fredag 11 september 2015

Berättelsen om Mors lilla Olle 38



Kid Ory 



Tragedi

OLLE SPELADE FLITIGT på den gamla resegrammofonen med kaktusstift för att inte störa grannarna i KFUK-huset. Han sade inget till Anna och Sixten om presenten, han hade inte heller berättat för dem om besöket hos morbröderna. Sven-Olof Sandberg och Yngve Stoor var inga av Olles favoriter, de hörde hemma i en annan tid, i den tid då Änkans son Kjell spelade Gamla Nordsjön med Harry Brandelius varje söndagsmorgon, i Olles egen redan så avlägsna barndomstid. Under vintern hade han upptäckt jazzen hos en av medlemmarna i Artis Amici, det var en pojke som hette Jan och hade en jazzspisande kusin i Sundbyberg, och nu då Olle tjänade egna pengar köpte han sina första 78-varvsskivor à fem kronor styck med King Oliver, Jelly Roll Morton och Kid Ory på märkena Parlophone, Decca och Gazell.
I Stockholm och dess norra förorter fanns det numera dixiesnubbar som klädde sig som Olle i duffelrock och svarta manchesterbyxor och slogs med skinnknuttar, men det visste han inte så mycket om, för vid den här tiden var avståndet mellan Uppsala och Stockholm längre än den timme det tog att åka  med tåget. Men han hade hört berättas att svenska skoljazzband paraderade i Bromma som Eureka Brass Band och de andra jazzbanden brukade paradera i New Orleans, och ljudet av synkoperade kornetter, klarinetter och tromboner skulle med tiden spridas också till Uppsalas studentrum och nationsdanser, fast då var Olle redan på väg därifrån.   
När jag dör vill jag ha en riktig jazzbegravning, sade Olle till Gunilla. Inga tårar, inga sorgemässor, bara glad musik och dans på gatorna, ”Oh, didn’t he ramble”. Det borde ju alla önska, särskilt de som tror på Gud och himlen och ett liv efter detta, ju förr man kommer dit desto bättre. Som den här låten med Kid Ory, den heter Savoy Blues. Lyssna vad det svänger. Det är Kid Ory själv som spelar trombone, han är otrolig. Spelstilen kallas ”tailgate” därför att trombonisten behövde svängrum på orkestervagnen och fick sitta längst bak där han kunde spela glissandon utan att instrumentet stötte till någon av de andra musikerna. 
Gunilla lyssnade till föreläsningen och log lite då Olle markerade rytmen med fötterna. Han klappade med handen på sängöverkastet för att hon skulle sätta sig bredvid honom och spisa Kid Ory, kanske ville han att de skulle smekas och kyssas också, det fanns ju en sexuell laddning i den heta svarta musiken som alldeles saknades i Livet i Finnskogarna. Men hon blev stående mitt i rummet och tycktes mest vänta på att skivan skulle ta slut, det var uppenbarligen något viktigt hon ville säga. Sommaren led mot sitt slut, till hösten skulle han börja tredje ring, året var 1952, han var sjutton år.
Vad är det? frågade Olle och stoppade tillbaka skivan i sitt fodral. Är det något fel?
Jag tror att vi inte ska ses mera, sade Gunilla. Jag har träffat en annan man, jag tror jag är kär i honom.
Är det den där amerikanen?
Ja det är ”den där amerikanen”. Han heter Bill förresten. Bill Waterford. Han är kärnfysiker vid Columbia-universitetet. Han är inbjuden av professor Svedberg själv.
Olle knöt nävarna och reste sig upp, långsamt, han kände hur knäna darrade. Han fällde ner locket till grammofonen med en liten smäll.
Så det gick som jag befarade i alla fall, sade han sammanbitet. Du var ute med honom på kvällarna när du sa att du jobbade över, det var därför du inte kunde vara med mig. Du ljög för mig.
Nej det gjorde jag inte, vi arbetade över, det är sant, sade Gunilla. Sedan sade hon: Jag tycker om dig Olle, det gör jag fortfarande, men jag älskar dig inte längre. Det känns som om vi är färdiga med varandra, som om vi inte har något mer att ge varandra. Jag vet inte varför det blivit så men så är det ändå. Vi håller kanske på att växa ifrån varandra.
Hennes kalla konstateranden, hennes kyliga lugn gjorde honom utom sig. Han ville kasta sig över henne och slå henne, banka förstånd i henne med knytnävarna, få henne att inse att hon drabbats av en stundens förvillelse, att hon var hans för alltid på samma sätt som han var hennes för alltid. Men han hade sett nog av den sortens meningslösa misshandel under sin barndom, och han hade lovat sig själv att aldrig slå en kvinna så som Sixten slagit Anna. 
I stället börjar han gråta, tyst och hjälplöst. Gunilla står kvar mitt i rummet, kanske lika hjälplös som han. Då han går förbi henne ut i köket stirrar han ner i golvet som en tuktad hundvalp. Han hoppas att hon skall sträcka ut en hand och röra vid honom, att hon skall säga att alltsammans bara var ett dumt påhitt, men hennes ögon är kalla och absolut uttryckslösa. Detta är ingen grym lek som hon hittat på för att pröva hans kärlek, detta är allvar, detta är början till slutet. 
Det är ännu tidig kväll, blåvingarna kommer inte förrän om någon timme, Olle och Gunilla är alldeles ensamma i lägenheten. De skulle ha god tid att diskutera med varandra, ”reda ut problemen” som det heter, men djupa känslor bör nog inte diskuteras eller nagelfaras – bara detta att man börjar prata om dem brukar vara ett ofelbart sätt att ta död på vad som eventuellt kan finnas kvar av kärleken. Det är som med konsten eller med poesin, de snusförnuftiga uttolkarnas analys gör den varken vackrare eller bättre. Den sanna kärleken kan inte vändas ut och in som en rock och granskas i varje söm, den kan inte heller lappas och lagas. Antingen lever den sitt eget hemliga liv i all evighet eller också dör den av brist på näring och får våra hjärtan att skrumpna som gamla vinteräpplen i en klädkorg på vinden, något mitt emellan finns inte. Den sanna kärleken är alltid sann, kanske är den det enda sanna i hela vår förvirrade och falska värld.
Olle är på väg mot ytterdörren och skulle väl ha gått sin väg tyst och stilla om inte Gunilla mumlat att hon var ledsen för det som hänt men att det inte var något hon kunde göra åt saken, hon kände att det var definitivt slut mellan dem. Då hon sade det snodde han runt, hans gråa tattarögon sköt blixtar genom tårarna, han både såg ut och lät som sin mor då han skrek åt henne: 
Ta du din jävla amerikan och dra åt helvete med er bägge två!  Jag skiter i dig och hela det här förbannade livet. Du kommer aldrig att få se mig mer, det kan jag lova dig. Adjö Gunilla, och tänk på vad du gjort!
En futtig vedergällning, ett slag i luften, men det var han allt han mäktade med i det ögonblicket. Sedan rusade han nerför trapporna, kastade sig upp på cykeln och cyklade med dödsförakt mot Stora Torget, trampade på som en galning mellan bilar och bussar och fotgängare, hörde inte rösterna som ropade efter honom att se sig för, som kallade honom pojkjävel och buse. Han kom oskadd fram till Islandsbron, samma plats där han en gång för många år sedan funderat på att dränka sig därför att han var så ung och där han stött ihop med Oden den allseende som skänkt honom nytt livsmod på Konditori Fågelsången.
Men den här dagen fanns där ingen Jan Bodén som kunde ge honom tröst, och ingen annan heller som tog någon notis om den unge mannen i grå overall som stod vid broräcket med sin cykel och stirrade ner i vattnet. Det var inte mycket vatten i Fyrisån så här på sensommaren och fallet låg nästan torrt, tillproppat av sjögräs och ris och en massa skräp som fastnat i riset. Här skulle det bli svårt att dränka sig, djupet vid bron var högst en meter och vattnet var grönbrunt och nästan stillastående, skummigt vid åkanterna som hästpiss.        
Efter en stund trampade Olle vidare längs Nedre Slottsgatan mot Carolinabacken, förbi Enskilda läroverket där han en gång börjat skolan, och den här gången måste han leda cykeln nästan hela vägen uppför backen, så matt och kraftlös kände han sig. Han satte sig att vila på en av stenbänkarna vid Gunnar Wennerbergs staty, och hade han lyssnat noga skulle han kanske ha hört Glunten klaga: ”Ja, jag vill dö, Bäddas i snö, Glömma hur bittert jag lider”. Men vad angick Gluntens olycka vår Olle, och vad för tröst kunde han finna i Magisterns svar: ”Käraste du, Inte ännu! Än komma gyllene tider”? Då han tittade upp mötte han skaldens tomma blick under den duvlortiga pannan och just då hade Olle väldigt svårt att föreställa sig kommande gyllene tider.
I stället för att cykla hem åker han till den gamla lekplatsen där han en gång för mycket länge sedan mött sin stora kärlek på en kommunal gungställning och tillsammans med henne gjort svindlande luftfärder som de älskande paren på Chagalls tavlor. Men denna avskedets dag hänger de tre gungorna tomma, rör sig lite i vinden, gnisslar lågt av medkänsla. 
Olle ställer sig på mittgungan, järnringarna jämrar sig under tyngden då han tar fart med hela kroppen, hela den grova träställningen gungar och knakar. När han fått upp farten sätter han sig ner och hoppar just som gungan nått sitt översta läge, ögonblicket innan den är på väg att slå runt, det är en lek med döden, och han flyger tungt som en skadskjuten fågel och faller handlöst på alla fyra i det grova gruset. Smärtan får hans ögon att tåras, för bråkdelen av en sekund är världen röd. Långsamt kommer han till medvetande igen, reser sig upp och borstar händer och knän rena från grus och jord. Båda handflatorna är blodiga och prickiga av grus, det svider på knäna också, och då han tittar närmare efter ser han att overallknäna är uppslitna och att blodet sipprar under det gråa tyget.
Fan också, tänker han. Nu är den här overallen åt helvete och han har bara en till att byta med. Han kommer att få betala för overallen, kostnaden dras av på lönen, för hur skall han kunna få Grossistbolaget att tro att han slagit upp bägge knäna på jobbet? I grönsakslagret halkar man inte på bananskal såvida man inte snott en banan och ätit upp den på arbetstid, något som inte är förbjudet men heller inte sanktionerat uppifrån.
Men det är som om den brännande svedan i händer och knän ger honom ny styrka, i vart fall får den honom att glömma Gunillas svek åtminstone för stunden. Nu gäller det för honom att ta sig osedd upp till sitt kök och tvätta av jord och blod och packa ihop overallen utan att Anna märker det – i stunder av djup förtvivlan kan sådana vardagliga små sysslor vara oss till mer hjälp i det som numera kallas sorgearbetet än all världens ömkan, tröst och ojojoj.   

