söndag 6 september 2015

Berättelsen om Mors lilla Olle 31










 Köket uppepå, en tvättmaskin och Kirlian-fotografier

KÖKET UPPEPÅ hade vedspis med elektrisk kokplatta, diskbänk med skiva av vita kakelplattor, linoleummatta och skafferi, en långbänk under fönstret och en smal garderob som gick längs nästan hela huset. I garderoben hängde vinterkläder som luktade malkulor och så farfars gångkläder, stormhatten och plommonstopet, femtioårskäppen och knäppkängorna, till och med benprotesen från Vanföreanstalten i Stockholm – köksgarderoben var husets egen livrustkammare i vilken man samlade släktens reliker till ingen nytta alls.
     Turistsängen med kedjebotten som knarrade så erbarmligt att man vaknade så fort man vände sig i den hade flyttats ner från vinden och stod  bukig som en sjömanskoj i före detta matalkoven, numera sovalkoven. Nu sover Olle i den och drömmer ibland om de sju haven.
     I skåp och lådor samlar han minnen från barndomen: de första plastbilarna som luktar sötmandel ännu och kostade två kronor stycket i Codelius leksaksaffär, högar av teckningar, du store vad dåliga en del av dem är, släng dem! utkast till äventyrsberättelser om piraten kapten Craig och detektivhistorier med Winston Baker som var hans egen Sherlock Holmes, uppkallad efter Winston Churchill och Baker Street, ett detaljerat förslag till inredning av tortyrkammare daterat 20 februari 1947, transformatorn som Sixten byggde, Cobras gamla märke klippt i svart och gul filt och den fina träpistolen som Arne hjälpte honom med, några fjärilslådor som är gråa av damm och tändsticksasken som en gång rymde den numera spårlöst försvunna potatisbaggen. Olle är en samlare som sin far, han kan ännu inte släppa taget om barndomen fast han går på gymnasiet, det borde glädja hans mor som inte vill låta honom växa upp.
     Varje morgon kommer Anna uppför trappan med tunga steg, hon bär på en bricka med mjölkchoklad och limpsmörgåsar med ost, varsågod Olle, dags att vakna och åka till skolan, har du sovit gott?
     Då hade hon själv varit uppe sedan halv sex och kokat gröt och lagat matsäck åt Sixten. När Olle har gett sig av är hon ensam i huset. Ekonomin har blivit bättre och hon slipper vara städkäring åt andra utom då hon skall köpa sig en ny vårkappa eller nya vinterbottiner så att hon inte ser ut som en fattig arbetarkäring då hon åker till stan. Till sådan lyx finns inte råd, de pengarna får hon själv gno ihop. Hon fyller sin dag i hemmet med städning, tvätt, strykning, strumpstoppning, matlagning, bakning, blomsterpyssel och trädgårdsarbete på sommaren och snöskottning på vintern. Karlarna tar ju aldrig ett handtag och rent och snyggt vill hon ha det både inne och ute. Hon är som Kungens lilla piga fast sällan på ett strålande humör.
     Man måste alltid vara hel och ren inunder, det har Anna inpräntat hos sina söner. För tänk om man blir överkörd av en bil och måste läggas in på sjukhuset, då får man inte komma trasig och smutsig så att man får skämmas. Hjälp mig att sträcka lakanen nu, Olle.
     Att sträcka lakan ingår i den månatliga tvättritualen liksom att dra mangeln, det är två moment som hon inte klarar ensam. Allt det andra sköter hon själv: eldningen av pannmuren, blötläggningen i det stora cementkaret, kokningen och skrubbandet mot tvättbrädan, upphängningen av den rena tvätten på en labyrint av klädstreck mellan granarna på baksidan av huset. Men på vintern kunde det vara knepigt att få tvätten torr, det hände att lakanen var frusna och stela som lutfisk då Anna bar in dem, och på sommaren måste hon hinna få in tvätten innan något av åskvädren kom, hinna klä sig fint och undfly hotet från ovan med bussen till stan. Många gånger var det just den uthängda tvätten som sinkade henne så att hon fick sitta i källaren och vara rädd under en timme eller två i stället för att gå på Tempo där man knappt hörde åskknallarna och inte såg blixtarna heller för allt glitter i diskar och på hyllor.
     Någon gång vid krigsslutet hade Sixten köpt en tvättmaskin av en kringresande entreprenör och på avbetalning eftersom maskinen kostade flera hundra kronor, men så var den också byggd av eklaggar från Småland och garanterat vattentät om man såg till att trät inte torkade ut och gistnade. Apparaten vevades för hand med ett stort orangelackerat hjul som via en kuggväxel roterade en vertikal propeller av trä fram och tillbaka, ett reverserande system, sade entreprenören. Sixten tyckte att detta var en tjusig teknisk landvinning som borde vara varje husmors dröm. Men det var tungt att veva maskinen och efter en tid letade han fram en lämplig elektrisk motor med remskiva och si, nu gick tvättmaskinen för egen maskin.
     Anna skulle ha varit överlycklig över den arbetsbesparande nymodigheten om den inte hade slitit så hårt på lakanen, det blev hål och fransiga kanter, kanske var det lakanen som var för tunnslitna eller Sixtens motor som gick för fort eller var för stark. Och rädd var hon för maskinen, vatten och elektricitet var ju som regn och åska, tänk om hon skulle få en elektrisk stöt. Därför återgick hon till tvättbrädan som slet på fingertopparna men sparade dyrbart sänglinne, och Sixten tyckte att hon var otacksam som inte begrep sig på elektriciteten och uppfinningarna.
     Nu står den reverserande tvättmaskinen uttorkad och gisten i källaren, och klockan ett varje dag kommer Sixten hem för att äta middag. Anna vet aldrig om han skall vara arg eller glad eller mitt emellan, det beror på ackord och tidsstudiemän. Klockan fyra kommer hennes Olle, han är alltid glad, kvällsmat äter de halv sex, då får Anna höra om Svenssons snuskiga käring som rullar köttbullar på sin feta mage, om lektor Hervelius som talar latin flytande... 
    Sixten berättar senaste historien från målarsalen: Vet du varför prinsessan Sibylla inte kan ha fönstren öppna på Haga sedan hon blev utan karl? 
    Jag fick i alla fall B på matteprovet... 
    Nej, i går blev en pojke påkörd av Fyrans spårvagn, vad säger du, klarade han sig med livet?
    Sixten igen: Jo därför att talgoxarna sitter utanför och ropar tji-pitt, tji-pitt... 
    Det händer mycket utanför Pettersberg och så det där hemska kriget i Korea eller vad det nu heter, jag undrar om Arne skall förlova sig med den där sköterskan innan han tar sin examen... 
    Igår kom Sjöström hem i bil igen full som ett as.
    Det är för gräsligt, allt är så dyrt nu för tiden och Olle måste ha en ny jacka, elräkningen skall betalas också, jag får väl börja skura igen fast jag har så ont i lederna, ja det är för hemskt som världen ser ut, den som vore död ändå...
     Efter kvällsmaten går Olle upp till sitt kök och pluggar botanik. Det handlar om dikotyledoner som är ett fint ord för alldeles vanliga växter undantagandes palmer, liljor, orkidéer och gräs som kallas monokotyledoner därför att de har enhjärtbladiga groddplantor i motsats till dikotyledonerna som har tvåbladiga groddar. Han smakar på orden, de är vackra som poesi, xylem, floem, kambium och fellogen. Han tänker på Kirlianfotografierna i Nyheter från Sovjetunionen, på de vibrerande aurorna kring lönnblad och begoniablommor, om vi kunde uppfinna mikrofoner känsliga nog att lyssna till kambium om våren så skulle vi höra xylemets och floemets musik i kärlsträngarna, den borde låta som harpor och flöjter, tänker han.
     Men världen är döv för naturens hemlighetsfulla röster och vi hör inte heller skriken från blommorna som bryts eller träden som huggs ner, vi kan bara ana deras smärta i besynnerliga bilder från sovjetiska laboratorier. Allting lever, allt som lever känner, kanske också gruset som vi trampar och stenen som vi kastar, glädje och sorg. I böckerna finns kunskaperna men det är vi själva som måste infoga dem i det stora sammanhanget, tillvarons pussel blir aldrig färdiglagt. Det fattas ständigt en bit någonstans, och i varje svart hål döljer sig ett nytt mysterium. Först då vi inser detta kan vi ana oss till varför hängda trälar gnäller ännu efter tusen år och varför döda potatisbaggar plötsligt försvinner ur tändsticksaskar, först då – men nu vet jag inte om jag är Chuang Chou som drömde att jag var en fjäril eller om jag i själva verket är en fjäril som drömmer att den är Chuang Chou.





















