tisdag 8 september 2015

Berättelsen om Mors lilla Olle 33






Ulla-Britt och Gunilla

SKA DU UT MED de där jäntorna nu igen, sade Anna på torsdagskvällen. Du är som far din, du ska ha ett helt harem eller vad det heter, annars är du inte nöjd.
     Först gungade de en stund men det kändes inte lika bra som förra gången, därför smög de snart iväg till Ulla-Britts källarrum i doktorsvillan, det hade egen ingång genom garaget och ett litet fönster uppe vid taket, utanför fönstret växte en mur av lupiner och innanför hängde en vit spetsgardin. Ulla-Britt kokade tevatten i en kastrull med doppvärmare, hon hade bakat bullar åt doktorns, riktiga kanelbullar med riktigt smör, nu bjöd hon på det bästa hon hade, hon var en snäll och vänfast flicka. Men hon insåg redan denna andra kväll att inga kanelbullar i världen skulle kunna få Olle att välja henne framför Gunilla – eller också var det menat så från början om det nu alls var menat. Ibland blir ju allt alldeles annorlunda, kärleken går sina egna vägar som en luffare, försök stoppa den den som kan.
     En annan kväll promenerade de i skogen alla tre, på stigarna som Olle kände utan och innan, varje rot, varje sten, varje enbuske, det var som cykelturen till Egilsbo med Sixten och Anna, fast nu var det Olle som berättade om sin barndom. De gick till Kohagen och tittade på kvigorna, de var kvar och hade inte blivit en minut äldre fast det säkert hade gått ett år sedan han såg dem senast, och kvar var också den rostiga taggtråden som Olle tryckte ner så att flickorna kunde kliva över utan att riva sönder kjolarna. Han såg en skymt av Gunillas smidiga lår, det var som i drömmen men om drömmen hade han inte berättat, den angick inte Ulla-Britt, och Gunilla hade ju själv varit med så hon borde veta.
     Här är björken där gubben Grönberg hängde sig, det måste ha varit hemskt för dig att se honom, nej det var inte så farligt, jag gick inte så nära, här är blåbärsstället som ambulansmannen stannade vid, kom så plockar vi blåbär, det finns massor av dem nu också och stora är de. Gunilla hittade smultron, de trädde bär på grässtrån för första gången på många år, smultron och blåbär omväxlande, det blev vackra halsband. Och här är gläntan där jag brukade ligga och titta upp på molnen och skriva dikter, skriver du dikter, Olle? ja ibland, dem måste vi få läsa, kanske, någon gång. Det var till Gunilla han talade, det märkte nog Ulla-Britt, men ännu var de vi, vi tre, och flickan från Norrland hade en del att berätta om sin uppväxt.
     Äldsta dottern är jag, tre bröder är gamlare och gift, fyra är småttingar ännu, två systrar och så tvillingpojkarna. Sköta småbarn kan jag, he har jag gjort sen jag var åtta, ibland gick jag inte i skolan på en hel månad om mor var sjuk, hon är från Hammerdal förresten. Mjölka kan jag också, vi har åtta kor, en för varje barn blir det. Hästen kan jag köra, han heter Valle och är arton år, men inte i skogen, he gör far. Efter skolan for jag till Sundsvall, he var förra hösten, där fick jag plats i en familj men de var elak mot mig och snål. En flicka jag kände hemifrån skrev att hon fått plats i Uppsala, där var bra. Kerstin hette hon, hon såg doktorns annons i tidningen och ringde för mig, doktorn och fru Ellen är snäll och ungarna med. Jag har en eftermiddag och kvällarna ledig för det mesta om de inte ska iväg någonstans. Jag får hundra kronor i månaden och fritt vivre och husrum, he är mycket sämre i Norrland tycker jag.
     Gunilla hade ett år kvar i Praktiska realskolan där man studerade sömnad, matlagning, maskinskrivning och stenografi om man var flicka. Hon åkte med en tidigare buss än Olle och tillbaka med en senare, därför hade de aldrig setts förut fast de bodde så nära varandra. Den här sommaren var hon barnflicka hos en docentfamilj, det var så Ulla-Britt och hon hade träffats, då de var ute och gick med småbarnen. 
    Gunillas far var alkoholist och vaktmästare, modern hade dåligt hjärta och fem barn, då fanns inte råd att låta äldsta dottern gå och slå dank hela sommaren och inte heller att låta henne fortsätta i gymnasium när hon var stor nog att tjäna sitt uppehälle fast hon själv gärna hade velat. Så var det för många familjer där borta i skogen, sa hon. Barnbidragen var nog bra men de räckte inte långt. Men hon tänkte gå kvällskurser för att bli en riktig sekreterare och det tyckte docenten också att hon skulle göra, hon kunde till och med få bo gratis hos dem i villan mot att hon såg efter barnen, det hade de sagt men ännu var inget bestämt.
     Då Olle hörde om Ulla-Britt och Gunilla kände han sig privilegierad som fick gå i läroverket, det var många som ville studera vidare men inte kunde för pengarnas skull, allt var en fråga om jämlikhet och rättvisa som Rousseau hade sagt redan för ett par hundra år sedan. På ett par hundra år hinner mycket förändras, vi får ångmaskiner, elektricitet, bilar, flygmaskiner och en massa andra uppfinningar, folk klär sig annorlunda, man dansar foxtrot i stället för menuett, världen står aldrig stilla, men miljoner dör i krig precis som förr och friheten, jämlikheten och rättvisan sitter lika trångt som de alltid har gjort – även i det svenska folkhemmet där allt skulle vara så rättvist.
      Men he är bättre i Uppsala än i Norrland, påstod Ulla-Britt.
      Först kysste Olle dem båda, i tur och ordning för att Ulla-Britt inte skulle känna sig utanför, och det var i hennes källarrum och på hennes säng med hemvävt överkast som de satt. Ulla-Britts kyssar smakade hemvävt och nybakta bullar, tyckte Olle, varmt och tryggt och snällt, men då han kysste Gunilla öppnades himlen och han kände sig som en fjäril på en sommaräng, tyngdlös och berusad av kärlekens alla dofter och smaker. Han skämdes för bulan i byxorna men flickorna låtsades inte om den, egentligen var ju alla tre oskulder ännu så länge och deras kyssande mest en svärmisk lek, inte alls som den gången Åsa hade kysst Olle på själva pitten.
     Varför ropade ni på mig? frågade Olle. Jag blev så generad och både farsan och morsan hörde er.
     Flickorna skrattade.
     Därför att vi ville träffa dig så klart, sade Gunilla och flätade fingrar med Olle. Ulla-Britt berättade om dig och sa att du var snygg, mörk och lång, och jag blev förstås nyfiken. Visst var det väl bra att vi ropade på dig, tycker du inte?
     Jo, annars hade vi nog aldrig träffats, underförstått annars hade jag nog aldrig träffat dig Gunilla och då hade mitt liv varit mycket fattigare. Ulla-Britt och jag hade nog bara fortsatt att heja på varandra när vi råkade mötas och inget mera skulle ha kommit ut av det.
     Du ser inte svensk ut, tyckte Ulla-Britt. Är du alldeles svensk?
     Nej, jag tror inte det, sade Olle. Jag tror att det finns tattarblod i mig, de som är från Västanmyra är mörka. I skolan kallade de mig Taikon och sa att jag hade negerläppar, men jag är varken zigenare eller neger. Och vad hälsingarna på pappas sida är för ena vet jag inte heller, men de har tjocka läppar och är också mörka.
     I min by fanns he en pojke som liknade dig, sade Ulla-Britt. Han fick heta tattare också, de andra pojkarna var alltid elak mot honom, Jan hette han, Tattar-Janne kallades han. En dag viftade Jan med en stor slidkniv och sa att nu skulle han visa dem vad tattare går för. Sedan den dagen fick han vara i fred och nu bor hans visst i Gävle och har en sådan där tjusig Volvo PV444 som de gör reklam för på bio.
     De fortsatte att berätta om sig själva och om andra människor de hade känt och sett och hört talas om, där emellan kysstes de en stund och rätt vad det var började de skratta åt sig själva och åt varandra för att de plötsligt tyckte att alltsammans var löjligt.
     Ni skulle ha sett Sjöström när han hjälpte oss att måla om huset, sade Olle. Pappa törs ju inte klättra på stegar och Sjöström har varit till sjöss, åtminstone är han tatuerad som en riktig sjöman. Till och med där bak, ja det är sant. När han stod högst uppe på stegen, det är nästan tio meter upp till taknocken, så ropade han så att det hördes över halva Pettersberg: Nu ska kärringarna få något att titta på! och knäppte ner byxorna och visade först framsidan och sedan baken, och jag såg själv att han hade en sjöjungfru tatuerad på vardera skinkan. Det var vedervärdigt, tyckte mamma, men pappa och jag skrattade så att vi låg dubbla.
     He bor mycket konstigt folk här i Pettersberg, he säger doktorinnan med, sade Ulla-Britt. Vem är förresten den där fånen som går förbi ibland och ser ut som om han inte vet vart han ska ta vägen, en liten karl som går med små steg som en höna. Jag tror han spelar munspel också.
     Kjell heter han, sade Olle. Han är sinnesslö och son till Änkan på berget som är död nu. Huset är rivet, det fattar han visst inte, han går bara omkring. Alla andra hus är kvar och det här och några till är nybyggda, han begriper det inte. När han var pojke spelade han Gamla Nordsjön med Harry Brandelius hundra gånger i rad varenda söndag, nu har han ingen grammofon heller och därför spelar han munspel i stället.
     Han glor så konstigt på en då man möter honom, sade både Ulla-Britt och Gunilla.
     Det är nog för att ni också är nya, sade Olle. Så är det här i Pettersberg, alla känner alla och dem man inte känner förblir främlingar tills man har sett dem så många gånger att man tycker att man känner dem.
     Nu känner du oss i alla fall, sade flickorna.