Efter arbetets slut började Olle dröja sig kvar i stan och sitta på fiket tillsammans med Åke och andra chaufförer som körde ut varor och gods. Han trädde in i en ny värld till vilken den grå overallen fungerade som inträdesbiljett: 
     Hej, jobbar du också på Grossistbolaget?
     Hej, ja på samma ställe som Åke. 
     Hur gammal är du då? Sjutton. 
     Så då får du inte köra. 
     Nej. 
     Olle kände sig som Alfred Jarry, pre-dadaisten som skrev Kung Ubu och drev omkring i Paris’ bohemvärld iklädd overall med en stor revolver och en skiftnyckel i fickan, duktig på att laga cyklar påstods det.
Det var lätt för Olle att smälta in i den här miljön, där man småpratade om dagens vedermödor, fel på lastbilarna och andra vardagliga ting. Han hörde berättas om Korken och Ström som försökt köra om varandra på Riksettan mellan Uppsala och Knivsta med sina Chevroletlastbilar, men bilarna gick exakt lika fort och tävlingen såg ut att bli oavgjord. För att knipa en extra poäng öppnade Korken dörren och körde stående medan han pissade på Ströms lastbil. Så den gången fick Ström så han teg och var nära att köra av vägen rakt in i en kohage i närheten av Alsike.
Apropå pissa, sade en av gubbarna och torkade sig om munnen efter att ha lagt in en prilla. Har ni hört om herrarna som stod vid pissrännan och filosoferade? Varför strilar det inte när du pissar, frågade den ene. Därför att jag låter det rinna längs benet, sa den andre. Men blir inte det obehagligt? frågade den förste. Bara om det är ens eget ben, sa den andre.  
Hela kaféet ekade av skrattsalvorna, medan de leende servitriserna kom med påfyllning i vita porslinskannor och nybredda ansjovissmörgåsar med hårdkokt skivat ägg på rågsiktkaka. Då och då fick någon av dem en uppskattande klapp i stjärten, det var som ute på landet hos morfar Karl och morbröderna och Emma, varmt, vänligt och enkelt.
Men det var inte bara för den okonstlade samvaron på fiket som Olle blev kvar i stan efter arbetet. Vid sjutiden, då nästan alla kafégäster försvunnit var och en till sitt, cyklade Olle hemåt men inte längre än till Engelska parken, där Owe Thörnqvist snart skulle dansa rumba och plantera en kaktus på marken. Intill parken låg Fysikum, i Fysikum arbetade Gunilla och de amerikanska gästforskarna som bjudits dit av professor The Svedberg, nobelpristagaren. Olle visste vilka fönster han skulle titta upp mot, innanför något av dem fanns den falska flickan och hennes nye älskare. 
Han kunde vänta i timmar i skydd av träden, på samma sätt som Anna och Olle en gång då han var mycket liten väntat en hel kväll utanför restaurang Flustret där Sixten och tyskan Erika festade om tillsammans med sina arbetskamrater, kanske var det någon som skulle sluta på Bruket eller någon som fyllde år. Mor och son hade suttit på en bänk i skydd av buskarna och spanat mot restaurangen med utebord och vitmålad musikpaviljong, stirrat mot alla ljusen, lyssnat till rösterna och musiken inifrån matsalen. Olle frös i sensommarkvällen, Anna tog av sig sin kofta och svepte in honom, Vi kan inte gå än, stackars lilla pojke, vi måste se om de är här… Varför måste de det, frågade sig Olle nu, för till slut hade det ju ändå blivit så att de tog en buss hem utan att ha sett en skymt av vare sig Sixten eller den påstådda älskarinnan.
Var det Annas groteska svartsjuka som gått i arv till honom, undrade han där han stod bakom en trädstam och spanade upp mot de upplysta fönstren. Vad förväntade han sig att få se, Gunilla som kysste Bill Waterford, än sen? Vad kunde han göra åt det?  Han stirrade på sårskorporna på sina handflator och kände hur ärren på knäna stramade då han böjde på benen. Det gjorde lite ont, var det smärta han ville känna, njöt han i hemlighet av att bli knuffad åt sidan av en annan man? 
Mors lilla Olle, mors lilla Sacher-Masoch. 
Och ändå stod han kvar vid trädstammen och stirrade upp mot den mörka byggnaden där ljusen i rummen släcktes ett efter ett utan att någon tycktes lämna byggnaden. Uppe vid slottet slog Gunillaklockan nio. Var det en slump att klockan bar samma namn som den kvinna han älskade, var det en slump att den klämtade för honom nu i denna sorgens timma?   
En enda gång ertappade han dem, det var en kväll någon vecka senare, knappt hade han hunnit gömma sig bakom en av de gamla kastanjerna i parken förrän de kom ut tillsammans, hand i hand, Gunilla och Bill Waterford. Det var strax efter åtta, det var ännu inte mörkt ute, blåskymning. I dörren såg han dem någorlunda tydligt, Gunilla i ljusblå klänning med gul kofta, amerikanen i ljusa sommarbyxor och gråblå blazer, en lång karl med kort brunt hår och tunna läppar, kanske lite lik Cary Grant på håll. Han såg ut att vara minst trettio år, vad skulle Gunilla med en så gammal karl till? Var äldre män bättre älskare?
Kanske hade han pengar, pengar kunde ju förvrida huvudet på kvinnor, visst hade Gunilla drömt om att bli rik och resa ut i världen precis som Olle själv. Olle hade berättat för henne om sin onkel i Amerika, där fanns någon de kunde besöka ute i världen när de blivit rika, nu blev det inte de båda som for men tillsammans med Bill Waterford skulle i alla fall Gunilla komma till Amerika.
Olle önskade att han haft en revolver som Alfred Jarry, då skulle han ha kunnat skjuta dem båda. Möta den där Bill Waterford i en strid man mot man vågade han inte, han var ingen slagskämpe och amerikaner lärde sig ju att både boxas och brottas i skolan, det hade han läst i Det Bästa. Kanske var Bill Waterford marinsoldat också, de kunde knäcka ens nacke med ett enda slag, det hade också stått i Det Bästa.
Gunilla och Bill fortsatte hand i hand genom Engelska parken i riktning mot stan, de skulle väl ut och äta middag tillsammans. Om Olle vågat sig fram skulle de ha sett honom, vad som hänt då kan ingen säga, kanske något förfärligt, så det var väl lika bra att han stod kvar och tryckte bakom trädstammen tills de försvunnit bortåt Carolina Rediviva. 
Då Olle klev fram ur skuggorna med sin cykel kom en liten man promenerande på parkgången med en tax, Gösta Knutson hette han och taxen hette Sofi, hela landet kände ju till Pelle Svanslös numera, men åt Olles svartsjuka kunde inte magister Knutsson göra det minsta.
God afton, sade han bara med sin knarriga radioröst.




torsdag 10 september 2015

Berättelsen om Mors lille Olle 37

V

 

 

 



Brummelibrum, vem lufsar där?
Buskarna knaka, en hund visst det är.
Lurvig är pälsen men Olle blir glad:
”Å en kamrat, det var bra, se god dag!”