Berättelsen om Mors lilla Olle 30





Synpunkter på Olle


MAGISTER JAN BODÉN, kallad Oden, stoppar sin torsdagspipa med Riks Shag och säger: Det var naturligtvis mot skolans regler att inte ge Olle en hemanmärkning för skolk. Men då han stod där på Islandsbron och stirrade ner i strömvirvlarna såg han så ensam och vilsen ut att jag förstod att det hänt honom något allvarligt. Så här efteråt kan man ju skratta åt alltsammans och jag vill inte påstå att jag räddade honom från att begå självmord, nej så kritisk var inte situationen, en kanelbulle och en Citronil på Konditori Fågelsången räckte för att ge honom livslusten tillbaka den gången. 
    Själv höll jag en monolog lika mycket för min egen skull som för Olles, för just vid den tiden hade min fru och jag separerat, anledningen behöver jag inte gå in på här, och även jag kände mig rätt vilsen och ensam. Jag behövde någon att tala med, någon som så att säga befann sig på samma våglängd som jag själv, en lyssnare helt enkelt, om det var en skolpojke eller en vuxen person gjorde detsamma. Jag tror att vi båda mådde lite bättre efter det där konditoribesöket, i varje fall insåg jag att det fanns andra än min hustru som behövde mig, att jag inte var alldeles värdelös som människa. 
     Men efter vårt samtal ville jag inte tränga mig på Olle vidare, det kunde kanske misstolkas, och jag såg också tydligt hur han utvecklades och växte i sig själv. I den åldern växer man språngvis, ibland vill man förbättra hela världen, ibland hatar man sin kropp, ibland tror man att man skall ge upp andan i morgon, ni vet själva. Nu då Olle har börjat i gymnasiet ser jag honom inte längre så ofta, men vi möts ju vid cykelställen ibland. Den Olle jag ser idag är en ung man på väg att hitta sin egen identitet och stark nog att våga vara sig själv. Geijer är lika imponerad som alltid av hans teckningstalang, och min kollega Wendelstam som har honom i modersmålet brukar säga att det är få i klassen som kan argumentera för sina åsikter som Olle när de har diskussionstimmar. Det är nog tur att Wendelstam är liberal, för enligt vad jag förstår har Olle så röda åsikter att de gamla gubbarna här på läroverket skulle få slag om de hörde honom. Nåja, en gång funderade jag själv på att gå ut som frivillig i Spanien, för nog skulle jag väl kunna skjuta en och annan fascist fast jag är enögd, tänkte jag.      
     Margareta Skoglund serverar på Café Skeppet, hon tänker: Idag kom det en budpojke till mig med en bukett krysantemer från ”En okänd beundrare” som det stod på kortet. Jag undrar så vem den okände beundraren kan vara, inte är det Hasse i alla fall, honom känner jag ju lika bra som han känner mig, vi har varit tillsammans i snart ett år nu. Kan det vara någon av gästerna här, nej, de är mest gamla fyllgubbar som Stam-Ärtan och Plåtis och sådana skickar inga blommor. Sak samma förresten, blommorna gjorde mig glad, men jag törs nog inte visa dem för Hasse för då blir han väl svartsjuk och tror att jag har ihop det med någon annan. Jag säger att jag köpte dem själv. Jag har faktiskt inte fått blommor av någon sedan Rune uppvaktade mig, det var rosor minns jag, men krysantemer är också vackra. Vi hade det bra tillsammans, det tog mig flera år att komma över sorgen efter Rune, aldrig trodde jag att jag skulle kunna älska någon annan efter Rune, men så kom Hasse och han var så vild och glad, med honom var varje dag som en fest. Vi har det bra ihop, han vill gifta sig med mig men jag är ju fem år äldre och jag kan inte glömma Rune som dog i lunginflammation, så det får vänta. 
     Lustigt förresten, då jag tänker på det så liknade den där springpojken från blomsteraffären min Rune då han var ung. Rune var också mörk och hade ljusgråa ögon, blyg var han med, aldrig galen som Hasse, om jag vågat så skulle jag ha gett pojken en puss på kinden för att jag blev så glad för blommorna men sådant kan man ju inte göra, då skulle han väl ha trott att jag ville förföra honom, i hans ålder är det lätt att missuppfatta en kvinnas smekning (oj vad det lät högtidligt). Så jag gav honom en krona i stället och jag hoppas att han blev glad för den. 
    Lustigt var det också att samma pojke kom in på Skeppet tillsammans med sin far en söndag för inte så länge sedan. Först kände jag inte igen honom, men sedan låtsades jag inte känna igen honom för då skulle han nog ha blivit väldigt generad, det blir man ju lätt i hans ålder.
    Gertrud tycker att hennes fest var lyckad fast Gustav den femte dog på morgonen efter och pappa Sven kom instolpande med sorgebudet som en kurir från hovet och citerade Karlfeldt, hon säger: 
    Det finns många snygga pojkar i klassen och en del av dem är riktigt trevliga också när man väl har lärt känna dem. Jag gillar Olle för att han ser ut som Errol Flynn lite grand, en gång samlade man ju på filmisar och läste Tina-klubben i Allers. Men han är väldigt blyg och så tycker han nog att Kerstin är mycket sötare än jag och det är hon väl också, det är bara det att Kerstin gillar blonda killar och har gått på bio med Krister ett par gånger redan. Han är lik Alf Kjellin, säger hon, och hon avgudar Alf Kjellin. Sådant är larvigt tycker jag, och förresten är Errol Flynn mycket sexigare än Alf Kjellin om man nu skall jämföra. 
    Och jag tycker om att kyssas, det känns skönt i hela kroppen, och det är kul att bli kysst av flera pojkar på en gång, Olle och Erik och Lasse till exempel, de smakar och luktar olika och så blir man varm och god efteråt. Olle är väldigt artig och väluppfostrad, han verkar ha kontroll över sina känslor, kanske är det för att han är så blyg och allvarlig, ibland vet man inte vad han egentligen tänker innerst inne. Vad är han rädd för, att han skall bli kär, det är väl bara naturligt? Jag skulle vilja säga att han är en drömmare som lever i en annan värld eller kanske en som lever i drömmen, att han är rädd för att visa känslor därför att han inte vet vart känslorna skall dra iväg med honom, om de är verkliga eller inte. Ibland när vi kysser varandra känner jag att han håller på att vakna, men så försvinner han in i sig själv igen och då reser han sig och går ut till de andra pojkarna och pratar skola och politik som vilken annan tråkmåns som helst.
    Arne vill också säga något, han är tjugofyra år nu, snart ingenjör och snart förlovad med en blond sjuksköterska, snart flyttar han ut från köket uppepå: 
    Det märks att Olle håller på att bli vuxen och har flickor omkring sig. Det är svårt för vår mor att acceptera, hon ser honom fortfarande som en liten pojke, det var lättare för mig men också svårare, jag har ju aldrig varit hennes ögonsten som Olle och jag har aldrig fått samma stöd som han. Det var tur att farfar och farmor bodde i samma hus så att jag kunde gå till dem, hos dem kände jag mig mer hemma än en trappa upp. Vad jag inte gillar just nu är att Olle rotar i min garderob och lånar tröjor och skjortor för att stila för flickorna i klassen, allt jag äger har jag köpt för egna pengar som jag själv tjänat ihop. 
     När jag var femton jobbade jag som springpojke i stan, sedan läste jag på NKI för att kunna bli ingenjör medan jag slet på Bruket hela dagarna. Olle har inte ens behövt ta ett sommarjobb, det är orättvist, han behöver komma ut i världen och känna på hur det är att arbeta för sitt uppehälle och inte få allting gratis. Har de råd att hålla honom i läroverket så borde de ha råd att köpa lite snygga kläder åt honom också. Vilket jävla liv det var om de där svarta manchesterbyxorna som han fick tjata sig till, fyrtio kronor tror jag att de kostade. De får ju för sjutton barnbidrag för honom. 
    Och så har han använt min pepitarutiga blazer fast den är två nummer för stor för honom. Han svettas under armarna, nu måste den kemtvättas, skall jag betala kemtvätten? Snor pengar gör han nog också, jag hade fem kronor i en ficka i den där blazern och de finns förstås inte kvar. Säger jag något om det blir det ett helsikes liv på Anna, det skall bli fan så skönt att flytta till något eget, för sedan farfar och farmor dog har det inte varit sig likt därhemma.













