söndag 6 september 2015

Berättelsen om Mors lilla Olle 32

IV


Notitiam primosque gradus vicinia fecit,
tempore crevit amor…
                                    
                PUBLIUS OVIDIUS NASO











Gungande flickor

I EN ANNAN DRÖM eller i en annan verklighet hör Olle sitt namn ropas av två flickröster växelvis, inte så högt men tillräckligt högt för att han skall höra dem där han sitter vid köksfönstret nere hos Sixten och Anna. Fönstret står öppet mot sommarkvällen och släpper inte bara in rösterna utan också en och annan mygga. Sixten läser Nyheter från Sovjetunionen, i tidningen står det att de tappra kinesiska styrkorna effektivt har stoppat den amerikanska aggressionen i Korea. När myggorna landar på Sixtens håriga underarmar slår han ihjäl dem som om de var sydkoreaner eller amerikaner.
     Olle! Olle! hörs flickrösterna.
     De kommer från fotbollsplanen som stan har anlagt för att sysselsätta Pettersbergs ungdomar som inte finns, för nästan alla unga är vuxna nu som Arne, kvar är bara en handfull senkomna som Olle och doktorns småungar som knappt klarar gungorna själva. Men stan planerar för framtiden, en gång skall det byggas sexvåningshus i spränggropen där Grönberg hängde sig, en gång skall Kohagen rymma ett centrum med Konsum, apotek och post.  När Olle var mindre var fotbollsplanen en äng utan fotbollsmål och gungor, på ängen spelade han brännboll ibland, det blev små lag för barnen var få på den tiden också. Men Olle var populär eftersom han fått ärva ett tungt slagträ av Arne och tack vare det kunde han slå tennisbollen så långt in i skogen att motståndarna fick leta länge bland mossa och blåbärsris innan de hittade den. Ibland hann Olle springa två varv runt planen på sina långa ben.
     Olle! Olle!
     Det är visst några flickor som vill träffa dig, säger Sixten. Bäst att du går dit och hör vad de vill.
     Olle vet vilka flickorna är, åtminstone vet han vem Ulla-Britt är. Sedan i våras är hon barnflicka hos doktorn med nya villan i kärret, liten och rund och nog jämngammal med Olle. Han har sett henne promenera omkring med en unge i barnvagn och två andra som kan gå själva. Hon har börjat heja på Olle då han cyklar förbi på sin vinröda Mustang, och en gång frågade hon vad han hette så att han måste bromsa.
     Ulla-Britt heter jag, sade hon och det hördes att hon var från Norrland. 
     Jag heter Olle, sade han och sedan cyklade han vidare varm i ansiktet, det var ju både genant och smickrande att bli tilltalad av en flicka som man inte kände.
     Några gånger sedan dess har han sett Ulla-Britt gå förbi på vägen tillsammans med en annan flicka som är längre än hon och har kortklippt blont hår. Men granhäcken och Hällen skymmer, Olle har därför aldrig sett den långa flickan på nära håll, bara skymtat henne genom köksfönstret på andra våningen. Han vet alltså inte om hon är söt eller inte, han vet inte vad hon heter, men nu sitter hon tillsammans med Ulla-Britt på gungorna vid fotbollsplanen och ropar Olle! Olle!
     Var inte ute för sent med de där jäntorna, säger Anna som är i finrummet och pysslar med sina pelargoner. Hon knipsar av vissna blomställningar och gamla blad, det luktar pelargon i hela huset.
     Olle svarar inte och går med dröjande och ganska osäkra steg ner till fotbollsplanen. I ryggen känner han Annas blick, osynliga trådar som vill hålla honom kvar, lämna mig inte, överge inte din mor som försakat allt för dig. Det pirrar i honom av förväntan inför mötet, samtidigt är han lite rädd ungefär som den gången han gick med blommor till Margareta Skoglund – vad skall komma ut av detta? Han är osäker om vilken roll han bör spela, om han skall vara den världsvane, självsäkre gymnasisten, Hej, vad vill ni då? eller bara Olle som är som Chuang Chou, osäker om det mesta i tillvaron, ibland till och med om sin egen existens, fast han i likhet med sin far sällan visar det utåt.
     Där sitter flickorna på varsin gunga, klädda i ljusa sommarklänningar och med breda svarta resårskärp om midjorna. Olle ställer sig framför dem och stirrar på den andra flickan som om hon var den första flicka han någonsin sett.
     Så du kom i alla fall, säger Ulla-Britt och skrattar. Det här är Gunilla, hon är min bästa väninna.
     Den framsträckta handen känns sval, blicken i de mycket blåa ögonen kan Olle inte tyda, men då han säger Hej, jag heter Olle händer det underliga saker inom honom – hjärtat hoppar över ett par slag och dittills okända organ i hans kropp stämmer upp en jublande festkantat med pukor och trumpeter, det kallas kärlek vid första ögonkastet och är ett av livets stora mysterier, vanligare än potatisbaggars plötsliga försvinnande ur tändsticksaskar men ändå jämförbart.
     Att han inte mött Gunilla förut hade sin naturliga förklaring. Hon bodde i det nya området borta i Andra skogen bakom Sälls affär, det åkte man bara förbi med bussen. Det var stan som hade börjat flytta ut och bygga hyreskaserner i tallskogen så att den nya tidens barn skulle slippa växa upp på mörka bakgårdar och bara ha trottoarer att leka på. Där bodde människor som pettersbergarna inte visste något om, främlingar lika främmande som de gråvita trevåningshusen, trappuppgångar med A B C D över portarna, sopnedkast och asfalterade lekplatser med sandlådor mellan tallstammarna. Där stod ingen och pissade vid knuten, hade någon gjort det skulle man ha ringt efter polisen, där kryllade det av småbarn och mammor i grossess, där fanns ingen plats för söderhavshyddor med tänkespråk av Henry David Thoreau, och de som bodde i Andra skogen lät inte sina liv styras av brukssirenen, ty de här papporna arbetade i stan och lydde andra herrar och andra stämpelklockor.
     De tre gungar medan de pratar, på så sätt undviks pinsamma pauser, alltid kan man ta fart eller sitta och gräva med tåspetsarna i gruset då orden tryter. Olle sitter på mittgungan så som det anstår en hedersgäst, till vänster om sig har han Ulla-Britt, till höger Gunilla. De kan se honom från var sitt håll medan han måste vrida på huvudet då han skall säga något till någon av dem, oftast blir det åt höger. De tävlar om vem som kan gunga högst. Den kraftiga träställningen skälver och knakar, det gnisslar i ringfästena så att det hörs ända upp till det numera ärtgröna huset, ett metalliskt skärande ljud som tränger in genom det öppna fönstret och går rakt in i Annas hjärta.
     De tycks ha roligt ihop, säger Sixten men får inget svar.
     Skrattande och andfådda bromsar de gungorna. Olle sneglar på Gunillas slanka bruna ben, kanske sneglar hon på honom också då han säger något till Ulla-Britt, det blir mest småprat och förstulna blickar i sommarskymningen, för alla tre är blyga och väluppfostrade och noga med att följa etiketten. När de snurrar upp sina gungor nuddar Olles långa ben vid Gunillas långa ben, sedan sitter de och snurrar på var sin karusell och Olle ser två leende flickansikten virvla förbi som lyckliga houris i Muhammeds himmel.
     Kan ni hoppa också? undrar han.
     Det är klart att vi kan hoppa.
     Himmel och jord byter plats igen, nästan samtidigt flyger de tre ut mot fotbollsplanen. Olle kommer längst men Gunilla landar tätt intill honom, halkar med den ena vita sandalen och är nära att falla. Olle fångar upp henne, det går en elektrisk stöt genom kroppen på honom vid den snabba beröringen, en smal midja, en bar arm, en hand som kramar hårt om hans, en blick ur mycket blåa ögon, det är minnen som han gömmer djupt i sitt hjärta. När de skiljs åt är klockan tio men de har redan kommit överens om att träffas igen, på torsdag, klockan åtta, vid gungorna, om det inte regnar. Då kan vi berätta fortsättningen på sagan.
     När Olle genar genom kärret ropar Anna: Olle, det är dags att komma hem nu! Sedan stänger hon köksfönstret hårt och demonstrativt, och Olle hoppas att flickorna inte hörde.