                                    ALICE TEGNÉR








Scouter och kondomer

OLLE HAR FÅTT sitt första sommarjobb, på grönsaksavdelningen hos Grossistbolaget i stan. Han är lagerarbetare i grå overall, han börjar klockan sju på morgnarna som andra arbetare och han packar salladshuvuden, tomater och gurkor i lådor som körs ut till Grossistbolagets kunder. Ibland åker han med i lastbilen som så kallad matsäck, han rör sig hemvant i speceriaffärernas varulager, han är artig och en god representant för företaget:
Goddag, här är grönsakerna från Grossistbolaget, bäst vi kollar av notan så att ni ser att allt är med. Tyvärr är purjolöken slut för tillfället, men vi har restnoterat den. Vi räknar med att kunna leverera purjolök på torsdag.
Hoppas att gurkorna är bättre den här gången, för de ni kom med förra veckan var så dåliga att vi fick kasta flera stycken. Dåliga grönsaker vill vi inte ha, då förlorar vi kunder.
Det var tråkigt, vi försöker kontrollera allt som går ut. Men tyvärr kan det gå lite för fort ibland då det är mycket som ska packas. Och gurkorna har varit ojämna i kvalitén på sistone. De kommer från Skåne och det har visst regnat mycket där, det kan vara en förklaring. 
Jag har redan ringt till kontoret och reklamerat. Fem gurkor var det som vi måste slänga.
Då hoppas jag att det ordnar sig. De här grönsakerna har jag packat själv i morse så kvalitén på dem kan jag garantera.
Men här är ett blomkålshuvud med svarta fläckar, det vill jag inte ha.
Det var tråkigt, då stryker vi ett blomkålshuvud på följesedeln. Jag såg faktiskt inte de där fläckarna för de sitter under bladen.
Då får ni titta efter lite noggrannare i fortsättningen, unge man.
Jag ber om ursäkt för blomkålshuvudet. Men alla de andra grönsakerna ser väldigt fina ut eller hur? Titta bara på rädisorna, se så fräsch blasten är, vi fick dem igår kväll.
Jo de verkar prima.   
Det är en vuxen tid i grå overall tillsammans med vuxna som behandlar honom som en vuxen. Förmannen är från Pettersberg, kanske är det därför Olle fått jobbet, arbetsplatsen i källaren delar han med gubbarna From och Tjernberg som varit i firman i flera decennier och en rödhårig pojke från Vendel, Åke heter han och är några år äldre än Olle, han pratar mest om brännvin och flickor.
Gunilla har också sommarjobb, på Fysikaliska institutionen vid Engelska parken där hon skriver maskin och stenograferar. Det är många gästforskare från utlandet som utnyttjar faciliteterna under sommaren då den ordinarie personalen har ledigt, hon är duktig på både engelska och tyska, kanske en blivande privatsekreterare. Hon har fått eget rum på stan också, hos scouterna i KFUK, hon bor hyresfritt mot att hon städar efter kvällsmötena.
Efter arbetet cyklar Olle till henne i sin grå lageroverall som luktar kål och purjolök. Gunilla slutar fyra på eftermiddagen och är redan hemma, de äter äpplen som han tagit med sig från lagret och de älskar med varandra som Adam och Eva – men med den viktiga skillnaden att Adam nu använder kondom som Eva köper på apoteket åt honom. Själv är Olle för blyg för att handla gummi över disk, men det finns en vit Durexautomat på väggen utanför apoteket i samma kvarter som scoutlokalen, dit vågade han smyga en kväll med fem enkronor i fickan. Kondomer är dyra, därför tvättar Gunilla dem efter användning, hänger upp dem på tork i köket och pudrar dem omsorgsfullt med talk innan hon rullar upp dem och lägger dem i små halvgenomskinliga pergamynkuvert som hon tagit hem från Fysikum.
Men före halv sju måste de ha älskat färdigt och före halv sju måste de nytvättade kondomerna tas ner från torkstrecket för då kommer blåvingarna som blandar saft och skär upp bullar i köket och inte har en aning om vilka djuriska lustar som blivit tillfredsställda i patrullchefens rum timmarna före. Olle sitter kvar på sängen och ser sin Gunilla förvandlas från en naken Eva till en militäriskt mörkblå scoutledare med bälte och snoddar, och ibland smeker han hennes stjärt genom bomullstrosorna under den plisserade kjolen innan hon skyndar ut till sin kvittrande patrull av småflickor. Det får lustan att pirra på nytt i dem båda och Gunilla ger honom en lekfull klatsch på ollonet med fingertopparna. 
Om barnet som inte ville bli till talar de inte alls, innerst inne känner nog bägge att det som skedde ändå var det bästa som kunde ske. Även deras skolor har förlåtit dem, möjligen tog läroverkets rektor och kollegium varning av gymnasisten Alice som relegerades då hon blev med barn, med en lärare till på köpet viskades det, och som några dagar därefter kastade sig framför norrgående snälltåget till Östersund och fick skyfflas upp i småbitar från rälsen. Den misstänkte fadern, en yngre man som undervisade i kemi och fysik, försvann från stan i samband med begravningen, så den gången talade nog ryktet sanning. I dödsannonsen stod det att ”vår älskade Alice hastigt lämnat oss i blomman av sin ungdom” och läroverket flaggade på halv stång – det var precis som Jan Bodén sagt till Olle på Konditori Fågelsången då han gick i självmordstankar. Ännu har ingen skrivit något drama om Alice och hennes sorgliga öde – och skillingtryckens tid är förbi för länge sedan. 
Men någonstans inom dem gnager en känsla av delad skuld. Ibland ser de i smyg på varandra med ett besynnerligt främlingsskap i blicken, ibland är det som båda hade kondom också på händer och läppar när de kysser och smeker varandra, för några ögonblick kommer de inte varandra lika nära som förut. Men det är som när ett moln skymmer solen, strax är allt som förut igen och åter kan de hänge sig åt sina kroppars glädje.
Efteråt rullar Olle av gummit och sköljer det under kökskranen – så många små Ollar, så många små Gunillor, så många små scouter som rinner ner genom den gamla emaljerade silen, tänker han ibland och då kommer frågorna tillbaka: Vem var han eller hon som aldrig blev till något? Hur skulle han eller hon ha sett ut? Mörk, ljus, blåögd, som Olle, som Gunilla, en pojke, en flicka? Han minns åter fostren i glasburkarna på Zoologiska museet, om deras barn ändå hade hamnat i en sådan så kunde de ha gått dit på söndagarna och tittat på burken ungefär som man går till kyrkogården där man inte ser något alls av de döda men ändå ägnar dem så många vackra tankar.
Vi kan inte ses i morgon, säger Gunilla en kväll och slätar till kjolen. Det kommer ett par amerikanska fysiker till institutionen och jag har lovat att visa dem runt i stan. Kanske bjuder de på middag och då blir det nog sent.
Olle betraktar henne, ser hur hon vuxit till kvinna, yrkeskvinna, effektiv, förekommande, professionell. Han är nog lite svartsjuk också, han är rädd för att förlora sin Stora Kärlek till en gästande amerikansk fysiker som bjuder på flott dollarmiddag på Gillet eller Flustret. Han börjar förstå hur Anna kände det när han själv gjorde sig fri, för övrigt en process som är långt ifrån avslutad fast han inbillar sig det och fastän Anna allt oftare söker tröst i Skriftens ord om att barnen skall överge både fader och moder. Men Olle har övergett henne för tidigt, det är alltid för tidigt, allt som har med Olle att göra kommer alltid att vara för tidigt för Anna.
Jaha, säger han nu till Gunilla. Det var ju bra att jag fick veta det i förväg. Annars brukar du inte säga något utan bara lägga en lapp åt mig. Hoppas att ni får det trevligt då.      
Du behöver väl inte låta så sur för det, det ingår i jobbet.
Han nickar och tänker på en strof han skrivit: ”En fnurra på tråden, ett litet gräl, och avgrunder skilja genast själ från själ…” Då han läste upp de raderna för Gunilla en gång för något år sedan tyckte hon att det var bra formulerat.
Jag är inte alls sur, säger han nu.

Mer blir inte sagt för nu rasar blåvingarna in, kastar sig över sin patrullchef som en flock tjattrande sparvar, fyller köket och tamburen och tvingar Olle att retirera mot dörren, följd av deras undrande och misstänksamma blickar. Vem är det där, vad gör han här, här skall inte finnas några killar, detta är flickornas eget hus, KFUK, inte KFUM. Gunilla, du tänker väl inte överge oss?     

