAND KOM ARNE hem med flickor. De såg allesammans likadana ut, tyckte Olle, blonda och bleka som sparrisstjälkar där de satt uppsträckta i finrumssoffan vid pelarbordet vars blanka skiva speglade kristallkronan. Arne hämtade dem på sjuksköterskehemmet, och Sixten och Anna mönstrade dem uppifrån och ner, utifrån och in, var det här kanske den blivande sonhustrun som skulle föda deras första barnbarn? Föräldrarna gjorde sig till och visade upp sina soligaste sidor och ibland bjöd Sixten på kakaolikör till kaffet, så märkvärdigt var det. Olle försökte klä av flickorna med blicken men fann inget upphetsande hos dem, de var som Margareta Skoglund, alldeles vanliga och alldagliga. Det största felet med dem – förutom att de var Arnes flickor – var dock att de var blivande sjuksystrar som lärde sig ge vaccinationssprutor och ta blodprov och plåga folk på tusen andra sätt. 
     Som riktigt liten hade Olle haft en förträngning i ändtarmen, en polyp hette det, och han kunde få sitta i timmar på pottan innan han lyckades övervinna smärtan och göra det som skulle göras. Det var som när Sixtens hemorrojder svullnade och började blöda, det gjorde gruvligt ont att skita. Till slut blev det sjukhuset och operation, av den mindes Olle inget annat än att en sjuksköterska som liknade Arnes flammor kvävde honom med en narkosmask som luktade äckligt och sött varpå en liten ilsken tomtegubbe rände en glödande järnstång in i stjärten på honom tills han brann upp. Det var som att spetsas på en påle av furst Vlad, se Pålning som det stod i Olles och Ulfs tortyrlexikon, fursten som tog en så fruktansvärd hämnd på de homosexuella turkar som våldtagit honom. Olle visste hur det kändes.
     Nästa sjuksköterska, då var han tio år gammal, påpekade att han hade ovanligt långa ögonfransar innan hon kom med samma sorts mask och sade till honom att räkna till tjugo. Hur långt han räknade kom han inte ihåg, men tomtegubben var där igen, den här gången för att ta polyper bakom näsan, ett förvridet skråpukansikte och en luden hand som höll en tång som både glödde och dröp av blod. Efteråt spydde Olle i flera timmar, till och med på bussen hem, och Anna satt med näsduken under hakan på honom och berättade för medpassagerarna att hennes lille Olle hade opererats för polyper bakom näsan och varit så duktig. Det var smärtsamt och blodigt och munnen smakade plåt, han kom ihåg alltsammans så fort han luktade i eterburken som han stoppade fjärilar i – det var säkert äckligt för dem också, men de dog åtminstone och slapp att vakna mera. 
     Nej, sjuksköterskor var som en sorts bödelsdrängar, grymma och kalla och med falskt inställsamma leenden. Olle kunde inte begripa hur Arne var skapt som ville ha en sådan kvinna i sängen, när som helst kunde han ju få en spruta i baken av dem eller något ännu värre, och inte hade de mycket till bröst heller.
     Efter bjudningen, när Arne och flickan gått, sade Sixten till Anna att det där var ju en rar och söt flicka och Anna sade till Sixten att nog kunde väl Arne hitta någon bättre, han som snart skulle bli ingenjör och allt. Olle hoppades för sin del att Arne skulle slå sig ihop med någon av de där sjuksköterskorna för gott och snart flytta hemifrån så att han kunde få överta köket uppepå och äntligen få ett eget rum.
      Sedan började Anna blöda igen i underlivet, det hade hon gjort lite av och till på sistone, men den här gången slutade det inte och hon måste in till Akademiska sjukhuset, som Olle betraktade den sista anhalten på resan genom livet. Anna grät då hon tog farväl av Olle och sade att han inte skulle vara rädd för nu skulle professorn själv operera henne, men Olle mindes hur det hade gått för farmor som också hade opererats av en professor och han lovade sig själv att aldrig mera stiga in i ett dödsrum, om det så var hans egen mor som låg i det. Inte ens Sixten skulle kunna släpa in honom dit fast han var stark och hade brottats i sin ungdom. 
      Samma dag som Anna lades in kom en hemsyster. Kanske hette hon Stina eller något liknande som hemsystrar brukade heta, och hon försökte utan framgång tvinga Olle att äta havregrynsgröt på morgnarna som Sixten och Arne gjorde. För att slippa morgonmötet med Stina smet Olle iväg till skolan utan att äta något alls, det var kämpiga dagar tills Sixten talade förstånd med hemsystern. Men Olle bad aldrig om ursäkt för att han kallat henne en jävla satkärring, och smörgåsarna som han fick med sig till skolan smakade hemsyster. En del lyckades han byta bort med klasskamraterna som hade morsor som inte låg på sjukhuset och snart skulle dö sedan någon professor hade sprättat upp dem. Lars gillade inte vändstekt kallt ägg men det gjorde Olle, du får mitt ägg om jag får dina båda limpmackor med prickig korv, det gjordes många bytesaffärer på frukostrasterna i skolan. Men Douglas kunde aldrig byta bort sina knäckebrödsmackor med Slottssenap och strösocker som pålägg, sådana kulinariska konstigheter var det ingen annan som uppskattade än han själv. 
     Douglas hade för övrigt inte bara en alldeles egen smak när det gällde smörgåsar, han höll sig också med ett hundratal vita möss i källaren till moderns villa på Kåbo. Familjen hade flyttat till Uppsala från Stockholm, den bestod av fem pojkar med Douglas som yngste man och en mor som var tjockare än någon annan kvinna Olle hade sett och som undervisade i pianospel. Hon hade kolsvart hår och såg ut som en zigenarkärring, men alla hennes pojkar var linluggar efter en avliden och blond far. Hon klädde sig helst i knallröda sammetsklänningar och målade naglarna i samma färg, och då hon satt på pianostolen försvann den helt under hennes enorma bakdel så att man bara såg fyra tunna pelare som tycktes växa ut ur själva skinkorna. Villan var alltid fylld av sönderhackade småfalska Für Elise och Liebestraum som hennes elever försökte locka ur pianot, för det mesta med dålig framgång, och kanske var det därför som Douglas helst hölls i källaren bland sina vita möss, för dit ner nådde inte den hackiga pianomusiken. 
     Olle tillbringade åtskilliga timmar i hans sällskap, två pojkar som satt på varsin pinnstol medan mössen klättrade omkring på dem, lät sig klappas, parade sig, pissade och lämnade små torra visitkort där de fann lämpligt. Det var en besynnerlig känsla att låta sig bestigas av möss på det sättet, tyckte Olle, att känna deras små vassa fötter mot huden och i huvudet och att kittlas av de tunna nervösa morrhåren som ingående inspekterade ens mun, näsa och ögon. 
     Du får gärna ta hem några möss om du vill, sade Douglas som var en vänlig ung man. Fast det får du kanske inte för din morsa.
     Jag vet inte, sade Olle. Hon ligger på sjukhus just nu. Hon är rädd för möss också, så det är nog inte så lämpligt.
     Efter några månader berättade Douglas att nu kunde han inte ge bort några möss mera för alla hans möss var döda. På morgonen då han gick ner i källaren för att se till dem märkte han att det var alldeles tyst, det varken krafsade, kilade eller pep, och då han öppnade dörren till musrummet var hela golvet täckt av en vit matta av idel döda vita möss. 
    Det såg ut som om det hade snöat därinne, sade han. Kanske var det en sjukdom som drabbat dem, för ingen var blodig eller så, de bara låg där döda med bukarna i vädret och de små klorna kampaktigt krökta. 
     Jag eldade upp dem alla i värmepannan, skyfflade in dem, det var hemskt, jag orkade inte räkna dem men det var över ett hundra, det är jag säker på. 
     Ska du skaffa nya? undrade Olle och såg att Douglas hade tårar i ögonen då han berättade om morgonens hemska upplevelse.
     Nej jag ska aldrig ha några djur mera, sade Douglas. Jag vill inte att de som jag älskar ska dö ifrån mig. Det var likadant med farsan, jag älskade honom också och han dog. Därför är det så bra att inte morsan skaffat oss en ny farsa som sedan bara dör från en han också. Det är bättre att inte ha någon när han ändå snart ska dö.      
     Olle trodde att han förstod hur Douglas menade, men efter den stora musdöden talade de inte så ofta med varandra längre och Douglas började spela handboll i KFUM-laget, det var inget för Olle.
    