På natten drömde Olle att han gick i skogen. Men det var inte hans skog utan en tät och okänd trollskog med tjocka grönmossiga granstammar och renlav som sviktade under fötterna. Skogen var fylld av hemlighetsfulla ljud, pipanden, knirkanden från grenar som skavde mot varandra, fladdrande vingslag, och då och då ett porlande skratt och en flickröst som ropade Olle! Olle! Han stannade, lyssnade, gled med blicken från träd till träd utan att se annat än stammar och hängande grangrenar gråa av skägglav. Men rösten kom närmare och plötsligt anade han en rörelse i den gröna skymningen, en vit hand, blont hår, två mycket blåa ögon som betraktade honom genom grangardinerna. Han tog ett språng över tuvorna och där stod Gunilla, en huldra med pageklippt hår, till hälften dold bakom en tjock stam så att han bara kunde skymta delar av hennes nakna kropp, ett knoppande bröst, en smal vit höft.
     Olle! Olle! viskade hon.
     Han sträckte ut handen mot henne, hon försvann med ett skratt som fick skogen att sjunga. På nytt försökte han finna henne, han ville ropa hennes namn men inte ett ljud kom över hans läppar och kurragömmaleken fortsatte tills han sjönk ner i mossan och flämtande andades in dofterna av kåda och lingonris och fuktig jord.
     Olle! Olle! viskade hon, tätt intill honom nu, och då han vred på huvudet satt hon på huk intill honom och smekte honom lätt över läpparna med sin långa svala hand.
     Drömmer jag eller är jag vaken, sade Olle högt i sömnen.
     Och då stod plötsligt Anna där, klädd i beigea sommarkappan och beigea hatten, med beigea handväskan i ena handen och beigea paraplyet i den andra – ty för Anna som aldrig haft något till övers för prål är beige en färg med klass.
     Skynda dig Olle, sade hon med förtvivlan i rösten. Det blir snart åska, vi måste hinna med bussen till stan, kom nu! Hon höll ut handen med väskan för att han skulle komma till henne, men Olle låg kvar i mossan och lyssnade till Gunillas viskande röst, och blixtarna ljungade, regnet vräkte ner och Anna uppslukades av ett rasande blåsvart åskmoln, försvann med ett skrik i all sin beigehet.








Berättelsen om Mors lilla Olle 31










 Köket uppepå, en tvättmaskin och Kirlian-fotografier

KÖKET UPPEPÅ hade vedspis med elektrisk kokplatta, diskbänk med skiva av vita kakelplattor, linoleummatta och skafferi, en långbänk under fönstret och en smal garderob som gick längs nästan hela huset. I garderoben hängde vinterkläder som luktade malkulor och så farfars gångkläder, stormhatten och plommonstopet, femtioårskäppen och knäppkängorna, till och med benprotesen från Vanföreanstalten i Stockholm – köksgarderoben var husets egen livrustkammare i vilken man samlade släktens reliker till ingen nytta alls.
     Turistsängen med kedjebotten som knarrade så erbarmligt att man vaknade så fort man vände sig i den hade flyttats ner från vinden och stod  bukig som en sjömanskoj i före detta matalkoven, numera sovalkoven. Nu sover Olle i den och drömmer ibland om de sju haven.
     I skåp och lådor samlar han minnen från barndomen: de första plastbilarna som luktar sötmandel ännu och kostade två kronor stycket i Codelius leksaksaffär, högar av teckningar, du store vad dåliga en del av dem är, släng dem! utkast till äventyrsberättelser om piraten kapten Craig och detektivhistorier med Winston Baker som var hans egen Sherlock Holmes, uppkallad efter Winston Churchill och Baker Street, ett detaljerat förslag till inredning av tortyrkammare daterat 20 februari 1947, transformatorn som Sixten byggde, Cobras gamla märke klippt i svart och gul filt och den fina träpistolen som Arne hjälpte honom med, några fjärilslådor som är gråa av damm och tändsticksasken som en gång rymde den numera spårlöst försvunna potatisbaggen. Olle är en samlare som sin far, han kan ännu inte släppa taget om barndomen fast han går på gymnasiet, det borde glädja hans mor som inte vill låta honom växa upp.
     Varje morgon kommer Anna uppför trappan med tunga steg, hon bär på en bricka med mjölkchoklad och limpsmörgåsar med ost, varsågod Olle, dags att vakna och åka till skolan, har du sovit gott?
     Då hade hon själv varit uppe sedan halv sex och kokat gröt och lagat matsäck åt Sixten. När Olle har gett sig av är hon ensam i huset. Ekonomin har blivit bättre och hon slipper vara städkäring åt andra utom då hon skall köpa sig en ny vårkappa eller nya vinterbottiner så att hon inte ser ut som en fattig arbetarkäring då hon åker till stan. Till sådan lyx finns inte råd, de pengarna får hon själv gno ihop. Hon fyller sin dag i hemmet med städning, tvätt, strykning, strumpstoppning, matlagning, bakning, blomsterpyssel och trädgårdsarbete på sommaren och snöskottning på vintern. Karlarna tar ju aldrig ett handtag och rent och snyggt vill hon ha det både inne och ute. Hon är som Kungens lilla piga fast sällan på ett strålande humör.
     Man måste alltid vara hel och ren inunder, det har Anna inpräntat hos sina söner. För tänk om man blir överkörd av en bil och måste läggas in på sjukhuset, då får man inte komma trasig och smutsig så att man får skämmas. Hjälp mig att sträcka lakanen nu, Olle.
     Att sträcka lakan ingår i den månatliga tvättritualen liksom att dra mangeln, det är två moment som hon inte klarar ensam. Allt det andra sköter hon själv: eldningen av pannmuren, blötläggningen i det stora cementkaret, kokningen och skrubbandet mot tvättbrädan, upphängningen av den rena tvätten på en labyrint av klädstreck mellan granarna på baksidan av huset. Men på vintern kunde det vara knepigt att få tvätten torr, det hände att lakanen var frusna och stela som lutfisk då Anna bar in dem, och på sommaren måste hon hinna få in tvätten innan något av åskvädren kom, hinna klä sig fint och undfly hotet från ovan med bussen till stan. Många gånger var det just den uthängda tvätten som sinkade henne så att hon fick sitta i källaren och vara rädd under en timme eller två i stället för att gå på Tempo där man knappt hörde åskknallarna och inte såg blixtarna heller för allt glitter i diskar och på hyllor.
     Någon gång vid krigsslutet hade Sixten köpt en tvättmaskin av en kringresande entreprenör och på avbetalning eftersom maskinen kostade flera hundra kronor, men så var den också byggd av eklaggar från Småland och garanterat vattentät om man såg till att trät inte torkade ut och gistnade. Apparaten vevades för hand med ett stort orangelackerat hjul som via en kuggväxel roterade en vertikal propeller av trä fram och tillbaka, ett reverserande system, sade entreprenören. Sixten tyckte att detta var en tjusig teknisk landvinning som borde vara varje husmors dröm. Men det var tungt att veva maskinen och efter en tid letade han fram en lämplig elektrisk motor med remskiva och si, nu gick tvättmaskinen för egen maskin.
     Anna skulle ha varit överlycklig över den arbetsbesparande nymodigheten om den inte hade slitit så hårt på lakanen, det blev hål och fransiga kanter, kanske var det lakanen som var för tunnslitna eller Sixtens motor som gick för fort eller var för stark. Och rädd var hon för maskinen, vatten och elektricitet var ju som regn och åska, tänk om hon skulle få en elektrisk stöt. Därför återgick hon till tvättbrädan som slet på fingertopparna men sparade dyrbart sänglinne, och Sixten tyckte att hon var otacksam som inte begrep sig på elektriciteten och uppfinningarna.
     Nu står den reverserande tvättmaskinen uttorkad och gisten i källaren, och klockan ett varje dag kommer Sixten hem för att äta middag. Anna vet aldrig om han skall vara arg eller glad eller mitt emellan, det beror på ackord och tidsstudiemän. Klockan fyra kommer hennes Olle, han är alltid glad, kvällsmat äter de halv sex, då får Anna höra om Svenssons snuskiga käring som rullar köttbullar på sin feta mage, om lektor Hervelius som talar latin flytande... 
    Sixten berättar senaste historien från målarsalen: Vet du varför prinsessan Sibylla inte kan ha fönstren öppna på Haga sedan hon blev utan karl? 
    Jag fick i alla fall B på matteprovet... 
    Nej, i går blev en pojke påkörd av Fyrans spårvagn, vad säger du, klarade han sig med livet?
    Sixten igen: Jo därför att talgoxarna sitter utanför och ropar tji-pitt, tji-pitt... 
    Det händer mycket utanför Pettersberg och så det där hemska kriget i Korea eller vad det nu heter, jag undrar om Arne skall förlova sig med den där sköterskan innan han tar sin examen... 
    Igår kom Sjöström hem i bil igen full som ett as.
    Det är för gräsligt, allt är så dyrt nu för tiden och Olle måste ha en ny jacka, elräkningen skall betalas också, jag får väl börja skura igen fast jag har så ont i lederna, ja det är för hemskt som världen ser ut, den som vore död ändå...
     Efter kvällsmaten går Olle upp till sitt kök och pluggar botanik. Det handlar om dikotyledoner som är ett fint ord för alldeles vanliga växter undantagandes palmer, liljor, orkidéer och gräs som kallas monokotyledoner därför att de har enhjärtbladiga groddplantor i motsats till dikotyledonerna som har tvåbladiga groddar. Han smakar på orden, de är vackra som poesi, xylem, floem, kambium och fellogen. Han tänker på Kirlianfotografierna i Nyheter från Sovjetunionen, på de vibrerande aurorna kring lönnblad och begoniablommor, om vi kunde uppfinna mikrofoner känsliga nog att lyssna till kambium om våren så skulle vi höra xylemets och floemets musik i kärlsträngarna, den borde låta som harpor och flöjter, tänker han.
     Men världen är döv för naturens hemlighetsfulla röster och vi hör inte heller skriken från blommorna som bryts eller träden som huggs ner, vi kan bara ana deras smärta i besynnerliga bilder från sovjetiska laboratorier. Allting lever, allt som lever känner, kanske också gruset som vi trampar och stenen som vi kastar, glädje och sorg. I böckerna finns kunskaperna men det är vi själva som måste infoga dem i det stora sammanhanget, tillvarons pussel blir aldrig färdiglagt. Det fattas ständigt en bit någonstans, och i varje svart hål döljer sig ett nytt mysterium. Först då vi inser detta kan vi ana oss till varför hängda trälar gnäller ännu efter tusen år och varför döda potatisbaggar plötsligt försvinner ur tändsticksaskar, först då – men nu vet jag inte om jag är Chuang Chou som drömde att jag var en fjäril eller om jag i själva verket är en fjäril som drömmer att den är Chuang Chou.





