Berättelsen om Mors lilla Olle 36










Flydd är musiken

JAG ÄR MED BARN.
     De fyra enkla orden är som Kristi spikar, de naglar Olle vid golvet, de träffar honom som blixten som Gud underlät att skicka ner mot den trotsige lille pojken med koppartråden. Men nu är hämndens timma slagen, nu skall den upproriske ynglingen kväsas, syndastraffet kommer sent men Gud förlåter aldrig hädare och horkarlar, hans minne är evigt.
     Jag gick till apoteket, säger Gunilla. I dag fick jag svar. Provet är positivt.
     Han är sexton, hon nyss femton fyllda. Ända sedan 1920-talet har Hinke Bergegren, Elise Ottesen-Jensen och många andra informerat arbetarklassen om bruket av preventivmedel, men varken Olle eller Gunilla har lyssnat till sina lärares mumlande sexualundervisning, de har älskat som romantikerna påbjuder, för älskandets egen skull, utan en tanke på så triviala fakta som att samlag kan leda till barn. Så gjorde Sixten och Anna, så gjorde säkert också  Terje och Svea en gång, vad som har hänt är vad som kommer att hända, ty intet nytt sker under solen, vådaskotten är fler än man kan tro.
     Tredje månaden.
     Så har sommarens kärleksmöten burit frukt denna bistra och gråkalla höst, och de två älskande ser hjälplöst på varandra. Vad skall vi göra? Vad skall Terje och Svea säga? Och Anna och Sixten? Hur skall det bli med skolan för den blivande modern och den blivande fadern? Relegering förstås, man får inte dra vanära över samhällets institutioner genom ett sedeslöst leverne, glöm inte att detta är 1950-talet då elever som tjuvröker eller förtär alkohol eller knullar bestraffas hårt och skoningslöst om man upptäcker dem. Ty utan kristna normer faller systemet sönder och samman, det slutar med kommunism och anarki, folkhemmet är fullt av Lagerbergare med pekpinnar – och ännu svänger kapten Holm sin svidande repstump.
     Till sist, efter ändlösa diskussioner under långa promenader, inser de att de måste berätta. Snart kommer ugnen att bli för trång för den jäsande bullen, då hjälper inga utlagda klänningar eller resårskärp längre, då kommer skammen att uppenbaras för alla. Telefonerna börjar gå varma mellan skolor och föräldrar, mellan föräldrar och föräldrar, för första gången talar mödrar och fäder med varandra. Skandalen växer som ett atombombens svampmoln, förgiftande allt i sin väg, och i dess centrum brinner Olle och Gunilla med sitt ofödda kärleksbarn.
     I sin vanmakt söker Olle upp Oden den allvise som bjuder på kaffe på Konditori Fågelsången en isig novembereftermiddag. Denna gång är det Olle som talar och magister Bodén som lyssnar, puffande på sin krokiga pipa.
     Jag får prata med din klassföreståndare, säger han när Olle har talat färdigt. Vi får diskutera saken oss emellan, sedan blir det kollegiet som får avgöra vad som ska ske. Tyvärr är utsikterna för att du ska få gå kvar i läroverket ganska små och detsamma gäller nog för Gunilla, det här är en allvarlig historia. Att ni ska få behålla barnet är så vitt jag förstår också helt otänkbart med hänsyn till er ringa ålder. Jag känner en duktig psykolog som ni ska få tala med, i sådana här fall är det alltid den psykologiska expertisen som har sista ordet. Vad säger dina föräldrar?
     Min mor bara gråter och grälar om vartannat, sade Olle. Min far säger inte så mycket, det brukar han inte göra. Jag har förstört mitt liv, säger mamma, och hennes med. Men jag kan inte hjälpa att jag älskar Gunilla, och ibland har vi pratat om att gå i döden tillsammans, som Pyramus och Thisbe eller Romeo och Julia, vi skulle inte vara de första.
     Bry dig inte om gamla tragedier, sade Oden. Ingen kommer att skriva några dikter eller dramer om Olle och Gunilla, det blir inte ens en notis i tidningen, bara två dödsannonser och skolflaggorna på halv stång.
     Vi kan väl ta hand om ungen, säger Terje. Vi har redan så många själva att en till inte skulle göra någon skillnad. Barn eller barnbarn, det kan väl vara detsamma, eller hur Svea?
     Men vem lyssnar till Terjes fyllsnack?
     Psykologen gör sin utvärdering, han är en vänlig person som rekommenderar abort: ni är för unga för att ta ansvaret för ett barn, och moderns sociala situation är inte den bästa. Dagarna försvinner i höstdimmorna som i en fransk film, solen förmår aldrig bryta igenom de blygråa molnen, tills vidare får båda gå kvar i sina skolor. Men det är en oviss väntan som sätter spår, papperskvarnarna maler långsamt som alltid, nu är Olle och Gunilla två personakter i gråbruna mappar på rektorernas och myndighetsmänniskornas skrivbord, när de kysser varandra är det genom en springa i väggen, nej Olle, vi kan inte ses i kväll, jag har en massa läxor att göra, nej Gunilla, det går inte, vad säger din rektor? vi har bättre chanser om vi klarar proven, pappa är full igen och sitter och gråter, jag har inte talat med mamma på två dagar, vi säger inget till varandra, vi bara stirrar in i väggarna, det finns ju inte mer att göra, vi kan bara vänta, mår du bra? ibland gör det ont i magen, jag längtar efter dig, jag älskar dig, vart skall vi ta vägen? vi måste träffas snart, jag blir nog utesluten ur scouterna också men det bryr jag mig inte om.
     GUNILLA!
     OLLE!

En kväll kort därefter kommer barnet, lika oväntat som det blivit till. Det överrumplar Gunilla på ett konditori dit hon och Olle har gått för att få prata med varandra utan föräldrarnas lyssnande öron och frågande blickar, det förvrider hennes ansikte i smärta, hon blir grönblek och är nära att svimma vid bordet. En servitris skyndar fram med ett glas vatten och frågar om hon skall kalla på ambulans men Gunilla skakar på huvudet. Till Olle viskar hon: Vi måste till sjukhuset, det är något fel, men jag vill inte åka ambulans.
     De har gjort av med sina sista pengar på kaffe och kaka, de har bara några kronor kvar till Fyrans spårvagn som rasslar omkring i stan som en ljusblå relikt från sekelskiftet med obekväma ribbänkar och slitna läderstroppar i taket. De borde ha kallat på ambulans, det inser de då de sitter på spårvagnen men då är det för sent. Värkarna avtar och kommer tillbaka, vid Svandammen mår Gunilla så dåligt att de måste stiga av. Hon kräks över staketet och de slumrande änderna snattrar lågt.
     När de äntligen kommer fram till akutintaget rinner det blod längs Gunillas ben, hon går dubbelvikt av smärta och Olle måste stödja henne, vad har de ställt till med? Läkaren ser orolig ut och samtidigt undrande, det är ju inte stort mer än ett par barnungar som söker hjälp för ett pågående missfall. Han är gammal nog att förfasa sig över utvecklingen i det moderna samhället, barnkvinnor som Gunilla har ingen plats i Välfärdslandet. Har du inte hört talas om kondom? säger han till Olle. Ni är ju minderåriga för tusan. Begriper du inte vad du har ställt till med?
     Om Sixten hade varit där skulle han ha smockat till mannen i den vita rocken, tänker Olle, men själv är han för trött och orolig för att orka protestera. I stället mumlar han något om psykologer och inlämnad abortansökan. Han fortsätter att må illa fast det inte är han som rullas bort på båren, han kastar en sista blick efter Gunilla som försvinner bakom de grågröna svängdörrarna och rusar sedan därifrån innan han börjar kräkas. Det känns som den gången farmor låg för döden, säkert blir det svarta klackmärken på linoleummattan nu också, det ger han fan i.
     För en kort stund blir han Sixten, Sixten som hatar översittarna i prästsvart, militärgrått och läkarvitt, dessa mänsklighetens tidsstudiemän som vill bestämma allt – när vi skall avlas, döpas, gå i skolan, göra lumpen, gifta oss, skaffa egna barn, arbeta, hur länge vi skall hållas friska, när vi inte är produktiva längre och när vi kan anses färdiga för graven. Här är tidrapporterna för Olle Andersson, 16, och Gunilla Bergström, 15, så här får det inte se ut, ge dem en ordentlig näsknäpp och se till att de rättar in sig i ledet. Det är min kropp och mitt liv, brukar Sixten säga. Ingen annan jävel har med min kropp och mitt liv att skaffa.

Vandringen hem till Pettersberg är lång och ödslig, ensam och mörk. Det regnar av och till, Olle fäller upp huvan på sin duffel och kör händerna i fickorna. Han oroar sig för Gunilla, han oroar sig för framtiden, inte för skolan utan för deras gemensamma framtid, deras kärlek. Kan den någonsin bli som förut, villkorslös och brinnande? Har du inte hört talas om kondom, ni är ju för tusan minderåriga!
     Olle är själv ett misstagsbarn men han blev född – till vad? undrar han nu. Hans och Gunillas barn var dödsdömt i samma ögonblick som det blev till, kanske visste det det, vem vet vilka hemliga kunskaper ett foster besitter? Kanske var det anledningen till att barnet fann för gott att dö innan samhället stack sina hårda metallsonder i dess kropp. Han borde känna lättnad nu då fostret självt har gjort sitt val, men han sörjer redan det barn han aldrig har sett och aldrig kommer att få se, kanske en ny Olle, kanske en ny Gunilla.
     Han tänker på de små hoprullade embryona i glasburkarna på Zoologiska museet, andra ofödda misstagsbarn med gälar och svansar som grodyngel. Man skulle aldrig ha blivit född, brukar Anna sucka i stunder av självömkan. Kanske är det bättre att konserveras i sprit och ställas ut på museum, då blir man i alla fall till någon nytta.
     Det lyser i huset vid Bergvägen, klockan är över midnatt, naturligtvis sitter Sixten och Anna uppe och väntar på honom, vad har ungdomarna nu ställt till med? jag visste att det skulle gå så här.
     Tack gode Gud för att du kommer hem, säger Anna. Genomblöt är du också, du kan dra på dig lunginflammation i sådant här väder. Vi vet, de ringde från sjukhuset till Gunillas stackars föräldrar och de ringde till oss, men ingen visste vart du hade tagit vägen. Vi tänkte ringa till polisen, det var lika bra att det gick som det gick.
     Olle hörde knappt hälften av vad Anna sade.
     Sa de något om Gunilla? frågar han. Hur det är med henne…
     Hon mår visst bra nu, svarar Sixten. Du kunde väl ha ringt hem till oss. Vi har varit så oroliga.
     Jag är så trött, jag orkar inte prata mera, säger Olle. I morgon tänker jag stanna hemma från skolan. Väck mig inte om jag så sover hela dagen.
     Både Sixten och Anna nickar och sedan kramar de om honom, det händer inte ofta, det ger honom lite styrka.