Anna överlevde operationen och blev kvitt ännu en cysta. Några söndagar måste Olle följa med till sjukhussalen där det låg sju andra kvinnor som var lika bleka som hans mor, och de log mot honom med ögon matta av smärta medan Anna kvittrade som en vårfågel och förkunnade att nu får jag besök av maken och min yngste son Olle som går på läroverket, så roligt. Och de andra kvinnorna instämde och låtsades bläddra i veckotidningar medan de tjuvlyssnade.  
     Sedan grät Anna en skvätt därför att hon hade återsett sin lekkamrat Elsa från Västanmyra på sjukhuset, men bara någon timme hade de fått vara tillsammans, sedan blev Elsa också opererad i underlivet men det var kräftan och nu var Elsa död.
     Jag var sex år, berättade Anna för Sixten och Olle, och Elsa ville att vi skulle gå och plocka smultron. Jag blev så glad, tog fram en kaffekopp ur porslinsskåpet och så bar det iväg och smultron hittade vi. Men det värsta var att mitt långfinger började göra mycket ont och det var alldeles rött och svullet och hade fastnat i örat på kaffekoppen. Slå sönder koppen, sa Elsa, och det gjorde jag men örat gick inte sönder, det satt kvar på fingret, och Elsa sa att nu får du gå med detta på fingret i hela ditt liv. Då blev jag arg och grät och sprang hem till mor. Ja, kära mor tog fram ett handfat och en tvål och då gled det otäcka kaffekoppsörat bort som genom ett trollslag. Minns du hur glad du blev, sa Elsa till mig innan hon opererades och dog, och minns du att vi grävde ner det där örat i sågspånet i vedboden så att vi aldrig mera skulle få se det. Nu är Elsa borta, det är väl konstigt, först sitter vi hos varandra och berättar och sedan ligger hon död nere i bårhuset och jag får aldrig se henne igen. Om vi inte möts i himlen förstås, för Elsa var alltid så snäll fast hon fick en elak karl som slog henne.
     Det dröjer nog ett tag innan du träffar Elsa igen, sade Sixten filosofiskt.
     Nu då Anna hade berättat om Elsa kunde Olle berätta att han ville ha ett par långbyxor av svart manchester, det måste man ha då man började gymnasiet. På den tiden var det nämligen byxorna som mera än någonting annat markerade en pojkes inträde i vuxenvärlden. I småskolan gick pojkar i kortbyxor och knästrumpor, till hösten blev det gråbruna långstrumpor och livstycke, på vintern tjocka skidbyxor med spännen nertill så att man kunde stoppa dem innanför raggsockorna, då stannade snön kvar på sockkanterna och frös till ärtstora iskristaller som var omöjliga att borsta bort. I realskolan ersattes skidbyxorna av golfbyxor och rutiga knästrumpor och samma iskristaller sög sig fast som vinteriglar vid de nervikta raggsockorna. I gymnasiet måste man ha långbyxor, helst av smalspårig manchester i mörkblått eller svart, pjäxor på vintern, då boade vinteriglarna i byxslagen. En del av dem smälte i bussvärmen, men på vägen hem från busstationen frös de igen och fick sällskap av nya, överallt fanns det byxpölar och raggsockor med våta skaft som luktade get.
     Inte ska du väl ha svarta långbyxor, sade Anna från sjukhussängen. Nu när Elsa är död och allt.
     Jo, sade Olle som väl inte förstod vad hans långbyxor hade med Elsas död att göra men inte heller bad om en förklaring. Och så önskar jag mig en vit polotröja och en pepitarutig blazer som Arne har.
     De är så dyra, sade Anna. Fast om du hade läst fram så skulle du ju ha fått en mörk kostym förstås och de är ännu dyrare.
     Olle ska inte gå och läsa hos någon jävla svartrock, deklarerade Sixten så att hela sjukhussalen hörde och mer än en Hemmets Veckotidning föll ner på sjukhusfiltarna.
     Jag tror inte på Gud, sade Olle inte fullt så högt och då grät Anna en skvätt igen och sade att hon inte ville ligga där och skämmas för man och barn, så det var lika bra att de gick meddetsamma och lämnade henne ensam att dö som Elsa. Och rumskamraterna vred på huvudena och såg medlidsamt åt hennes håll.
     När får du komma hem? sade Sixten.
     I nästa vecka, sade Anna.
      Det var bra, då skulle de snart slippa hemsyster Stina, tänkte Olle.
     På vägen hem drack Sixten en pilsner på Café Skeppet och det var Margareta Skoglund som serverade. Hon kände inte igen Olle eller också låtsades hon inte göra det, men då och då sneglade hon åt hans håll och varje gång hon sneglade tittade Olle hastigt ner i glaset med Apotekarnes Pommac och blev het om öronen. 
     På kaféet satt också en av stans mer beryktade busar, Stam-Ärtan kallad, men så här tidigt på söndagen var han ännu nykter och Sixten kände honom. En gång, berättade Sixten, hade Stam-Ärtan spöat upp tre poliser innan han blev finkad och en annan gång, medan han gjorde värnplikten och stod vakt utanför regementet, ställde han ifrån sig geväret i vaktkuren, hängde hjälmen på bajonetten och skrev en lapp: ”Stam-Ärtan har gått ner till stan och fikat”. Han var en man i Sixtens smak.
     Tack för pilsnern, sade Sixten till Margareta Skoglund och lade en krona i dricks på bordet. 
     Margareta Skoglund torkade av bordet och log rart mot Olle som skyndade sig att tömma sin Pommac. Sedan reste han sig hastigt och följde efter sin far till dörren. 
     Det är en trevlig kvinna den där servitrisen, sade Sixten när de kommit ut på gatan och styrde stegen mot Slottsbacken. Ett rejält fruntimmer. Jag ska fråga vad hon heter nästa gång jag tar en pilsner.
      Olle var nära att avslöja sina kunskaper i ämnet Margareta Skoglund men i sista stund höll han tand för tunga. Det var ju tur att Sixten inte besökte Café Skeppet så ofta, tänkte han, och han ville absolut inte vara med när Sixten fick veta vem hon egentligen var – ludret som Hasse tog bakifrån medan hon talade i telefon.        
      Denna söndag spelade Frälsningsarmén på scenen i Slottsbacken. Då Sixten och Olle kom förbi stod en jättelik karl som påminde om Stam-Ärtan i talarstolen och berättade något för den församlade allmänheten. Han var kraftig och rågblond och hade ett lustigt stubbhår och han talade skånska.
     I ett par års tid försökte jag få till stånd en match mot världsmästaren Max Schmeling, berättade mannen. Jag jagade honom faktiskt över hela Amerika men han var visst rädd för mig så det blev aldrig något världsmästarmöte.
     Vet du vem det där är? sade Sixten till Olle. Jo, det är en av världens bästa fribrottare, Johan Richthoff. När jag var ung såg jag honom brottas flera gånger, vilka flygande maror han kunde ta! På sin tid var han lika stor som Harry Persson fast han var boxare förstås. Efter olympiska spelen, jag tror det var 1932, tre år innan du föddes, for han till Amerika för att tjäna pengar på catch-as-catch-can som fribrottning heter där. Nu reser han runt och predikar som moster Linnea, nåja, var och en blir väl salig på sin tro, men han var i ala fall en jävel till brottare i sin ungdom.
     De lyssnade en stund till den gamle brottaren som brottats med alla utom sin Gud och Max Schmeling, och Olle hade sällan sett sin far så andaktsfull, han lade till och med en krona i bössan som en kvinnlig frälsningssoldat höll fram. Men då Johan Richthoff övergick från halv-nelson och höftkast till att tala om Jesus och himmelriket gick far och son hem till Syster Stina som hade kokat en riktigt god ängasoppa.