Köket uppepå, en tvättmaskin och Kirlian-fotografier

KÖKET UPPEPÅ hade vedspis med elektrisk kokplatta, diskbänk med skiva av vita kakelplattor, linoleummatta och skafferi, en långbänk under fönstret och en smal garderob som gick längs nästan hela huset. I garderoben hängde vinterkläder som luktade malkulor och så farfars gångkläder, stormhatten och plommonstopet, femtioårskäppen och knäppkängorna, till och med benprotesen från Vanföreanstalten i Stockholm – köksgarderoben var husets egen livrustkammare i vilken man samlade släktens reliker till ingen nytta alls.
     Turistsängen med kedjebotten som knarrade så erbarmligt att man vaknade så fort man vände sig i den hade flyttats ner från vinden och stod  bukig som en sjömanskoj i före detta matalkoven, numera sovalkoven. Nu sover Olle i den och drömmer ibland om de sju haven.
     I skåp och lådor samlar han minnen från barndomen: de första plastbilarna som luktar sötmandel ännu och kostade två kronor stycket i Codelius leksaksaffär, högar av teckningar, du store vad dåliga en del av dem är, släng dem! utkast till äventyrsberättelser om piraten kapten Craig och detektivhistorier med Winston Baker som var hans egen Sherlock Holmes, uppkallad efter Winston Churchill och Baker Street, ett detaljerat förslag till inredning av tortyrkammare daterat 20 februari 1947, transformatorn som Sixten byggde, Cobras gamla märke klippt i filt och den fina träpistolen som Arne hjälpte honom med, några fjärilslådor som är gråa av damm och tändsticksasken som en gång rymde den numera spårlöst försvunna potatisbaggen. Olle är en samlare som sin far, han kan ännu inte släppa taget om barndomen fast han går på gymnasiet, det borde glädja hans mor som inte vill låta honom växa upp.
     Varje morgon kommer Anna uppför trappan med tunga steg, hon bär på en bricka med mjölkchoklad och limpsmörgåsar med ost, varsågod Olle, dags att vakna och åka till skolan, har du sovit gott?
     Då hade hon själv varit uppe sedan halv sex och kokat gröt och lagat matsäck åt Sixten. När Olle har gett sig av är hon ensam i huset. Ekonomin har blivit bättre och hon slipper vara städkäring åt andra utom då hon skall köpa sig en ny vårkappa eller nya vinterbottiner så att hon inte ser ut som en fattig arbetarkäring då hon åker till stan. Till sådan lyx finns inte råd, de pengarna får hon själv gno ihop. Hon fyller sin dag i hemmet med städning, tvätt, strykning, strumpstoppning, matlagning, bakning, blomsterpyssel och trädgårdsarbete på sommaren och snöskottning på vintern. Karlarna tar ju aldrig ett handtag och rent och snyggt vill hon ha det både inne och ute. Hon är som Kungens lilla piga fast sällan på ett strålande humör.
     Man måste alltid vara hel och ren inunder, det har Anna inpräntat hos sina söner. För tänk om man blir överkörd av en bil och måste läggas in på sjukhuset, då får man inte komma trasig och smutsig så att man får skämmas. Hjälp mig att sträcka lakanen nu, Olle.
     Att sträcka lakan ingår i den månatliga tvättritualen liksom att dra mangeln, det är två moment som hon inte klarar ensam. Allt det andra sköter hon själv: eldningen av pannmuren, blötläggningen i det stora cementkaret, kokningen och skrubbandet mot tvättbrädan, upphängningen av den rena tvätten på en labyrint av klädstreck mellan granarna på baksidan av huset. Men på vintern kunde det vara knepigt att få tvätten torr, det hände att lakanen var frusna och stela som lutfisk då Anna bar in dem, och på sommaren måste hon hinna få in tvätten innan något av åskvädren kom, hinna klä sig fint och undfly hotet från ovan med bussen till stan. Många gånger var det just den uthängda tvätten som sinkade henne så att hon fick sitta i källaren och vara rädd under en timme eller två i stället för att gå på Tempo där man knappt hörde åskknallarna och inte såg blixtarna heller för allt glitter.
     Någon gång vid krigsslutet hade Sixten köpt en tvättmaskin av en kringresande entreprenör och på avbetalning eftersom maskinen kostade flera hundra kronor, men så var den också byggd av eklaggar från Småland och garanterat vattentät om man såg till att trät inte torkade ut och gistnade. Apparaten vevades för hand med ett stort orangelackerat hjul som via en kuggväxel roterade en vertikal propeller av trä fram och tillbaka, ett reverserande system, sade entreprenören. Sixten tyckte att detta var en tjusig teknisk landvinning som borde vara varje husmors dröm. Men det var tungt att veva maskinen och efter en tid letade han fram en lämplig elektrisk motor med remskiva och si, nu gick tvättmaskinen för egen maskin.
     Anna skulle ha varit överlycklig över den arbetsbesparande nymodigheten om den inte hade slitit så hårt på lakanen, det blev hål och fransiga kanter, kanske var det lakanen som var för tunnslitna eller Sixtens motor som gick för fort eller var för stark. Och rädd var hon för maskinen, vatten och elektricitet var ju som regn och åska, tänk om hon skulle få en elektrisk stöt. Därför återgick hon till tvättbrädan som slet på fingertopparna men sparade dyrbart sänglinne, och Sixten tyckte att hon var otacksam som inte begrep sig på elektriciteten och uppfinningarna.
     Nu står den reverserande tvättmaskinen uttorkad och gisten i källaren, och klockan ett varje dag kommer Sixten hem för att äta middag. Anna vet aldrig om han skall vara arg eller glad eller mitt emellan, det beror på ackord och tidsstudiemän. Klockan fyra kommer hennes Olle, han är alltid glad, kvällsmat äter de halv sex, då får Anna höra om Svenssons snuskiga käring som rullar köttbullar på sin feta mage, om lektor Hervelius som talar latin flytande, Sixten berättar senaste historien: Vet du varför prinsessan Sibylla inte kan ha fönstren öppna på Haga sedan hon blev utan karl? jag fick i alla fall B på matteprovet, nej, i går blev en pojke påkörd av Fyrans spårvagn, vad säger du, klarade han sig med livet?, Sixten igen: Jo därför att talgoxarna sitter utanför och ropar tji-pitt, tji-pitt, det händer mycket utanför Pettersberg och så det där hemska kriget i Korea eller vad det nu heter, jag undrar om Arne skall förlova sig med den där sköterskan innan han tar sin examen, i går kom Sjöström hem i bil igen full som ett as, det är för gräsligt, allt är så dyrt nu för tiden och Olle måste ha en ny jacka, elräkningen skall betalas också, jag får väl börja skura igen fast jag har så ont i lederna, ja det är för jävligt som världen ser ut, den som vore död ändå...
     Efter kvällsmaten går Olle upp till sitt kök och pluggar botanik. Det handlar om dikotyledoner som är ett fint ord för alldeles vanliga växter undantagandes palmer, liljor, orkidéer och gräs som kallas monokotyledoner därför att de har enhjärtbladiga groddplantor i motsats till dikotyledonerna som har tvåbladiga groddar. Han smakar på orden, de är vackra som poesi, xylem, floem, kambium och fellogen. Han tänker på Kirlianfotografierna i Nyheter från Sovjetunionen, på de vibrerande aurorna kring lönnblad och begoniablommor, om vi kunde uppfinna mikrofoner känsliga nog att lyssna till kambium om våren så skulle vi höra xylemets och floemets musik i kärlsträngarna, den borde låta som harpor och flöjter, tänker han.
     Men världen är döv för naturens hemlighetsfulla röster och vi hör inte heller skriken från blommorna som bryts eller träden som huggs ner, vi kan bara ana deras smärta i besynnerliga bilder från sovjetiska laboratorier. Allting lever, allt som lever känner, kanske också gruset som vi trampar och stenen som vi kastar, glädje och sorg. I böckerna finns kunskaperna men det är vi själva som måste infoga dem i det stora sammanhanget, tillvarons pussel blir aldrig färdiglagt. Det fattas ständigt en bit någonstans, och i varje svart hål döljer sig ett nytt mysterium. Först då vi inser detta kan vi ana oss till varför hängda trälar gnäller ännu efter tusen år och varför döda potatisbaggar plötsligt försvinner ur tändsticksaskar, först då – men nu vet jag inte om jag är Chuang Chou som drömde att jag var en fjäril eller om jag i själva verket är en fjäril som drömmer att den är Chuang Chou.

