På natten drömmer han, en lång och förvirrad dröm fylld av människor från förr och nu, men ännu många år senare minns han den där drömmen i nästan alla knivskarpa och blodiga detaljer.
     Olle är påfågelsögat i asken med glaslock, Inachis io, spetsad på en nål, stel och orkeslös till en början efter år av dödsstillhet. Men så får vingarna kraft igen och han sliter sig loss från knappnålen och flyger ut genom glaset i den plötsliga sommaren, över ängen som blommar av prästkragar, blåklockor, smörblommor och doftande klöver. Den rostiga taggtråden runt Kohagen är borta och Jean-Jacques Rousseau är i färd med att rycka upp de sista halvruttna stolparna. Runt omkring honom står människor, förvirrade och ängsliga, bestörta och vredgade, så får man inte göra, kalla på polis!
     Men konstapel Gustavsson bryr sig inte om ropen och vet förresten inte heller vem Jean-Jacques Rousseau är. Han jagar fulla bonddrängar med sin blanka sabel medan andra drängar och pigor dansar hambo till Sixtens dragspel och biografvaktmästare Svenssons fiol, och Anna står trollbunden och ung framför charmören i vita byxor och mörkblå seglarkavaj med guldmärke i mössan.
     Det går en väg genom Kohagen, ett par hjulspår bara som nästan försvinner i det höga gräset. På vägen kommer en fyrhjulsvagn dragen av två granna hästar, det är ett flyttlass på väg från Egilsbo, och morfar Karl kör med stora svarta hatten på huvudet och mustascherna uppvridna som på gamla fotografier. På lasset sitter Oscar och Gustav, de är småpojkar ännu, och om flytten har Anna berättat, men i drömmen är hon redan bergtagen av dragspelaren i kaptensmössa med guldankare och vit mösskulle, hon ser ingen annan.
     I skogskanten dyker en annan vagn upp, den är på väg mot dansbanan och dras av en svart märr som heter Beda. Se upp, här kommer Tok-Anders med sina utstående ögon och kuken rest, och vagnen är full av nakna fotomodeller från Paris, det är Nana, Ophelia, Marie och Jeannette, hela gänget från Kavalkad.
     Olle flyger vidare, varm och lycklig i solen. Han landar för ett ögonblick på Grönbergs kubb som vickar av och an medan han pratar med farfar Emanuel. Grönberg skrattar och har ingen tanke på att hänga sig i björken vid spränggropen, inte ännu, och farfar har ingen tanke på att hans vänstra ben en gång skall sågas av. Farmor Hilda står också där, utan kräfta i magen, klädd i hemsydd sjömansklänning med svettlappar och en rakbrättad stråhatt som på fotografiet som togs när Jean P. Taylor hälsade på.
     En sådan vacker fjäril, säger hon då Olle fladdrar förbi. Undrar vad en sådan heter.
     Inachis io, upplyser folkskollärare Hörling som ser ut som en tattare och har en motorcykel med sidvagn.
     Lite längre bort cyklar en naken karl runt runt och ringer hela tiden på ringklockan på styret, det måste vara Karl August från idiothemmet, tänk att han har lärt sig att cykla på äldre dagar. Vid en björk står Lindgren och pissar, han avläser temperaturen och konstaterar att det är tjugotre grader i skuggan, ovanligt varmt för att vara i november säger han till sig själv.
     I skuggan under Träleken som flyttat hit efter tusen år ser Olle en flicka ligga naken, hon vrider sig i plågor och ropar något som han inte förstår, vem har väl hört om en fjäril som förstår människornas språk? Mellan hennes ben sprattlar en blodig och slemmig klump, den har löjligt korta armar och ben och ett alldeles för stort huvud. Den försöker kravla bort men kommer ingenstans, och flickan som är Gunilla fortsätter att ropa utan att få svar.
     Bredvid henne står en man i vit rock, han liknar en elak tomte och han har en spade i handen. I gräset finns en nygrävd liten grop, och nu höjer mannen i den vita rocken spaden och slår efter det ofullgångna fostret. Olle kan inte se mera, hans fasettögon grumlas av tårar och han fladdrar därifrån så fort vingarna bär. Han flyger rätt in i Odens stora och gapande tomm ögonhåla, den är lika röd som en kvällssol, och någonstans mycket långt borta kommer poeten John Keats åkande på en olivgrön Harley-Davidson, från styret hänger en mjölkkanna och han spiller inte ut en droppe.
     Var det en syn? Var det en vaken dröm? Flydd är musiken. Sover, vakar jag?









onsdag 9 september 2015

Berättelsen om Mors lilla Olle 35









Pyramus och Thisbe

Pyramus et Thisbe, iuvenum pulcherrimus alter, altera, quas Oriens habuit, praelata puellis…
     Olle är tillbaka i gymnasiet och läser latinsk kärlekslyrik. Under några sensommarveckor har han vuxit till en ung man – syns det inte på honom? Så barnsliga och omogna klasskamraterna verkar, vad vet de om kärlek, hur många av pojkarna kan som han identifiera sig med Pyramus, med Tristan, med Romeo, och förstå deras bitterljuva trånad till Thisbe, Isolde och Julia? Han skulle kunna berätta så mycket för dem, kanske citera de vackraste raderna ur sina egna dikter: Som vaknad ur en dröm jag vandrar vid din sida; din ande återspeglar ljuset, den kastar ej skugga; ej mörker, ej natt kan kring din varelse dväljas…
     Men skulle någon av dem verkligen förstå?
     Anna gör det inte även om hon har förlåtit honom och fortsätter att komma med mjölkchoklad och smörgåsar på en bricka varje morgon klockan sju. Sixten skulle kanske förstå, för det är väl som Anna säger, det erotiska har Olle fått efter honom. Oden skulle nog också förstå, han som inte har glömt hur det är att vara ung, han har redan hälsat Olle välkommen till ett nytt läsår då de möttes i en av korridorerna. Men han sade inget om Citronil och kanelbulle på Konditori Fågelsången och Olle sade heller inget om att han nyss tagit steget från pojke till man. Men han gissade att det allseende ögat kunde läsa det i hans egna ögon, i hans hållning och i hans sätt att säga: Goddag magistern, trevligt att ses igen. Hur har sommaren varit?      
     Äntligen har Olle presenterat sin kärlek för Anna och Sixten, det gick bättre än han och Gunilla hade vågat hoppas och blev en ganska formell tillställning ungefär som på den tiden då Arne kom hem med sina sjuksköterskor, kaffe och kakor vid pelarbordet men ingen kakaolikör.
     Ni är ju så unga båda två, tänk på vad ni gör, förmanade Anna. Först och främst måste ni tänka på skolan, särskilt Olle som ska ta studenten. Pussar och kramar får man vänta med tills man tagit studenten. En bättre pojke än Olle kan ingen flicka få, alltid så snäll och glad och duktig.
     Inte alltid snäll och glad och duktig, tänker Olle. Inte när du spyr galla över Gunilla och mig i din svartsjuka, då önskar jag att du vore död, och jag vet att det inte är snällt av en son att önska livet ur sin egen mor. Just nu hycklar du, nu vill du visa vilken god mor du är, och jag borde vara tacksam att du håller tand för tunga. Men lika fullt gör det ont i mig då jag ser ditt falska leende, nästan lika ont som när du spottar på vår kärlek och kallar Gunilla slyna och luder.
     Några gånger efter den officiella presentationen har Gunilla och Olle älskat i köket uppepå, tysta som möss, och naturligtvis var hyresgästen inte hemma, hade han varit det skulle de inte ha vågat. Deras kärleksmöten måste ske i största hemlighet, de är husvilla och påpassade, quoque magis tegitur, tectus magis aestuat ignis, elden, ju mera fördold, dess hetare glöder i lönndom… Publius Ovidius Naso visste också vad kärlek är.
     Ofta går de på bio och ser sin egen passion spelas upp i svartvita melodramer. Efter det stora kriget och allt dödande finns det åter tid för kärlek på filmduken, de ser Under Paris himmel, Bittert ris och Maria Candelaria. I mörkret under duffeln kramar Gunilla sin älskades mandom medan Olle smeker insidorna av sin älskades lår. På sista raden en vardagskväll är det sällan fullt, där kan åtrån stillas på tusen sätt, på duken älskar Serge Reggiani med Anouk Aimée, Raf Vallone med Silvana Mangano, Pedro Armendariz med Dolores del Rio, det är Olle och Gunilla i docentens sovrum med fönstret på glänt ut mot sommarnatten, vilken vacker scen det kunde ha blivit i regi av Cocteau, Cayatte eller Duvivier.
     En annan gång är Gunilla en huldra, de har gömt sig i Olles skog, det är alldeles mörkt ute, för kallt och vått på marken för att ligga och älska. Hennes rygg pressas så hårt mot tallstammen att hon nästan uppgår i den, hon har lyft kjolen så att han kan tränga in i henne, det är obekvämt och ruggigt, det droppar höstfukt från tallgrenarna, ibland faller några fjolårskottar rakt i huvudet på dem och de måste skratta åt sin hemlösa, obekväma oktoberkärlek. 
    Till Ulla-Britt vill de inte gå, de ses alltmera sällan, vänskapen har fått sig en törn och nu skulle det aldrig falla Ulla-Britt in att gå timslånga promenader bara för att låta Olle och Gunilla släcka sina lustar i hennes säng. De går ofta förbi doktorsvillan och ser ljuset i källarfönstret, men värmen därinne tillhör inte längre dem. De är hemlösa som livnär sig på kärlek och kyssar.