Berättelsen om Mors lilla Olle 30





Synpunkter på Olle


MAGISTER JAN BODÉN, kallad Oden, stoppar sin torsdagspipa med Riks Shag och säger: Det var naturligtvis mot skolans regler att inte ge Olle en hemanmärkning för skolk. Men då han stod där på Islandsbron och stirrade ner i strömvirvlarna såg han så ensam och vilsen ut att jag förstod att det hänt honom något allvarligt. Så här efteråt kan man ju skratta åt alltsammans och jag vill inte påstå att jag räddade honom från att begå självmord, nej så kritisk var inte situationen, en kanelbulle och en Citronil på Konditori Fågelsången räckte för att ge honom livslusten tillbaka den gången. 
    Själv höll jag en monolog lika mycket för min egen skull som för Olles, för just vid den tiden hade min fru och jag separerat, anledningen behöver jag inte gå in på här, och även jag kände mig rätt vilsen och ensam. Jag behövde någon att tala med, någon som så att säga befann sig på samma våglängd som jag själv, en lyssnare helt enkelt, om det var en skolpojke eller en vuxen person gjorde detsamma. Jag tror att vi båda mådde lite bättre efter det där konditoribesöket, i varje fall insåg jag att det fanns andra än min hustru som behövde mig, att jag inte var alldeles värdelös som människa. 
     Men efter vårt samtal ville jag inte tränga mig på Olle vidare, det kunde kanske misstolkas, och jag såg också tydligt hur han utvecklades och växte i sig själv. I den åldern växer man språngvis, ibland vill man förbättra hela världen, ibland hatar man sin kropp, ibland tror man att man skall ge upp andan i morgon, ni vet själva. Nu då Olle har börjat i gymnasiet ser jag honom inte längre så ofta, men vi möts ju vid cykelställen ibland. Den Olle jag ser idag är en ung man på väg att hitta sin egen identitet och stark nog att våga vara sig själv. Geijer är lika imponerad som alltid av hans teckningstalang, och min kollega Wendelstam som har honom i modersmålet brukar säga att det är få i klassen som kan argumentera för sina åsikter som Olle när de har diskussionstimmar. Det är nog tur att Wendelstam är liberal, för enligt vad jag förstår har Olle så röda åsikter att de gamla gubbarna här på läroverket skulle få slag om de hörde honom. Nåja, en gång funderade jag själv på att gå ut som frivillig i Spanien, för nog skulle jag väl kunna skjuta en och annan fascist fast jag är enögd, tänkte jag.      
     Margareta Skoglund serverar på Café Skeppet, hon tänker: Idag kom det en budpojke till mig med en bukett krysantemer från ”En okänd beundrare” som det stod på kortet. Jag undrar så vem den okände beundraren kan vara, inte är det Hasse i alla fall, honom känner jag ju lika bra som han känner mig, vi har varit tillsammans i snart ett år nu. Kan det vara någon av gästerna här, nej, de är mest gamla fyllgubbar som Stam-Ärtan och Plåtis och sådana skickar inga blommor. Sak samma förresten, blommorna gjorde mig glad, men jag törs nog inte visa dem för Hasse för då blir han väl svartsjuk och tror att jag har ihop det med någon annan. Jag säger att jag köpte dem själv. Jag har faktiskt inte fått blommor av någon sedan Rune uppvaktade mig, det var rosor minns jag, men krysantemer är också vackra. Vi hade det bra tillsammans, det tog mig flera år att komma över sorgen efter Rune, aldrig trodde jag att jag skulle kunna älska någon annan efter Rune, men så kom Hasse och han var så vild och glad, med honom var varje dag som en fest. Vi har det bra ihop, han vill gifta sig med mig men jag är ju fem år äldre och jag kan inte glömma Rune som dog i lunginflammation, så det får vänta. 
     Lustigt förresten, då jag tänker på det så liknade den där springpojken från blomsteraffären min Rune då han var ung. Rune var också mörk och hade ljusgråa ögon, blyg var han med, aldrig galen som Hasse, om jag vågat så skulle jag ha gett pojken en puss på kinden för att jag blev så glad för blommorna men sådant kan man ju inte göra, då skulle han väl ha trott att jag ville förföra honom, i hans ålder är det lätt att missuppfatta en kvinnas smekning (oj vad det lät högtidligt). Så jag gav honom en krona i stället och jag hoppas att han blev glad för den. 
    Lustigt var det också att samma pojke kom in på Skeppet tillsammans med sin far en söndag för inte så länge sedan. Först kände jag inte igen honom, men sedan låtsades jag inte känna igen honom för då skulle han nog ha blivit väldigt generad, det blir man ju lätt i hans ålder.
    Gertrud tycker att hennes fest var lyckad fast Gustav den femte dog på morgonen efter och pappa Sven kom instolpande med sorgebudet som en kurir från hovet och citerade Karlfeldt, hon säger: 
    Det finns många snygga pojkar i klassen och en del av dem är riktigt trevliga också när man väl har lärt känna dem. Jag gillar Olle för att han ser ut som Errol Flynn lite grand, en gång samlade man ju på filmisar och läste Tina-klubben i Allers. Men han är väldigt blyg och så tycker han nog att Kerstin är mycket sötare än jag och det är hon väl också, det är bara det att Kerstin gillar blonda killar och har gått på bio med Krister ett par gånger redan. Han är lik Alf Kjellin, säger hon, och hon avgudar Alf Kjellin. Sådant är larvigt tycker jag, och förresten är Errol Flynn mycket sexigare än Alf Kjellin om man nu skall jämföra. 
    Och jag tycker om att kyssas, det känns skönt i hela kroppen, och det är kul att bli kysst av flera pojkar på en gång, Olle och Erik och Lasse till exempel, de smakar och luktar olika och så blir man varm och god efteråt. Olle är väldigt artig och väluppfostrad, han verkar ha kontroll över sina känslor, kanske är det för att han är så blyg och allvarlig, ibland vet man inte vad han egentligen tänker innerst inne. Vad är han rädd för, att han skall bli kär, det är väl bara naturligt? Jag skulle vilja säga att han är en drömmare som lever i en annan värld eller kanske en som lever i drömmen, att han är rädd för att visa känslor därför att han inte vet vart känslorna skall dra iväg med honom, om de är verkliga eller inte. Ibland när vi kysser varandra känner jag att han håller på att vakna, men så försvinner han in i sig själv igen och då reser han sig och går ut till de andra pojkarna och pratar skola och politik som vilken annan tråkmåns som helst.
    Arne vill också säga något, han är tjugofyra år nu, snart ingenjör och snart förlovad med en blond sjuksköterska, snart flyttar han ut från köket uppepå: 
    Det märks att Olle håller på att bli vuxen och har flickor omkring sig. Det är svårt för vår mor att acceptera, hon ser honom fortfarande som en liten pojke, det var lättare för mig men också svårare, jag har ju aldrig varit hennes ögonsten som Olle och jag har aldrig fått samma stöd som han. Det var tur att farfar och farmor bodde i samma hus så att jag kunde gå till dem, hos dem kände jag mig mer hemma än en trappa upp. Vad jag inte gillar just nu är att Olle rotar i min garderob och lånar tröjor och skjortor för att stila för flickorna i klassen, allt jag äger har jag köpt för egna pengar som jag själv tjänat ihop. 
     När jag var femton jobbade jag som springpojke i stan, sedan läste jag på NKI för att kunna bli ingenjör medan jag slet på Bruket hela dagarna. Olle har inte ens behövt ta ett sommarjobb, det är orättvist, han behöver komma ut i världen och känna på hur det är att arbeta för sitt uppehälle och inte få allting gratis. Har de råd att hålla honom i läroverket så borde de ha råd att köpa lite snygga kläder åt honom också. Vilket jävla liv det var om de där svarta manchesterbyxorna som han fick tjata sig till, fyrtio kronor tror jag att de kostade. De får ju för sjutton barnbidrag för honom. 
    Och så har han använt min pepitarutiga blazer fast den är två nummer för stor för honom. Han svettas under armarna, nu måste den kemtvättas, skall jag betala kemtvätten? Snor pengar gör han nog också, jag hade fem kronor i en ficka i den där blazern och de finns förstås inte kvar. Säger jag något om det blir det ett helsikes liv på Anna, det skall bli fan så skönt att flytta till något eget, för sedan farfar och farmor dog har det inte varit sig likt därhemma.













