Berättelsen om Mors lilla Olle 27







Islandsfallet i Uppsala

Margareta Skoglund


VID MIDDAGSBORDET  berättar Sixten om Hasse som har börjat arbeta på Bruket, han är son till en handelsresande i skor som Sixten kände i unga år. Handelsresanden är död men hans fru lever och sonen har ihop det med ett luder i Uppsala som han tar bakifrån medan hon talar i telefon, det har Hasse själv berättat. Ludret heter Margareta Skoglund och får aldrig nog med karl, änka lär hon vara, precis som Hasses egen mor. Sådana människor det finns, ska du säga som haft så många, säger Anna, berätta inte om sådana där dumheter när pojken hör det, äh det gör väl inget, går du till henne så tar jag ut skilsmässa, vem fan har sagt att jag ska gå till henne, det är ju den där Hasse som hålls med henne, åh ni kan nog dela på henne som du delade på den där snuskiga Lisa med din buksvåger Larsson, jag fick höra det på omvägar, sluta gapa nu kärring, jag har i alla fall inte lagt upp mig för andra karlar, tyst med dig säger jag, kandidaten är hemma och kan höra. Olle, ge mig lite mer potatis.
     I flera dagar smakar Olle på namnet Margareta Skoglund och drömmer fram en kvinna som förenar det bästa hos Åsa med det bästa hos Nana och alla de andra Parismodellerna i tidningen Kavalkad. Han gör till och med en teckning av henne men kasserar den omedelbart, den är inte värd ens en krona, ingen konstnär förmår göra Margareta Skoglund rättvisa, det är Olle övertygad om.       Han bläddrar i telefonkatalogen.
      Vem ska du ringa till? undrar Anna.
       Ingen särskild.
       Jo, hon finns i verkligheten, Skoglund, Margareta, Fru, Sätergatan 15. För tio kronor som Olle stulit ur Annas portmonnä inhandlar han en bukett krysantemer i Dahlgrens blomsteraffär och textar ”Från en okänd beundrare” på kortet som är dekorerat med både rosor och fåglar. Han hade velat vara mera rakt på sak och till exempel skrivit ”Jag vill knulla med Er” alternativt ”Jag vill ta Er bakifrån” – men tänk om expediten tjuvläste på kortet, det är en äldre dam som ler vänligt mot den unge mannen medan hon slår in blommorna. Olle är ändå röd i ansiktet då han lämnar affären och han cyklar en omväg eftersom han skolkat från skolan och måste hålla sig undan de stora gatorna där det finns risk att han möter någon av lärarna. 
     På grund av omvägen tar det honom en kvart att cykla till Sätergatan och ytterligare fem minuter att bestämma sig för att öppna porten till det ganska nybyggda hyreshuset. M SKOGLUND bor på tredje våningen, det är sex halvtrappor och sexton steg mellan varje våning, men klockan är bara elva på örmiddagen och ingen människa syns till, han har missat både historian och dubbellektionen i geografi för M Skoglund, yrke hora.
     Så står det inte på skylten ovanför brevinkastet men det är vad det borde stå, tycker Olle. Med ett pekfinger som darrar ringer han på och lyssnar efter ljudet av höga klackar mot ett blänkande parkettgolv. I stället hör han vad som mest låter som ett par alldeles vanliga hasande tofflor, men på väg mot dörren är de. Dörren öppnas och där står hon, en liten blond kvinna klädd i vit blus och svart kjol som en servitris och inte särskilt vacker eller åtråvärd på något sätt. Håret är kortklippt, ögonen grågröna, läpparna smala och omålade. Olle stirrar på henne och Margareta Skoglund stirrar tillbaka från Olle till blombuketten som han håller framsträckt med en lätt darrande hand.
     Blommor till fru Skoglund, säger Olle snabbt och sluddrigt och känner hur rodnaden stiger ända upp till hårfästet.
     Jaha, säger Margareta Skoglund. Från vem då?
     Det vet jag inte, jag kommer från Dahlgrens Blommor.
     Vänta så ska du få en slant.
     Det behövs inte, tack.
     Här är en krona, var så god och tack ska du ha.
     Olle bockar och skyndar nerför trapporna, tre gånger sexton steg gör fyrtioåtta, tänk att fyrtioåtta trappsteg kan vara så många då man är på väg upp till en drömkvinna och så få då man inser att man har kastat bort tio kronor på en illusion – eller nio i alla fall om man skall vara noga, för han fick ju en krona tillbaka. Men det var inte alls så det skulle vara, horor som den där Hasses Margareta Skoglund brukar ta betalt för att man får ta dem bakifrån medan de talar i telefon, de har inte för vana att ge bort sina inknullade pengar.
     Läroverksmössan med den blåa randen ligger fastklämd på pakethållaren och hånskrattar åt honom med sin blanka skärm. Han trycker ner mössan på huvudet för att slippa se den och cyklar in mot centrum i en privat dimridå lika tät som röken från militärens övningsgranater den gången han hamnade mitt i ett låtsaskrig i Stadsskogen och höll på att cykla mot en tall. Han är så förvirrad att han nästan cyklar rakt på Fyrans spårvagn när den kommer plingande i det farliga hörnet vid Bäverns gränd. Det är den enda av Uppsalas spårvagnar som fortfarande går genom stan, upp till regementet. 
    På Islandsbron drar han upp cykeln på trottoaren, tittar ner i det bruna skummande vattnet och önskar att han vore död eller åtminstone fem år äldre. Några bassar från regementet passerar, de är fem år äldre och säkert lyckliga för det. Kanske vet de var Lillemor finns, flickan som lekte doktor med Olle, kanske gömmer hon sig bakom pissoaren vid Svandammen och kanske är hon villig att ge honom tröst för gammal vänskaps skull och en krona. Bassarna tar dock ingen notis om Olle, de går in på Café Skeppet för att dricka pilsner.
    Då Olle vänder sig om står Oden där och betraktar honom med sitt enda seende öga. Olle känner sig som den amerikanske soldaten som mötte ryssen på bron över Elbe och inte visste vad han skulle säga. Till slut säger han vad som förväntas av honom, God dag magistern, men hans röst är så svag att ljudet från vattenfallet nästan dränker den.
    Du har inte varit i skolan i dag Olle, säger Jan Bodén och ser bekymrad ut. Vad gör du här?
    Olle vet inte vad han skall svara. Han kan ju inte gärna berätta vad han haft för sig eller säga att han stått och funderat på att hoppa i ån om han inte blev fem år äldre inom de närmaste minuterna.
     Har det hänt något? frågar Oden. Kom med så får vi pratas vid.
     Han tar med sig Olle till Konditori Fågelsången, det ligger mitt emot Svandammen, och den enda fågelsång man hör där är ändernas snattrande blandat med måsskrik men namnet är vackert ändå. Oden bjuder Olle på en Citronil med kanelbulle, själv dricker han kaffe och puffar på sin krokiga pipa, han röker Riks Shag och fingrarna är gula av nikotin. Han säger att det är svårt att vara ung ibland, själv är han nyss trettio fyllda och inte det minsta arg på Olle, han vill bara veta om det har hänt honom något som han kanske kan hjälpa honom att reda ut. Olle svarar enstavigt på hans frågor, han är fortfarande överrumplad, skall det bli en anmärkning för skolk och gnäll där hemma över hur otacksam han är mot sin stackars mor? 
     Oden frågar om han har det besvärligt hemma, nej det har han väl inte, om han är sjuk, nej det är han väl inte, om han tycker att det är tråkigt i skolan, nej det tycker han väl inte, vad är det då, inget särskilt, så då är det bara att du är ung och lite vilsen i tillvaron som man brukar vara i din ålder, ja så är det nog.
     Det är bra, säger Oden. Jag kommer ihåg hur det kunde vara, det gör inte alla vuxna och det är synd, speciellt när de är lärare, tycker jag. Därför säger vi inget om det här till någon, jag suddar i närvaroboken, det får bli vår lilla hemlighet. Och vill du någon gång berätta något för mig så vet du att jag alltid är beredd att lyssna. Ofta räcker det ju med att man har någon som lyssnar när man har det besvärligt. Adjö med dig nu Olle, i morgon kommer du till skolan, lova mig det.
      Det gör Olle. Han tar i hand och tackar och bockar också, och Oden klappar honom kamratligt på axeln. 
      När Olle cyklar hem orkar han trampa halvvägs uppför Carolinabacken innan han måste hoppa av cykeln, han känner sig nästan lika stark i benen som Svängis Johansson som vinner Slottsrundan varje år. En cykel med Torpedonav och tre växlar vore något att ha, det har Arne numera, hans cykel är en ljusblå Crescent med blanka aluminiumskärmar som han själv har tjänat ihop. 
      Nerför den här backen skall Olle springa en sista april om fem år med den vita studentmössan på huvudet, och medan han springer skall han med tacksamhet tänka på Oden den allvise som blev hans vän på Konditori Fågelsången och hjälpte honom att cykla uppför halva Carolinabacken därför att han inte hade glömt hur det är att vara ung.

Berättelsen om Mors lilla Olle 26






En sann kristen och Oden


SKOLAN VAR INTE HELLER sig riktigt lik, och det berodde inte bara på att Ulf hade fått sitta kvar och måste gå om en klass och att Olles nya bänkkamrat var en plugghäst som hette Örjan och skulle bli präst. Några av lärarna var så gamla att de i sin ungdom hade haft Sixten som elev, han kom ihåg dem som unga män, för Olle var de struttiga gubbar med mjäll på kragen, väst med klockkedja och skor som knarrade hotfullt då de marscherade fram och tillbaka i klassrummet under skrivningarna. Ibland slog någon av dem sönder pekpinnen mot katederkanten för att få tyst i klassen, och några hade hårda nypor även om de slutat utdela hurrilar. Att vrida om ett öra gjorde också verkan, och gymnastikläraren kapten Holm var alltjämt beväpnad med en repstump som stundom träffade baken på en trög gymnast. 
    Olle klarade sig från den sortens bestraffningar genom att maska i smyg, och Sixten hade lovat att han personligen skulle nita den där nazistjäveln till gymnastiklärare om han gav sig på Olle, där fanns en trygghet för den som hatade allt vad gymnastik hette. 
     Nu gick trotjänarna i pension en efter en men inte kapten Holm, han var odödlig som Bertil Uggla som ledde morgongymnastiken i radio, och klassföreståndaren Lagerberg som undervisade i svenska och kristendom blev sjuk och en morgon hängde flaggan på halv stång och rektorn meddelade högtidligt och med darr på stämman att adjunkten Frans Lagerberg hade gått bort.
     Olle sörjde honom inte. Ända sedan uppropet i första klass hade han tyckt illa om Frans Lagerberg. Han var en religiös och hymlande akademiker som inte klarat av att bli vare sig lektor eller präst, och med tiden förstod Olle att Lagerberg kände sig misslyckad och kompenserade sin stilla förtvivlan genom att fjäska för professorssönerna och alldeles särskilt för biskopens ohängde Eskil, samtidigt som han gärna gjorde sig lustig över dem som var söner till borgare och arbetare, en sämre sorts söner i hans ögon.
     Jaha, sade Frans Lagerberg vid uppropet. Nu ska vi se vad herrarna är för ena. Adam Abler, din far känner jag personligen, han är ju professor i grekiska, en framstående kulturpersonlighet, sitt ner, Adam, tack. Och så har vi Per Allansson, vad gör din far?
     Han är docent i matematik, sade Per Allansson.
     Jaså jaha. Då är du också ett matematikgeni, förstår jag, tack och sitt ner. Näste man är Olle Andersson, du var mig en lång räkel, vad är din far för något?
     Han är kakelugnsmakare, sade Olle.
     Lagerberg log sitt överlägsna leende som ville han säga att här, mina herrar, har vi den första katten bland klassens hermeliner – men sådana får man tyvärr stå ut med nu för tiden.
     Kakelugnsmakare är inte fy skam, sade han. Om vi inte haft sådana skulle många framstående tänkare ha frusit och farit illa i sina studerkammare. Men Olle tänker förstås bli något annat än kakelugnsmakare eftersom han börjat läroverket.
    Jag skall bli författare, sade Olle.
    Aha, en proletärförfattare som Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg kanske, sade Lagerberg med en röst som dröp av ironi. De åtnjuter ju stor popularitet i de breda folklagren och ges en plats till och med i den offentliga debatten nu när allt har blivit så demokratiskt i vårt kära fosterland. Ja, då får vi väl se till att Olle lär sig skriva korrekt svenska så att han kommer någon vart i livet. Sitt ner, Olle. Näste man behöver ingen presentation, han är ju yngste son till biskopen, välkommen till vårt läroverk, Eskil!
     Frans Lagerberg och Olle lyckades hålla en sorts väpnad neutralitet genom åren. Olle hade lätt för att lära sig psalmverser utantill, vilket renderade honom åtminstone ett godkänt i kristendom, och han fick för det mesta bra betyg på sina uppsatser, det måste han hålla Lagerberg räkning för. Nu var Lagerberg död i en hjärtattack, kanske kom han till himlen och den gode Gud han talade så varmt om, fast han i grunden var en så uppblåst och elak person. 
     Det är sorgligt att inte alla elever deltar i morgonbönen därför att deras skolväg är längre än tre kilometer och de sålunda har laglig rätt till befrielse, sade han en gång. Vi människor behöver alla en stunds eftertanke och närhet till Gud innan arbetsdagen börjar. Men jag hoppas innerligt att även ni som är befriade från morgonbönen ber er aftonbön och inte glömmer att tacka Gud för ännu en skoldag – varför stirrade han på Olle då han sade det? Förstod han kanske att kakelugnsmakarens son var en hedning som lärde sig psalmverserna blott och bart som en tungans bekännelse och för att slippa Lagerbergs pikar eller sin mors jeremiader över hans okristlighet?
     Det kunde förresten vara intressant att få veta hur många av herrarna som går i kyrkan regelbundet, fortsatte Lagerberg. Ni som gör det, var så goda och räck upp en hand.
     Eskil var först, han var väl så illa tvungen, sedan viftade några till. Men de flesta satt orörliga och stirrade generade ner på sina bänklock liksom Olle, en skock syndare som försökte gömma sig för Guds ansikte eller åtminstone för hans ställföreträdares. 
     Frans Lagerberg nickade tungt.
     Tyvärr, sade han salvelsefullt, håller sekulariseringen på att utbreda sig i vårt land och det är socialismens fel. I stället för till vår frälsare Jesus Kristus söker sig människorna nu till Marx och Lenin och Stalin. I stället för att läsa Den heliga skrift läser man Das Kapital och hänger sig åt dryckenskap, tobaksrökning och andra lika vidriga laster. Men det säger jag eder, låt ingen bedra sig själv med den tanken att Gud i sin stora kärlek och barmhärtighet skall frälsa även dem som föraktar Hans nåd. Ty endast i Korsets ljus kan man se hur förskräcklig synden är. Betänk detta noga, mina herrar.
     Några veckor efter Lagerbergs frånfälle kom magister Bodén, Jan Bodén, han var inte adjunkt ännu och hade bara ett öga, därför döptes han till Oden av något kvickhuvud, kanske var det Lars, han kunde vara rolig ibland.
     Jag blev av med ögat när jag var i er ålder, berättade Bodén redan den första lektionen. En kamrat hade en slangbella, det var naturligtvis inte meningen att han skulle träffa. Nu har jag ett emaljöga men det irriterar ibland och då måste jag ta ut det en stund. Så här.
     Oden förde handen till höger öga, grävde lite och höll upp porslinsögat mellan tummen och pekfingret som ett fågelägg, medan den röda ögonhålan gapade tom. Sedan lade han protesen på katedern vänd mot klassen och förklarade att han på så vis kunde hålla ett öga på alla busar också då han skrev på svarta tavlan och vände ryggen mot dem. Hela klassen skrattade, men det var ett skratt som fastnade i halsen.