tisdag 8 september 2015

Berättelsen om Mors lilla Olle 34


Bara Gunilla

MED TIDEN DROG SIG Ulla-Britt tillbaka. Ofta satt hon i fladdermusfåtöljen vid stringlampan och läste Fick-Journalen medan Olle och Gunilla kom varandra allt närmare på hennes säng. Ibland tog hon till och med en ensam promenad för att de skulle få smekas i fred, hon var en snäll person och hon beklagade sig inte. Men senast klockan tio måste de två gästerna ge sig av, det var alltid svårt för Olle och Gunilla att ta avsked och godnattkyssen utanför var lång, het och utmanande. Det kunde gå flera dagar innan de hade möjlighet att träffas igen, en tid av späkning då kropp och själ måste livnära sig på minnen. I sin ensamhet började Olle skriva dikter som frammanade Gunillas bild, inspirerad av de engelska romantikerna som fanns på Stadsbiblioteket och som måste ha känt samma passion som han själv, hur skulle de annars ha kunnat skriva en så smärtsamt vacker poesi?
     Det var som om de gamla bruna biblioteksbanden bara hade stått och väntat på Olle Andersson, bortglömda i Lindegrens och Ekelöfs tid, och nu viskade de till honom: Vi är dina vänner, inom våra pärmar ryms dikter av sådan skönhet att det smärtar i ditt bröst när du läser dem, ty vi är som du och du är som vi, drömmare, svärmare, fjärilar som bränner sina vingar mot ljuslågan. Och Olle läste. Lord Byrons bedrifter fick Errol Flynns hjältemod att blekna, Percy Bysshe Shelley var Sherlock Holmes’ överman i allt, i jämförelse med John Keats var Phileas Fogg en gaggig gubbe och Mandrake förvandlades till en lätt löjlig trollkarl på dekis som inte hade något att sätta emot ordens magi hos William Wordsworth och Samuel Taylor Coleridge.
    Olle tog till och med vägen över kyrkogården för att drömma en stund vid Gustaf Frödings grav, inte därför att han skrivit om Erk och Maja, nej Olles Fröding var först och främst den store tolkaren av Byron och Shelley. Kunde det finnas något skönare än Hymn till den själiska skönheten, dikten som börjar med ”En okänd andekrafts fördolda ham är mitt ibland oss, trolsk och aningsrik…” Sådana strofer ville Olle skriva till sin trolska, aningsrika Gunilla.
     Han gjorde det också. Han filade på versfötter och rim, prövade oden och sonetter, förkastade, började om och skrev en rad med reservoarpennan av fabrikat Mont Blanc som han fått i födelsedagspresent, läste raden hundra gånger och rev sedan sönder bladet. För hur beskriver man den första stora kärleken, ännu ren som nyfallen snö, eterisk som den blåa himlen och likväl pulserande av åtrå som xylemet i träden om våren?
     Mestadels fick han vara ostörd i sin diktarlya, föräldrarnas steg i trappan hördes i tillräckligt god tid för att han skulle hinna stuva undan sina poetiska alster som låg utbredda på sängen. Ännu hade han inte vågat presentera Gunilla för Sixten och Anna, deras kärlek var alldeles för ny och bräcklig för att tåla en konfrontation med vardagens atlanter och karyatider. Någon gång funderade han på att smuggla upp henne till sitt diktarkök, men både trappan och sängen knarrade och därtill hade han hyresgästen vägg i vägg, det var en tystlåten ung man som läste nationalekonomi genom glasögon tjocka som flaskbottnar, över sommaren arbetade han på länsstyrelsen, annars skulle han inte ha bott kvar. Olle hade inte växlat många ord med honom trots att bara en dörr skiljde dem åt, han hörde honom borsta tänderna redan klockan sex på morgonen, ibland pruttade han försynt i wc-stolen, sedan försvann han in på sitt rum igen, där kokade han te i en elektrisk kastrull och åt limpskivor med Raketost som tuggades ljudlöst. Varje lördag åkte han bort, hem till far och mor i Västerås visste Anna som hade frågat, på söndagskvällarna kom han tillbaka med sista bussen från stan, borstade tänderna, gurglade sig och pissade och gick och lade sig.
     Kandidat Herrlin var en person som nästan inte existerade annat än som en rad små  försynta ljud från en toalett, vilket gjorde honom till en idealisk hyresgäst för Annas del. Men i Olles privatliv var han ändå en störande faktor, ett hinder för hemliga kärleksmöten med Gunilla. Många år senare såg Olle hans bild i Dagens Nyheter, då var han nyutnämnd statssekreterare i finansdepartementet under Gunnar Sträng.
     Den där Gunilla som du alltid ränner med, vad är det för sorts flicka? frågade Anna.
     Hon är lång och grann att se på, svarade Sixten i Olles ställe.
     Men av någon bättre sort är hon väl inte, sade Anna. I det där nya området bor det mycket slödder har jag hört.
     Huvudsaken är väl att hon och Olle tycker om varandra, sade Sixten.
     Bara de inte ställer till några dumheter, sade Anna. Olle som är så snäll och lättlurad och går på gymnasiet där det finns så många fina flickor, adliga till och med...
     Olle lyssnade förstrött, försjunken i en diktstrof. Han brydde sig inte om vad Anna tyckte, hon var ju kroniskt svartsjuk på allt och alla, och var hon inte svartsjuk så var hon avundsjuk. Vad spelade det för roll att Gunillas far söp för jämnan och misskötte sitt arbete där emellan, det gjorde väl inte hans dotter till en sämre sorts som Anna sade. Terje lallade omkring bland sina barn som en pajas, liten och hjulbent och rödnäst, han var aldrig elak och hans fru Svea tryckte honom mot sin stora barm som om han varit en sjätte telning fast han var alla telningarnas far, så hade Olle aldrig sett Sixten och Anna göra.
     Var snäll mot Gunilla, sade han till Olle första gången de träffades. Hon är min ögonsten, vår förstfödda, inget ont får hända henne.
     Pappa är en olycklig människa, sade Gunilla. Han kan så mycket, han är utbildad instrumentmakare, men han får aldrig visa vad han kan därför att ingen tror på honom som han super och då super han ännu mera. Alla säger att den där Terje som bara super han kan ingenting och så går det runt i cirkel. Om han inte hade mamma som alltid trott på honom fast han super så skulle han nog ta livet av sig, det är synd om mamma som bara har barn omkring sig. Därför har jag blivit fort vuxen, mamma och jag är mera som systrar än som mor och dotter, det kanske hjälper henne lite, hoppas jag i alla fall.
     Å denna stilla förtvivlan igen, tänkte Olle. Henry David Thoreau, vad skall vi göra för att undgå den, hur skall vi kunna ge våra liv en mening?
     Gunilla hade ett förslag.
     I morgon kväll sitter jag barnvakt, då kan du hålla mig sällskap och läsa dikter om du vill. Barnen brukar sova och jag har redan frågat docenten om du får komma, det får du gärna, sa han.
     Det var första gången Olle och Gunilla kunde vara alldeles ensamma med varandra om man bortser från Ulla-Britts promenader, och i stället för med blommor eller choklad kom han till kärleksmötet med en nyskriven dikt.  Den började:

    Du är mina drömmars brud
    Skön som liljan uti lund.
    Du är vårens alla ljud
    Som möta mig i aftonstund.
    Du skall vara för mig kär
    Allt intill världens ände,
    Du skall evigt vara där
    Som kärlekens låga du tände.