Berättelsen om Mors lilla Olle 29







Flickorna i första ring, Glenn Miller och Gustav V

I FÖRSTA RING latinlinjen kom nya lärare, de var lektorer klädda i mörka kostymer, och de behandlade sina elever som vuxna och vred aldrig om några öron. Olle hade fått sina svarta manchesterbyxor och sin vita polotröja, och ibland lånade han Arnes pepitarutiga blazer till skolan, det gällde att se snygg ut, för nu fanns det flickor i klassen också, dussinet jämnt. Det var bara en pojke som fortfarande gick i golfbyxor, men han hette Jonas och var son till en professor och hade fluga också, med andra ord en riktig plugghäst som ingen brydde sig vidare om. 
     Flickorna hade namn som Ann-Margret, Karin, Birgitta och Viveca, och sötast var Kerstin som hade långt och rakt mörkt hår och Gertrud med de stora brösten som var adlig och flirtade med alla pojkar utom Jonas med golfbyxorna. Det tog tid innan Olle vågade närma sig någon av flickorna, han var blyg, och finnarna som bubblade i ansiktet och klämdes ut på morgnarna så att innehållet smackade mot spegelglaset gjorde inte umgänget lättare. Efter någon månad raserades emellertid den osynliga, svagt parfymdoftande muren mellan herr- och damsida, och Olle gick på sina första partyn med saftbål, grammofondans, smygrökning och kanske en stunds hångel då tillfälle gavs.
     Först ut var den levnadsglada Gertrud, hon var sprallig som man sade på den tiden, en riktig Fröken Sprakfåle. Hon bodde på en herrgård, dit for Olle och andra utvalda klasskamrater med tåget. I flygeln som uppläts till festerna fanns det många mörka rum, och en gång låg Gertrud med blusen halvt uppknäppt på en gustaviansk soffa tillsammans med Olle och två andra pojkar som turades om att kyssa henne och röra vid hennes stora mjuka bröst genom behån som hade hårda metalltrådskanter. Men det var inte alls som med Åsa, snarare ett meningslöst tidsfördriv som kallades ”petting” och var importerat från Amerika, en ungherrarnas kollektiva hyllning till värdinnan och hennes kvinnlighet. 
      Många rökte också, mest var det pojkarna, och glöden från cigaretterna lyste som eldflugor i en brunstig sydländsk natt. Det var Bill, Boy, Hudson och kanske Florida som Olle brukade knycka av Sixten. Fönsterna stod öppna mot den kalla oktoberkvällen för att vädra ut den förbjudna röken och Gertruds bröstvårtor styvnade i kylan under de trevande pojkhänderna.
     Från rummet intill hördes hasandet av fötter till Moonlight Serenade och Mood Indigo på radiogrammofonen, fnissande flickröster och målbrottspojkar som diskuterade latinets märkliga ändelser och Koreakriget med stort allvar. När Olle hade kysst sig mätt och fått bukt med bulan i manchesterbyxorna gick han ut till de andra, otillfredsställd, småvåt i kalsongerna och lite yr av cigaretterna men full av diskussionslusta.
     Europa kämpar mot den största och farligaste epidemi som någonsin förekommit och som hotar att förstöra vår kultur, sade Portugals utrikesminister Da Mata då han undertecknade Atlantpakten, bålverket mot den röda faran som även adjunkten Lagerberg hade varnat för på sin tid. Sixten var däremot helt övertygad om att framtiden tillhörde Marx, Lenin och Stalin, han såg sig kanske som folkkommissarie och ledare för de lokala utrensningarna av disponenter, ingenjörer, verkmästare och präster. För att markera sin politiska hemvist prenumererade han numera på Nyheter från Sovjetunionen, ett glättat veckoblad fyllt av kolchoser, traktorfabriker och femårsplaner. I tidningen fanns också Kirlianfotografier av aurorna kring blad och blommor som Olle studerade med större intresse än Andrej Gromykos långa tal i FN eftersom dessa märkliga bilder tycktes bekräfta att allt i naturen var besjälat, en tes som han själv länge hade hävdat i enlighet med sin panteistiska livsåskådning. 
     Men visst hade Molotov och Gromyko rätt då de fördömde den amerikanska aggressionen i Korea, och som en medveten provokation tillverkade Olle en halmdocka i naturlig storlek av Sydkoreas korrumperade president Syngman Rhee och hängde upp den i en tall på tomten. Den dinglade i månskenet iklädd rock och hatt, ansiktet var vitt med sneda ögon, på bröstet hängde en namnskylt för säkerhets skull. Anna sade att den där dockan skrämde slag på henne varje morgon hon gick ut i trädgården, men Sixten applåderade initiativet och grannarna sade till Anna att de tänkte ringa till polisen om inte hennes tokiga pojke tog ner dockan omedelbart. Inför ett sådant hot fann även Sixten för gott att ge med sig, medveten om att demonstrationen ändå haft en viss effekt. 
     Vi får se vad de säger när det är Grunbach och de andra tyskjävlarna och utsugarna som dinglar så där, sade han. Då är det bäst att de passar sig.       
     Klockan 22 tog Sixten in radiosändningarna på svenska från Moskva på samma svarta Telefunken som Hitler, Churchill och Per Albin Hansson hade delat under kriget. Nu var det svenske kommunistledaren Hilding Hagbergs dotter som talade till Sixten och Olle sedan klockorna i Vassilijkatedralen på Röda torget slagit tolv midnatt. Vad hette hon, Olga kanske, det borde hon i alla fall ha hetat med den rösten som var en osannolik blandning av stalinism och sensualism, av fröken Ur och Barbro Svinhufvud. Anna förfasade sig över de okristna bolsjevikerna som en gång familjen Karlén vid trädgårdsbordet på Åland, men Sixten sade att politik det begrep hon sig inte på och därför gjorde hon bäst i att hålla tyst. 
     Snart skulle revolutionen komma, förkunnade han, och då skulle kungahus, prästerskap och kapitalister i största allmänhet krossas av arbetarna som de hade förtryckt i alla tider, då skulle det hänga storgubbar och svartrockar och rövslickare i varenda jävla tall i skogen. Och Olle höll med, imperialismen måste bekämpas med alla medel, Sverige behövde en Mao Tse Tung som gjorde rent hus med allt gammalt.   
     Som du pratar kan man tro att du är kommunist, sade pojkarna på Gertruds fest.
     Vi måste skapa en ny och bättre värld, predikade Olle. En värld där jämlikhet råder. Har ni läst Rousseaus Om uppkomsten av olikheten mellan människorna – ”Det är slut med er om ni glömmer, att frukterna tillhör alla, men jorden ingen”. Kalla det kommunism om ni vill, jag kallar det jämlikhet och rättvisa, Egalité et Liberté. Franska revolutionen misslyckades men Lenin och Mao lyckades, det är därför som amerikanerna med alla medel nu försöker stoppa de förtryckta folkens kamp, det är därför som de tappra människorna i det lilla Korea förblöder. Vad vi ser är bara en upprepning av inbördeskriget i Spanien där fascisterna krossade den folkvalda regeringen med utländsk hjälp.  
     Det där får du hålla föredrag om på svenskan, sade någon. Nu ska vi ha roligt och dansa. On the Sunny Side of the Street med Ludde, den är hot. Lyssna bara.
    Gertruds föräldrar var mycket äldre än föräldrar brukade vara, hon var ett misstagsbarn i än högre grad än Olle, om nu adeln begick samma slags misstag som vanliga arbetare. De lät ungdomarna vara i fred och därför kunde festen hålla på senare än andra skolfester. Inte heller gick det att ta sig till stan från herrgården klockan elva en lördagskväll i oktober, därför stod sängarna bäddade i smårummen och mamma Brita såg till att manliga och kvinnliga nattgäster hölls åtskilda under natten. Gertrud var rufsig i håret och dolde kyssmärkena på halsen med en sidenscarf, och efter halv tolv var det slut också med hennes galanta utsvävningar i stilmöblerna.
     Jag hoppas att ni haft det roligt i kväll och att ni inte rökt, sade mamma Brita. Men nästa gång får ni allt dansa till lite stillsammare musik än den där hemska negerjazzen som ni ungdomar alltid ska spela numera. Det skräller i hela huset av allt trummandet. Tänk så vackert det är med wienervals och tango.
     Nästa morgon, klockan tio eller så, kom pappa Sven in i köket där ring I latinlinjen höll på att vakna till te och smörgås. Han var lång och smal och hade örnnäsa, han var inte bara godsägare utan också ryttmästare. Han såg mycket allvarlig ut, var det någon som burit sig illa åt under natten och kanske spillt aska på arvegodset? Alla såg tysta och uppsträckta på honom där han stod i dörren och mönstrade kretsen av gymnasister som om de hade varit ett gäng nyinryckta beväringar som ännu inte lärt sig knäppa uniformsrockarna på reglementsenligt sätt.     
     Mina unga vänner, sade han högtidligt, vår gamle monark konung Gustav den femte har avlidit klockan åtta och trettiofem denna morgon.
     Det blev dödstyst kring frukostbordet. Flickor och pojkar sneglade på varandra, någon svalde hårt. Med ens lägrade sig sorgen passande tung i herrgårdsköket. 
     Vid två tillfällen, återtog pappa Sven, hade jag äran att få tala med majestätet personligen i egenskap av chef för vårt lokala hemvärn, det är stunder som nu framstår i ett förklarat ljus. Jag erinrar mig i denna sorgens timme några ord av vår store skald Erik Axel Karlfeldt, och jag är övertygad om att ni alla instämmer i dem: ”Ett blommande rike har mist sin herre och far”. Han gjorde en konstpaus för att alla skulle hinna ta orden till sina hjärtan och fortsatte: Nu anbefaller jag en tyst minut till majestätets minne.

När Olle kom hem till Pettersberg hängde flaggorna på halv stång. Om Sixten hade haft en flaggstång skulle han säkert ha hissat hammaren och skäran i topp som en protest mot detta fjäskande för en död kung, han kom ihåg både Bondetåget och permittenttrafiken. Anna beklagade sig förstås men mest ville hon veta hur fint det var på herrgården hos adeln som öppnat sina dörrar för arbetarsonen Olle. Han gav henne en halvhjärtad beskrivning av bruna släktporträtt, silverserviser, ostindiskt porslin och förgyllda stilmöbler som man inte kunde sitta bekvämt i och avslutade med ett citat av Rousseau som han lärt sig utantill därför att det så väl stämde överens med hans egen inställning: ”Det finns många ohederliga människor bland borgarna, det medger jag. Men om en adelsman kan man alltid hålla tjugo mot ett på att han härstammar från en skurk”.
     Strax därpå kom Lindgren ut, ställde sig vid sin husknut, pissade och avläste temperaturen den 29 oktober 1950, det var sex grader i skuggan och gamle kungen var död.