fredag 4 september 2015

Berättelsen om Mors lilla Olle 25

II

En gång drömde jag att jag var en fjäril. Jag flög glad omkring och tänkte inte på något annat än att vara en fjäril. Då vaknade jag med ens, och det stod klart för mig att jag var Chuang Chou. Men nu vet jag inte om jag är Chuang Chou som drömde att jag var en fjäril, eller om jag i själva verket är en fjäril som drömmer att den är Chuang Chou.
                                                                                                                               CHUANG CHOU









Nya tider och en aktstudie


NÄR DET ELEKTRISKA LJUSET lyste upp stugorna i stället för vaxljus och fotogenlampor försvann tomtar och troll och allt annat som dvaldes i deras grannskap, det hade nog fru Karlsson rätt i. I eken vid Egilsbo hängde sig trälarna kvar som barken vid trädet, men bara ett barns känsliga öra kunde höra deras klagan nu, så försvagade var de av brist på lyssnare. För det är ju så att det man inte tror på längre det finner för gott att försvinna, så var det med asagudarna, trollen och Svarta Damen, så var det med Kung och Drottning Löjtnantshjärta, med Cobra och med alla de andra gestalterna som följde Olle genom barndomen som fantasins skuggor. I deras ställe kom puberteten med bulnande finnar och en obestämbar oro som växte långsamt men obönhörligt i takt med fjunen på överläppen och hårstråna i skrevet. Olles röst djupnade, i sångprovet blev han befriad utan att han behövde äta skolkrita som en del andra gjorde för att slippa Glad såsom fågeln i morgonstunden och Fjäriln vingad.
     Tänk att du inte kan sjunga längre, suckade Anna. Du som hade en så vacker sångröst och sjöng Mors lilla Olle hos farbror Sven i Barnens brevlåda så att hela Sverige kunde höra dig, minns du det? Då var du bara fem år och farbror Sven sa att du var både rar och duktig. Snart är du stor, men glöm aldrig din stackars mor som har uppoffrat allt för att du ska få ta studenten.
     Samma vår grävde man upp vägarna i Pettersberg, för nu var samhället inkorporerat med stan och då måste kloakdikena läggas igen. De blommade redan av tussilago och kabbeleka och de porlade som små bäckar på sina ställen, men det tog stan ingen hänsyn till. Öppna kloaker var ohälsosamt, de hörde en svunnen tid till. Med dikena försvann också tistlarna och med tistlarna försvann fjärilarna, utom de som nöjde sig med vitkål och sallad och borrade fula bruna hål i bladen så att folk inte ville äta dem. Sjöströms bro behövdes inte längre, den som var så stark att en stridsvagn kunde ha rullat över den, det fanns heller inga hästar kvar vid regementet, de hade ersatts av Volvo terrängvagnar, och vedtravarna som gömt pilsnerflaskor försvann för nu var det oljeeldning som gällde. Gölen där Olle en gång hade fångat en simmande snok med fjärilshåven grävdes upp och fick status av BRANDDAMM med rödvit skylt och Gunnebostängsel.
    Sixten och Olle rensar kloakbrunnen för allra sista gången innan den ska fyllas igen med sten och grus. Det är egentligen alldeles onödigt, men de gör det ändå som en sorts gest av tacksamhet till detta hål i jorden som tagit emot deras diskvatten och badvatten under så många år men som nu blivit överflödigt och ersatt av kommunalt avlopp. Gråsuggor och tusenfotingar kilar omkring yrvakna och vilsna då Sixten lyfter av det tunga cementlocket och dagsljuset tränger ner i deras mörka värld, vart ska de ta vägen nu, undrar Olle. 

    Torrdasset i källaren rivs också, med det försvinner den väl insuttna fjölen som slitits och polerats av arschlena av tre generationer Andersson och hyllan för katalogerna från Åhlén & Holm och Clas Ohlson, Insjön. Den snickrade Arne i slöjden för många år sedan och han brände till och med in sina initialer i ena gavelbrädan, så stolt var han över sin dasshylla. Lindgren fortsätter att pissa vid sin husknut, det är vedervärdigt tycker Anna, nu då alla måste ha dyrbart kommunalt vatten och avlopp och vattenklosett från Gustavsbergs porslinsfabrik med sittring av svart bakelit. Men bakeliten är kall och främmande mot skinkorna, inte alls så len och varm som träsitsen på dasset, det är bara fruntimmer som sitter och pissar och sådana kan man inte prata förstånd med, säger Lindgren och skakar sista dropparna ur lemmen, vilka grannar man har, säger Anna.
    Olle ser sin barndom rivas upp och läggas igen, han ser också människorna förändras eller försvinna. Rörmokare Karlberg skaffar en Saab 92, den är grön, och varje söndag puttrar hela familjen runt i samhället på en bilpromenad, tvåtaktsröken ligger som ett dis efter dem. Änkan på berget dör och den lilla röda stugan rivs, hennes efterblivne son Kjell spelar inte grammofon längre utan irrar omkring i samhället lika vilsen som gråsuggorna i kloakbrunnen, och skomakaren hon bodde ihop med flyttas till ålderdomshemmet i stan, och redan efter några månader dör han där av bad och omvårdnad. 
      I kärret intill Bergvägen fälls björkarna som Olle hade lekt Tarzan i eftersom det var så bra svikt i dem, och en läkare med fru från Halland som skorrar och är svår att förstå och tre små barn bygger den första nya villan i Pettersberg på minst femton år, läkare måste ha kommunalt vatten och avlopp där de bor. Cobra, som sällan visat sig efter gubben Grönbergs självmord, ser ett stycke av sin djungel försvinna, men sörjer han den? Ulf  har inte blivit uppflyttad trots att han vet allt om tortyrens historia, det är inte den sortens kunskaper som räknas i Högre allmänna läroverket, hela sommaren ska han bo i Tyskland hos moderns släktingar, där försvann han ur Olles liv – men sörjde han honom? 
     Söderhavshyddan klarade inte en svensk vinter till och luktade mögligt hö, lika bra att elda upp den innan den fina doktorn klagade. För övrigt kunde man knappt läsa texten på skylten längre, ty även filosofernas visa ord suddas ut av tidens tand och vem brydde sig längre om Henry David Thoreau och vad han tänkte och tyckte?

Det hade gått bra för Olle i skolan det här läsåret. Han kom hem med femtio kronor i premium för sina framsteg i teckning, det var nog belöningen för en avancerad aktstudie i pastell av en dam som satt med benen i kors och kliade en rysk vinthund i nacken, sådana bilder var teckningsläraren inte van att se. Förlagan hade Olle hittat instoppad bakom väggen då torrdasset revs, det måste ha varit Arne som gömt det gamla numret av tidningen Kavalkad bakom bräderna. På omslaget stod det att ”Kavalkad – Den nya månadstidningen håller stilen” och visst hade kvinnan stil, både kjol och pälskrage, men hon borde förstås ha varit naken som kvinnan på Olles premierade version. 
     Varför fick man inte se det man ville se? Det var likadant med bilderna inne i tidningen, de visade inte mer än brösten, resten doldes av slöjor och annat krafs, och novellerna slutade där de borde ha börjat: ”Viskande kryper hon tätt intill honom, och i häftig, glödande passion kysser han henne tills hon ej längre orkar stå emot hans angrepp…” Olle klädde av omslagsflickan allt utom skor och hatt, hämtade ett par snygga bröst från internationella Parismodellen Nana som fanns på bild inne i tidningen och fantiserade ihop ett underliv med svart triangel som byggde på retuscherade glimtar av Ophelia, Marie och Jeanette på sidorna 11, 23 och 28.
     Det här är en mycket bra pastell, Olle, sade teckningsläraren som hette Geijer och  nog var mera konstnär än teckningslärare. Då han visade upp bilden för klassen var det många som fnissade, nakna kvinnor får allid barn och ungdom av båda könen att fnissa. Pojkar, en sådan bild kallas en aktstudie. Man skulle kunna tro att du gjort den efter, hm, levande modell… eller i varje fall ett fotografi.
    Och då fnissade pojkarna ännu mera och någon kastade ett radergummi på den lätt rodnande Olle. Det är ren fantasi utom hunden, svarade han hastigt. Den har jag ritat av ur en gammal bok.
Rita en tjej och en kille som ligger och knullar åt mig, sade en framfusig pojke som hette Björn på rasten efteråt. Du får fem kronor om du gör det, Olle.