Köket uppepå, en tvättmaskin och Kirlian-fotografier

KÖKET UPPEPÅ hade vedspis med elektrisk kokplatta, diskbänk med skiva av vita kakelplattor, linoleummatta och skafferi, en långbänk under fönstret och en smal garderob som gick längs nästan hela huset. I garderoben hängde vinterkläder som luktade malkulor och så farfars gångkläder, stormhatten och plommonstopet, femtioårskäppen och knäppkängorna, till och med benprotesen från Vanföreanstalten i Stockholm – köksgarderoben var husets egen livrustkammare i vilken man samlade släktens reliker till ingen nytta alls.
     Turistsängen med kedjebotten som knarrade så erbarmligt att man vaknade så fort man vände sig i den hade flyttats ner från vinden och stod  bukig som en sjömanskoj i före detta matalkoven, numera sovalkoven. Nu sover Olle i den och drömmer ibland om de sju haven.
     I skåp och lådor samlar han minnen från barndomen: de första plastbilarna som luktar sötmandel ännu och kostade två kronor stycket i Codelius leksaksaffär, högar av teckningar, du store vad dåliga en del av dem är, släng dem! utkast till äventyrsberättelser om piraten kapten Craig och detektivhistorier med Winston Baker som var hans egen Sherlock Holmes, uppkallad efter Winston Churchill och Baker Street, ett detaljerat förslag till inredning av tortyrkammare daterat 20 februari 1947, transformatorn som Sixten byggde, Cobras gamla märke klippt i filt och den fina träpistolen som Arne hjälpte honom med, några fjärilslådor som är gråa av damm och tändsticksasken som en gång rymde den numera spårlöst försvunna potatisbaggen. Olle är en samlare som sin far, han kan ännu inte släppa taget om barndomen fast han går på gymnasiet, det borde glädja hans mor som inte vill låta honom växa upp.
     Varje morgon kommer Anna uppför trappan med tunga steg, hon bär på en bricka med mjölkchoklad och limpsmörgåsar med ost, varsågod Olle, dags att vakna och åka till skolan, har du sovit gott?
     Då hade hon själv varit uppe sedan halv sex och kokat gröt och lagat matsäck åt Sixten. När Olle har gett sig av är hon ensam i huset. Ekonomin har blivit bättre och hon slipper vara städkäring åt andra utom då hon skall köpa sig en ny vårkappa eller nya vinterbottiner så att hon inte ser ut som en fattig arbetarkäring då hon åker till stan. Till sådan lyx finns inte råd, de pengarna får hon själv gno ihop. Hon fyller sin dag i hemmet med städning, tvätt, strykning, strumpstoppning, matlagning, bakning, blomsterpyssel och trädgårdsarbete på sommaren och snöskottning på vintern. Karlarna tar ju aldrig ett handtag och rent och snyggt vill hon ha det både inne och ute. Hon är som Kungens lilla piga fast sällan på ett strålande humör.
     Man måste alltid vara hel och ren inunder, det har Anna inpräntat hos sina söner. För tänk om man blir överkörd av en bil och måste läggas in på sjukhuset, då får man inte komma trasig och smutsig så att man får skämmas. Hjälp mig att sträcka lakanen nu, Olle.
     Att sträcka lakan ingår i den månatliga tvättritualen liksom att dra mangeln, det är två moment som hon inte klarar ensam. Allt det andra sköter hon själv: eldningen av pannmuren, blötläggningen i det stora cementkaret, kokningen och skrubbandet mot tvättbrädan, upphängningen av den rena tvätten på en labyrint av klädstreck mellan granarna på baksidan av huset. Men på vintern kunde det vara knepigt att få tvätten torr, det hände att lakanen var frusna och stela som lutfisk då Anna bar in dem, och på sommaren måste hon hinna få in tvätten innan något av åskvädren kom, hinna klä sig fint och undfly hotet från ovan med bussen till stan. Många gånger var det just den uthängda tvätten som sinkade henne så att hon fick sitta i källaren och vara rädd under en timme eller två i stället för att gå på Tempo där man knappt hörde åskknallarna och inte såg blixtarna heller för allt glitter.
     Någon gång vid krigsslutet hade Sixten köpt en tvättmaskin av en kringresande entreprenör och på avbetalning eftersom maskinen kostade flera hundra kronor, men så var den också byggd av eklaggar från Småland och garanterat vattentät om man såg till att trät inte torkade ut och gistnade. Apparaten vevades för hand med ett stort orangelackerat hjul som via en kuggväxel roterade en vertikal propeller av trä fram och tillbaka, ett reverserande system, sade entreprenören. Sixten tyckte att detta var en tjusig teknisk landvinning som borde vara varje husmors dröm. Men det var tungt att veva maskinen och efter en tid letade han fram en lämplig elektrisk motor med remskiva och si, nu gick tvättmaskinen för egen maskin.
     Anna skulle ha varit överlycklig över den arbetsbesparande nymodigheten om den inte hade slitit så hårt på lakanen, det blev hål och fransiga kanter, kanske var det lakanen som var för tunnslitna eller Sixtens motor som gick för fort eller var för stark. Och rädd var hon för maskinen, vatten och elektricitet var ju som regn och åska, tänk om hon skulle få en elektrisk stöt. Därför återgick hon till tvättbrädan som slet på fingertopparna men sparade dyrbart sänglinne, och Sixten tyckte att hon var otacksam som inte begrep sig på elektriciteten och uppfinningarna.
     Nu står den reverserande tvättmaskinen uttorkad och gisten i källaren, och klockan ett varje dag kommer Sixten hem för att äta middag. Anna vet aldrig om han skall vara arg eller glad eller mitt emellan, det beror på ackord och tidsstudiemän. Klockan fyra kommer hennes Olle, han är alltid glad, kvällsmat äter de halv sex, då får Anna höra om Svenssons snuskiga käring som rullar köttbullar på sin feta mage, om lektor Hervelius som talar latin flytande, Sixten berättar senaste historien: Vet du varför prinsessan Sibylla inte kan ha fönstren öppna på Haga sedan hon blev utan karl? jag fick i alla fall B på matteprovet, nej, i går blev en pojke påkörd av Fyrans spårvagn, vad säger du, klarade han sig med livet?, Sixten igen: Jo därför att talgoxarna sitter utanför och ropar tji-pitt, tji-pitt, det händer mycket utanför Pettersberg och så det där hemska kriget i Korea eller vad det nu heter, jag undrar om Arne skall förlova sig med den där sköterskan innan han tar sin examen, i går kom Sjöström hem i bil igen full som ett as, det är för gräsligt, allt är så dyrt nu för tiden och Olle måste ha en ny jacka, elräkningen skall betalas också, jag får väl börja skura igen fast jag har så ont i lederna, ja det är för jävligt som världen ser ut, den som vore död ändå...
     Efter kvällsmaten går Olle upp till sitt kök och pluggar botanik. Det handlar om dikotyledoner som är ett fint ord för alldeles vanliga växter undantagandes palmer, liljor, orkidéer och gräs som kallas monokotyledoner därför att de har enhjärtbladiga groddplantor i motsats till dikotyledonerna som har tvåbladiga groddar. Han smakar på orden, de är vackra som poesi, xylem, floem, kambium och fellogen. Han tänker på Kirlianfotografierna i Nyheter från Sovjetunionen, på de vibrerande aurorna kring lönnblad och begoniablommor, om vi kunde uppfinna mikrofoner känsliga nog att lyssna till kambium om våren så skulle vi höra xylemets och floemets musik i kärlsträngarna, den borde låta som harpor och flöjter, tänker han.
     Men världen är döv för naturens hemlighetsfulla röster och vi hör inte heller skriken från blommorna som bryts eller träden som huggs ner, vi kan bara ana deras smärta i besynnerliga bilder från sovjetiska laboratorier. Allting lever, allt som lever känner, kanske också gruset som vi trampar och stenen som vi kastar, glädje och sorg. I böckerna finns kunskaperna men det är vi själva som måste infoga dem i det stora sammanhanget, tillvarons pussel blir aldrig färdiglagt. Det fattas ständigt en bit någonstans, och i varje svart hål döljer sig ett nytt mysterium. Först då vi inser detta kan vi ana oss till varför hängda trälar gnäller ännu efter tusen år och varför döda potatisbaggar plötsligt försvinner ur tändsticksaskar, först då – men nu vet jag inte om jag är Chuang Chou som drömde att jag var en fjäril eller om jag i själva verket är en fjäril som drömmer att den är Chuang Chou.

