     Det var en dikt värd många kyssar, många smekningar, och Gunilla sade att en dag skulle hon ge sig helt åt honom. Hon kände ju hur gärna han ville och hon ville själv lika mycket, men det skulle vara som en högtid för dem båda och hon hade redan planerat ceremonierna i detalj.
     Det ska ske i skymningen, sade hon och smekte Olles hand. Då koltrasten har börjat sjunga och ljuset är blått, när det är varken dag eller natt och man ännu bara kan ana de första stjärnorna. Tyck inte att det låter löjligt eller billigt romantiskt som i en veckotidningsnovell, det är så som jag alltid har drömt om första gången. Då ska du bli min man och jag ska bli din kvinna, mjukt och stilla ska vi uppgå i varandra, som skymningen uppgår i mörkret.
     Tanken på deras slutgiltiga förening fyllde Olle med en glädje utan gräns, han kände sig frälst, förlossad, pånyttfödd. Efter Gunillas stora löfte brände han alla murknande broar till sitt föregående liv och med dem minnena av Åsa, fiaskot Margareta Skoglund, den hånglande Gertrud och i bokstavlig mening Arnes gamla nummer av Kavalkad, som förvandlades till grå aska i vedspisen.
     Herre, förlåt mig mina synder, jag visste ju inte vad kärlek var. Jag begick misstaget att förväxla Kärleken med Fru Lusta och Herr Fjång, nu skall jag göra bot för alla år av vidrig självbefläckelse och alla syndfulla tankar som förgiftat mitt hjärta.

Den underbara kvällen kom bara några veckor senare då docentfamiljen hade farit bort med barnen och Olle och Gunilla hade en hel villa alldeles för sig själva. Husets bibliotek var fullt av böcker på svenska, engelska, tyska och franska, och nästan alla handlade om vävnader och celler, epitel, bindväv, brosk, blod och lymfa, neuroner och intercellularsubstans och liknande som man blev docent och sedermera professor av att läsa och forska i. I trädgården flöjtade koltrasten och genom det halvöppna sovrumsfönstret drog en sensommarbris som svalkade de älskandes heta kroppar.
     Gunilla kom till sin Olle, naken med knoppande tonårsbröst och blonda fjun på venusberget, Olle stod darrande med lemmen rest, blod och lymfa, Gunilla lade sig på sängen, särade benen och styrde honom varligt in i sin kropp. I trädgården pulserade xylem och floem genom kärlsträngarna, i Olles kropp viskade generationerna, Anders Pettersson Redlig och Svea Pålsdotter, Lars Johan Mattsson och Karin Eriksdotter, alla de som flöt omkring i hans blod och pockade på en fortsättning. Vi vill inte dö med Olle och Arne Andersson, vi vill leva vidare, spruta på medan du är ung!
     Två gånger lyssnade han till dem, efteråt fanns det ljusröda fläckar på docentens lakan och koltrasten sjöng långt in på natten.         Det började redan ljusna när Olle skyndade hem till slut som en Hermes på bevingade fötter. Han mötte ett tidningsbud bland husen i andra skogen och ville berätta för den ensamme mannen hur lycklig han var, men tidningsbudet försvann in i port A med en snabb blick över axeln som om han var rädd att bli antastad. Lika tyst som den tyste hyresgästen kandidat Herrlin smög Olle upp till sitt kök, sedan låg han länge och lyssnade till sin lyckliga kropp, den doftade kvinna, hans egen kvinna, fullkomlig kvinna, skapad hel.
     Han springer till den där Gunilla som en kåt hankatt, sade Anna för sig själv då hon nästa kväll såg Olle dra iväg på långa ben till det lånade kärlekslägret. Han brås förstås på sin far, erotisk och tokig på fruntimmer. Någon präst blir han väl aldrig som han håller på, men student ska han bli om jag så måste sätta sele på honom.
     Ska Gunilla ta studenten? frågade Anna.
     Nej, hon ska bli sekreterare, skriva maskin och stenografera och så.
     Ja, det är ju inte alla som har läshuvud som du, Olle.
     Det var elakt sagt och elakt menat, Anna kunde klippa till då man minst väntade det, det var en konst som hon utvecklat under decennier av äktenskaplig gerillakrigföring. Olle reste sig från bordet och såg stint på sin mor.
     Varför säger du så? ville han veta.
     Å, jag har nog hört vad de där är för ena, sade Anna. Karln bara super och gör ungar medan mamman får försöka klara hemmet bäst hon kan, stackars kvinna. Det sociala är visst där titt som tätt. Det är ett riktigt patrask du har hamnat hos, och jäntan är väl inte en bit bättre som du ser ut när du har varit med henne.
     Håll käften! skrek Olle. Gunilla har ett år kvar i realskolan, över sommaren är hon barnflicka hos en docentfamilj, att vara barnflicka är inte sämre än att skura som du har gjort, och hon duger åt docenten. Hon är scoutledare också, i KFUK, nästa vecka åker hon på jamboree i Motala.
      Hon förvrider huvudet på dig, det är vad hon gör. Du är som förbytt sen du träffade henne och du ser ut som en sillmjölke, glåmig och dan. Jag hoppas att den där slynan aldrig kommer tillbaka från Motala.
     Olle kunde inte behärska sin vrede längre. Han tryckte upp Anna mot skafferidörren och skrek åt henne att hålla tyst med sina elakheter. Anna skrek tillbaka och kallade Gunilla ett luder, då slog Olle till. Anna skrek igen, att han fick slå ihjäl henne om han ville, att han var som sin far, att hennes liv var ett helvete med en sådan make och en sådan son, att hon stannat kvar hos Sixten bara för Olles skull och det här var tacken. 
     I det ögonblicket kunde Olle ha dödat henne men i stället rusade han ut, ut i skogen, sprang över fotbollsplanen till sin barndoms ännu orörda stigar och gläntor, gråtande av vrede och förtvivlan. Han stirrade på granstammarna och hoppades att Gunilla skulle stå bakom någon av dem och viska hans namn som i drömmen, men detta var ingen dröm, inte ens en mardröm som skulle försvinna då han vaknade. Detta var livet, det grymma och hjärtlösa, det stod med sänkta horn bakom ett rostigt taggtrådsstängsel som kvigorna i Kohagen, och enda sättet att komma undan var kanske att göra som gubben Grönberg hade gjort – att klä sig i bästa gåbortskostymen, lägga ett rep över en björkgren och ta farväl av jämmerdalen en gång för alla.
     Det började skymma, han måste ha suttit i skogen i timmar, klockan sju hade han och Gunilla stämt möte vid vägen bakom Sälls affär, docenten var tillbaka, de hade ingenstans att ta vägen där de kunde vara ensamma och ingen säng att älska i. Olle hör steg på stigen och skramlet av ett par plåthinkar. Innan han hinner gömma sig kommer Sixten gående på väg till Kohagen för att samla skit till trädgården, nu för tiden rinner ju all människodynga bort genom tjocka cementrör till ingen nytta alls och jordgubbarna behöver gödsel.
     Olle, säger Sixten då han får syn på sin son, sitter du här? Du kom inte till kvällsmaten, Anna sa att du nog hade rymt hemifrån. Var hon elak mot dig, bry dig inte om det, hon är jämt så jävla svartsjuk. Kom med mig nu och hjälp mig att skyffla komockor så gör vi sällskap hem sen. Och du kan väl bjuda hem den där flickan så att man får träffa henne, sen blir det kanske mindre liv på Anna.
     De fyller hinkarna med torra koblaffor, Olle bär hem kopparhinken som kunde ha blivit en ståtlig riddarhjälm om han fått lov att såga ut en ögonspringa. Nu har hinken förblivit hink och lika bra är väl det, riddarna är ju ändå borta för alltid ur Olles liv. Far och son skiljs vid grindhålet, Gunilla väntar klockan sju, Olle ser Anna stå i köksfönstret och betrakta dem, hennes blickar borrar hål i glaset och sticker honom som knivspetsar. Sixten klappar Olle på kinden med sin stora mjuka hand, en gest av samförstånd, jag står på din sida, och vemod, tänk att du har blivit så stor, det var inte så länge sen vi sov ihop och du ville ha den här kopparhinken till riddarhjälm, nu är du en riktig riddare som uppvaktar sitt hjärtas dam.
     Kom inte för sent hem, säger han. Och hälsa till din Gunilla.
     Under resten av kvällen gick Olle och Gunilla hand i hand på grusvägarna i Pettersberg, det var redan höst i luften och kyligt, och han berättade om uppträdet med Anna och ibland stockade sig orden i halsen på honom, då stannade de och kysstes. Gunilla förstod hur han kände, hon försökte också förstå hur Anna kände, det var svårt, kanske skulle det bli bättre om hon fick träffa hans föräldrar och visa att hon var honom värdig, men hon var rädd för Annas förgiftade pilar.
     Jag vill inte vara mors lilla Olle längre, snyftade han. Jag vill vara bara Olle, din Olle.
     Om jag inte är hemma senast tio blir pappa arg, sade Gunilla. Om han inte är så full att han somnat förstås.