     Men Olle skakade på huvudet, fem kronor var mycket pengar men han var ingen beställningsmålare – och var skulle han förresten hitta förlagan till en sådan teckning? En gång då han var Cobra hade han fått syn på ett knullande par som låg på åslänten alldeles intill järnvägsbron. Men han vågade sig inte nära och såg därför inte mycket mer än en bar och vit karlrumpa som guppade i gräset ovanpå ett klädbylte som uppenbarligen var en kvinna på rygg. Anblicken var varken romantisk eller upphetsande, kanske hade paret brått, kanske hade lustan överrumplat dem där på den soliga åslänten, kanske var de två ängsliga för att tåget eller rälsbussen till Enköping skulle komma på bron och ge de resande något att titta på och skratta åt.
     Förarbetet till damen med hunden gjordes på vinden, Olles sista tillflyktsort i denna oroliga tid av förändringar. Men även vinden hade förlorat sin magi, nu var den bara det enda stället där man kunde få vara i fred med sig själv. Inga gäster kom längre på besök, det stora björkbordet dukades inte längre till fiktiva fester. Genom den öppna takluckan kunde han då och då skymta de nya reaplanen från flygflottiljen, de hette Vampire, hade två stjärtbommar och bullrade så att huset skakade. Olle saknade Mustangerna som kom efter kriget, glänsande amerikanska silverfiskar som kostade en hel miljon kronor stycket, det stod i tidningen, Tänk ett sådant slöseri med pengar, sade Anna, en gång såg Olle åtta miljoner kronor flyga över huset i formation. 
    Genom golvet kunde han höra hyresgästerna komma och gå och spola i vattenklosetten, ett annat nytt och främmande ljud, de var alla unga män som läste till fil kand, jur kand eller teol kand och aldrig tog de hem dambekanta. Olle saknade Åsa, han drömde ofta om henne, han spillde sin säd till hennes ära liggande på ottomankuddarna som en turkisk pascha och hoppades att Anna inte skulle se de vidriga spåren av självbefläckelse i hans ögon.
Vad håller du på med däruppe på vinden? Du hittar väl inte på några dumheter?
     Vad skulle han svara? Att han var lika ensam som Robinson Crusoe på sin ö, att han hatade den nya gröna färgen på huset som hade varit vitt med bruna knutar och vindskivor ända sedan det byggdes, att förändringens vindar blåste massans stilla förtvivlan över honom med styrkan hos en reamotor från DeHavilland och att han förstod Lindgren som fortsatte att pissa vid sin husknut i protest mot den nya tiden. Olle höll på att bli vuxen på riktigt, och han hatade det.     



Berättelsen om Mors lilla Ollle 24



Trälekens sång

SAMMA SOMMAR cyklade Sixten, Anna och Olle till Egilsbo, det var en varm söndagsmorgon utan ett moln på himlen, och på pakethållarna hade de väskor med smörgåsar och ett par termosflaskor, en med kaffe och en med mjölkchoklad. I väderleksrapporten hade man lovat vackert väder för flera dagar framåt och det var inte varmt nog för värmeåskväder, annars skulle Anna aldrig ha gett sig ut på en sådan långtur. Efter Gamla Uppsala vek de in på småvägar för att slippa biltrafiken, och när de närmade sig Västanmyra blev vägarna ännu smalare, och då och då stannade Anna och berättade för Olle om sin barndoms landmärken.
     Här är Pisstallen, vid den höll fororna som kom från stan och de som var på väg dit. Där tog gubbarna en sup och kissade tillsammans innan det bar av igen. De var snuskiga på den tiden och använde fula ord, men de visste väl inte bättre. 
     Här är stenen där jag brukade sitta som liten flicka och vänta på att far skulle komma med skjutsen och då fick jag åka med sista biten hem, det var så roligt. Allra roligast var det på vintern då han kom i släden, oj vad det gick fort när Blacken drog.
     Här är gläntan där jag mötte den stora älgtjuren som nog inte var någon riktig älg, för först stod han där tätt inpå och fnös och jag sa: Snälla älgen, döda mig inte, jag är bara en liten flicka som inget ont har gjort, och då förvandlades älgen till en stor enbuske, det är nog den som står där, tänk att den kvar ännu. Jag minns det som igår, det var i skymningen, enbusken har inte vuxit så värst mycket sedan dess ser jag, den var stor redan då.
     Och Sixten berättade vad som hänt honom i skymningen en gång då han var liten, det var på gården vid Götgatan, då kom Svarta Damen i sorgflor och allt. Ljudlöst rörde hon sig och försvann in i grannhuset, och nästa morgon fick han höra att fru Nordin som brukade ge honom karameller var död. 
     Det är mycket man inte kan förklara fast man har sett det själv, sade han eftersinnande och Anna nickade och sade att det stämde nog, åtminstone förr i tiden.
     Cykelturen till Egilsbo var som en resa tillbaka i tiden för både Anna och Sixten. De tycktes återfinna sig själva i barndomen, var och en på sitt håll fast mest var det förstås Annas barndom nu, och minnena gjorde dem mjuka och vänliga både mot sig själva och mot varandra. Det här är mina föräldrar på riktigt, tänkte Olle, sådana de var en gång innan vuxenlivet och dess stilla förtvivlan förstelnade dem. Han gladdes med dem, han som själv höll på att samla minnen som proviant för framtiden.
     Nu stod de på tunet under eken som han hade hört så mycket berättas om men aldrig sett. Dess grenar var nästan lika tjocka som tallstammarna i skogsbrynet, en av dem hade underliga ärr i barken som efter grova rep som skavt, det var nog från den grenen man hade hängt trälarna för att blidka guden Frö. En lätt vind drog genom den väldiga kronan som surrade av bin och flugor, och Olle hörde alldeles tydligt något som lät som klagande viskningar, men varken Sixten eller Anna tycktes göra det.
     Du ska inte vara rädd, Olle, sade Anna. Idag finns här inga spöken, bara herr och fru Karlsson som köpte Egilsbo av min far. God dag fru Karlsson, jag är Anna om fru Karlsson kommer ihåg, Karls Anna. Och Sixten här är min make och det här är Olle, vi har cyklat hela vägen från Pettersberg i Uppsala så att jag fick visa Olle var jag bodde som liten. Får vi se oss omkring en stund, vi ska inte besvära.
    Det blev kaffe i salen där ingenting hade ändrats på fyrtio år, till och med ett par av de gamla skänkskåpen stod kvar, sade Anna, och nu var de värda mycket pengar. På ett av skåpen fanns det några ljusblå slingor och årtalet 1723 målat i vitt. Tänk en sådan far hon haft som låtit allt detta gamla och värdefulla gå sig ur händerna och dött fattig som en torpare.
     Men det har inte alltid varit lätt att bo här ska Anna veta, säger fru Karlsson som är blind på ena ögat, det är alldeles gråvitt och mjölkigt och stirrar rakt fram, medan det andra ögat rullar runt hela tiden som för att hinna se för två. De första åren, säger hon, var rent hemska med allt oknytt som väsnades ute på backen och till och med härinne ibland. 
     Herr Karlsson stryker sin orakade haka så att det raspar om den vita skäggstubben och sörplar kaffe från fatet. Mellan de glesa gula framtänderna håller han en sockerbit, handen darrar, gräddkaffet stannar nätt och jämnt kvar på fatet.
    Nej, säger han sakta och ställer ner fatet på vaxduken, det var något med tomten som Annas far pratade om. De hade visst flyttat timmerboden därute när de byggde till logen, men det skulle de aldrig ha gjort för tomten hade visst sitt hem under ena hörnstenen, så det blev ett herrans liv på honom.
    Herr Karlsson skrockar och häller upp mer kaffe på fatet. Sixten frågar hur man kom till rätta med saken. Herr Karlsson pekar ut genom fönstret, vars glas har runnit sedan 1700-talet och skiftar i grönt som om det har sugit åt sig och konserverat ljuset av ett par hundra somrar. När Olle vrider en aning på huvudet rör sig hela världen där utanför som om den också var flytande, tittar man länge vet man snart varken upp eller ner, varken då eller nu. 
    Ser han stenhällen där borta, säger herr Karlsson. De fick lägga tillbaka den på sin gamla plats, det var den gamla hörnstenen, under den bodde de, tomtarna, sedan höll de sig lugna. Det är i alla fall vad man berättade för oss.
    Såg tant och farbror tomtarna? frågar Olle.
    Fru Karlssons enda seende öga snurrar ett halvt varv från fönstret till pojken som sitter där med ett dåligt diskat saftglas, halvfullt med hemkokt hallonsaft som är grumlig och lite jäst.  
    Jo nog gjorde jag väl det, säger hon hemlighetsfullt. Men det var länge sedan nu. När det elektriska kom försvann de allesammans, det var som om de inte tålde det elektriska, inte vet jag.
    Sixten nickar och Olle nickar också, de har ju båda läst i Elektriciteten och uppfinningarna och vet att elektriciteten har de märkligaste egenskaper.
    Jag kommer ihåg den där stenen, säger Anna. Vi fick aldrig leka på den för far och mor därför att då kunde vi störa tomtarna, sa de. Men en gång satte sig min lillebror Gustav på stenen och kom in storgråtande och sa att någon hade slagit honom på kinden, hårt så att den var röd, det såg vi alla fast ingen mänska var därute. Då sa kära mor: Stackars lille pojke, att tomten kan vara så elak mot ett litet oskyldigt barn, och Gustav fick en bit toppsocker att suga på och då blev han glad igen.
     Olle tackar artigt för saft och bullar och ber att få gå ut. Han går raka vägen till Träleken, ställer sig under den och lyssnar efter de mystiska ljuden som han hörde innan de gick in. Stammen är tjock, det behövs minst tre stora karlar för att famna om den, tusen år är eken säkert, och hängde man trälar i den måste den ha varit flera hundra år gammal redan på den tiden. Han rör vid barken, den känns varm och mjuk trots att den ser hård och grov ut som elefanthud, svartmyror kilar upp och ner, en del bär på bitar av grässtrån, andra på döda insekter större än de själva. Längre upp har en tjock gren fallit ner någon gång i forntiden, kvar finns bara ett svart hål omgivet av svullna barkkanter, det är som ett uråldrigt ärr.
    Först hör han bara bina och de andra flygfäna som surrar i trädkronan, men plötsligt blandas sången från deras vingar med klagande viskningar, mycket svaga men fullt tydliga, det låter som kvävda rop från en annan tid, filtrerade genom årtusenden. Någonstans i lövverket hörs också ett knarrande ljud, det kan vara ett par grenar som gnids mot varandra men det kan lika väl vara ljudet av en grov repsnara som skaver i barken. 
    Olle stirrar upp mot den gröna trädkronan, han väntar sig att få se en människa hänga där ovanför som gubben Grönberg hängde i björken, men där finns ingen. Han stirrar mot det svarta ärret, det liknar en tom ögonhåla. Han håller för öronen med båda händerna för att stänga ljudet ute, men det hjälper inte, viskningarna tränger ändå in i hans huvud och han känner en besynnerlig iskyla som börjar i benen och sakta sprider sig uppåt genom kroppen. 
    Just som han tänker springa därifrån ser han Sixten och Anna komma ut på förstubron med fru Karlsson. Förtrollningen bryts, han kan ta händerna från öronen, iskylan försvinner och allt är som förut, idel sommar, insektssurr och solsken.
    Olle berättar inget om vad han upplevt, det förblir en hemlighet som han lägger längst ner på bottnen i minnenas skattkista. Under färden tillbaka till Pettersberg har han god tid att fundera över tillvarons mysterier. Är det bara barnen som ännu har förmågan att ta emot de hemliga budskapen från andra tider och andra världar, allt det som de flesta vuxna avfärdar som skrock och vidskepelse? undrar han. 
     När Sixten var pojke såg han Svarta Damen bringa dödsbud till en granne, när Anna var liten mötte hon en stor älgtjur som förvandlades till en enbuske. Nu var de vuxna och trodde inte längre på vad de själva hade sett, åtminstone påstod de det, men minnena hade de ändå bevarat. För all del, Anna trodde fortfarande på Gud och det gjorde ju många andra vuxna människor också, men Sixten gjorde det inte, han trodde på elektriciteten och uppfinningarna och på Sovjetunionen.
     Hur Olle än trampar på sin vinröda Mustang och funderar så blir han inte ett dyft klokare. Det finns ingen rimlig förklaring till vad han upplevde då han under några ögonblick stod som förstenad under Träleken, det enda han med säkerhet vet är att han verkligen hörde ljuden och viskningarna och att han aldrig kommer att glömma dem. Det är som med potatisbaggen han fick av Nå-gubben – ena dagen fanns den där i sin ask, nästa dag var asken tom. Eller som med Åsa som så skamlöst förförde honom för att kort därefter försvinna till Stockholm när Olle inget högre önskade än att bli förförd igen.