Berättelsen om Mors lilla Olle 29







Flickorna i första ring, Glenn Miller och Gustav V

I FÖRSTA RING latinlinjen kom nya lärare, de var lektorer klädda i mörka kostymer, och de behandlade sina elever som vuxna och vred aldrig om några öron. Olle hade fått sina svarta manchesterbyxor och sin vita polotröja, och ibland lånade han Arnes pepitarutiga blazer till skolan, det gällde att se snygg ut, för nu fanns det flickor i klassen också, dussinet jämnt. Det var bara en pojke som fortfarande gick i golfbyxor, men han hette Jonas och var son till en professor och hade fluga också, med andra ord en riktig plugghäst som ingen brydde sig vidare om. 
     Flickorna hade namn som Ann-Margret, Karin, Birgitta och Viveca, och sötast var Kerstin som hade långt och rakt mörkt hår och Gertrud med de stora brösten som var adlig och flirtade med alla pojkar utom Jonas med golfbyxorna. Det tog tid innan Olle vågade närma sig någon av flickorna, han var blyg, och finnarna som bubblade i ansiktet och klämdes ut på morgnarna så att innehållet smackade mot spegelglaset gjorde inte umgänget lättare. Efter någon månad raserades emellertid den osynliga, svagt parfymdoftande muren mellan herr- och damsida, och Olle gick på sina första partyn med saftbål, grammofondans, smygrökning och kanske en stunds hångel då tillfälle gavs.
     Först ut var den levnadsglada Gertrud, hon var sprallig som man sade på den tiden, en riktig Fröken Sprakfåle. Hon bodde på en herrgård, dit for Olle och andra utvalda klasskamrater med tåget. I flygeln som uppläts till festerna fanns det många mörka rum, och en gång låg Gertrud med blusen halvt uppknäppt på en gustaviansk soffa tillsammans med Olle och två andra pojkar som turades om att kyssa henne och röra vid hennes stora mjuka bröst genom behån som hade hårda metalltrådskanter. Men det var inte alls som med Åsa, snarare ett meningslöst tidsfördriv som kallades ”petting” och var importerat från Amerika, en ungherrarnas kollektiva hyllning till värdinnan och hennes kvinnlighet. 
      Många rökte också, mest var det pojkarna, och glöden från cigaretterna lyste som eldflugor i en brunstig sydländsk natt. Det var Bill, Boy, Hudson och kanske Florida som Olle brukade knycka av Sixten. Fönsterna stod öppna mot den kalla oktoberkvällen för att vädra ut den förbjudna röken och Gertruds bröstvårtor styvnade i kylan under de trevande pojkhänderna.
     Från rummet intill hördes hasandet av fötter till Moonlight Serenade och Mood Indigo på radiogrammofonen, fnissande flickröster och målbrottspojkar som diskuterade latinets märkliga ändelser och Koreakriget med stort allvar. När Olle hade kysst sig mätt och fått bukt med bulan i manchesterbyxorna gick han ut till de andra, otillfredsställd, småvåt i kalsongerna och lite yr av cigaretterna men full av diskussionslusta.
     Europa kämpar mot den största och farligaste epidemi som någonsin förekommit och som hotar att förstöra vår kultur, sade Portugals utrikesminister Da Mata då han undertecknade Atlantpakten, bålverket mot den röda faran som även adjunkten Lagerberg hade varnat för på sin tid. Sixten var däremot helt övertygad om att framtiden tillhörde Marx, Lenin och Stalin, han såg sig kanske som folkkommissarie och ledare för de lokala utrensningarna av disponenter, ingenjörer, verkmästare och präster. För att markera sin politiska hemvist prenumererade han numera på Nyheter från Sovjetunionen, ett glättat veckoblad fyllt av kolchoser, traktorfabriker och femårsplaner. I tidningen fanns också Kirlianfotografier av aurorna kring blad och blommor som Olle studerade med större intresse än Andrej Gromykos långa tal i FN eftersom dessa märkliga bilder tycktes bekräfta att allt i naturen var besjälat, en tes som han själv länge hade hävdat i enlighet med sin panteistiska livsåskådning. 
     Men visst hade Molotov och Gromyko rätt då de fördömde den amerikanska aggressionen i Korea, och som en medveten provokation tillverkade Olle en halmdocka i naturlig storlek av Sydkoreas korrumperade president Syngman Rhee och hängde upp den i en tall på tomten. Den dinglade i månskenet iklädd rock och hatt, ansiktet var vitt med sneda ögon, på bröstet hängde en namnskylt för säkerhets skull. Anna sade att den där dockan skrämde slag på henne varje morgon hon gick ut i trädgården, men Sixten applåderade initiativet och grannarna sade till Anna att de tänkte ringa till polisen om inte hennes tokiga pojke tog ner dockan omedelbart. Inför ett sådant hot fann även Sixten för gott att ge med sig, medveten om att demonstrationen ändå haft en viss effekt. 
     Vi får se vad de säger när det är Grunbach och de andra tyskjävlarna och utsugarna som dinglar så där, sade han. Då är det bäst att de passar sig.       
     Klockan 22 tog Sixten in radiosändningarna på svenska från Moskva på samma svarta Telefunken som Hitler, Churchill och Per Albin Hansson hade delat under kriget. Nu var det svenske kommunistledaren Hilding Hagbergs dotter som talade till Sixten och Olle sedan klockorna i Vassilijkatedralen på Röda torget slagit tolv midnatt. Vad hette hon, Olga kanske, det borde hon i alla fall ha hetat med den rösten som var en osannolik blandning av stalinism och sensualism, av fröken Ur och Barbro Svinhufvud. Anna förfasade sig över de okristna bolsjevikerna som en gång familjen Karlén vid trädgårdsbordet på Åland, men Sixten sade att politik det begrep hon sig inte på och därför gjorde hon bäst i att hålla tyst. 
     Snart skulle revolutionen komma, förkunnade han, och då skulle kungahus, prästerskap och kapitalister i största allmänhet krossas av arbetarna som de hade förtryckt i alla tider, då skulle det hänga storgubbar och svartrockar och rövslickare i varenda jävla tall i skogen. Och Olle höll med, imperialismen måste bekämpas med alla medel, Sverige behövde en Mao Tse Tung som gjorde rent hus med allt gammalt.   
     Som du pratar kan man tro att du är kommunist, sade pojkarna på Gertruds fest.
     Vi måste skapa en ny och bättre värld, predikade Olle. En värld där jämlikhet råder. Har ni läst Rousseaus Om uppkomsten av olikheten mellan människorna – ”Det är slut med er om ni glömmer, att frukterna tillhör alla, men jorden ingen”. Kalla det kommunism om ni vill, jag kallar det jämlikhet och rättvisa, Egalité et Liberté. Franska revolutionen misslyckades men Lenin och Mao lyckades, det är därför som amerikanerna med alla medel nu försöker stoppa de förtryckta folkens kamp, det är därför som de tappra människorna i det lilla Korea förblöder. Vad vi ser är bara en upprepning av inbördeskriget i Spanien där fascisterna krossade den folkvalda regeringen med utländsk hjälp.  
     Det där får du hålla föredrag om på svenskan, sade någon. Nu ska vi ha roligt och dansa. On the Sunny Side of the Street med Ludde, den är hot. Lyssna bara.
    Gertruds föräldrar var mycket äldre än föräldrar brukade vara, hon var ett misstagsbarn i än högre grad än Olle, om nu adeln begick samma slags misstag som vanliga arbetare. De lät ungdomarna vara i fred och därför kunde festen hålla på senare än andra skolfester. Inte heller gick det att ta sig till stan från herrgården klockan elva en lördagskväll i oktober, därför stod sängarna bäddade i smårummen och mamma Brita såg till att manliga och kvinnliga nattgäster hölls åtskilda under natten. Gertrud var rufsig i håret och dolde kyssmärkena på halsen med en sidenscarf, och efter halv tolv var det slut också med hennes galanta utsvävningar i stilmöblerna.
     Jag hoppas att ni haft det roligt i kväll och att ni inte rökt, sade mamma Brita. Men nästa gång får ni allt dansa till lite stillsammare musik än den där hemska negerjazzen som ni ungdomar alltid ska spela numera. Det skräller i hela huset av allt trummandet. Tänk så vackert det är med wienervals och tango.
     Nästa morgon, klockan tio eller så, kom pappa Sven in i köket där ring I latinlinjen höll på att vakna till te och smörgås. Han var lång och smal och hade örnnäsa, han var inte bara godsägare utan också ryttmästare. Han såg mycket allvarlig ut, var det någon som burit sig illa åt under natten och kanske spillt aska på arvegodset? Alla såg tysta och uppsträckta på honom där han stod i dörren och mönstrade kretsen av gymnasister som om de hade varit ett gäng nyinryckta beväringar som ännu inte lärt sig knäppa uniformsrockarna på reglementsenligt sätt.     
     Mina unga vänner, sade han högtidligt, vår gamle monark konung Gustav den femte har avlidit klockan åtta och trettiofem denna morgon.
     Det blev dödstyst kring frukostbordet. Flickor och pojkar sneglade på varandra, någon svalde hårt. Med ens lägrade sig sorgen passande tung i herrgårdsköket. 
     Vid två tillfällen, återtog pappa Sven, hade jag äran att få tala med majestätet personligen i egenskap av chef för vårt lokala hemvärn, det är stunder som nu framstår i ett förklarat ljus. Jag erinrar mig i denna sorgens timme några ord av vår store skald Erik Axel Karlfeldt, och jag är övertygad om att ni alla instämmer i dem: ”Ett blommande rike har mist sin herre och far”. Han gjorde en konstpaus för att alla skulle hinna ta orden till sina hjärtan och fortsatte: Nu anbefaller jag en tyst minut till majestätets minne.