Berättelsen om Mors lilla Olle 33






Ulla-Britt och Gunilla

SKA DU UT MED de där jäntorna nu igen, sade Anna på torsdagskvällen. Du är som far din, du ska ha ett helt harem eller vad det heter, annars är du inte nöjd.
     Först gungade de en stund men det kändes inte lika bra som förra gången, därför smög de snart iväg till Ulla-Britts källarrum i doktorsvillan, det hade egen ingång genom garaget och ett litet fönster uppe vid taket, utanför fönstret växte en mur av lupiner och innanför hängde en vit spetsgardin. Ulla-Britt kokade tevatten i en kastrull med doppvärmare, hon hade bakat bullar åt doktorns, riktiga kanelbullar med riktigt smör, nu bjöd hon på det bästa hon hade, hon var en snäll och vänfast flicka. Men hon insåg redan denna andra kväll att inga kanelbullar i världen skulle kunna få Olle att välja henne framför Gunilla – eller också var det menat så från början om det nu alls var menat. Ibland blir ju allt alldeles annorlunda, kärleken går sina egna vägar som en luffare, försök stoppa den den som kan.
     En annan kväll promenerade de i skogen alla tre, på stigarna som Olle kände utan och innan, varje rot, varje sten, varje enbuske, det var som cykelturen till Egilsbo med Sixten och Anna, fast nu var det Olle som berättade om sin barndom. De gick till Kohagen och tittade på kvigorna, de var kvar och hade inte blivit en minut äldre fast det säkert hade gått ett år sedan han såg dem senast, och kvar var också den rostiga taggtråden som Olle tryckte ner så att flickorna kunde kliva över utan att riva sönder kjolarna. Han såg en skymt av Gunillas smidiga lår, det var som i drömmen men om drömmen hade han inte berättat, den angick inte Ulla-Britt, och Gunilla hade ju själv varit med så hon borde veta.
     Här är björken där gubben Grönberg hängde sig, det måste ha varit hemskt för dig att se honom, nej det var inte så farligt, jag gick inte så nära, här är blåbärsstället som ambulansmannen stannade vid, kom så plockar vi blåbär, det finns massor av dem nu också och stora är de. Gunilla hittade smultron, de trädde bär på grässtrån för första gången på många år, smultron och blåbär omväxlande, det blev vackra halsband. Och här är gläntan där jag brukade ligga och titta upp på molnen och skriva dikter, skriver du dikter, Olle? ja ibland, dem måste vi få läsa, kanske, någon gång. Det var till Gunilla han talade, det märkte nog Ulla-Britt, men ännu var de vi, vi tre, och flickan från Norrland hade en del att berätta om sin uppväxt.
     Äldsta dottern är jag, tre bröder är gamlare och gift, fyra är småttingar ännu, två systrar och så tvillingpojkarna. Sköta småbarn kan jag, he har jag gjort sen jag var åtta, ibland gick jag inte i skolan på en hel månad om mor var sjuk, hon är från Hammerdal förresten. Mjölka kan jag också, vi har åtta kor, en för varje barn blir det. Hästen kan jag köra, han heter Valle och är arton år, men inte i skogen, he gör far. Efter skolan for jag till Sundsvall, he var förra hösten, där fick jag plats i en familj men de var elak mot mig och snål. En flicka jag kände hemifrån skrev att hon fått plats i Uppsala, där var bra. Kerstin hette hon, hon såg doktorns annons i tidningen och ringde för mig, doktorn och fru Ellen är snäll och ungarna med. Jag har en eftermiddag och kvällarna ledig för det mesta om de inte ska iväg någonstans. Jag får hundra kronor i månaden och fritt vivre och husrum, he är mycket sämre i Norrland tycker jag.
     Gunilla hade ett år kvar i Praktiska realskolan där man studerade sömnad, matlagning, maskinskrivning och stenografi om man var flicka. Hon åkte med en tidigare buss än Olle och tillbaka med en senare, därför hade de aldrig setts förut fast de bodde så nära varandra. Den här sommaren var hon barnflicka hos en docentfamilj, det var så Ulla-Britt och hon hade träffats, då de var ute och gick med småbarnen. 
    Gunillas far var alkoholist och vaktmästare, modern hade dåligt hjärta och fem barn, då fanns inte råd att låta äldsta dottern gå och slå dank hela sommaren och inte heller att låta henne fortsätta i gymnasium när hon var stor nog att tjäna sitt uppehälle fast hon själv gärna hade velat. Så var det för många familjer där borta i skogen, sa hon. Barnbidragen var nog bra men de räckte inte långt. Men hon tänkte gå kvällskurser för att bli en riktig sekreterare och det tyckte docenten också att hon skulle göra, hon kunde till och med få bo gratis hos dem i villan mot att hon såg efter barnen, det hade de sagt men ännu var inget bestämt.
     Då Olle hörde om Ulla-Britt och Gunilla kände han sig privilegierad som fick gå i läroverket, det var många som ville studera vidare men inte kunde för pengarnas skull, allt var en fråga om jämlikhet och rättvisa som Rousseau hade sagt redan för ett par hundra år sedan. På ett par hundra år hinner mycket förändras, vi får ångmaskiner, elektricitet, bilar, flygmaskiner och en massa andra uppfinningar, folk klär sig annorlunda, man dansar foxtrot i stället för menuett, världen står aldrig stilla, men miljoner dör i krig precis som förr och friheten, jämlikheten och rättvisan sitter lika trångt som de alltid har gjort – även i det svenska folkhemmet där allt skulle vara så rättvist.
      Men he är bättre i Uppsala än i Norrland, påstod Ulla-Britt.
      Först kysste Olle dem båda, i tur och ordning för att Ulla-Britt inte skulle känna sig utanför, och det var i hennes källarrum och på hennes säng med hemvävt överkast som de satt. Ulla-Britts kyssar smakade hemvävt och nybakta bullar, tyckte Olle, varmt och tryggt och snällt, men då han kysste Gunilla öppnades himlen och han kände sig som en fjäril på en sommaräng, tyngdlös och berusad av kärlekens alla dofter och smaker. Han skämdes för bulan i byxorna men flickorna låtsades inte om den, egentligen var ju alla tre oskulder ännu så länge och deras kyssande mest en svärmisk lek, inte alls som den gången Åsa hade kysst Olle på själva pitten.
     Varför ropade ni på mig? frågade Olle. Jag blev så generad och både farsan och morsan hörde er.
     Flickorna skrattade.
     Därför att vi ville träffa dig så klart, sade Gunilla och flätade fingrar med Olle. Ulla-Britt berättade om dig och sa att du var snygg, mörk och lång, och jag blev förstås nyfiken. Visst var det väl bra att vi ropade på dig, tycker du inte?
     Jo, annars hade vi nog aldrig träffats, underförstått annars hade jag nog aldrig träffat dig Gunilla och då hade mitt liv varit mycket fattigare. Ulla-Britt och jag hade nog bara fortsatt att heja på varandra när vi råkade mötas och inget mera skulle ha kommit ut av det.
     Du ser inte svensk ut, tyckte Ulla-Britt. Är du alldeles svensk?
     Nej, jag tror inte det, sade Olle. Jag tror att det finns tattarblod i mig, de som är från Västanmyra är mörka. I skolan kallade de mig Taikon och sa att jag hade negerläppar, men jag är varken zigenare eller neger. Och vad hälsingarna på pappas sida är för ena vet jag inte heller, men de har tjocka läppar och är också mörka.
     I min by fanns he en pojke som liknade dig, sade Ulla-Britt. Han fick heta tattare också, de andra pojkarna var alltid elak mot honom, Jan hette han, Tattar-Janne kallades han. En dag viftade Jan med en stor slidkniv och sa att nu skulle han visa dem vad tattare går för. Sedan den dagen fick han vara i fred och nu bor hans visst i Gävle och har en sådan där tjusig Volvo PV444 som de gör reklam för på bio.
     De fortsatte att berätta om sig själva och om andra människor de hade känt och sett och hört talas om, där emellan kysstes de en stund och rätt vad det var började de skratta åt sig själva och åt varandra för att de plötsligt tyckte att alltsammans var löjligt.
     Ni skulle ha sett Sjöström när han hjälpte oss att måla om huset, sade Olle. Pappa törs ju inte klättra på stegar och Sjöström har varit till sjöss, åtminstone är han tatuerad som en riktig sjöman. Till och med där bak, ja det är sant. När han stod högst uppe på stegen, det är nästan tio meter upp till taknocken, så ropade han så att det hördes över halva Pettersberg: Nu ska kärringarna få något att titta på! och knäppte ner byxorna och visade först framsidan och sedan baken, och jag såg själv att han hade en sjöjungfru tatuerad på vardera skinkan. Det var vedervärdigt, tyckte mamma, men pappa och jag skrattade så att vi låg dubbla.
     He bor mycket konstigt folk här i Pettersberg, he säger doktorinnan med, sade Ulla-Britt. Vem är förresten den där fånen som går förbi ibland och ser ut som om han inte vet vart han ska ta vägen, en liten karl som går med små steg som en höna. Jag tror han spelar munspel också.
     Kjell heter han, sade Olle. Han är sinnesslö och son till Änkan på berget som är död nu. Huset är rivet, det fattar han visst inte, han går bara omkring. Alla andra hus är kvar och det här och några till är nybyggda, han begriper det inte. När han var pojke spelade han Gamla Nordsjön med Harry Brandelius hundra gånger i rad varenda söndag, nu har han ingen grammofon heller och därför spelar han munspel i stället.
     Han glor så konstigt på en då man möter honom, sade både Ulla-Britt och Gunilla.
     Det är nog för att ni också är nya, sade Olle. Så är det här i Pettersberg, alla känner alla och dem man inte känner förblir främlingar tills man har sett dem så många gånger att man tycker att man känner dem.
     Nu känner du oss i alla fall, sade flickorna.