Berättelsen om Mors lilla Olle 23








Henry David Thoreau i sammandrag

DET VAR NOG den här sommaren som Henry David Thoreau kom klivande till Olle med sin bok Skogsliv vid Walden, det var Det Bästa som skickat honom i sammandrag. Olle satte omedelbart igång med att undervisa Sixten, bara lite äldre än Jesus då han undervisade lärarna i templet – och Sixten blev liksom dessa uppfylld av häpnad över pojkens förstånd och hans svar. 
     Den stora massan lever ett liv i stilla förtvivlan, deklarerade Olle Thoreau och utvecklade sin kritik av det moderna industrisamhället med glöden hos en sann agitator. ”Människor går till sitt arbete, fångna i ett missförstånd. Största delen av deras liv plöjs ned i jorden som gödsel. På grund av vad de tror vara ödets egen nödvändiga befallning sysslar de, såsom den gamla boken säger, med att hopsamla skatter, som mal och rost skall förtära samt tjuvar skall bryta loss och stjäla bort. Det är ett liv för dårar, såsom de skall bli varse när de nått dess slut om inte förr.” 
     Sixten höll med, han som varje morgon gick till Bruket som han hatade mer och mer för varje morgon och kom hem varje kväll mer och mer förbannad. Och Anna ville väl också leva ett annat liv, riktigt hur det skulle se ut visste inte Olle men han gissade att det skulle vara fritt från brännvin, snus och åska. 
     Varför gjorde då ingen av dem något åt sin situation? Varför grälade och slogs de med varandra i stället för att gå samman och förbättra sina livsvillkor? Alla vuxna tycktes missnöjda med sina liv på ett eller annat sätt, men uppenbarligen var de för svaga, för trötta och kanske framför allt för fega för att ändra någonting. Varför flyttade de inte ut i skogen som Thoreau, levde enkelt och försökte återfinna sig själva så att de blev lyckliga igen? 
     För Olle hade livet aldrig varit den jämmerdal som prästerna pratade om i radions högmässor, för honom var varje morgon början på en ny dag full av möjligheter och upptäckter, med motgångarna och prövningarna som snabbt övergående skuggor. Om du sjunger på morgonen får du gråta innan kvällen, brukade Anna säga. Olle trodde inte alls på det, därför sjöng han trotsigt en stump varje morgon och höll sedan noggrann räkning på hur många gånger hotet i det gamla talesättet slog in – och det var inte oftare än att det kunde kallas en slump. Eller som Thoreau uttryckte saken: ”Vakna och friska naturer påminner sig dock, att solen gick upp klar.” Efter något funderande kom han fram till en egen tes: Om man inte tror på Gud, himlen och paradiset utan nöjer sig med att leva sitt jordiska liv så helt och fullt som möjligt och utan att snegla vare sig uppåt eller nedåt, då är man en fri människa och att vara fri är att vara lycklig. Eller en värdig människa som Goethe sade.       Huvudsaken är att du blir dig själv, sade Jean P. Taylor. Hur många vuxna är sig själva, hur många människor är verkligt fria, hur många kan utan att ljuga kalla sig lyckliga?
    Olle fann sitt Walden hemma på tomten, i skuggan av en gran bakom huset, man behövde ju inte flytta ut i storskogen för att kunna leva ett annat och naturligare liv, det hade inte ens Thoreau själv gjort, järnvägen till Fitchburg snuddade vid Walden Pond några hundra famnar söder om hans hus. I stället för en timmerstuga byggde Olle en söderhavshydda åt sig, inspirerad av Kon-Tiki. Större delen av sommaren gick han klädd i enbart ett höftskynke, han fällde unga aspar i skogen och skar knippor av starrgräs i kärren med en gammal skära, ett stilenligt redskap som Sixten hittat i en bod på morfar Karls gård. Han tyckte att det var skönt att gå barfota och sjunka ner till vaderna i den varma gyttjan, och lika skönt var det att ligga på sovmattan och höra vinden viska i hyddans tak och väggar. 
     Ibland förde vinden med sig lukter från ett stort och varmt hav, och med vinden kom Karl I Pettersson, kungen av Tabar, med sig hade han undersköna bruna flickor med bara bröst och prunkande hibiskusblommor instoppade bakom ena örat, han var en fruntimmerskarl som morfar som kanske var hans far.
    Olle hörde inte längre Brukets siren, skolan var lika långt borta som hösten, han reste jorden runt liggande i sin gräshydda och upplevde äventyr som fick Sten Bergmans expeditioner till det inre av Nya Guinea eller Thor Heyerdahls Kon-Tiki-seglats att te sig som söndagsutflykter.
    Pojken är tokig, sade fru Lindgren som tyckte att hon liknade Greta Garbo. Gå omkring halvnaken som en neger, bo i hydda som en neger, och eldar gör han också fast det är så torrt.
    Men jag lever ett lyckligt liv, tänkte Olle och var tacksam för att Sixten och Anna lät honom göra det. Och som huvudkudde hade han ett kluvet vedträ vars halvrunda ovansida var dekorerad av barkborrar i ett mönster värdigt en tatuerad kanak från Marquesasöarna, sådana kuddar hade man under nacken i Polynesien, och numera sade han inte God dag utan Ia-ora-na som man gjorde i Söderhavet.
     DEN STORA MASSAN LEVER ETT LIV I STILLA FÖRTVIVLAN – MEN INTE JAG! textade Olle i mörkgrönt med den slagfasta lacken Syntém på en brädbit som han hängde upp över ingången till sin hydda, där fick fru Lindgren en sak till att förfasa sig över. Sedan satt han därinne och åt en skål hallon med mjölk och socker och förde långa samtal med sig själv om livets yttersta mening.  
    ”Vi lockas att överdriva betydelsen av vad vi uträttar; men jämfört med allt vad vi icke hinner med, är det ingenting att tala om. Hur vaksamma och aktgivande är vi inte, alltid beslutna att inte leva på förtröstan om vi på något sätt kan undvika det; på utkik hela dagen för att på kvällen motvilligt mumla våra böner och förtro oss åt det ovissa. Vi tvingas så att ta allt grundligt och genomallvarligt; vi vördar våra liv och förnekar möjligheten av en förändring. Det måste vara så, säger vi; men det finns så många olika sätt som radier i en cirkel. All förändring är ett under för den eftertänksamme; men det undret äger rum vart ögonblick.”