lördag 5 september 2015

Berättelsen om Mors lilla Olle 28









Massor av sjuksköterskor och vita möss

IBLAND KOM ARNE hem med flickor. De såg allesammans likadana ut, tyckte Olle, blonda och bleka som sparrisstjälkar där de satt uppsträckta i finrumssoffan vid pelarbordet vars blanka skiva speglade kristallkronan. Arne hämtade dem på sjuksköterskehemmet, och Sixten och Anna mönstrade dem uppifrån och ner, utifrån och in, var det här kanske den blivande sonhustrun som skulle föda deras första barnbarn? Föräldrarna gjorde sig till och visade upp sina soligaste sidor och ibland bjöd Sixten på kakaolikör till kaffet, så märkvärdigt var det. Olle försökte klä av flickorna med blicken men fann inget upphetsande hos dem, de var som Margareta Skoglund, alldeles vanliga och alldagliga. Det största felet med dem – förutom att de var Arnes flickor – var dock att de var blivande sjuksystrar som lärde sig ge vaccinationssprutor och ta blodprov och plåga folk på tusen andra sätt. 
     Som riktigt liten hade Olle haft en förträngning i ändtarmen, en polyp hette det, och han kunde få sitta i timmar på pottan innan han lyckades övervinna smärtan och göra det som skulle göras. Det var som när Sixtens hemorrojder svullnade och började blöda, det gjorde gruvligt ont att skita. Till slut blev det sjukhuset och operation, av den mindes Olle inget annat än att en sjuksköterska som liknade Arnes flammor kvävde honom med en narkosmask som luktade äckligt och sött varpå en liten ilsken tomtegubbe rände en glödande järnstång in i stjärten på honom tills han brann upp. Det var som att spetsas på en påle av furst Vlad, se Pålning som det stod i Olles och Ulfs tortyrlexikon, fursten som tog en så fruktansvärd hämnd på de homosexuella turkar som våldtagit honom. Olle visste hur det kändes.
     Nästa sjuksköterska, då var han tio år gammal, påpekade att han hade ovanligt långa ögonfransar innan hon kom med samma sorts mask och sade till honom att räkna till tjugo. Hur långt han räknade kom han inte ihåg, men tomtegubben var där igen, den här gången för att ta polyper bakom näsan, ett förvridet skråpukansikte och en luden hand som höll en tång som både glödde och dröp av blod. Efteråt spydde Olle i flera timmar, till och med på bussen hem, och Anna satt med näsduken under hakan på honom och berättade för medpassagerarna att hennes lille Olle hade opererats för polyper bakom näsan och varit så duktig. Det var smärtsamt och blodigt och munnen smakade plåt, han kom ihåg alltsammans så fort han luktade i eterburken som han stoppade fjärilar i – det var säkert äckligt för dem också, men de dog åtminstone och slapp att vakna mera. 
     Nej, sjuksköterskor var som en sorts bödelsdrängar, grymma och kalla och med falskt inställsamma leenden. Olle kunde inte begripa hur Arne var skapt som ville ha en sådan kvinna i sängen, när som helst kunde han ju få en spruta i baken av dem eller något ännu värre, och inte hade de mycket till bröst heller.
     Efter bjudningen, när Arne och flickan gått, sade Sixten till Anna att det där var ju en rar och söt flicka och Anna sade till Sixten att nog kunde väl Arne hitta någon bättre, han som snart skulle bli ingenjör och allt. Olle hoppades för sin del att Arne skulle slå sig ihop med någon av de där sjuksköterskorna för gott och snart flytta hemifrån så att han kunde få överta köket uppepå och äntligen få ett eget rum.
      Sedan började Anna blöda igen i underlivet, det hade hon gjort lite av och till på sistone, men den här gången slutade det inte och hon måste in till Akademiska sjukhuset, som Olle betraktade den sista anhalten på resan genom livet. Anna grät då hon tog farväl av Olle och sade att han inte skulle vara rädd för nu skulle professorn själv operera henne, men Olle mindes hur det hade gått för farmor som också hade opererats av en professor och han lovade sig själv att aldrig mera stiga in i ett dödsrum, om det så var hans egen mor som låg i det. Inte ens Sixten skulle kunna släpa in honom dit fast han var stark och hade brottats i sin ungdom. 
      Samma dag som Anna lades in kom en hemsyster. Kanske hette hon Stina eller något liknande som hemsystrar brukade heta, och hon försökte utan framgång tvinga Olle att äta havregrynsgröt på morgnarna som Sixten och Arne gjorde. För att slippa morgonmötet med Stina smet Olle iväg till skolan utan att äta något alls, det var kämpiga dagar tills Sixten talade förstånd med hemsystern. Men Olle bad aldrig om ursäkt för att han kallat henne en jävla satkärring, och smörgåsarna som han fick med sig till skolan smakade hemsyster. En del lyckades han byta bort med klasskamraterna som hade morsor som inte låg på sjukhuset och snart skulle dö sedan någon professor hade sprättat upp dem. Lars gillade inte vändstekt kallt ägg men det gjorde Olle, du får mitt ägg om jag får dina båda limpmackor med prickig korv, det gjordes många bytesaffärer på frukostrasterna i skolan. Men Douglas kunde aldrig byta bort sina knäckebrödsmackor med Slottssenap och strösocker som pålägg, sådana kulinariska konstigheter var det ingen annan som uppskattade än han själv. 
     Douglas hade för övrigt inte bara en alldeles egen smak när det gällde smörgåsar, han höll sig också med ett hundratal vita möss i källaren till moderns villa på Kåbo. Familjen hade flyttat till Uppsala från Stockholm, den bestod av fem pojkar med Douglas som yngste man och en mor som var tjockare än någon annan kvinna Olle hade sett och som undervisade i pianospel. Hon hade kolsvart hår och såg ut som en zigenarkärring, men alla hennes pojkar var linluggar efter en avliden och blond far. Hon klädde sig helst i knallröda sammetsklänningar och målade naglarna i samma färg, och då hon satt på pianostolen försvann den helt under hennes enorma bakdel så att man bara såg fyra tunna pelare som tycktes växa ut ur själva skinkorna. Villan var alltid fylld av sönderhackade småfalska Für Elise och Liebestraum som hennes elever försökte locka ur pianot, för det mesta med dålig framgång, och kanske var det därför som Douglas helst hölls i källaren bland sina vita möss, för dit ner nådde inte den hackiga pianomusiken. 
     Olle tillbringade åtskilliga timmar i hans sällskap, två pojkar som satt på varsin pinnstol medan mössen klättrade omkring på dem, lät sig klappas, parade sig, pissade och lämnade små torra visitkort där de fann lämpligt. Det var en besynnerlig känsla att låta sig bestigas av möss på det sättet, tyckte Olle, att känna deras små vassa fötter mot huden och i huvudet och att kittlas av de tunna nervösa morrhåren som ingående inspekterade ens mun, näsa och ögon. 
     Du får gärna ta hem några möss om du vill, sade Douglas som var en vänlig ung man. Fast det får du kanske inte för din morsa.
     Jag vet inte, sade Olle. Hon ligger på sjukhus just nu. Hon är rädd för möss också, så det är nog inte så lämpligt.
     Efter några månader berättade Douglas att nu kunde han inte ge bort några möss mera för alla hans möss var döda. På morgonen då han gick ner i källaren för att se till dem märkte han att det var alldeles tyst, det varken krafsade, kilade eller pep, och då han öppnade dörren till musrummet var hela golvet täckt av en vit matta av idel döda vita möss. 
    Det såg ut som om det hade snöat därinne, sade han. Kanske var det en sjukdom som drabbat dem, för ingen var blodig eller så, de bara låg där döda med bukarna i vädret och de små klorna kampaktigt krökta. 
     Jag eldade upp dem alla i värmepannan, skyfflade in dem, det var hemskt, jag orkade inte räkna dem men det var över ett hundra, det är jag säker på. 
     Ska du skaffa nya? undrade Olle och såg att Douglas hade tårar i ögonen då han berättade om morgonens hemska upplevelse.
     Nej jag ska aldrig ha några djur mera, sade Douglas. Jag vill inte att de som jag älskar ska dö ifrån mig. Det var likadant med farsan, jag älskade honom också och han dog. Därför är det så bra att inte morsan skaffat oss en ny farsa som sedan bara dör från en han också. Det är bättre att inte ha någon när han ändå snart ska dö.      
     Olle trodde att han förstod hur Douglas menade, men efter den stora musdöden talade de inte så ofta med varandra längre och Douglas började spela handboll i KFUM-laget, det var inget för Olle.
    
Anna överlevde operationen och blev kvitt ännu en cysta. Några söndagar måste Olle följa med till sjukhussalen där det låg sju andra kvinnor som var lika bleka som hans mor, och de log mot honom med ögon matta av smärta medan Anna kvittrade som en vårfågel och förkunnade att nu får jag besök av maken och min yngste son Olle som går på läroverket, så roligt. Och de andra kvinnorna instämde och låtsades bläddra i veckotidningar medan de tjuvlyssnade.  
     Sedan grät Anna en skvätt därför att hon hade återsett sin lekkamrat Elsa från Västanmyra på sjukhuset, men bara någon timme hade de fått vara tillsammans, sedan blev Elsa också opererad i underlivet men det var kräftan och nu var Elsa död.
     Jag var sex år, berättade Anna för Sixten och Olle, och Elsa ville att vi skulle gå och plocka smultron. Jag blev så glad, tog fram en kaffekopp ur porslinsskåpet och så bar det iväg och smultron hittade vi. Men det värsta var att mitt långfinger började göra mycket ont och det var alldeles rött och svullet och hade fastnat i örat på kaffekoppen. Slå sönder koppen, sa Elsa, och det gjorde jag men örat gick inte sönder, det satt kvar på fingret, och Elsa sa att nu får du gå med detta på fingret i hela ditt liv. Då blev jag arg och grät och sprang hem till mor. Ja, kära mor tog fram ett handfat och en tvål och då gled det otäcka kaffekoppsörat bort som genom ett trollslag. Minns du hur glad du blev, sa Elsa till mig innan hon opererades och dog, och minns du att vi grävde ner det där örat i sågspånet i vedboden så att vi aldrig mera skulle få se det. Nu är Elsa borta, det är väl konstigt, först sitter vi hos varandra och berättar och sedan ligger hon död nere i bårhuset och jag får aldrig se henne igen. Om vi inte möts i himlen förstås, för Elsa var alltid så snäll fast hon fick en elak karl som slog henne.
     Det dröjer nog ett tag innan du träffar Elsa igen, sade Sixten filosofiskt.
     Nu då Anna hade berättat om Elsa kunde Olle berätta att han ville ha ett par långbyxor av svart manchester, det måste man ha då man började gymnasiet. På den tiden var det nämligen byxorna som mera än någonting annat markerade en pojkes inträde i vuxenvärlden. I småskolan gick pojkar i kortbyxor och knästrumpor, till hösten blev det gråbruna långstrumpor och livstycke, på vintern tjocka skidbyxor med spännen nertill så att man kunde stoppa dem innanför raggsockorna, då stannade snön kvar på sockkanterna och frös till ärtstora iskristaller som var omöjliga att borsta bort. I realskolan ersattes skidbyxorna av golfbyxor och rutiga knästrumpor och samma iskristaller sög sig fast som vinteriglar vid de nervikta raggsockorna. I gymnasiet måste man ha långbyxor, helst av smalspårig manchester i mörkblått eller svart, pjäxor på vintern, då boade vinteriglarna i byxslagen. En del av dem smälte i bussvärmen, men på vägen hem från busstationen frös de igen och fick sällskap av nya, överallt fanns det byxpölar och raggsockor med våta skaft som luktade get.
     Inte ska du väl ha svarta långbyxor, sade Anna från sjukhussängen. Nu när Elsa är död och allt.
     Jo, sade Olle som väl inte förstod vad hans långbyxor hade med Elsas död att göra men inte heller bad om en förklaring. Och så önskar jag mig en vit polotröja och en pepitarutig blazer som Arne har.
     De är så dyra, sade Anna. Fast om du hade läst fram så skulle du ju ha fått en mörk kostym förstås och de är ännu dyrare.
     Olle ska inte gå och läsa hos någon jävla svartrock, deklarerade Sixten så att hela sjukhussalen hörde och mer än en Hemmets Veckotidning föll ner på sjukhusfiltarna.
     Jag tror inte på Gud, sade Olle inte fullt så högt och då grät Anna en skvätt igen och sade att hon inte ville ligga där och skämmas för man och barn, så det var lika bra att de gick meddetsamma och lämnade henne ensam att dö som Elsa. Och rumskamraterna vred på huvudena och såg medlidsamt åt hennes håll.
     När får du komma hem? sade Sixten.
     I nästa vecka, sade Anna.
      Det var bra, då skulle de snart slippa hemsyster Stina, tänkte Olle.
     På vägen hem drack Sixten en pilsner på Café Skeppet och det var Margareta Skoglund som serverade. Hon kände inte igen Olle eller också låtsades hon inte göra det, men då och då sneglade hon åt hans håll och varje gång hon sneglade tittade Olle hastigt ner i glaset med Apotekarnes Pommac och blev het om öronen. 
     På kaféet satt också en av stans mer beryktade busar, Stam-Ärtan kallad, men så här tidigt på söndagen var han ännu nykter och Sixten kände honom. En gång, berättade Sixten, hade Stam-Ärtan spöat upp tre poliser innan han blev finkad och en annan gång, medan han gjorde värnplikten och stod vakt utanför regementet, ställde han ifrån sig geväret i vaktkuren, hängde hjälmen på bajonetten och skrev en lapp: ”Stam-Ärtan har gått ner till stan och fikat”. Han var en man i Sixtens smak.
     Tack för pilsnern, sade Sixten till Margareta Skoglund och lade en krona i dricks på bordet. 
     Margareta Skoglund torkade av bordet och log rart mot Olle som skyndade sig att tömma sin Pommac. Sedan reste han sig hastigt och följde efter sin far till dörren. 
     Det är en trevlig kvinna den där servitrisen, sade Sixten när de kommit ut på gatan och styrde stegen mot Slottsbacken. Ett rejält fruntimmer. Jag ska fråga vad hon heter nästa gång jag tar en pilsner.
      Olle var nära att avslöja sina kunskaper i ämnet Margareta Skoglund men i sista stund höll han tand för tunga. Det var ju tur att Sixten inte besökte Café Skeppet så ofta, tänkte han, och han ville absolut inte vara med när Sixten fick veta vem hon egentligen var – ludret som Hasse tog bakifrån medan hon talade i telefon.        
      Denna söndag spelade Frälsningsarmén på scenen i Slottsbacken. Då Sixten och Olle kom förbi stod en jättelik karl som påminde om Stam-Ärtan i talarstolen och berättade något för den församlade allmänheten. Han var kraftig och rågblond och hade ett lustigt stubbhår och han talade skånska.
     I ett par års tid försökte jag få till stånd en match mot världsmästaren Max Schmeling, berättade mannen. Jag jagade honom faktiskt över hela Amerika men han var visst rädd för mig så det blev aldrig något världsmästarmöte.
     Vet du vem det där är? sade Sixten till Olle. Jo, det är en av världens bästa fribrottare, Johan Richthoff. När jag var ung såg jag honom brottas flera gånger, vilka flygande maror han kunde ta! På sin tid var han lika stor som Harry Persson fast han var boxare förstås. Efter olympiska spelen, jag tror det var 1932, tre år innan du föddes, for han till Amerika för att tjäna pengar på catch-as-catch-can som fribrottning heter där. Nu reser han runt och predikar som moster Linnea, nåja, var och en blir väl salig på sin tro, men han var i ala fall en jävel till brottare i sin ungdom.
     De lyssnade en stund till den gamle brottaren som brottats med alla utom sin Gud och Max Schmeling, och Olle hade sällan sett sin far så andaktsfull, han lade till och med en krona i bössan som en kvinnlig frälsningssoldat höll fram. Men då Johan Richthoff övergick från halv-nelson och höftkast till att tala om Jesus och himmelriket gick far och son hem till Syster Stina som hade kokat en riktigt god ängasoppa.