När Olle kom hem till Pettersberg hängde flaggorna på halv stång. Om Sixten hade haft en flaggstång skulle han säkert ha hissat hammaren och skäran i topp som en protest mot detta fjäskande för en död kung, han kom ihåg både Bondetåget och permittenttrafiken. Anna beklagade sig förstås men mest ville hon veta hur fint det var på herrgården hos adeln som öppnat sina dörrar för arbetarsonen Olle. Han gav henne en halvhjärtad beskrivning av bruna släktporträtt, silverserviser, ostindiskt porslin och förgyllda stilmöbler som man inte kunde sitta bekvämt i och avslutade med ett citat av Rousseau som han lärt sig utantill därför att det så väl stämde överens med hans egen inställning: ”Det finns många ohederliga människor bland borgarna, det medger jag. Men om en adelsman kan man alltid hålla tjugo mot ett på att han härstammar från en skurk”.
     Strax därpå kom Lindgren ut, ställde sig vid sin husknut, pissade och avläste temperaturen den 29 oktober 1950, det var sex grader i skuggan och gamle kungen var död.


lördag 5 september 2015

Berättelsen om Mors lilla Olle 28









Massor av sjuksköterskor och vita möss

IBLAND KOM ARNE hem med flickor. De såg allesammans likadana ut, tyckte Olle, blonda och bleka som sparrisstjälkar där de satt uppsträckta i finrumssoffan vid pelarbordet vars blanka skiva speglade kristallkronan. Arne hämtade dem på sjuksköterskehemmet, och Sixten och Anna mönstrade dem uppifrån och ner, utifrån och in, var det här kanske den blivande sonhustrun som skulle föda deras första barnbarn? Föräldrarna gjorde sig till och visade upp sina soligaste sidor och ibland bjöd Sixten på kakaolikör till kaffet, så märkvärdigt var det. Olle försökte klä av flickorna med blicken men fann inget upphetsande hos dem, de var som Margareta Skoglund, alldeles vanliga och alldagliga. Det största felet med dem – förutom att de var Arnes flickor – var dock att de var blivande sjuksystrar som lärde sig ge vaccinationssprutor och ta blodprov och plåga folk på tusen andra sätt. 
     Som riktigt liten hade Olle haft en förträngning i ändtarmen, en polyp hette det, och han kunde få sitta i timmar på pottan innan han lyckades övervinna smärtan och göra det som skulle göras. Det var som när Sixtens hemorrojder svullnade och började blöda, det gjorde gruvligt ont att skita. Till slut blev det sjukhuset och operation, av den mindes Olle inget annat än att en sjuksköterska som liknade Arnes flammor kvävde honom med en narkosmask som luktade äckligt och sött varpå en liten ilsken tomtegubbe rände en glödande järnstång in i stjärten på honom tills han brann upp. Det var som att spetsas på en påle av furst Vlad, se Pålning som det stod i Olles och Ulfs tortyrlexikon, fursten som tog en så fruktansvärd hämnd på de homosexuella turkar som våldtagit honom. Olle visste hur det kändes.
     Nästa sjuksköterska, då var han tio år gammal, påpekade att han hade ovanligt långa ögonfransar innan hon kom med samma sorts mask och sade till honom att räkna till tjugo. Hur långt han räknade kom han inte ihåg, men tomtegubben var där igen, den här gången för att ta polyper bakom näsan, ett förvridet skråpukansikte och en luden hand som höll en tång som både glödde och dröp av blod. Efteråt spydde Olle i flera timmar, till och med på bussen hem, och Anna satt med näsduken under hakan på honom och berättade för medpassagerarna att hennes lille Olle hade opererats för polyper bakom näsan och varit så duktig. Det var smärtsamt och blodigt och munnen smakade plåt, han kom ihåg alltsammans så fort han luktade i eterburken som han stoppade fjärilar i – det var säkert äckligt för dem också, men de dog åtminstone och slapp att vakna mera. 
     Nej, sjuksköterskor var som en sorts bödelsdrängar, grymma och kalla och med falskt inställsamma leenden. Olle kunde inte begripa hur Arne var skapt som ville ha en sådan kvinna i sängen, när som helst kunde han ju få en spruta i baken av dem eller något ännu värre, och inte hade de mycket till bröst heller.
     Efter bjudningen, när Arne och flickan gått, sade Sixten till Anna att det där var ju en rar och söt flicka och Anna sade till Sixten att nog kunde väl Arne hitta någon bättre, han som snart skulle bli ingenjör och allt. Olle hoppades för sin del att Arne skulle slå sig ihop med någon av de där sjuksköterskorna för gott och snart flytta hemifrån så att han kunde få överta köket uppepå och äntligen få ett eget rum.
      Sedan började Anna blöda igen i underlivet, det hade hon gjort lite av och till på sistone, men den här gången slutade det inte och hon måste in till Akademiska sjukhuset, som Olle betraktade den sista anhalten på resan genom livet. Anna grät då hon tog farväl av Olle och sade att han inte skulle vara rädd för nu skulle professorn själv operera henne, men Olle mindes hur det hade gått för farmor som också hade opererats av en professor och han lovade sig själv att aldrig mera stiga in i ett dödsrum, om det så var hans egen mor som låg i det. Inte ens Sixten skulle kunna släpa in honom dit fast han var stark och hade brottats i sin ungdom. 
      Samma dag som Anna lades in kom en hemsyster. Kanske hette hon Stina eller något liknande som hemsystrar brukade heta, och hon försökte utan framgång tvinga Olle att äta havregrynsgröt på morgnarna som Sixten och Arne gjorde. För att slippa morgonmötet med Stina smet Olle iväg till skolan utan att äta något alls, det var kämpiga dagar tills Sixten talade förstånd med hemsystern. Men Olle bad aldrig om ursäkt för att han kallat henne en jävla satkärring, och smörgåsarna som han fick med sig till skolan smakade hemsyster. En del lyckades han byta bort med klasskamraterna som hade morsor som inte låg på sjukhuset och snart skulle dö sedan någon professor hade sprättat upp dem. Lars gillade inte vändstekt kallt ägg men det gjorde Olle, du får mitt ägg om jag får dina båda limpmackor med prickig korv, det gjordes många bytesaffärer på frukostrasterna i skolan. Men Douglas kunde aldrig byta bort sina knäckebrödsmackor med Slottssenap och strösocker som pålägg, sådana kulinariska konstigheter var det ingen annan som uppskattade än han själv. 
     Douglas hade för övrigt inte bara en alldeles egen smak när det gällde smörgåsar, han höll sig också med ett hundratal vita möss i källaren till moderns villa på Kåbo. Familjen hade flyttat till Uppsala från Stockholm, den bestod av fem pojkar med Douglas som yngste man och en mor som var tjockare än någon annan kvinna Olle hade sett och som undervisade i pianospel. Hon hade kolsvart hår och såg ut som en zigenarkärring, men alla hennes pojkar var linluggar efter en avliden och blond far. Hon klädde sig helst i knallröda sammetsklänningar och målade naglarna i samma färg, och då hon satt på pianostolen försvann den helt under hennes enorma bakdel så att man bara såg fyra tunna pelare som tycktes växa ut ur själva skinkorna. Villan var alltid fylld av sönderhackade småfalska Für Elise och Liebestraum som hennes elever försökte locka ur pianot, för det mesta med dålig framgång, och kanske var det därför som Douglas helst hölls i källaren bland sina vita möss, för dit ner nådde inte den hackiga pianomusiken. 
     Olle tillbringade åtskilliga timmar i hans sällskap, två pojkar som satt på varsin pinnstol medan mössen klättrade omkring på dem, lät sig klappas, parade sig, pissade och lämnade små torra visitkort där de fann lämpligt. Det var en besynnerlig känsla att låta sig bestigas av möss på det sättet, tyckte Olle, att känna deras små vassa fötter mot huden och i huvudet och att kittlas av de tunna nervösa morrhåren som ingående inspekterade ens mun, näsa och ögon. 
     Du får gärna ta hem några möss om du vill, sade Douglas som var en vänlig ung man. Fast det får du kanske inte för din morsa.
     Jag vet inte, sade Olle. Hon ligger på sjukhus just nu. Hon är rädd för möss också, så det är nog inte så lämpligt.
     Efter några månader berättade Douglas att nu kunde han inte ge bort några möss mera för alla hans möss var döda. På morgonen då han gick ner i källaren för att se till dem märkte han att det var alldeles tyst, det varken krafsade, kilade eller pep, och då han öppnade dörren till musrummet var hela golvet täckt av en vit matta av idel döda vita möss. 
    Det såg ut som om det hade snöat därinne, sade han. Kanske var det en sjukdom som drabbat dem, för ingen var blodig eller så, de bara låg där döda med bukarna i vädret och de små klorna kampaktigt krökta. 
     Jag eldade upp dem alla i värmepannan, skyfflade in dem, det var hemskt, jag orkade inte räkna dem men det var över ett hundra, det är jag säker på. 
     Ska du skaffa nya? undrade Olle och såg att Douglas hade tårar i ögonen då han berättade om morgonens hemska upplevelse.
     Nej jag ska aldrig ha några djur mera, sade Douglas. Jag vill inte att de som jag älskar ska dö ifrån mig. Det var likadant med farsan, jag älskade honom också och han dog. Därför är det så bra att inte morsan skaffat oss en ny farsa som sedan bara dör från en han också. Det är bättre att inte ha någon när han ändå snart ska dö.      
     Olle trodde att han förstod hur Douglas menade, men efter den stora musdöden talade de inte så ofta med varandra längre och Douglas började spela handboll i KFUM-laget, det var inget för Olle.
    