Det enda Olle önskade sig utöver hyddan var en cykel. En lördagsmorgon stod cykeln där lutad mot hyddans vägg, den var vinröd och hade dynamo, lykta och ringklocka och den hette Mustang. När Olle fick syn på den slet han av sig höftskynket och cyklade runt på gården alldeles naken, varv efter varv runt huset, det var en syn som fick Lindgren att sluta pissa, vända sig om och hötta med näven. Sixten skrattade, han hade köpt cykeln av en reparatör som han kände och därför hade han fått den rätt billigt. Men Anna ropade genom fönstret att Olle måste ta på sig ett par gymnastikbyxor åtminstone, för så där kunde han ju inte cykla omkring och skämma ut sina föräldrar.
     De närmaste dagarna tillbringade Olle på cykel och upplevde ett annat slags frihet, friheten att kunna förflytta sig fort och lätt. Avstånden krympte, han cyklade till Sälls affär och tillbaka hem med mjölkhinken hängande på styrstången, det tog ingen tid alls, och han var lika skicklig som Sixten på sin ungdoms Harley-Davidson, inte en droppe spillde han. På nätterna stod cykeln gömd i söderhavshyddan och varje morgon var den lika blank och ny som den dag han fick den. 
      Han cyklade ner till ån där han brukade bada, nu stod där en lång brunbränd karl med hängmage och hängkuk till knäna i vattnet och tvättade sig på överkroppen. Det var en av idioterna från hemmet, Olle hade träffat honom förut, han hette Karl August.
     Ska du bada? frågade Karl August. Det är skönt att bada i dag. Du kan väl simma du, det kan inte jag, därför törs jag inte gå längre ut.
     Jag har fått en ny cykel, sade Olle. Så jag ska nog inte bada.
     Det var en fin cykel, sade Karl August. Jag kan inte cykla så jag har aldrig haft någon cykel. Men en fin klocka har jag, ska du se?
     Karl August klafsade upp ur vattnet lerig om fötterna och långt upp på de smala benen och gick bort till sina blåbyxor i gräset. Ur ena bröstfickan tog han upp en fickrova i silver, den var grå och oputsad, tittade på den som om den varit en ädelsten och fällde försiktigt upp boetten med sina stora grova händer. Han höll fram klockan för att låta Olle beundra den gulnade urtavlan som hade romerska siffror och krusidulliga visare och en liten sekundvisare som stod stilla.
     Det är fars klocka, sade han. Far är död, mor också. Men klockan fick jag, kan du säga hur mycket hon är?
     Hon är fem snart, sade Olle.
     Jag förstår mig inte på henne men hon är vacker att se på, sade Karl August. Inte törs jag vrida upp henne heller för då kan fjädern gå av, det sa far. Men den visar ju tiden i alla fall så det kan vara för min del. Så tillade han: Din cykel är också vacker att se på, tycker jag. Alldeles blank och fin.
    Jag fick den i förra veckan, sade Olle. Av pappa och mamma. Som en försenad födelsedagspresent.
     Får jag ringa på ringklockan? frågade den nakne Karl August.
     Visst får du det, sade Olle.
     Karl August satte en stor tumme mot ringklockan och skrattade lyckligt då klockan svarade med en klingande signal. Olle höll emot med styret, och en god stund stod den nakne idioten och bara ringde och ringde och skrattade så att hans ludna mage hoppade och den långa kuken svängde som en klockkläpp mellan benen.            Sedan tittade han upp mot den sjunkande solen, nickade för sig själv och sade: Nu ska jag nog gå hem och äta kväll. I dag får vi pannkakor. Det tycker jag är gott om man får jordgubbssylt till och det brukar vi få. Tack för att jag fick ringa på din klocka.
     Olle cyklade bort till bron och blev stående vid räcket en stund. Det doftade starkt av kamomill och brudbröd, i vattnet slog småfisk efter vattenlöpare och dagsländor. Han såg Karl August vandra bort mot idiothemmet, en lång krokig karl klädd i blåblus och blåbyxor, grova kängor och med en keps på huvudet. När Karl August nådde vägkröken vände han sig om och vinkade. Olle vinkade tillbaka och ringde några gånger på cykelklockan till avsked, sedan tjöt Brukets siren fem och det var dags att fara hem tills kvällsmaten också för honom.

torsdag 3 september 2015

Berättelsen om Mors lilla Olle 22










Det stora kalaset


FÖR ATT AVLEDA tankarna lägger Olle läxboken åt sidan och börjar skriva en inbjudningslista till Det stora kalaset på Vinden.
Det är nämligen så att han har börjat använda husets vind som tillflyktsort i stället för källaren. Uppe på vinden är det varmare och det luktar inte fukt och cementgolv utan sågspån, trä och gammalt damm. Han har själv städat upp i bråten och möblerat med farfars och farmors gamla möbler inklusive korgstolen som löjtnanten vilade sig i medan han väntade på ambulansen. Nu är den ett renskurat högsäte med blå dyna bakom det mörkbetsade matsalsbordet i björk med iläggsskiva, samma bord som han brukade gömma sig under när han var liten och Sixten pucklade på Anna med knytnävarna. Men nu ligger han inte under det och gnäller som en rädd hundvalp med händerna för öronen för att slippa höra skriken och skällsorden och dunsarna är Anna far i golvet, nu håller han själv på att bli stor och sitter bakom bordet som en upphöjd person med makt.
    Han befinner sig så högt upp i huset som han kan komma, resten av världen ligger minst åtta meter under honom, och öppnar han plåtluckan intill skorstenen ser han inget annat än himlen. För att komma upp på vinden måste han använda en stege och drar han upp den genom luckan är han oåtkomlig. För att vara riktigt säker ställer han en gammal kista över luckan i vindsgolvet, den förhindrar effektivt varje försök till intrång.
    En gång skall han ta upp en flicka hit och knulla med henne i viksängen som Arne brukade sova i, fast den knarrar förskräckligt så kanske är det bättre att lägga flickan på de tre ottomankuddarna som blev husvilla då Sixten och Anna köpte ny bäddsoffa och som nu ligger uppradade som en turkisk divan på det grova plankgolvet i väntan på en rund och vit flickstjärt. Frågan är bara hur han skall lyckas smuggla upp flickan på vinden utan att Anna märker något, och tysta måste de vara, annars hör hyresgästen nedanför vad de har för sig.
    Men så är det ju också problemet var han skall hitta en villig flicka nu då han går i gossläroverk och flickorna han kände från tiden i förberedande antingen går kvar i Enskilda läroverket eller har flyttat till Flickskolan. Han var smått förälskad i Margareta med flätorna, inte för flätorna utan för hennes mörka ögons skull, men henne har han inte sett på minst ett år, det är tunnsått med flickor nu för tiden då man verkligen behöver dem.
    Nu handlar det dock om något helt annat än flickor, nämligen om ett kalas som Olle har planerat sedan lång tid tillbaka. Eftersom gästerna har lång väg att fara måste inbjudningarna gå ut i mycket god tid, minst en månad i förväg, och ändå kan han inte vara säker på att alla kommer. Han skriver:

Härmed inbjudes Ni att komma till mitt Stora kalas på Vinden tisdagen den 22 april 1947. Vi kommer att servera de yppersta viner och Era favoriträtter vilka de än äro samt Maxwell House amerikanska kaffe. Hjärtligt välkomna!
                                                                                       Eder Olle.

    Olle tuggar på blyertspennan och skriver namnet på den första inbjudna gästen: Mandrake. Han finns i Allers som Olle får köpa i Sälls affär, tidningen kommer på tisdagarna, det är en riktig högtidsdag, Allersdagen. I Allers finns det byggmodeller av tyska riddarborgar och Eiffeltornet i papper, en samlarserie med världens alla bilar, de tecknade serierna Nalle och Lisa, Herr Kalsons fataliteter och Willy på nya äventyr – men framför allt Mandrake som gör hypnotiska gester, som ser ut exakt som Olle vill se ut då han blir vuxen och som älskar den gudomligt vackra prinsessan Narda. Om Mandrake kommer är kalaset räddat och säkert tar han med sig Lothar och Narda, kanske kommer de svävande i Mandrakes magiska rökringar. Olle kan förresten också göra rökringar då han puffar på hemgjorda cigaretter av torkat asplöv inlindat i dasspapper, det blir mycket rök och hosta, men magin behärskar han ännu inte.
     Du är allt bra lik Jean P. Taylor, sade Sixten en gång då Olle hade klistrat en hemgjord svart lösmustasch på överläppen för att se ut som Mandrake. Olle har alltid tyckt att Mandrake och Jean P. Taylor är lika varandra, och att Sixten såg likheten gjorde honom stolt och glad.
     Nu skriver han Jean P. Taylors namn på gästlistan, han måste resa från kyrkogården i Nice och han får absolut inte glömma revolvern och guldfrancsen. Han är lika mystisk som Mandrake, han existerar egentligen bara på några gamla fotografier och i Sixtens minne, men då Olle tittar på de gulnade fotografierna ser han sig själv om tio femton år och han känner redan revolverns tyngd i rockfickan.
     Kanske borde han bjuda morfar Karl också så att han får återse sin bror Johan, han som emigrerade till Amerika tillsammans med Uncle August och som enligt vad Anna berättat övergav mormonernas tro och okristna leverne och bytte efternamn till Hult, John Hult, det låter som namnet på en cowboyhjälte. En tid bodde han i Salt Lake City, det är allt Anna vet, men Olle tror sig veta att han hamnade i krakel på en bar och stack ihjäl en karl med sin stora kniv. Därefter flydde han till Nevada och blev en riktig cowboy som jobbade på en ranch som hette Circle K Ranch, den hade tiotusen kor som strövade fritt i öknen, och John Hult var förman och hängde boskapstjuvar som red omkring där ute i öknen och ställde till sattyg. Han hade tjock svart slokmustasch, två Coltrevolvrar och en prickig häst, åtta timmar i sträck satt han i sadeln, sedan vilade han och åt stekt fläsk med bönor och drack kaffe vid lägerelden. Ibland sjöng han svenska visor för de andra cowboyerna, kanske den om Barndomshemmet eller Farsan kom hem och fuller var han. Amerikanerna förstod inte ett ord men de gillade melodierna och John Hults stora skratt, som fick den svarta hängmustaschen att hoppa och svänga som svansen på hans prickiga häst.
     Likaså Errol Flynn. Ingen var stiligare än Errol Flynn, Jean P. Taylor och Mandrake fick ursäkta, men Errol Flynn tog priset. Robin Hood, Kapten Blod, Slaghöken, De dog med stövlarna på, det var filmer som Olle hade sett på matiné och han älskade Errol Flynn. Han gillade Olivia de Havilland också, var man så tjusig som Errol Flynn kunde man naturligtvis få vilka vackra kvinnor som helst. Mycket berodde på mustaschen, det var Olle övertygad om, det fanns magi i de där skäggstråna på överläppen, varför hade annars alla filmhjältar som var värda att kallas filmhjältar mustasch? Då Olle slet av sig lösmustaschen senaste gången gjorde det ont i skinnet därför att det hade börjat växa fjun på hans överläpp, det tycktes som om han skulle kunna få en riktig tangorabatt som Errol Flynn och det kändes väldigt bra.
    Olle plitade dit två namn till, Sherlock Holmes och doktor Watson, adress 221 B Baker Street, London, England, och han kunde redan se dem packa sina reskoffertar och stiga upp i droskan som skulle föra dem till dockorna och det väntande fartyget genom den täta drypande dimman som alltid vilade över London. När Sherlock Holmes fick brevet från Olle i sin långa smala hand sade han: Det kan vara någon beskäftig egenkär stolle som har skrivit detta, lika väl som det kan vara en fråga om liv och död. Ett stort kalas kan dölja hemligheter som måste undersökas närmare. Låt oss genast packa, min käre vän. S/S Britannia seglar mot Sverige om exakt fyra timmar.
     Phileas Fogg var också självskriven i sällskapet, denne gentleman som i högsta grad tycktes äga det som fysionomisterna kalla ”hvila i handling”, en egenskap gemensam för alla dem som handla mera än göra väsen af sig, och utan tvivel var denne man en själsfrände till Olle. Liksom Olle var han aldrig fjäskande och alltid färdig, sparsam på sina steg och sina rörelser. Han tog aldrig ett steg för mycket, gick alltid kortaste vägen, slösade icke en blick i taket, tillät sig icke en öfverflödig gest, och man hade aldrig sett honom upprörd eller förlägen. En sådan person var även Olle – eller rättare sagt, en sådan person ville han bli, självbehärskad som Phileas Fogg, skarpsynt som Sherlock Holmes, vild som John Hult, tjusig som Errol Flynn, elegant som Jean P. Taylor och en illusionernas mästare som Mandrake.