Berättelsen om Mors lilla Olle 27







Islandsfallet i Uppsala

Margareta Skoglund


VID MIDDAGSBORDET  berättar Sixten om Hasse som har börjat arbeta på Bruket, han är son till en handelsresande i skor som Sixten kände i unga år. Handelsresanden är död men hans fru lever och sonen har ihop det med ett luder i Uppsala som han tar bakifrån medan hon talar i telefon, det har Hasse själv berättat. Ludret heter Margareta Skoglund och får aldrig nog med karl, änka lär hon vara, precis som Hasses egen mor. Sådana människor det finns, ska du säga som haft så många, säger Anna, berätta inte om sådana där dumheter när pojken hör det, äh det gör väl inget, går du till henne så tar jag ut skilsmässa, vem fan har sagt att jag ska gå till henne, det är ju den där Hasse som hålls med henne, åh ni kan nog dela på henne som du delade på den där snuskiga Lisa med din buksvåger Larsson, jag fick höra det på omvägar, sluta gapa nu kärring, jag har i alla fall inte lagt upp mig för andra karlar, tyst med dig säger jag, kandidaten är hemma och kan höra. Olle, ge mig lite mer potatis.
     I flera dagar smakar Olle på namnet Margareta Skoglund och drömmer fram en kvinna som förenar det bästa hos Åsa med det bästa hos Nana och alla de andra Parismodellerna i tidningen Kavalkad. Han gör till och med en teckning av henne men kasserar den omedelbart, den är inte värd ens en krona, ingen konstnär förmår göra Margareta Skoglund rättvisa, det är Olle övertygad om.       Han bläddrar i telefonkatalogen.
      Vem ska du ringa till? undrar Anna.
       Ingen särskild.
       Jo, hon finns i verkligheten, Skoglund, Margareta, Fru, Sätergatan 15. För tio kronor som Olle stulit ur Annas portmonnä inhandlar han en bukett krysantemer i Dahlgrens blomsteraffär och textar ”Från en okänd beundrare” på kortet som är dekorerat med både rosor och fåglar. Han hade velat vara mera rakt på sak och till exempel skrivit ”Jag vill knulla med Er” alternativt ”Jag vill ta Er bakifrån” – men tänk om expediten tjuvläste på kortet, det är en äldre dam som ler vänligt mot den unge mannen medan hon slår in blommorna. Olle är ändå röd i ansiktet då han lämnar affären och han cyklar en omväg eftersom han skolkat från skolan och måste hålla sig undan de stora gatorna där det finns risk att han möter någon av lärarna. 
     På grund av omvägen tar det honom en kvart att cykla till Sätergatan och ytterligare fem minuter att bestämma sig för att öppna porten till det ganska nybyggda hyreshuset. M SKOGLUND bor på tredje våningen, det är sex halvtrappor och sexton steg mellan varje våning, men klockan är bara elva på örmiddagen och ingen människa syns till, han har missat både historian och dubbellektionen i geografi för M Skoglund, yrke hora.
     Så står det inte på skylten ovanför brevinkastet men det är vad det borde stå, tycker Olle. Med ett pekfinger som darrar ringer han på och lyssnar efter ljudet av höga klackar mot ett blänkande parkettgolv. I stället hör han vad som mest låter som ett par alldeles vanliga hasande tofflor, men på väg mot dörren är de. Dörren öppnas och där står hon, en liten blond kvinna klädd i vit blus och svart kjol som en servitris och inte särskilt vacker eller åtråvärd på något sätt. Håret är kortklippt, ögonen grågröna, läpparna smala och omålade. Olle stirrar på henne och Margareta Skoglund stirrar tillbaka från Olle till blombuketten som han håller framsträckt med en lätt darrande hand.
     Blommor till fru Skoglund, säger Olle snabbt och sluddrigt och känner hur rodnaden stiger ända upp till hårfästet.
     Jaha, säger Margareta Skoglund. Från vem då?
     Det vet jag inte, jag kommer från Dahlgrens Blommor.
     Vänta så ska du få en slant.
     Det behövs inte, tack.
     Här är en krona, var så god och tack ska du ha.
     Olle bockar och skyndar nerför trapporna, tre gånger sexton steg gör fyrtioåtta, tänk att fyrtioåtta trappsteg kan vara så många då man är på väg upp till en drömkvinna och så få då man inser att man har kastat bort tio kronor på en illusion – eller nio i alla fall om man skall vara noga, för han fick ju en krona tillbaka. Men det var inte alls så det skulle vara, horor som den där Hasses Margareta Skoglund brukar ta betalt för att man får ta dem bakifrån medan de talar i telefon, de har inte för vana att ge bort sina inknullade pengar.
     Läroverksmössan med den blåa randen ligger fastklämd på pakethållaren och hånskrattar åt honom med sin blanka skärm. Han trycker ner mössan på huvudet för att slippa se den och cyklar in mot centrum i en privat dimridå lika tät som röken från militärens övningsgranater den gången han hamnade mitt i ett låtsaskrig i Stadsskogen och höll på att cykla mot en tall. Han är så förvirrad att han nästan cyklar rakt på Fyrans spårvagn när den kommer plingande i det farliga hörnet vid Bäverns gränd. Det är den enda av Uppsalas spårvagnar som fortfarande går genom stan, upp till regementet. 
    På Islandsbron drar han upp cykeln på trottoaren, tittar ner i det bruna skummande vattnet och önskar att han vore död eller åtminstone fem år äldre. Några bassar från regementet passerar, de är fem år äldre och säkert lyckliga för det. Kanske vet de var Lillemor finns, flickan som lekte doktor med Olle, kanske gömmer hon sig bakom pissoaren vid Svandammen och kanske är hon villig att ge honom tröst för gammal vänskaps skull och en krona. Bassarna tar dock ingen notis om Olle, de går in på Café Skeppet för att dricka pilsner.
    Då Olle vänder sig om står Oden där och betraktar honom med sitt enda seende öga. Olle känner sig som den amerikanske soldaten som mötte ryssen på bron över Elbe och inte visste vad han skulle säga. Till slut säger han vad som förväntas av honom, God dag magistern, men hans röst är så svag att ljudet från vattenfallet nästan dränker den.
    Du har inte varit i skolan i dag Olle, säger Jan Bodén och ser bekymrad ut. Vad gör du här?
    Olle vet inte vad han skall svara. Han kan ju inte gärna berätta vad han haft för sig eller säga att han stått och funderat på att hoppa i ån om han inte blev fem år äldre inom de närmaste minuterna.
     Har det hänt något? frågar Oden. Kom med så får vi pratas vid.
     Han tar med sig Olle till Konditori Fågelsången, det ligger mitt emot Svandammen, och den enda fågelsång man hör där är ändernas snattrande blandat med måsskrik men namnet är vackert ändå. Oden bjuder Olle på en Citronil med kanelbulle, själv dricker han kaffe och puffar på sin krokiga pipa, han röker Riks Shag och fingrarna är gula av nikotin. Han säger att det är svårt att vara ung ibland, själv är han nyss trettio fyllda och inte det minsta arg på Olle, han vill bara veta om det har hänt honom något som han kanske kan hjälpa honom att reda ut. Olle svarar enstavigt på hans frågor, han är fortfarande överrumplad, skall det bli en anmärkning för skolk och gnäll där hemma över hur otacksam han är mot sin stackars mor? 
     Oden frågar om han har det besvärligt hemma, nej det har han väl inte, om han är sjuk, nej det är han väl inte, om han tycker att det är tråkigt i skolan, nej det tycker han väl inte, vad är det då, inget särskilt, så då är det bara att du är ung och lite vilsen i tillvaron som man brukar vara i din ålder, ja så är det nog.
     Det är bra, säger Oden. Jag kommer ihåg hur det kunde vara, det gör inte alla vuxna och det är synd, speciellt när de är lärare, tycker jag. Därför säger vi inget om det här till någon, jag suddar i närvaroboken, det får bli vår lilla hemlighet. Och vill du någon gång berätta något för mig så vet du att jag alltid är beredd att lyssna. Ofta räcker det ju med att man har någon som lyssnar när man har det besvärligt. Adjö med dig nu Olle, i morgon kommer du till skolan, lova mig det.
      Det gör Olle. Han tar i hand och tackar och bockar också, och Oden klappar honom kamratligt på axeln. 
      När Olle cyklar hem orkar han trampa halvvägs uppför Carolinabacken innan han måste hoppa av cykeln, han känner sig nästan lika stark i benen som Svängis Johansson som vinner Slottsrundan varje år. En cykel med Torpedonav och tre växlar vore något att ha, det har Arne numera, hans cykel är en ljusblå Crescent med blanka aluminiumskärmar som han själv har tjänat ihop. 
      Nerför den här backen skall Olle springa en sista april om fem år med den vita studentmössan på huvudet, och medan han springer skall han med tacksamhet tänka på Oden den allvise som blev hans vän på Konditori Fågelsången och hjälpte honom att cykla uppför halva Carolinabacken därför att han inte hade glömt hur det är att vara ung.