Anna överlevde operationen och blev kvitt ännu en cysta. Några söndagar måste Olle följa med till sjukhussalen där det låg sju andra kvinnor som var lika bleka som hans mor, och de log mot honom med ögon matta av smärta medan Anna kvittrade som en vårfågel och förkunnade att nu får jag besök av maken och min yngste son Olle som går på läroverket, så roligt. Och de andra kvinnorna instämde och låtsades bläddra i veckotidningar medan de tjuvlyssnade.  
     Sedan grät Anna en skvätt därför att hon hade återsett sin lekkamrat Elsa från Västanmyra på sjukhuset, men bara någon timme hade de fått vara tillsammans, sedan blev Elsa också opererad i underlivet men det var kräftan och nu var Elsa död.
     Jag var sex år, berättade Anna för Sixten och Olle, och Elsa ville att vi skulle gå och plocka smultron. Jag blev så glad, tog fram en kaffekopp ur porslinsskåpet och så bar det iväg och smultron hittade vi. Men det värsta var att mitt långfinger började göra mycket ont och det var alldeles rött och svullet och hade fastnat i örat på kaffekoppen. Slå sönder koppen, sa Elsa, och det gjorde jag men örat gick inte sönder, det satt kvar på fingret, och Elsa sa att nu får du gå med detta på fingret i hela ditt liv. Då blev jag arg och grät och sprang hem till mor. Ja, kära mor tog fram ett handfat och en tvål och då gled det otäcka kaffekoppsörat bort som genom ett trollslag. Minns du hur glad du blev, sa Elsa till mig innan hon opererades och dog, och minns du att vi grävde ner det där örat i sågspånet i vedboden så att vi aldrig mera skulle få se det. Nu är Elsa borta, det är väl konstigt, först sitter vi hos varandra och berättar och sedan ligger hon död nere i bårhuset och jag får aldrig se henne igen. Om vi inte möts i himlen förstås, för Elsa var alltid så snäll fast hon fick en elak karl som slog henne.
     Det dröjer nog ett tag innan du träffar Elsa igen, sade Sixten filosofiskt.
     Nu då Anna hade berättat om Elsa kunde Olle berätta att han ville ha ett par långbyxor av svart manchester, det måste man ha då man började gymnasiet. På den tiden var det nämligen byxorna som mera än någonting annat markerade en pojkes inträde i vuxenvärlden. I småskolan gick pojkar i kortbyxor och knästrumpor, till hösten blev det gråbruna långstrumpor och livstycke, på vintern tjocka skidbyxor med spännen nertill så att man kunde stoppa dem innanför raggsockorna, då stannade snön kvar på sockkanterna och frös till ärtstora iskristaller som var omöjliga att borsta bort. I realskolan ersattes skidbyxorna av golfbyxor och rutiga knästrumpor och samma iskristaller sög sig fast som vinteriglar vid de nervikta raggsockorna. I gymnasiet måste man ha långbyxor, helst av smalspårig manchester i mörkblått eller svart, pjäxor på vintern, då boade vinteriglarna i byxslagen. En del av dem smälte i bussvärmen, men på vägen hem från busstationen frös de igen och fick sällskap av nya, överallt fanns det byxpölar och raggsockor med våta skaft som luktade get.
     Inte ska du väl ha svarta långbyxor, sade Anna från sjukhussängen. Nu när Elsa är död och allt.
     Jo, sade Olle som väl inte förstod vad hans långbyxor hade med Elsas död att göra men inte heller bad om en förklaring. Och så önskar jag mig en vit polotröja och en pepitarutig blazer som Arne har.
     De är så dyra, sade Anna. Fast om du hade läst fram så skulle du ju ha fått en mörk kostym förstås och de är ännu dyrare.
     Olle ska inte gå och läsa hos någon jävla svartrock, deklarerade Sixten så att hela sjukhussalen hörde och mer än en Hemmets Veckotidning föll ner på sjukhusfiltarna.
     Jag tror inte på Gud, sade Olle inte fullt så högt och då grät Anna en skvätt igen och sade att hon inte ville ligga där och skämmas för man och barn, så det var lika bra att de gick meddetsamma och lämnade henne ensam att dö som Elsa. Och rumskamraterna vred på huvudena och såg medlidsamt åt hennes håll.
     När får du komma hem? sade Sixten.
     I nästa vecka, sade Anna.
      Det var bra, då skulle de snart slippa hemsyster Stina, tänkte Olle.
     På vägen hem drack Sixten en pilsner på Café Skeppet och det var Margareta Skoglund som serverade. Hon kände inte igen Olle eller också låtsades hon inte göra det, men då och då sneglade hon åt hans håll och varje gång hon sneglade tittade Olle hastigt ner i glaset med Apotekarnes Pommac och blev het om öronen. 
     På kaféet satt också en av stans mer beryktade busar, Stam-Ärtan kallad, men så här tidigt på söndagen var han ännu nykter och Sixten kände honom. En gång, berättade Sixten, hade Stam-Ärtan spöat upp tre poliser innan han blev finkad och en annan gång, medan han gjorde värnplikten och stod vakt utanför regementet, ställde han ifrån sig geväret i vaktkuren, hängde hjälmen på bajonetten och skrev en lapp: ”Stam-Ärtan har gått ner till stan och fikat”. Han var en man i Sixtens smak.
     Tack för pilsnern, sade Sixten till Margareta Skoglund och lade en krona i dricks på bordet. 
     Margareta Skoglund torkade av bordet och log rart mot Olle som skyndade sig att tömma sin Pommac. Sedan reste han sig hastigt och följde efter sin far till dörren. 
     Det är en trevlig kvinna den där servitrisen, sade Sixten när de kommit ut på gatan och styrde stegen mot Slottsbacken. Ett rejält fruntimmer. Jag ska fråga vad hon heter nästa gång jag tar en pilsner.
      Olle var nära att avslöja sina kunskaper i ämnet Margareta Skoglund men i sista stund höll han tand för tunga. Det var ju tur att Sixten inte besökte Café Skeppet så ofta, tänkte han, och han ville absolut inte vara med när Sixten fick veta vem hon egentligen var – ludret som Hasse tog bakifrån medan hon talade i telefon.        
      Denna söndag spelade Frälsningsarmén på scenen i Slottsbacken. Då Sixten och Olle kom förbi stod en jättelik karl som påminde om Stam-Ärtan i talarstolen och berättade något för den församlade allmänheten. Han var kraftig och rågblond och hade ett lustigt stubbhår och han talade skånska.
     I ett par års tid försökte jag få till stånd en match mot världsmästaren Max Schmeling, berättade mannen. Jag jagade honom faktiskt över hela Amerika men han var visst rädd för mig så det blev aldrig något världsmästarmöte.
     Vet du vem det där är? sade Sixten till Olle. Jo, det är en av världens bästa fribrottare, Johan Richthoff. När jag var ung såg jag honom brottas flera gånger, vilka flygande maror han kunde ta! På sin tid var han lika stor som Harry Persson fast han var boxare förstås. Efter olympiska spelen, jag tror det var 1932, tre år innan du föddes, for han till Amerika för att tjäna pengar på catch-as-catch-can som fribrottning heter där. Nu reser han runt och predikar som moster Linnea, nåja, var och en blir väl salig på sin tro, men han var i ala fall en jävel till brottare i sin ungdom.
     De lyssnade en stund till den gamle brottaren som brottats med alla utom sin Gud och Max Schmeling, och Olle hade sällan sett sin far så andaktsfull, han lade till och med en krona i bössan som en kvinnlig frälsningssoldat höll fram. Men då Johan Richthoff övergick från halv-nelson och höftkast till att tala om Jesus och himmelriket gick far och son hem till Syster Stina som hade kokat en riktigt god ängasoppa.