Vid den femtiosjunde sekunden öppnades salongsdörrarna och pendeln hade ännu icke knäppt den sextionde sekunden då Phileas Fogg visade sig – icke åtföljd av en vildt jublande folkhop som i Jules Vernes bok men väl af mrs Aouda, en gång rajans av Bundelkund änka, numera mrs Fogg.
     Här är vi Olle, sade Phileas Fogg med sin lugna, trygga stämma.
     Punktligheten själv som alltid, sir, sade Olle. Smakar det måhända herrskapet med ett glas Invalid Port?
     Det gammaldags eleganta paret nickade och slog sig ner vid det stora, överdådigt dukade bordet, medan Olle serverade portvinet på en silverbricka och i smyg betraktade den sköna mrs Fogg som en gång räddats från likbålet av Passepartout, före detta akrobat och före detta brandkårssergeant. Det var just ett sådant likbål hönsfarmare Blom ville bli bränd på, och Olle erinrade sig Jules Vernes ord: ”Mrs Aouda, rajans av Bundelkund änka, var en förtjusande kvinna i detta ords hela europeiska betydelse, väl värd de strapatser som resan jorden rundt hade kostat den excentriske gentlemannen Phileas Fogg.”
     Snart är alla inbjudna på plats, en brokig samling levande, döda och odödliga, anförvanter och gestalter ur andra världar, de dricker Sandeman’s Invalid Port som Arne bad Sixten köpa ut på sin motbok en gång, det var medan han uppvaktade Ulla, nu har han en annan fästmö och egen motbok men det är visst hemligt, och kvar finns den tomma flaskan som är bottenlös när Olle bjuder laget runt. Där är Errol Flynn klädd som Slaghöken och med Olivia de Havilland vid sin sida, en sådan man! en sådan kvinna! Bredvid dem sitter Sherlock Holmes i Basil Rathbones gestalt och doktor Watson gestaltad av Nigel Bruce, de eviga ungkarlarna. Errol Flynn känner Basil Rathbone från otaliga filmer där de har fäktats mot varandra, de har mycket att tala om, och när John Hult anländer ropar han ”Yippieaee yippieayey” precis som Lisbeth Bodin sjunger i slagdängan Down in the Heart of Texas, fast John Hult kommer inte från Texas utan från Nevada.
     Olle har sett ett enda fotografi av Johan Pettersson alias John Hult, det togs innan avresan till Amerika, och bröderna August och Johan står på var sida om morfar Karl, alla tre är uppklädda och allvarliga och gulbruna i ansiktena av papperets bromsalter. Nu ser han John Hult svänga cowboyhatten som är grå av ökendamm, och de tunga mexikanska silversporrarna klirrar mot vindens grova golvplankor. Errol Flynn blir överlycklig då han upptäcker en äkta amerikansk boskapsdrivare i sällskapet och byter ögonblickligen kostym från Slaghökens piratdress till Sjunde kavalleriets mörkblå uniform från De dog med stövlarna på, det går lika fort som då Mandrake trollar. John Hult berättar om sina äventyr i Salt Lake City medan han ännu var mormon och hur han bröt med både kyrkan och sin bror August och blev en fri man med ett nytt namn, och Phileas Fogg berättar om hur överste Proctor, Passepartout och han själv kämpade mot ett band siouxindianer som överföll Union Pacific-tåget utanför Fort Kearny, och Errol Flynn vet förstås allt om general George Armstrong Custers sista strid vid Little Bighorn den 25 juni 1876, han som dog med stövlarna på, det är ju en av hans största roller.
     Jean P. Taylor sitter tyst vid bordet medan de andra pratar, försjunken i egna tankar. Han ser på Olle med sina vänliga grågröna ögon och säger: Din far Sixten har rätt, vi är allt lika varandra du och jag. När jag ser dig ser jag mig själv som pojke, det var i Norrland långt från London och Nice. Jag drömde om ett liv bortom höskylarna och granskogen, och trots att jag numera jagas av Svarta Handen som en fredlös är jag glad att jag bröt upp. Jag tror faktiskt att det var mr Phileas Fogg här som inspirerade mig att lämna fattigdomen i Sverige och fara till Savile Row i London och bli skräddare.
     Jag bodde på Savile Row i huset nummer sju, säger Phileas Fogg. Var bodde ni, mr Taylor?
     I nummer 21 hade jag min ateljé, det stora bruna huset på vänster sida, alldeles vid Burlington Gardens, säger Jean P. Taylor.
     Jag vill bli författare, inte skräddare, säger Olle.
     Huvudsaken är att du blir dig själv, säger Jean P. Taylor och Phileas Fogg nickar instämmande.
     Jag har anlag för att bli en mycket duktig dagdrivare, kommenterar Sherlock Holmes. Och även en rätt så vaken och pigg sorts människa. Jag tänker ofta på ett par rader av gamle Goethe: ”Schade dass die Natur nur einen Mensch aus dir schaf, denn zum wurdigen Mann war und zum Schelmen der Stoff”.
     Olle har fortfarande svårt för tyska och Sherlock Holmes översätter: Naturen skapade tyvärr endast en människa av dig trots att materialet hade räckt både till en värdig människa och till en skälm. Tänk på det, Olle.
    Mandrake småler, han svänger med sin käpp och trollar fram både Lothar och prinsessan Narda. Han berättar att de kommer direkt från Molnstaden och att det var bra att kalaset arrangerades på en tisdag som ju är den ordinarie Allersdagen. Han får en applåd för konststycket, men John Hult är inte imponerad och mumlar något om hokus pokus och taskspeleri.
     ”Wir sind gewohnt dass die Menschen verhöhnen was sie nicht verstehen”, säger Sherlock Holmes syrligt. Och översätter snabbt: Vi är vana vid att människan hånar det hon ej förstår. Samt tillägger: Goethe hade alltid något passande att säga oss.
     Måste han tala tyska hela tiden? undrar Jean P. Taylor. Jag trodde att Sherlock Holmes löste problem och talade engelska, inte att han citerade Goethe på tyska jämt och samt. Tyska fick jag nog av under kriget.
    Nu skålar vi för damerna i stället för att prata filosofi, säger Errol Flynn. Utan kvinnor är livet inte värt att leva, det är min högst privata filosofi.
    Alla skrattar. Olivia de Havilland, prinsessan Narda och mrs Fogg slår ljuvt ner blicken medan männen utbringar deras skål. Till Olle säger Errol Flynn: Jag minns den första och jag minns den sista, men de som kom där emellan har jag svårt att hålla isär. Sedan jag var i din ålder eller kanske lite äldre har jag gått och lagt mig minst tolvtusen nätter, och det är inte ofta jag somnat ensam, ska du veta. Hur många kvinnor det blivit vet inte jag, jag är faktiskt ingen räknemaskin. 
    Din bror Karl är död, säger Olle till John Hult. Han dog förra året, jag saknar honom.
    Jag vet det, vi har träffats, jag är ju också död. Min andre bror August lever ännu, han är High Priest i mormonkyrkan och överstepräster blir gamla. Men om August och jag kommer att träffas en gång, det återstår förstås att se. Förresten spelar det ingen större roll för vi två har nog inte mycket att säga varandra. Mormoner är ett släkte för sig, Joe Smith sanna mina ord.
    Jag var död en gång, säger Sherlock Holmes. Då gick halva London omkring med sorgband. Men sedan blev jag levande igen. Mig kvittade det lika, det är de levande som sörjer och inte de döda.
    Det höll alla med om, särskilt som han talade engelska nu och inte tyska. Kalaset fortsatte, och som Conan Doyle skriver: Det blev en glad måltid. Sherlock Holmes var en ypperlig konversatör när han så ville – och den här kvällen ville han verkligen. Han föreföll befinna sig i ett tillstånd av nervös upphetsning och tog upp en mängd ämnen i snabb följd – mirakelspel, medeltida fajans, Stradivariusvioliner, ceylonbuddhismen och framtidens krigsfartyg – och behandlade vart och ett som om han studerat det som specialist. 
     Mandrake trollade till allas häpnad och förtjusning, och Errol Flynn fick en ny vän i John Hult och båda drack för mycket. Sällskapet skålade för Drottningens England, varpå Sherlock Holmes högtidligen lovade Jean P. Taylor att för alltid ta kål på Svarta Handen som givetvis var en organisation styrd av den onde professor Moriarty, hans gamle dödsfiende. Prinsessan Narda, Olivia de Havilland och mrs Fogg fann ut att de alla tre älskade terosor, poesi och hundvalpar, och innan sällskapet bröt upp sjöng man unisont Drink to me only with thine eyes till ackompanjemang av Sherlock Holmes violin, en äkta Stradivarius för tillfället framtrollad av Mandrake.

Phileas Fogg
Mandrake trollar

John Hult

Errol Flynn
Jean P. Taylor
Sherlock Holmes