Berättelsen om Mors lilla Olle 26






En sann kristen och Oden


SKOLAN VAR INTE HELLER sig riktigt lik, och det berodde inte bara på att Ulf hade fått sitta kvar och måste gå om en klass och att Olles nya bänkkamrat var en plugghäst som hette Örjan och skulle bli präst. Några av lärarna var så gamla att de i sin ungdom hade haft Sixten som elev, han kom ihåg dem som unga män, för Olle var de struttiga gubbar med mjäll på kragen, väst med klockkedja och skor som knarrade hotfullt då de marscherade fram och tillbaka i klassrummet under skrivningarna. Ibland slog någon av dem sönder pekpinnen mot katederkanten för att få tyst i klassen, och några hade hårda nypor även om de slutat utdela hurrilar. Att vrida om ett öra gjorde också verkan, och gymnastikläraren kapten Holm var alltjämt beväpnad med en repstump som stundom träffade baken på en trög gymnast. 
    Olle klarade sig från den sortens bestraffningar genom att maska i smyg, och Sixten hade lovat att han personligen skulle nita den där nazistjäveln till gymnastiklärare om han gav sig på Olle, där fanns en trygghet för den som hatade allt vad gymnastik hette. 
     Nu gick trotjänarna i pension en efter en men inte kapten Holm, han var odödlig som Bertil Uggla som ledde morgongymnastiken i radio, och klassföreståndaren Lagerberg som undervisade i svenska och kristendom blev sjuk och en morgon hängde flaggan på halv stång och rektorn meddelade högtidligt och med darr på stämman att adjunkten Frans Lagerberg hade gått bort.
     Olle sörjde honom inte. Ända sedan uppropet i första klass hade han tyckt illa om Frans Lagerberg. Han var en religiös och hymlande akademiker som inte klarat av att bli vare sig lektor eller präst, och med tiden förstod Olle att Lagerberg kände sig misslyckad och kompenserade sin stilla förtvivlan genom att fjäska för professorssönerna och alldeles särskilt för biskopens ohängde Eskil, samtidigt som han gärna gjorde sig lustig över dem som var söner till borgare och arbetare, en sämre sorts söner i hans ögon.
     Jaha, sade Frans Lagerberg vid uppropet. Nu ska vi se vad herrarna är för ena. Adam Abler, din far känner jag personligen, han är ju professor i grekiska, en framstående kulturpersonlighet, sitt ner, Adam, tack. Och så har vi Per Allansson, vad gör din far?
     Han är docent i matematik, sade Per Allansson.
     Jaså jaha. Då är du också ett matematikgeni, förstår jag, tack och sitt ner. Näste man är Olle Andersson, du var mig en lång räkel, vad är din far för något?
     Han är kakelugnsmakare, sade Olle.
     Lagerberg log sitt överlägsna leende som ville han säga att här, mina herrar, har vi den första katten bland klassens hermeliner – men sådana får man tyvärr stå ut med nu för tiden.
     Kakelugnsmakare är inte fy skam, sade han. Om vi inte haft sådana skulle många framstående tänkare ha frusit och farit illa i sina studerkammare. Men Olle tänker förstås bli något annat än kakelugnsmakare eftersom han börjat läroverket.
    Jag skall bli författare, sade Olle.
    Aha, en proletärförfattare som Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg kanske, sade Lagerberg med en röst som dröp av ironi. De åtnjuter ju stor popularitet i de breda folklagren och ges en plats till och med i den offentliga debatten nu när allt har blivit så demokratiskt i vårt kära fosterland. Ja, då får vi väl se till att Olle lär sig skriva korrekt svenska så att han kommer någon vart i livet. Sitt ner, Olle. Näste man behöver ingen presentation, han är ju yngste son till biskopen, välkommen till vårt läroverk, Eskil!
     Frans Lagerberg och Olle lyckades hålla en sorts väpnad neutralitet genom åren. Olle hade lätt för att lära sig psalmverser utantill, vilket renderade honom åtminstone ett godkänt i kristendom, och han fick för det mesta bra betyg på sina uppsatser, det måste han hålla Lagerberg räkning för. Nu var Lagerberg död i en hjärtattack, kanske kom han till himlen och den gode Gud han talade så varmt om, fast han i grunden var en så uppblåst och elak person. 
     Det är sorgligt att inte alla elever deltar i morgonbönen därför att deras skolväg är längre än tre kilometer och de sålunda har laglig rätt till befrielse, sade han en gång. Vi människor behöver alla en stunds eftertanke och närhet till Gud innan arbetsdagen börjar. Men jag hoppas innerligt att även ni som är befriade från morgonbönen ber er aftonbön och inte glömmer att tacka Gud för ännu en skoldag – varför stirrade han på Olle då han sade det? Förstod han kanske att kakelugnsmakarens son var en hedning som lärde sig psalmverserna blott och bart som en tungans bekännelse och för att slippa Lagerbergs pikar eller sin mors jeremiader över hans okristlighet?
     Det kunde förresten vara intressant att få veta hur många av herrarna som går i kyrkan regelbundet, fortsatte Lagerberg. Ni som gör det, var så goda och räck upp en hand.
     Eskil var först, han var väl så illa tvungen, sedan viftade några till. Men de flesta satt orörliga och stirrade generade ner på sina bänklock liksom Olle, en skock syndare som försökte gömma sig för Guds ansikte eller åtminstone för hans ställföreträdares. 
     Frans Lagerberg nickade tungt.
     Tyvärr, sade han salvelsefullt, håller sekulariseringen på att utbreda sig i vårt land och det är socialismens fel. I stället för till vår frälsare Jesus Kristus söker sig människorna nu till Marx och Lenin och Stalin. I stället för att läsa Den heliga skrift läser man Das Kapital och hänger sig åt dryckenskap, tobaksrökning och andra lika vidriga laster. Men det säger jag eder, låt ingen bedra sig själv med den tanken att Gud i sin stora kärlek och barmhärtighet skall frälsa även dem som föraktar Hans nåd. Ty endast i Korsets ljus kan man se hur förskräcklig synden är. Betänk detta noga, mina herrar.
     Några veckor efter Lagerbergs frånfälle kom magister Bodén, Jan Bodén, han var inte adjunkt ännu och hade bara ett öga, därför döptes han till Oden av något kvickhuvud, kanske var det Lars, han kunde vara rolig ibland.
     Jag blev av med ögat när jag var i er ålder, berättade Bodén redan den första lektionen. En kamrat hade en slangbella, det var naturligtvis inte meningen att han skulle träffa. Nu har jag ett emaljöga men det irriterar ibland och då måste jag ta ut det en stund. Så här.
     Oden förde handen till höger öga, grävde lite och höll upp porslinsögat mellan tummen och pekfingret som ett fågelägg, medan den röda ögonhålan gapade tom. Sedan lade han protesen på katedern vänd mot klassen och förklarade att han på så vis kunde hålla ett öga på alla busar också då han skrev på svarta tavlan och vände ryggen mot dem. Hela klassen skrattade, men det var ett skratt som fastnade i halsen.

fredag 4 september 2015

Berättelsen om Mors lilla Olle 25

II

En gång drömde jag att jag var en fjäril. Jag flög glad omkring och tänkte inte på något annat än att vara en fjäril. Då vaknade jag med ens, och det stod klart för mig att jag var Chuang Chou. Men nu vet jag inte om jag är Chuang Chou som drömde att jag var en fjäril, eller om jag i själva verket är en fjäril som drömmer att den är Chuang Chou.
                                                                                                                               CHUANG CHOU









Nya tider och en aktstudie


NÄR DET ELEKTRISKA LJUSET lyste upp stugorna i stället för vaxljus och fotogenlampor försvann tomtar och troll och allt annat som dvaldes i deras grannskap, det hade nog fru Karlsson rätt i. I eken vid Egilsbo hängde sig trälarna kvar som barken vid trädet, men bara ett barns känsliga öra kunde höra deras klagan nu, så försvagade var de av brist på lyssnare. För det är ju så att det man inte tror på längre det finner för gott att försvinna, så var det med asagudarna, trollen och Svarta Damen, så var det med Kung och Drottning Löjtnantshjärta, med Cobra och med alla de andra gestalterna som följde Olle genom barndomen som fantasins skuggor. I deras ställe kom puberteten med bulnande finnar och en obestämbar oro som växte långsamt men obönhörligt i takt med fjunen på överläppen och hårstråna i skrevet. Olles röst djupnade, i sångprovet blev han befriad utan att han behövde äta skolkrita som en del andra gjorde för att slippa Glad såsom fågeln i morgonstunden och Fjäriln vingad.
     Tänk att du inte kan sjunga längre, suckade Anna. Du som hade en så vacker sångröst och sjöng Mors lilla Olle hos farbror Sven i Barnens brevlåda så att hela Sverige kunde höra dig, minns du det? Då var du bara fem år och farbror Sven sa att du var både rar och duktig. Snart är du stor, men glöm aldrig din stackars mor som har uppoffrat allt för att du ska få ta studenten.
     Samma vår grävde man upp vägarna i Pettersberg, för nu var samhället inkorporerat med stan och då måste kloakdikena läggas igen. De blommade redan av tussilago och kabbeleka och de porlade som små bäckar på sina ställen, men det tog stan ingen hänsyn till. Öppna kloaker var ohälsosamt, de hörde en svunnen tid till. Med dikena försvann också tistlarna och med tistlarna försvann fjärilarna, utom de som nöjde sig med vitkål och sallad och borrade fula bruna hål i bladen så att folk inte ville äta dem. Sjöströms bro behövdes inte längre, den som var så stark att en stridsvagn kunde ha rullat över den, det fanns heller inga hästar kvar vid regementet, de hade ersatts av Volvo terrängvagnar, och vedtravarna som gömt pilsnerflaskor försvann för nu var det oljeeldning som gällde. Gölen där Olle en gång hade fångat en simmande snok med fjärilshåven grävdes upp och fick status av BRANDDAMM med rödvit skylt och Gunnebostängsel.
    Sixten och Olle rensar kloakbrunnen för allra sista gången innan den ska fyllas igen med sten och grus. Det är egentligen alldeles onödigt, men de gör det ändå som en sorts gest av tacksamhet till detta hål i jorden som tagit emot deras diskvatten och badvatten under så många år men som nu blivit överflödigt och ersatt av kommunalt avlopp. Gråsuggor och tusenfotingar kilar omkring yrvakna och vilsna då Sixten lyfter av det tunga cementlocket och dagsljuset tränger ner i deras mörka värld, vart ska de ta vägen nu, undrar Olle. 

    Torrdasset i källaren rivs också, med det försvinner den väl insuttna fjölen som slitits och polerats av arschlena av tre generationer Andersson och hyllan för katalogerna från Åhlén & Holm och Clas Ohlson, Insjön. Den snickrade Arne i slöjden för många år sedan och han brände till och med in sina initialer i ena gavelbrädan, så stolt var han över sin dasshylla. Lindgren fortsätter att pissa vid sin husknut, det är vedervärdigt tycker Anna, nu då alla måste ha dyrbart kommunalt vatten och avlopp och vattenklosett från Gustavsbergs porslinsfabrik med sittring av svart bakelit. Men bakeliten är kall och främmande mot skinkorna, inte alls så len och varm som träsitsen på dasset, det är bara fruntimmer som sitter och pissar och sådana kan man inte prata förstånd med, säger Lindgren och skakar sista dropparna ur lemmen, vilka grannar man har, säger Anna.
    Olle ser sin barndom rivas upp och läggas igen, han ser också människorna förändras eller försvinna. Rörmokare Karlberg skaffar en Saab 92, den är grön, och varje söndag puttrar hela familjen runt i samhället på en bilpromenad, tvåtaktsröken ligger som ett dis efter dem. Änkan på berget dör och den lilla röda stugan rivs, hennes efterblivne son Kjell spelar inte grammofon längre utan irrar omkring i samhället lika vilsen som gråsuggorna i kloakbrunnen, och skomakaren hon bodde ihop med flyttas till ålderdomshemmet i stan, och redan efter några månader dör han där av bad och omvårdnad. 
      I kärret intill Bergvägen fälls björkarna som Olle hade lekt Tarzan i eftersom det var så bra svikt i dem, och en läkare med fru från Halland som skorrar och är svår att förstå och tre små barn bygger den första nya villan i Pettersberg på minst femton år, läkare måste ha kommunalt vatten och avlopp där de bor. Cobra, som sällan visat sig efter gubben Grönbergs självmord, ser ett stycke av sin djungel försvinna, men sörjer han den? Ulf  har inte blivit uppflyttad trots att han vet allt om tortyrens historia, det är inte den sortens kunskaper som räknas i Högre allmänna läroverket, hela sommaren ska han bo i Tyskland hos moderns släktingar, där försvann han ur Olles liv – men sörjde han honom? 
     Söderhavshyddan klarade inte en svensk vinter till och luktade mögligt hö, lika bra att elda upp den innan den fina doktorn klagade. För övrigt kunde man knappt läsa texten på skylten längre, ty även filosofernas visa ord suddas ut av tidens tand och vem brydde sig längre om Henry David Thoreau och vad han tänkte och tyckte?

Det hade gått bra för Olle i skolan det här läsåret. Han kom hem med femtio kronor i premium för sina framsteg i teckning, det var nog belöningen för en avancerad aktstudie i pastell av en dam som satt med benen i kors och kliade en rysk vinthund i nacken, sådana bilder var teckningsläraren inte van att se. Förlagan hade Olle hittat instoppad bakom väggen då torrdasset revs, det måste ha varit Arne som gömt det gamla numret av tidningen Kavalkad bakom bräderna. På omslaget stod det att ”Kavalkad – Den nya månadstidningen håller stilen” och visst hade kvinnan stil, både kjol och pälskrage, men hon borde förstås ha varit naken som kvinnan på Olles premierade version. 
     Varför fick man inte se det man ville se? Det var likadant med bilderna inne i tidningen, de visade inte mer än brösten, resten doldes av slöjor och annat krafs, och novellerna slutade där de borde ha börjat: ”Viskande kryper hon tätt intill honom, och i häftig, glödande passion kysser han henne tills hon ej längre orkar stå emot hans angrepp…” Olle klädde av omslagsflickan allt utom skor och hatt, hämtade ett par snygga bröst från internationella Parismodellen Nana som fanns på bild inne i tidningen och fantiserade ihop ett underliv med svart triangel som byggde på retuscherade glimtar av Ophelia, Marie och Jeanette på sidorna 11, 23 och 28.
     Det här är en mycket bra pastell, Olle, sade teckningsläraren som hette Geijer och  nog var mera konstnär än teckningslärare. Då han visade upp bilden för klassen var det många som fnissade, nakna kvinnor får allid barn och ungdom av båda könen att fnissa. Pojkar, en sådan bild kallas en aktstudie. Man skulle kunna tro att du gjort den efter, hm, levande modell… eller i varje fall ett fotografi.
    Och då fnissade pojkarna ännu mera och någon kastade ett radergummi på den lätt rodnande Olle. Det är ren fantasi utom hunden, svarade han hastigt. Den har jag ritat av ur en gammal bok.
Rita en tjej och en kille som ligger och knullar åt mig, sade en framfusig pojke som hette Björn på rasten efteråt. Du får fem kronor om du gör det, Olle.

     Men Olle skakade på huvudet, fem kronor var mycket pengar men han var ingen beställningsmålare – och var skulle han förresten hitta förlagan till en sådan teckning? En gång då han var Cobra hade han fått syn på ett knullande par som låg på åslänten alldeles intill järnvägsbron. Men han vågade sig inte nära och såg därför inte mycket mer än en bar och vit karlrumpa som guppade i gräset ovanpå ett klädbylte som uppenbarligen var en kvinna på rygg. Anblicken var varken romantisk eller upphetsande, kanske hade paret brått, kanske hade lustan överrumplat dem där på den soliga åslänten, kanske var de två ängsliga för att tåget eller rälsbussen till Enköping skulle komma på bron och ge de resande något att titta på och skratta åt.
     Förarbetet till damen med hunden gjordes på vinden, Olles sista tillflyktsort i denna oroliga tid av förändringar. Men även vinden hade förlorat sin magi, nu var den bara det enda stället där man kunde få vara i fred med sig själv. Inga gäster kom längre på besök, det stora björkbordet dukades inte längre till fiktiva fester. Genom den öppna takluckan kunde han då och då skymta de nya reaplanen från flygflottiljen, de hette Vampire, hade två stjärtbommar och bullrade så att huset skakade. Olle saknade Mustangerna som kom efter kriget, glänsande amerikanska silverfiskar som kostade en hel miljon kronor stycket, det stod i tidningen, Tänk ett sådant slöseri med pengar, sade Anna, en gång såg Olle åtta miljoner kronor flyga över huset i formation. 
    Genom golvet kunde han höra hyresgästerna komma och gå och spola i vattenklosetten, ett annat nytt och främmande ljud, de var alla unga män som läste till fil kand, jur kand eller teol kand och aldrig tog de hem dambekanta. Olle saknade Åsa, han drömde ofta om henne, han spillde sin säd till hennes ära liggande på ottomankuddarna som en turkisk pascha och hoppades att Anna inte skulle se de vidriga spåren av självbefläckelse i hans ögon.
Vad håller du på med däruppe på vinden? Du hittar väl inte på några dumheter?
     Vad skulle han svara? Att han var lika ensam som Robinson Crusoe på sin ö, att han hatade den nya gröna färgen på huset som hade varit vitt med bruna knutar och vindskivor ända sedan det byggdes, att förändringens vindar blåste massans stilla förtvivlan över honom med styrkan hos en reamotor från DeHavilland och att han förstod Lindgren som fortsatte att pissa vid sin husknut i protest mot den nya tiden. Olle höll på att bli vuxen på riktigt, och han hatade det.